Ponders Egna

Jobbpremiär

2012-01-29T20:08:00.000+01:00

Två timmar på jobbet idag, ensam i rummet och ändå hade jag med mig en migrän hem. Det kommer bli intressant det här...

Planer för dagen

2012-01-26T08:27:00.001+01:00

Idag ska jag virka och fundera. Liksom samla tankar och kraft för att ta itu med överklagandet. Det måste ske den här veckan, för nästa kommer all energi gå åt till att ta mig till jobbet.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Och där kom avslaget

2012-01-25T17:03:00.002+01:00

På sjukpenningen alltså. Inte direkt oväntat, men två saker irriterar mig:
1. Den här handläggaren har aldrig träffat mig och bara pratat i telefon med mig om min arbetsförmåga en gång.
2. Det står inte på beslutet att man har rätt att överklaga.

Handläggaren har alltså, grundat på ett kort telefonsamtal, beslutat att jag skulle kunna ta något annat arbete på arbetsmarknaden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vilket arbete det är. Och är det inte snudd på ett lagbrott att FK inte upplyser att man faktiskt har rätt att överklaga deras beslut?

Mötesrapport

2012-01-25T16:22:00.002+01:00

Det gick, förutom att jag kom för sent (en skolklass på bussen...), faktiskt bra. Jag ska börja arbetsträna nästa vecka på 25 %, i första hand i en månad och sen får vi se om det är dags att utöka då. Det kändes som att professorn faktiskt förstod att det måste göras så här, och prefekten var även väldigt noga med att poängtera att vi inte ska sätta upp några tidsramar för disputation nu, utan målet nu är att jag ska kunna komma tillbaka. Vi pratade även om administratören och hans sätt att (inte) sköta sitt jobb och även där var vi alla överens om att det måste bli en förbättring.

Nu gäller det bara att få med Försäkringskassan på det här. Vet ju fortfarande inte om min sjukpenning från december till nu blir godkänd, så att hoppas på rehab-penning är nog för mycket begärt, även om det vore bra för mig.

Strax på väg till jobbet

2012-01-24T12:33:00.002+01:00

Och vet mer efter det, men läget ser både bättre och sämre ut. Jag fick hjälp av läkaren på smärtkliniken med sjukskrivning för nu och hon skulle även prata med neurologen om kompletteringarna som behövs. Förhoppningsvis ska jag få börja jobba 25 % den här veckan, men det vet jag efter dagens möte.

Men nu måste jag försöka göra mig renpresentabel eller något...

Jag virkar inte ens längre

2012-01-19T20:45:00.000+01:00

Har liksom tappat sugen, även om jag egentligen borde eftersom det är bra stressterapi för mig. Att bara koncentrera sig på maskorna och arbetet som växer fram, det är av någon anledning väldigt rogivande och ger en känsla av att ändå fylla något syfte, att prestera och producera något.

Självförvållad klåda

2012-01-18T20:49:00.000+01:00

Jag har en ny tatuering och fy satan vad den kliar! Känner mig som hon i analklåde-reklamen, fast klådan inte sitter där, utan på överarmen. Men jag ska inte, får inte klia... även om det gör mig tokig på kuppen!

2011

2012-01-17T14:26:00.003+01:00

För att muntra upp mig själv (eh?) tänkte jag att jag skriver någon sorts sammanfattning av 2011. Jag stal den förresten från NorrWentSouth, ja inte svaren då, men frågorna.

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut? Ja, flera saker, men mest betydelsefullt var att jag testade botox mot migränen.
Höll du några av dina nyårslöften? Hade jag ens något? Jag tror inte det... jag kan i alla fall inte komma ihåg det!
Fick någon du känner barn? Eh... jag minns inte. Eller jo! Bästa grannarna fick ju barn i november!
Dog någon som stod dig nära? Nej.
Vilka länder besökte du? USA och Storbrittanien
Är det något du saknade 2011 som du vill ha 2012? Ett nytt jobb och fler migränfria dagar tack!
Vilket datum kommer du alltid att minnas? Svårt med bara ett, men 23 april var en bra dag och 27 december.
Vad är det bästa som hänt dig under året som gått? Botoxen, hands down det bästa som hänt på mycket länge.
Vilket var ditt största misstag? Att jag lät handläggaren på FK och idiot-sekreteraren övertala mig till att bryta min sjukskrivning i somras.
Vilket var ditt bästa inköp? Resan till NYC
Vad spenderade du mest pengar på? NYC
Vad gjorde dig riktigt glad? Att träffa mina fina vänner i NYC
Har du varit sjuk eller skadat dig? Hur många dagar har jag inte varit sjuk... (dom ryms typ på mina fingrar och tår skulle jag tro)
Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2011? The Frustrators och Green Day
Mådde du bättre eller sämre under 2011 än vad du gjort tidigare år? Sämre än året innan i alla fall
Finns det något du önskar att du lagt mer tid på? Att sätta mig in i FK's regler och träna på sjukgymnastiken
Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på? Dumglo på TV
Hur var din julafton? Jag hade lite migrän och var tvungen att gå undan och vila en stund. Annars var den bra, lugn och avslappnad
Blev du kär? Jag är kär.
Vilket program har varit det bästa på tv? Big Bang Theory
Hatar du någon som du inte hatade förut? Jag hatar nog ingen, men jag tycker definitivt sämre om ett par personer än jag gjorde innan, t ex neurologen och sekreteraren...
Vilken var den bästa boken du läst under året? Har inte läst någon bok... (och det gör mig lite ledsen att skriva).
Vilken var din största musikaliska upptäckt? The Frustrators
Önskade du dig något som du fick? Ja, eftersom jag köpte det själv, haha!
Önskade du dig något som du inte fick? Nej.
Vilken var årets bästa film? Den enda jag såg var Tintin, så det får väl bli den.
Vad gjorde du på din födelsedag? Hade migrän tror jag...
Vilka var de bästa människorna som du träffade? Bästa på vilket sätt? Min familj och mina vänner så klart, men även att träffa Green Day var kul.
Hur skulle du beskriva din klädstil? Jeans och top. Mycket svart.
Vad fick dig att må bra? Botox
Vilken kändis var du mest sugen på? Ingen.
Vem saknade du? Alla vänner som jag inte träffat under året.
Vilken var din bästa månad? September
Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre? Sökt fler jobb kanske?
Hur kommer nästa år att skilja sig från det här? Jag hoppas att det kommer bli bättre, både jobbmässigt och migränmässigt.

Vad gör man när man inte orkar kämpa mer?

2012-01-17T11:25:00.004+01:00

Försäkringskassan, jobbet, världens otrevligaste neurolog och skitskallen till sekreterare på jobbet - tillsammans har dom satt mig i en situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.

Jag har sedan i november sagt att jag vill återkomma till jobbet på 25 %, hade ett möte med prefekten där han sa att han skulle prata med professorn så att jag kunde komma tillbaka så fort som möjligt. Sen hände... ingenting. Jag har mejlat och stött på, men det har alltid varit undanflykter varför mötet med professorn inte blivit av.

Neurologen som kostade mig sjukpenningen i höstas (fast jag fick ju pengarna ändå...) slängde på luren i örat på mig när jag bad honom komplettera det nya sjukintyget med datum när jag beräknas vara tillbaka på 100 % (något FK behöver för att kunna godkänna min sjukpenning efter dag 180, eftersom jag inte rehabiliterats). Han skrev dessutom ut mig från Neurologen fick jag veta när jag ringde dit för att be om att få en annan läkare. Återremmiterad till husläkaren, som vi inte har någon eftersom han slutade innan jul (utan att tala om det för sina patienter, eller skriva ut det på hemsidan).

Skitskallen till sekreterare hotar dessutom med ogiltig frånvaro, igen (han tillsammans med neurologen är till stor del skyldiga till den situation jag sitter i nu, där jag måste återgå till arbetet utan rehabilitering), trots att han känner till situationen med neurologen.

Och jag känner bara att det är för mycket. Vet inte ens var jag ska börja för att lösa det här, vet inte om jag orkar. Men vad finns det för alternativ? Vad händer om jag bara struntar i allt? (Förmodligen blir jag avskedad från jobbet, och sen?) Jag vet att jag måste, att det inte finns någon annan som kommer göra det åt mig. Så det är väl bara att bryta ihop och sen komma igen antar jag.

Avslag, men ändå inte

2011-12-23T22:12:00.002+01:00

Jag måste bara berätta om mina nya erfarenheter av FK. Jag var ju tvungen att bryta min sjukskrivning i somras, trots att jag inte var frisk, eftersom jag inte fick fatt på neurologen. Enligt den handläggaren jag hade då, skulle inte det spela någon roll för min del. Vilket så klart visade sig vara helt fel.

När jag återigen sökte sjukpenning efter semestern (mitten av augusti) hade jag nämligen efter ett par veckor passerat ett av FK's magiska nummer, närmare bestämt 180 dagar som sjukskriven. Då är det så att FK måste bedöma min arbetsförmåga mot HELA arbetsmarknaden, även om den motivering jag skickade in bara gällde mina arbetsuppgifter - jag fick alltså inte någon chans att uttala mig om min arbetsförmåga generellt. Jag har dessutom aldrig träffat den här handläggaren, bara pratat med henne kort i telefonen. Fick även ett brev hem där det stod att hon skulle kontakta min läkare (neurologen) för att det behövdes kompletteringar till sjukintyget.

Sista dagen för FK att fatta beslut var 21 december, men jag trodde inte att jag skulle höra av dom, utan att jag skulle behöva ringa och ta reda på hur det gått. Jag har varit ganska stressad över det här, eftersom det gäller min inkomst från mitten av augusti fram till nu. (Vi har alltså levt på en lön och lite sparpengar hela hösten.) Hur som så ringde mobilen och det var handläggaren. Hon förklarade att hon avslog min ansökan eftersom hon bedömt att jag skulle kunna jobba på ett annat jobb (igen - utan att ha träffat mig...). Innan jag hinner invända tillägger hon "men du kommer ändå få ersättning utbetalad under den här tiden, eftersom handläggningen dragit ut på tiden"!

Jag fick alltså avslag, men ändå pengar. Byråkrati at its best!

Oj, vilken bloggtorka det råder här då!

2011-12-23T22:08:00.002+01:00

Det beror dels på att min handled (och några fingrar) inte är så bra, och sitta vid datorn gör det inte bättre. Det andra skälen är någon sorts bloggkramp - jag tycker inte jag har något intressant att skriva om just nu. Inte för att det hindrat mig förut, haha, men nu spelar det tydligen roll...

I morgon är det i alla fall jul, och jag väntar med spänning för att se vem av oss som blir sjuk i år. Ända sen Prinsens första jul är det alltid någon som ramlar dit - något av en tradition, skulle man kunna säga. Annars blir det lugnt, firar hos mamma med mina syskon som vanligt. Den 27:e får vi finbesök hela vägen från Amerikat, så vi sparar lite på krutet tills dess.

Ovant

2011-10-29T23:35:00.001+02:00

Att titta på film på SVT. Inga kisspauser ju! Satt och hoppade i slutet av filmen, med sprängfylld blåsa.

Note to self: Ingen öl till SVT-filmkvällar

Tack!

2011-10-25T12:49:00.003+02:00

För alla kommentarer under Revansch-inlägget! Det känns lite som att livet börjat om efter fyra år i limbo... Nu återstår bara att hitta ett nytt jobb! (Jag har fortfarande kvar mitt gamla, men ser inte någon framtid där längre. Jag vet att jag blir sämre av att vara där och ser ingen anledning till att utsätta mig och mina nära och kära för det. Om det ändå inte var så jävla viktigt med SGI...)

Jo, och så har jag haft problem med finger- och handleder. Därför har jag inte kunnat sitta vid datorn. Eller virka! Nu är det i alla fall mycket bättre, så... tillbaka till virkandet!

Köpa virknålar

2011-10-25T12:46:00.002+02:00

Jag skulle vilja veta hur det kan vara billigare att skicka virknålar från Storbritannien än från Sverige?? Alla postorderfirmor jag hittat i Sverige tar minst 35 kr i frakt (för en virknål som kostar 39 kr...) och på Ebay UK kostar det £1.75 vilket med dagens växlingskurs blir 19,60 kr. Då kostar dessutom själva virknålen bara 12 kr!

En sorts revansch

2011-10-13T21:58:00.000+02:00

I helgen orkade jag både åka till stugan, var i skogen med barn (okej, bara dom två äldsta, men ändå), plocka en kasse svamp, handla en snabbis och laga en riktig lördagsmiddag (3-rätters ska det tydligen vara då, enligt Dottern). Dessutom njöt jag av att laga mat, något jag inte ens minns när jag gjorde senast.

I vanliga fall brukar jag vara slut efter en, eller högst två av dom aktiviteterna. Så ja, botoxen har effekt!

Jag har också kunnat träna styrketräning på sjukgymnastiken en gång i veckan och gått promenad i stort sett alla andra vardagar. Det känns som att livet är på väg tillbaka.

Smärtkliniken i morgon

2011-10-13T21:15:00.000+02:00

Och det ska bli lite spännande att se vad dom tycker och har att erbjuda. Enligt min sjukgymnast jobbar dom väldigt KBT-inriktat när det gäller att lära sig leva med smärtan, vilket både hon och jag tror passar mig väldigt bra.

Hur som helst kan det inte bli sämre än när jag var hos neurologen sist...

Fram och tillbaka vecka

2011-10-07T23:08:00.002+02:00

Mensvärk (i slutet av mensen, vad är det för nytt påfund??), magont och migrän i början av veckan. Sen två riktigt bra dagar igår och idag. Passade på att röja lite här igår och idag har jag varit på sjukgymnastiken och gymat mig. (Ikväll har jag suttit här i soffan och beundrat mina svällande muskler, ruskigt imponerande hur fort det ger resultat... i alla fall i fantasin!) Hoppas det håller i sig över helgen, för jag skulle vilja åka ut till stugan och plocka lite trattkantareller.

Vi fick förresten taxeringsvärdet för den idag och det har gått upp över 500% på tio år. Det måste vara det rosa dasset som gjort det, eller hur -sl-?

En bra dag

2011-09-28T21:34:00.001+02:00

Lunch med bästaste Nat, sjukgymnastik (gymträning) och hyfsat lugna och snälla barn. Vad mer kan man begära? Kanske Pirates of the Caribbean On Stranger Tides? Vilken tur att jag hyrt just den då! Captain Sparrow, come to me!

Mer mössor

2011-09-27T22:12:00.001+02:00

Det här mönstret har snabbt blivit en favorit. Lätt, snabbt och mössorna blir väldigt sköna.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Har jag ett val?

2011-09-26T18:03:00.002+02:00

Nu när jag faktiskt mår lite bättre (och vågar säga det, utan att tro att det kommer bli sämre om jag gör det...) skulle jag vilja spendera lite tid med mina barn. Hämta dom lite tidigare till exempel, så vi fick ett par timmar tillsammans på eftermiddagen. Men det håller visst inte FK med om. Deras prioritet är att jag ska börja jobba igen. Punkt. Att jag försakat mina barn i fyra år spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Arbete till varje pris? Jag vet inte om jag tycker det är rätt sätt att tänka, rätt sätt att låta det styra i samhället. Mina barn är små nu, dom behöver och vill ha mig nu. Inte sen, när jag är helt rehabiliterad, om jag nu någonsin blir det.

Ingenting dag

2011-09-26T12:01:00.001+02:00

Vill inget, orkar inget, gör inget.

Bara jag och soffan.

On my own, here we go

2011-09-18T11:57:00.002+02:00

Så har Maken begett sig till det stora landet i väst för en veckas konferens. Själv ska jag försöka hålla ställningarna här hemma... Just nu går det ganska bra, Prinsen och Lille H har lekt i över två timmar utan några större bråk eller slagsmål. Men nu börjar det visst spåra ur. Dags att ingripa!

Mardrömmar av botox?

2011-09-17T11:42:00.002+02:00

Ända sen jag fick botoxbehandlingen har jag drömt mardrömmar varje natt. Plus att jag sover jätte dåligt, vaknar tusen gånger och kan inte somna om. Jag vet ju att det inte ska vara möjligt (eftersom botoxen bara verkar lokalt), men jag kan inte komma på någon annan förklaring till det. Har googlat men inte hittat någon annan som upplevet det här. Skumt!

Note to self

2011-09-16T18:16:00.001+02:00

Ta inte Zomig på fastande mage. Det får dig att må apa.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Unga mödrar

2011-09-15T16:31:00.001+02:00

Blir så ledsen av att se dom höggravida ungdomarna sitta och röka. Speciellt hon som redan förlorat ett barn i magen... Hur vågar man ta den risken?

Precis som jag befarade

2011-09-13T21:46:00.003+02:00

Ena flickan har fyllt 18. Jag har legat på hennes föräldrar så mycket jag vågat om att dom skulle se till att få utredningen gjord innan hon blev myndig, men av flera anledningar blev det inte så. Nu har hon fått en kallelse till vuxenpsyk för att få göra untredningen, men hon vägrar. Och eftersom hon är myndig har föräldrarna bara lagt ner och funnit sig idag. Flickan har bestämt sig, hon ska fortsätta att lida i det tysta (för ingen tror i alla fall på henne) så länge hon orkar. Sen ska hon ta livet av sig.

Hon har också slutat med medicinen, men det vet inte hennes föräldrar om. Hon är alltså tillbaka där hon var när jag lärde känna henne, med svåra självmordstankar. Jag misstänker att hon samlat på sig sina anti-dep piller för att använda dom.

Och jag vet fan inte vad jag ska göra, vem jag ska ringa eller ta kontakt med för att vända det här. Jag är rädd.

Botoxad

2011-09-12T16:38:00.003+02:00

Det gick fort, var inte skönt och rynkorna försvann inte. Men annars verkar det lovande så här långt. Är lite sönderstucken i pannan och nacken känns lite mysko (som att den halvsover typ). Rynkar jag pannan gör det lite ont där sticken är.

Inom en vecka ska jag märka resultat och som bäst är effekten efter 5-7 veckor. Så nu är det bara att hålla tummarna för att jag tillhör dom 50 % som blir helt av med migränen!

Uppdatering kl 21:
Nu känns det som att jag har träningsvärk i pannan och nacken, plus att det är ömt om jag kommer åt stickställena. (Och det här är naturligtvis mest för mitt eget minne och inte så intressant för er ;)

Botox i morgon

2011-09-11T20:12:00.001+02:00

Och det största problemet just nu är hur jag ska komma ihåg att ta med mig själva botoxet som just nu ligger och gottar sig i min kyl. Mina amerikanska vänner tyckte för övrigt att det var väldigt mysko att man här får gå och hämta ut sitt eget botox. Och om man tänker efter kanske det är det?

Var har hon varit dom senaste åren??

2011-09-11T19:26:00.002+02:00

I fredags bjöd min mamma in sig på middag. Jag hade haft ett stort migränanfall dagen innan, vilket gör mig skör och mer eller mindre migränbakis (som en vanlig baksmälla, fast utan det roliga innan). Jag tog mig i alla fall samman och lagade middag, men när den var klar orkade jag inte sitta med vid bordet (något som händer ungefär varannan-var tredje dag här just nu).

Mamma tog med sig lille H hem (fler orkar hon inte med) och igår skulle han hämtas upp. Jag mådde fortfarande för dåligt för att orka dra iväg någonstans och alltså fick Maken åka själv med barnen. När mamma såg att jag inte var med frågade hon Maken:
- Är det ofta så här?

Maken hade blivit alldeles ställd och inte vetat vad han skulle säga. "Det var som att hon varit bortrest dom senaste fyra åren, eller som precis efter att lille H föddes, när hon inte ville ta in hur dåligt det var."

Jag vet inte, kanske är det mitt fel, för jag bekagar mig inte särskilt ofta. Jag säger alltid hur det är när hon frågar, men kanske inte så mycket mer. Men ändå, jag tycker liksom att hon borde vet liiiite mer efter all den här tiden.

Avsluta starkt

2011-09-08T22:47:00.002+02:00

Får väl ändå säga att det är ett ganska bra avslut på dagen när man får mejl från sin stora idols bror, bara för att han är orolig för hur man mår. What even?!

Virkat

2011-09-07T21:24:00.003+02:00

Mössa med apa

Virkat

2011-09-07T21:23:00.001+02:00

Grytlapp med heartgrenade

Published with Blogger-droid v1.6.4

Blir mer irriterad ju mer jag tänker på det (neurologbesöket)

2011-09-07T12:05:00.002+02:00

Dels det att han överhuvudtaget inte bad om ursäkt för att jag hade fått vänta så länge på att få en tid, men att sen vifta bort min fråga om vilken handlingsplan vi ska ha nästa gång jag får skov med ett "det är ingen idé att tänka på det nu, eftersom det bara blir värre av det". För det första så har han ingen jävla aning om vad som gör "det" värre för mig, eftersom han inte känner mig. För det andra så är det klart och tydligt att det var skovet/kortisonet som gjorde migränen värre och att inte ha någon handlingsplan är det som oroar mig om något!

Han gick sen vidare med att prata om att det inte är migränen som är problemet längre, utan att det övergått i ett tillstånd av kronisk smärta, där migränen bara spelar en liten del. Visst, det kan jag köpa, jag vet att jag lätt får pålagrad spänningsvärk t ex. Men hade han/neurologen gjort sitt jävla jobb och tagit emot mig när det började bli sämre hade jag inte hamnat här!!

Avslutningsvis sa han att han inte tycker att jag ska gå till min sjukgymnast längre, eftersom långvariga kontakter kan var dåligt. Va?!?! På vilket sätt är det dåligt med kontinuitet inom vården? Varför skulle jag inte fortsätta hos henne när vi funkar bra ihop??

Gaaaaah!!

Öronen

2011-09-05T12:22:00.001+02:00

Har ju glömt att skriva att vi just nu har två barn på antibiotika kur här hemma: Prinsen hade naturligtvis öroninflammation och igenklibbade rör, lille H hade svinkoppsinfektion i ett sår bakom örat. Hurra. Speciellt som lille H skriker som en gris VARJE gång han ska ta sin medicin. Tur att det "bara" är tre doser om dagen i tio (10) sagar...

Neurologbesök

2011-09-05T12:13:00.002+02:00

Idag var det dags för besöket jag väntat på sen i januari och det första jag har att säga är att jag omedelbart kom ihåg varför jag bytt från den här läkaren en gång förut. Mer överlägsen och stöddig man får man leta efter (vilket INTE funkar med mig, är det något jag avskyr är det att bli talad till som om jag vore mindre vetande). Han bad t ex inte om ursäkt för att jag fått vänta så länge, sa överhuvudtaget inget om det förän vi var nästa klara, och då bara i förbi farten typ "ja, du fick ju vänta ganska länge den här gången"...

Jag blev i alla fall remitterad till smärtkliniken, eftersom han inte tycker han kan hjälpa mig. Och sanning å säga blev jag lättad när han sa att han "inte kunde vara min läkare längre". Jag menar, det kan ju knappast bli sämre och på smärtkliniken arbetar dom i team med läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog osv för att ta ett helthets grepp. Jag hoppas att det kommer bli bra.

Berättade förresten inte att jag ska testa botox eftersom jag vet att man här i Uppsala inte tror på den behandlingen och jag faktiskt inte hade någon lust att sitta och försvara det inför honom. Nu återstår att se hur lång tid det tar innan remissen kommer iväg till smärtkliniken och hur lång väntetiden är där.

Botoxuppdatering

2011-09-03T20:36:00.003+02:00

Jodå, det blir botox, men tyvärr inte förän den 12/9. Neurologen var bra, men det visste jag redan eftersom han jobbat med min mamma och gav mig flera saker jag kan ta upp med den andra neurologen på måndag, bl a angående min medicinering.

Botox fungerar mycket bra i ungefär 50 % av fallen, men i princip alla som provar märker någon effekt av det. Man sprutar det på ungefär 15 olika ställen i pannan, på hjässan och i nacken. Exakt hur det fungera och varför vet man inte, men förmodligen är det effekten på muskler och nerver som på något sätt förbättrar det hela. Effekten är som bäst ca 5-7 veckor efter man sprutat in det, för att sedan klinga av på ungefär lika lång tid. Mellan första och andra gången brukar han köra 12 veckor, och sen kan man anpassa det efter hur lång tid det tar för just mig innan effekten är borta.

Hur man kom på att botox är bra mot migrän? Jo, (enligt neurologen), så var det tanterna på Östermalm som botoxade sig inte bara blev av med rynkorna, utan också migränen!

Trasigt trött

2011-08-30T18:00:00.003+02:00

Fastän jag sovit. Det gillar jag inte.

I morgon är det i alla fall dags för att träffa den privata neurologen som kan ge botox. Får se om det blir sprutat i morgon eller inte.

Och på torsdag ska Prinsen till öronläkaren och Lille H till husläkaren. Plus att dagis är stängt. Men det ska nog gå bra det med.

Ibland tänker han i allafall på mig

2011-08-29T12:10:00.003+02:00

Efter att ha klagat en del på maken på sistone är det kanske dags att skriva lite om dom bra sakerna han faktiskt gör också. Som att till exempel avstyra att svärmor kommer hit den veckan när han är i USA. Han insåg väl att jag inte skulle släppa iväg honom i sånt fall, för även om hon skulle komma hit för att hjälpa mig, så skulle det bli precis tvärtom. (Hon är tyvärr för skröplig för att kunna hänga med i Prinsen och Lille H's tempo överhuvudtaget.)

Och så är han förstås alldeles fantastisk som i fyra år har dragit det största lasset här hemma utan att klaga speciellt ofta.

Rumsarrest

2011-08-26T16:59:00.002+02:00

Det är vad det blir ikväll. Tänker inte tvinga mig själv att vara trevlig när jag inte orkar. Tur att jag har datorn med mig!

Längtan till landet

2011-08-26T15:39:00.001+02:00

Underbart väder här - kanske sista helgen för den här sommaren. Jag vill till sommarstugan och sova över, men vi ska ju ha främmande, så det går inte.

Fy vad jag är anti och negativ just nu, haha!

Och när jag postat förra inlägget...

2011-08-26T12:23:00.000+02:00

... poppade dom här annonserna upp:WTF??!!

Taskig planering

2011-08-26T12:15:00.002+02:00

Maken är borta med jobbet. Åkte tidigt igår och kommer hem sent ikväll (vilket för min del innebär två lämningar och hämtningar på dagis, plus att ensam rodda med middag och läggning). Med sig hem har han dessutom en kompis som ska stanna hela helgen. Och för mig är det bara för mycket. När han har varit borta behöver jag allra helst få vara ensam hemma för att återhämta mig, men går inte det, åtminstone inga främmande i huset.

Jag vet att han får avstå från mycket på grund av hur jag mår och att han har väldigt svårt att säga nej till just den här kompisen. Samtidigt känns det inte som han överhuvudtaget förstår hur jag mår efter att han varit borta (trots att jag berättat det flera gånger), utan säger bara "Äsch, men han märks knappt när han är här". Och det kanske han inte gör, men allting blir annorlunda, och därmed jobbigt när man redan mår skit, med en utomstående i huset.

Lika bra att jag går och vilar nu, eftersom det inte blir så mycket av den varan förän på söndag kväll.

Aaaarrrrrrggghhhh!!

2011-08-25T19:22:00.001+02:00

På allvar, den där jävla administratören är nog den mest korkade och elakaste person jag någonsin träffat. Det har gått så långt att jag nästan är lite rädd för vad jag kommer göra när/om vi möts på jobbet någon gång... Oh, så skönt det vore att ge honom en rak höger, eller varför inte ett knä i skrevet?!

Ord som sårar

2011-08-25T12:22:00.003+02:00

Jag och Dottern hade en diskussion härom dagen. Hon ville ha med sig en kompis hem efter skolan och jag förklarade för henne att som jag mår just nu går det helt enkelt inte. Hon blev arg (eller egentligen mest besviken, vilket jag så klart förstår) och tyckte jag var dum som bara hade migrän hela tiden. Jag svarade att jag inte kan rå för det, att det inte är mitt fel att jag mår så här. Dottern svarade:
- Men det är Lille H's fel.

Hur hon har lurat ut det vet jag inte, eftersom vi alltid är noga med att inte dra in honom när vi pratar om migränen och hur den började. Ont gjorde det i alla fall, att hon beskyllde min finaste Lille H för det här. Talade naturligtvis om för henne att det inte var hans fel, eller någon annans, utan något som bara hände och att ingen, inte ens läkarna vet varför det blev så här. Hoppas hon tog det till sig.

Migränuppdatering

2011-08-25T12:15:00.003+02:00

Okej, så jag fick ju ingen kontakt med Neuro i juni när jag behövde förlängd sjukskrivning och efter några turer fram och tillbaka bestämde min arbetsplats (förmodligen den nitiska men helt värdelöse administratören) att om jag inte tog semester för de där veckorna i juni skulle jag få ogiltig frånvara från jobbet... Alltså blåste jag 15 semesterdagar på att vara sjuk - verkligen jätte kul. I juli och halva augusti kunde jag vara föräldraledig eftersom Maken hade semester då (och alltså kunde ta hand om ongarna, eftersom jag inte fixar det själv någon längre tid...). Sen kom den 15:de och det var meningen att jag skulle börja jobba. Men eftersom jag inte fått någon hjälp alls med migränen fanns inte det på kartan. Blev tvungen att ringa våran husläkare och be honom hjälpa mig med sjukskrivning fram till att jag ska få träffa neurologen.

Frågan är nu vad FK säger om det här och hur dåligt det är att jag bröt sjukperioden..?

Jo, och så ska jag prova botox nästa vecka. Förhoppningsvis ger det någon effekt i alla fall.

En sak till: Jag har bestämt mig för att gå till psykologen som är knuten till sjukgymnastiken. Känner att jag behöver hjälp att sortera upp tankarna kring migränen och att bearbeta det faktum att jag är så mycket sämre igen.

Någon sorts ofrivillig paus

2011-08-25T12:13:00.001+02:00

Har varit lite mycket migrän och trasig dator för att blogga. Nu är i alla fall datorn utbytt (surfplattan i all ära, men ska man skriva lite längre texter är ett vanligt tangentbord att föredra!) så chansen finns att det kan bli lite mera skrivet nu.

Dom måste skämta

2011-07-31T11:51:00.001+02:00

Fick ett brev från sjukhuset i veckan, skickat med A-post, vilket brukar betyda att det är något som ska hända snart. Öppnar och ser att det är en tid till min "nya" neurolg. I september.

Nu ger jag upp, går privat till mammas kontakt och testar botox. Det är det eller gå under typ.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Inte normal

2011-07-30T23:01:00.003+02:00

Den här veckan som vi spenderat med mina syskon har det liksom gått upp för mig att mitt liv inte är som alla andras. Det är inte normalt att inte orka med sina barn mer än en halvtimme åt gången, att behöva gå undan och vila minst en gång om dagen, att behöva sova ostört i minst åtta timmar per natt, att inte kunna utöva den enklaste fysiska aktivitet utan att få ont.

Inte normalt. Och jag gillar det inte.

Visst, jag har haft en kronisk sjukdom i över tio år, men jag har aldrig sett mig som sjuk, aldrig behövt göra avkall från livet (mer än kortare perioder under skoven), utan kunnat göra i princip allt jag velat göra. Nu är det inte så längre. Det är snarare tvärtom, att jag i princip inte kan göra något jag vill göra (i alla fall just nu) och det gör mig både ledsen och arg. Att jag sen inte får någon jävla hjälp alls från neurologen gör mig ursinnig, och hade jag bara orkat hade dom fått veta att dom lever.

Vad jag INTE behöver just nu

2011-07-15T18:58:00.003+02:00

Helt plötsligt vänder sig alla emot mig. Professor, administratör, till och med nya prefekten, som inte ens känner mig (men han baserar väl sina känslor på vad dom andra två sagt). Dessutom vill min magtarmläkare inte förlänga sjukskrivningen, eftersom det är migränen som är jobbigast nu - fullt förståeligt - utan vill att neuro ska ta över. Då vore det ju käckt om jag kunde få fatt på en neurolog, eller kanske till och med träffa en... Fuck fuck fuck, vad jag inte orkar med sånt här krångel. Och allt för att jag ville bespara dom extra jobb.

Och det dummaste av allt är att jag känner ångestelefanten komma krypande... Det. Är. Inte. Värt. Det.

Okej. Djupa andetag. Fokusera. Gör upp någon slags plan. Både för att lösa det här och för framtiden.

Jävla antagning!

2011-07-14T21:38:00.001+02:00

Så där många roliga kurser ville jag ju inte komma in på. Nu måste jag ju välja, igen. Gaaaahhh!!

Ibland undrar jag lite hur han tänker

2011-07-12T21:00:00.002+02:00

... när han ställer sig och duschar, med dörren öppen och använder en duschtvål av det överparfymerade slaget och sen blir sur för att jag blir lite upprörd. Det är ju inte han som får migrän menar jag...

Nu även på twitter

2011-07-12T19:29:00.005+02:00

Har funderat ett tag på om jag skulle ta och börja twittra på svenska också (har gjort det på engelska i ca en och en halv stund) och jo, så får det nog bli. Just nu funkar widgeten och mina tweets syns här till höger, men vem vet hur länge det håller?? Så iväg med er och följ mig, ni som twittrar alltså. Jag lovar att jag ska följa er tillbaka - min Timeline ser lite tråkig ut just nu.

Jo, och så har jag bestämt mig för att det inte ska vara något migrängnäll på Twitter. Får se hur länge det håller...

Halvdöv

2011-07-12T14:55:00.002+02:00

Inte jag, men Prinsen. Hörselprovet igår gick så dåligt att han blev skickad direkt till läkaren. Det visade sig att han hade vax i röret, vilket gjort att vätska samlats bakom trumhinnan igen (han har varit förkyld den senaste veckan). Nu blir det behandling med örondroppar (med antibiotika - fråga mig inte varför, då han inte hade några tecken på infektion...) och återbesök på tisdag då de ska försöka suga ut vaxet. Risken finns att röret följer med och då blir det ny operation om sex veckor. Vore ju skönt att slippa det...

Och så en dagis uppdatering

2011-07-12T14:44:00.002+02:00

Har varit på utvecklingssamtal på dagis... förlåt FÖRSKOLAN, för båda killarna och jag säger bara HJÄLP och VARFÖR SÖKTE VI INTE OM BYTE?? Det är på väg utför och den nya föreståndaren är helt slut i huvudet. Kan inte skriva allt här, men det är något seriöst fel på människan. Inte minst det här att barnen absolut inte får säga DAGIS. Det har gått så långt att killarna rättar varandra här hemma. Samma sak vid matbordet. Gör dom något som inte är tillåtet vid bordet på dagis (de sitter båda vid föreståndarens bord), som att peta på maten med hjälp av fingret (Lille H), så säger Prinsen till med en gång.

När jag sen får höra att Lille H har reagerat ganska starkt på förändringarna på förskolan får jag ont i hjärtat. Vad hände med vårat underbara dagis med fantastisk personal? Nu känns det mer som en institution, där barnen ska uppföra sig och personalen inte trivs.

Ingenting dag

2011-07-12T14:31:00.002+02:00

Känner mig så där alldeles värdelös idag, liksom mer som en börda än något annat. Känns som att jag borde göra mer, orka mer, vara med mer än vad jag gör, som att det här livet som sjuk har pågått länge nog. (Och frågar man FK så har det garanterat det - jag skulle varit frisk och arbetsför för flera månader sen...) Dags att agera - frågan är bara hur och med vad?

Någotslags barndilemma

2011-07-11T14:35:00.002+02:00

Alltså, hur gör man när man verkligen gillar föräldrarna, men inte står ut med barnet? Vi har två barn i vår bekantskapskrets som jag inte klarar av. Båda är ganska små (3 och 4 år) så det är ju mycket möjligt att det ändrar sig, men som det är just nu klarar jag inte av dom. Båda två är riktigt uppkäftiga, säger alltid emot och lyssnar inte på vad jag och Maken säger. Det är mycket slåss med saker och du-får-inte-vara-med när någon av dom är här, plus att dom då gör tvärtemot vad vi ber dom om.

Och inte blir det mindre jobbigt av att föräldrarna är så trevliga och alltid ber om ursäkt för sina barn. Jag kan själv tänka mig hur jobbigt det måste vara för dom, att se vilka problem deras barn har att umgås i grupp. Och jag vill naturligtvis inte att dom här barnen ska bli utanför, men samtidigt känner jag att jag inte orkar med. Samtidigt får jag dåligt samvete för det, just för att jag ser hur dåligt föräldrarna mår av det här.

Ett litet tips till mig själv

2011-07-10T19:01:00.001+02:00

Om du ska göra björnbärssmoothie, sila för all del bort kärnorna.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Smak av sommar

2011-07-08T13:23:00.001+02:00

Det finns inget som är så mycket sommar för mig som bigaråer.

Varje sommar när vi åkte och hälsade på farmor var det första vi gjorde att klättra upp i hennes stora bigaråträd och äta så mycket vi orkade. Även efter att farmor dött och vi hade kvar hennes hus var det vår tradition, men också ett sätt att minnas henne.

När mina föräldrar köpte nytt hus kunde dom inte ha kvar farmors hus längre. Dom sålde det till grannen, som känt farmor väl. Det kändes bra. Ända till vi åkte förbi nästa sommar och såg att han huggit ner bigaråträdet. För det förlåter jag honom aldrig, hur småsint det än må tyckas.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Sommar sent

2011-07-08T00:18:00.001+02:00

Sommarhetta och jag virkar en mössa. Lika bra att börja i tid liksom. Dessutom har årets andra kull myggor kläckts och jag har fått ett bett i skinkvinkeln (dvs där skinka möter lår). Mycket irriterande.

Hade egentligen en hel massa bra saker att blogga om, men jag verkar ha blivit för trött för att få ihop något vettigt. Får hoppas att jag kommer ihåg dom i morgon.

Jo, och så har jag köpt en ny leksak: ZTE Light. Dvs en android surfplatta. Och så här långt är jag grymt nöjd, speciellt med tanke på att den bara kostade 1400 kronor.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Maten är klar!

2011-07-04T19:05:00.001+02:00

Kycklingsouvlaki (marinad: olivolja, vitlök, citronskal+lite saft, oregano, salt, peppar; citronsaft efter grill), ris, sallad och sås (gräddfil, citronskal+lite saft, spiskummin, salt och peppar).

Published with Blogger-droid v1.6.4

Jag längtar mig bort

2011-06-30T13:43:00.001+02:00

Vet inte riktigt var, bara bort från kaoset här hemma. Allra bäst vore förstås om man skulle komma hem till ett städat hus. Men så funkar det nog inte.

Egenmisstro

2011-06-29T22:16:00.002+02:00

Det är lustigt. Dom få dagar jag inte har migrän, tror jag nästan att jag hittat på, att det inte kan vara så farligt egentligen. Det är nog inte migrän jag har ändå.

Något sorts missriktat önsketänkande kanske?

Se och synas

2011-06-28T21:31:00.003+02:00

Ibland tänker jag att det vore bättre att ha en sjukdom som syntes utåt. Kanske skulle folk ha större förståelse då? Jag menar, om jag t ex inte hade några armar, visst skulle det vara lättare att förstå att jag inte kan ta hand om mina barn då? Och jag har svårt att se att någon skulle ifråga sätta varför, om jag saknade övre extremiteter.

Å andra sidan är jag glad att det är migrän jag har, som ändå så pass många haft någon gång i sitt liv. Det gör att många ändå kan förstå lite grann hur det är att vara jag. Ändå verkar dom flest glömma bort det efter ett tag, och liksom inte har förståelse för att jag inte orkar med just någonting mer än de absoluta måstena när jag mår som sämst.

Vem äger osten?

2011-06-28T21:28:00.003+02:00

Och andra frågor. Det är sånt man får vara beredd att svara på med en 5-åring i huset.

Idag har ovan nämnda 5-åring varit hes i halsen, men tro inte det har stoppat strömmen av frågor. Nej, han har istället ritat frågor. För att göra det hela lite enklare. Eller inte.

För övrigt är det fantastiskt vad mycket bättre han hör med rör i öronen, och vad mycket lugnare det blivit här hemma när vi slipper höja rösten hela tiden.

Antingen eller

2011-06-28T18:21:00.001+02:00

Så är mitt liv nu för tiden. Alltid det där valet, aldrig kunna göra både och. För när jag gjort det första har jag alltid migrän och ingen ork till det andra.

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på dagis, så nu får jag vara hemma istället för att vara med på simskoleavslutning. Vilket kanske inte är det roligaste i världen, men det vore trevligt att någon gång kunna.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ho ho?

2011-06-19T23:13:00.002+02:00

Här var det tomt... nåja, jag har ju ändå ingenting att säga... mer än att det är jobbigt att sluta med kortison. hej då

Ett litet problem

2011-06-12T22:09:00.001+02:00

Om jag inte ens klarar av att se att 40/8 inte är likamed 6, då är nog inte chansen så stor att jag klarar av att forska i beräkningsbiologi. Undrar hur jag ska kunna övertyga FK om det..?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Skojar dom?!

2011-06-10T09:30:00.001+02:00

Jag tycker nästan det är lite fräckt att be patienterna vara där en halvtimme innan utsatt tid när dom alltid är försenade...

Published with Blogger-droid v1.6.4

Rörande

2011-06-08T11:44:00.003+02:00

Igår fick Prinsen äntligen rör i öronen. Och vilken skillnad det blev på en gång! Ungen hör ju vad man säger, utan att man behöver höja rösten och han själv pratar inte heller så högt längre. Eller som han själv uttryckte det när han vaknade ur narkosen:
- Mamma, min röst låter alldeles klar nu!

Sen tycker jag det är lite anmärkningsvärt att personalen på en vårdavdelning inte har koll på det här med allergier. Och då menar jag inte koll som i veta exakt vad som innehåller mjölkprotein, utan koll som i att läsa journalen... Det känns ju lite onödigt att fråga om allergier om man ändå inte läser det/kommer ihåg det menar jag. (Och ja, jag vet att det är underbemannat i princip överallt och att stressnivån är hög, men vissa saker får bara inte bli fel.)

Om barnen själv får välja

2011-05-27T18:08:00.001+02:00

Bästa fredagsmiddagen enligt barnen. Och jag orkar inte invända, det är skönt att det finns något som alla äter utan att klaga.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Lyxmåndagsmiddag

2011-05-23T18:14:00.001+02:00

Jo, för när färskpotatisen kostar 30 kronor kilot, då får nog potatissallad räknas som lyx. Gott var det i alla fall, tyckte jag och Maken. Dom där barna hade alla nånting dom inte tyckte om, men så är det alltid nu för tiden.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Mera pyssel

2011-05-23T18:11:00.001+02:00

Någon sorts pulsvärmare eller så

Published with Blogger-droid v1.6.4

Att minnas vad man vet

2011-05-21T15:53:00.001+02:00

Så praktiskt det är när man googlar något och hittar svaret i sin egen blogg...

Skumt

2011-05-20T12:25:00.003+02:00

Det är vad jag mår. Liksom yrslig och öm i hela kroppen (utan att jag gjort något för att det ska bli så). Plus en migrän som ligger och lurar i bakgrunden så klart. Undrar vad det ska bli av det här?

Jag behöver en partner

2011-05-19T21:37:00.001+02:00

Virka är kul. Sy ihop skiten och brodera ansikte är tråkigt. (Förmodligen för att jag är så dålig på det.)

Sökes: Flitig sömmerska tillika broderare. Vad säger ni, någon som känner sig manad?

Jag kan inte hjälpa det

2011-05-18T17:30:00.001+02:00

... men jag tycker det är lite roligt att Billie Joe's bror skickar mejl till mig. Och ja, det är helt klart Lassie-varning på den.

Säg den lycka som varar

2011-05-13T22:35:00.002+02:00

Måste sluta virka. Fingrar och handleder protesterar vilt. Misstänker att inflammationen satt sig där ett tag. Nåja, hellre det än en kass mage, faktiskt. Återstår att se vad jag ska hitta på för att hålla kortison-rastlösheten borta nu. Jag menar, utbudet är ju inte direkt jätte stort när man bor i migränträsket.

Nyheter från läkaren

2011-05-10T12:13:00.004+02:00

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, än mindre tycka om det som min läkare sa igår. Behöver lite tid att sortera och tänka igenom tror jag. Dom goda nyheterna var i alla fall att min Crohn's ser mycket bättre ut nu än vad den gjorde för ett år sen. Det inflammerade området i tunntarmen har krymp och i tjocktarmen syns ingenting längre. Problemet att lösa är nu varför jag mått så dåligt fast än allt ser bättre ut. Och deras (= läkarna som diskuterat mitt fall på skyltronden i fredags) förslag är att det rör sig om mag-migrän. Häpp!

Ännu en dag i väntans tecken

2011-05-09T10:57:00.002+02:00

... men den här gången är jag mer säker på att samtalet kommer komma eftersom det är min magtarmläkare som ska ringa. Fast vänta är ju tråkigt i alla fall.

Väntar förresten fortfarande på att FK ska ringa upp... Har inte hört ett pip, trots att jag mejlat en uppdatering och frågat när vi ska höras. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken?

Längtar till måndag

2011-05-08T21:07:00.001+02:00

Efter lite tystnad, lite lugn och ro. När vanliga människor har söndagsångest, känner jag lättnad. Det är ett bakvänt liv jag lever.

Det blev en...

2011-05-07T19:19:00.004+02:00

... Hjärtekatt! Läs mer om det här >>>. Den här kissen ska snart påbörja sin resa mot Gbg och Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus, där den förhoppningsvis göra vistelsen lite roligare för ett barn på hjärtavdelningen.

Någon som gissade rätt?! ;-)

Published with Blogger-droid v1.6.4

Håller mig pysselsatt

2011-05-06T21:23:00.001+02:00

Fast nu har jag virkat till mig en klämig migrän, så det är dags att ge upp för idag.
Någon som ser vad det ska bli förresten? ;-)

Published with Blogger-droid v1.6.4

Insikter

2011-05-04T20:00:00.002+02:00

Nr 1:

Det tar oerhört mycket energi att hjälpa flickorna och dessutom gör oron att min migrän blir värre.

Nr 2:

Det ska fan att vara psykiskt sjuk. Är man dessutom minderårig med föräldrar som inte kan/vill/orkar vara drivande, ja då är det i princip omöjligt att få hjälp.

Nr 3:

Jag ska göra allt som står i min makt för att ingen av mina barn ska hamna där dom här flickorna är just nu. Jag vet att det inte är någon garanti för att det inte kommer hända, men om det gör det, vill jag känna att jag gjort vad jag kunnat för att undvika det.

Så underligt

2011-05-04T19:58:00.002+02:00

Vänjer mig aldrig vid att jag faktiskt är sjuk... Alltså, jag vet ju att jag är det, att jag har två kroniska sjukdomar, men jag vägrar se mig själv som sjuk. Därför blir jag alltid så förvånad när jag inte klarar av helt vanliga saker, som att åka buss ner på stan, utan att må som ett as. Vet inte om det är bra eller dåligt, men det är nog så jag fungerar för att klara av det här.

Gjort det igen

2011-05-03T21:29:00.001+02:00

Forcerat fram ett ordentligt migränanfall efter över en veckas migränkänningar. Med hoppet att det ska bli en bättre dag i morgon. Återstår att se om det funkar, men just nu är det inte så jätte roligt, trots piller.

Det finns folk till allt

2011-05-01T21:11:00.002+02:00

Jag minns för några år sen när en människa på ett föräldraforum låtsades ha förlorat ett barn. Minns inte detaljerna runt storyn, men h*n la iaf upp bilder på ett barn som skulle varit hennes och drog en hjärtskärande historia. Hon fick så klart massor av sympatier och stöd på forumet, ända till det kom fram att bilderna var på någon annans barn!! Jag hoppades då att det var en människa med svåra problem som gjorde det, inte bara någon som gjorde det "för skojs skull" eller för att se vad h*n kunde komma undan med.

Nu har jag fått reda på att inte mindre än två (utländska) cancerbloggare har ljugit om sin sjukdom. De har varken haft tumörer, cellgifter eller strålbehandling. Allt för att få uppmärksamhet och medkänsla.

Återigen blir jag påmind om att man aldrig kan veta vilka människorna där ute i cyberrymden är. Att det bakom varenda snyft-historia kan sitta någon som bara är ute efter uppmärksamhet. Och det är bra att bli påmind om ibland tror jag. Även om det inte kan få mig att sluta bry mig, så gör det mig mer vaksam och lite mindre engagerad. Vilket jag, i mitt fall, tror är nyttigt, eftersom jag har en förmåga att ta på mig mer än vad jag egentligen orkar...

Årets första grillning

2011-04-30T18:12:00.001+02:00

Middagen är strax klart!

Published with Blogger-droid v1.6.4

En dag till spillo

2011-04-29T18:35:00.005+02:00

Hela dagen idag har jag väntat på att min handläggare på FK skulle ringa upp. För det hade vi bestämt, eller rättare sagt, det hade hon bestämt. Jag vet inte hur ni är, men när jag väntar viktiga samtal så blir det liksom huvudfokus. Jag har svårt att göra något, eftersom jag vet att jag kan bli avbruten när som helst. Och det innefattar saker som att gå på toaletten (vilket jag följaktligen väntar med till det är absolut kris), borsta tänderna (då kan man ju inte svara i telefonen), hämta posten, laga lunch osv osv. Inte för att jag har så mycket att göra, mer än att vara sjuk, men gå på toa behöver jag i alla fall göra!

Och eftersom hon aldrig ringde upp, så försvann den här dagen till... ingenting.

Och på tal om ingenting så borde jag verkligen mejla Herr Professorn med en uppdatering. Men jag har verkligen ingen lust. Kanske på måndag, efter att FK ringt. Om hon ringer.

Glad påskupptakt

2011-04-19T18:58:00.002+02:00

Telefonsamtal från fritids vid 15. Dottern hade kräkts. Kom hem och mådde lite risigt, men inte så farligt (enligt henne själv). La sig och vilade, allt verkade lugnt. Fram till 17 då Prinsen helt plötsligt kräktes, ute. Och då satte Dottern igång igen. Så nu har vi två skiftkräkande barn där uppe med Maken, medan jag och lille H håller oss undan här nere. Kan bli en intressant påsk det här...

Försenad treårskontroll

2011-04-19T18:41:00.002+02:00

Igår var jag och lille H på treårskontroll på BVC. Bara det att det inte blev mycket till kontroll eftersom lille H vägrade säga ett enda ord till sköterskan, eller ens titta på henne. Hon försökte med allt, men han tänkte INTE tala om vad som var på dom där fåniga korten hon la fram eller vad man hade sakerna till. För än nu, över ett dygn senare, då han rabblade upp vad som var på alla nio korten. Minnet är det i alla fall inget fel på!

Andra blommor

2011-04-16T22:34:00.002+02:00

Provade några andra blommor också, med varierande resultat... Dom två lila till vänster är rosen knoppar (beskrivning här) och väldigt lätta och snabba. De andra två blommorna var betydligt mer avancerade, i alla fall för en sällanvirkare som mig (beskrivning här).

Virka rosor

2011-04-16T22:30:00.005+02:00

Det är vad jag gjort idag. Nu har jag ont i handen, så nu får det vara bra för idag. Så här blev dom:

Och så här gör man:

Lämna en lång garnända när du börjar som du kan använda när du rullar och syr ihop rosen.

Varv 1: 55 lm. Virka en stolpe i 4:e lm från nålen. *1 lm, hoppa över 2 lm, (1 st, 2 lm, 1 st) i nästa m*. Upprepa *-* till varvets slut. Vänd.

Varv 2: 3 lm (räknas som första stolpen), (1 st, 2 lm, 2 st) i den första lmb med 2 lm. *(2 lm, 2 st, 2 lm, 2 st) i nästa lmb med 2 lm*. Upprepa *-* till varvets slut. Vänd.

Varv 3: 6 st i den första lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med 2 lm . (7 st i nästa lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med två lm) 12 gånger. (9 st i nästa lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med 2 lm) 5 gånger. Tag av garnet och fäst.

Trä den långa garnändan (som du sparade i början) på en nål. Rulla ihop rosen och sy små stygn i botten på rosen under tiden som du rullar ihop den. De stora bladen ska komma ytterst så börja med att rulla från det minsta bladet. Finast blir om man inte gör rosen allt för hög så försök att hålla den lite platt i botten.

Beskrivning från Fröken Elsas virklblogg.

Och behöver man nybörjar-hjälp finns det en bra guide här.

Jag önskar jag orkade

2011-04-15T19:37:00.002+02:00

Istället går jag in i sovrummet och stänger dörren. Där nere har Maken, Dottern och Prinsen fredagsmys. Lille H sover.

Det är inte utan att man känner sig lite utanför. Och samtidigt skulle Maken helt säkert inte säga nej till att vara den som låg här i ensamhet.

Jag är så otroligt tacksam att jag har en partner som för det mesta är väldigt förstående och som alltid finns där när jag ine orkar (dvs nästan jämt just nu).

Tillägg: Anledningen till att allt är så eländigt just nu är i korta drag att jag fortfarande står på högdos kortison. Det i sin tur gör att jag inte sover, vilket ger mördarmigrän i stort sett varje dag. Det kunde med andra ord vara roligare att vara Ponder just nu. Å andra sidan vet jag ju att det blir bättre, så fort jag blir av med kortisonet... Synd bara att "fort" verkligen inte är rätt ord att beskriva nedtrappningen.
Den nya behandling måste förresten vänta eftersom jag har svamp i munnen (som vanligt när jag står på kortison). Det finns tydligen risk för att den går ner i lungorna och ställa till med dåligheter. Så tillbaka i limbo ett tag till.

Plastiksturisterna

2011-04-14T21:48:00.003+02:00

Tror folk att det är ett jävla skämt att operera sig?? Nej, jag har inte sett programmet, bara trailern där en kvinna först säger att hon borde sluta röka och sen sitter och både röker och dricker, samtidigt som hon skrattar och säger "dom sa ingen alkohol... men är det nyårsafton så är det!".

Det finns så mycket att säga om det här att jag inte vet var jag ska börja... Men kanske med att det är skrämmande att folk inte förstår att en operation är allvarligt! Att bli nedsövd och sedan skuren i är en stor påfrestning på kroppen, oavsett ålder och det är för mig helt ofattbart att någon går igenom det frivilligt. Att sedan spä på riskerna genom att strunta i förhållningsorder... ja, då får man nästan skylla sig själv när något går fel. Eller låt mig säga så här: Jag är inte det minsta förvånad att det händer allt som oftast att operationerna går fel. Det jag inte förstår är hur man kan spela med sitt liv så här?

Tre år

2011-04-12T13:09:00.003+02:00

Så här dags för tre år sen jobbade läkarna för fullt med att stoppa blödningen och jag kämpade för mitt liv (tror jag iaf, jag vet ju inte eftersom jag var sövd ;). Kämpar gör jag fortfarande, för att få livet att gå ihop. Men vem gör inte det?

Städat

2011-04-09T15:40:00.002+02:00

I princip hela dagen. Och ändå syns det knappt. Något tröstlöst...

Och det värsta är att innan nästa dag infinner sig när jag faktiskt orkar ta tag i skiten så kommer det att se lika illa ut igen.

Sen ett annat problem. Det är så mycket kläder, skor och annat som behöver tas om hand, som i skänkas/säljas. Men någon ork över för det finns inte. Kvarstår att slänga allt, men det tar emot. Så gör man liksom inte med saker som är fullt användbara.

Ibland känner man sig extra stolt över sig själv

2011-04-06T20:30:00.001+02:00

Typ när man vrålat så högt på sin snart 5-åring att han kurar ihop sig i ett hörn och ser skräckslagen ut. Ja, det är sånna dagar man känner sig som en riktigt bra förälder.

Förbrukat förtroende

2011-04-05T19:05:00.001+02:00

Nu börjar jag nästan tro att den ena flickans föräldrar motarbetar mig, eller inte vill att jag ska vara en del i hennes liv. I vilket fall har dom skadat hennes föetroende för mih rejält och jag tror inte hon kommer släppa in mig igen. Och det gör mig jävligt orolig, eftersom det hela handlar om att hon planerar ännu ett självmordsförsök.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Förbannade kräk!

2011-04-02T23:16:00.002+02:00

Lille H vaknade för en halvtimme sen och la en spya i sängen. Exakt en vecka efter att Prinsen gjorde det samma. Jag som trodde att vi var färdiga för den här gången. Blä!

Vad ska man tro egentligen?

2011-03-31T20:31:00.002+02:00

Jag vet ju att jag får en väldigt ensidig, om än viktig bild av hur flickorna mår, men ändå kan jag inte låta bli att ibland undra hur mycket dom tänjer på sanningen och om dom faktiskt ljuger ibland. Som nu. Den ena flickan, den yngsta vars föräldrar jag inte pratat med (hon säger att hon kommer ta livet av sig om jag gör det...), säger att hon ska drogtestas. Det är hennes föräldrar som vill det, men hon kan inte svara på varför. Samma föräldrar som enligt flickan vägrar henne att byta psykolog på BUP eftersom dom gillar henne. (Flickan avskyr psykologen och säger inte många ord till henne. Psykologen säger också, enligt flickan, att hon inte har några problem, att hon bara skär sig mm för att få uppmärksamhet.)

Jag har svårt att få ihop bilden, svårt att tro att några föräldrar kan vara som hon beskriver sina. Hur kan man tro att bara för att man tvingar sitt barn till att sluta skära så mår hon bra? Att problemet är just själva självskadebeteendet och inte det som orsakat det?
Å andra sidan minns jag hur innerligt jag kunde hata mina egna föräldrar när jag var tonåring, för skäl långt mer triviala än hennes. Och att min världsbild säkerligen avvek en hel del från deras. Men ändå. Det är svårt att veta vad man ska tro om allt.