5 blev 23

Datumet för mitt läkarbesök alltså. Mer än två veckors förskjutning av en tid som redan flyttats två veckor. Antar att jag måste ringa och ändra, speciellt som min sjukskrivning går ut den 15.

Akupunktur och massage

Har varit och träffat sjukgymnasten idag (samma som jag träffade när jag låg inlagd, vilket är bra för jag gillar henne). Fick både nålar i pannan och avslappningsmassage (såååå skönt, varför kan man inte ha en egen massör här hemma?), plus lite övningar att göra för att försöka slappna av ytterligare. Efteråt kände jag mig trött, hyfsat avslappnad och huvudvärken hade liksom ändrat karaktär. Kanske är det här precis vad jag behöver?

Sen att det var lite jobbigt att vara tillbaka på avdelningen och ligga i ett vårdrum där igen är en anna femma. När sjukgymnasten lämnade mig en stund efter massagen hade jag väääldigt svårt att slappna av; låg bara och lyssnade på de välbekanta ljuden runt omkring och väntade mig nästan att någon skulle komma in med mediciner eller för att sticka mig. Kändes skönt att få resa sig upp och bara knalla där ifrån sen. Var också lite konstigt att vissa av de som jobbar där, sådana som jag tyckte jag fått så bra kontakt med och pratat mycket med inte ens kände igen mig känns lite konstigt. För mig var dom ju liksom livräddare när jag mådde dåligt och inte kunde ta hand om lillTjyven, och jag kommer aldrig glömma dom, men för dom var jag ju bara en patient.

Beta-blocka eller ej?

Har så jädra ont i skallen igen, mer än i förra veckan och en mer pulserande värk. Kanske hjälpte Propranololet (vad är det för någon jädra rövarspråksfantast som kommit på det namnet?!) mer än vad jag trodde? Synd att det får mig att må så risigt i kroppen, liksom svag och yrslig, känner mig mycket piggare utan det, men med mer huvudvärk då. Så, Pest eller Kolera, vad ska det bli?

Nu ringde sjukgymnasten och gav mig en tid i morgon. Tänker ge massagen en chans först innan jag sätter in Propranololet igen, vore ju skönt att slippa dom.

Kurators besök nr 2

... blev helt meningslöst, kändes som att vi bara upprepade det som sagts förra gången och kom liksom inte vidare alls. Hon erkände själv att hon inte var säker på hur vi skulle gå vidare, och verkade nästan vänta sig att jag skulle veta det. Får se hur det blir nästa vecka, men fortsätter det så här är det liksom ingen idé.

Jo då, jag har en hjärna

Och den är frisk! (Eller frisk och frisk, det kanske man kan diskutera om man vet vilken humor jag har t ex... ;) Inga blödningar, proppar, aneurysmer, tumörer eller annat skräp - skönt. Kvar finns dock migränen med spänningshuvudvärk mellan anfallen, och den ska nu försöka kureras med akupunktur och massage hos sjukgymnasten. (När nu det blir? Det här är tredje gången det påtalas att jag ska dit, och ännu har inget hänt...)

En lång dag med mycket väntan blev det; kom till Neuromottagningen 8:30 och var hemma igen 16:30, mer död än levande. Fick kontrast under MR-undersökningen, så jag har varit tvungen att pumpat ur två gånger också.

Nu skulle jag vilja gå och sova, men det verkar som att lillTjyven vill ta igen lite amning först. ;)

MRI i morgon

Fick just ett samtal från neurologen; det var en ny läkare som ringde (mäster neurologen var ledig till på tisdag) och hon tyckte absolut att det var dags att gå vidare med huvudvärken. Sagt och gjort, en akuttid på röntgen bokades i morgonbitti (ska vara där redan kl 8) och sen en konsultation efter det. Största problemet nu är att om kontrast ska ges (läkaren var inte säker) så får jag inte amma på x antal timmar, utan istället pumpa ur och slänga. Problemet är att lillTjyven är förstoppad redan nu, och borde inte äta mer Nutramigen, men det får lösa sig (ha ha) på något sätt.( Vi har börjat ge honom Laktulos idag och hoppas på att proppen ska släppa...)

Och så var det tarmens tur

Natten spenderades omväxlande i sängen med magkramper och på toaletten för att göra sig av med det som kramperna skapade. Tur att lillgubben bara ammar en gång per natt, och att jag lyckades klämma in den mellan kramperna och toasejourerna.

Tog medicin vid tre som hjälpte efter ett par timmar som tur var, så jag hann sova en stund innan det var dags för morgonamning. Nu känns det lugnare, men det blir skonkost idag, d v s mest flytande och sockrigt.

Det händer grejjer

Förutom att prata så tog också kuratorn tag i det här med huvudvärken och skickade ett mejl till neurologen och "min" läkare där det stod (något överdrivet) att "familjen går på knäna och önskar kontakt snarast". Det tog skruv och idag ringde mäster Neurologen upp och diskuterade fortsatt behandling med mig. Vi kom väl fram till att jag förmodligen lagt till ett element av spänningshuvudvärk ovanpå migränen - inte ovanligt när man haft ont så länge. Nu skulle han prata med magtarm och sina kollegor angående behandlingsalternativen (i princip dikofenakkur eller olika sorter psykofarmaka, vilket är mer eller mindre bra när man ammar...). Sen hör han av sig i morgon igen, hoppas jag...

Själavård

Nu ska vi snart iväg till kuratorn, jag, maken och lillTjyven så klart. Får se hur det blir; jag har bara träffat en enda kurator förut i mitt liv (när pappa dog) och hon var helt jävla blåst i huvudet. Nu har jag iofs träffat den här kuratorn redan en gång, men det var mitt i värsta migränanfallet, så jag minns inte så mycket av henne mer än att hon var stor och hade mycket blont hår. Ska också bli spännande att se om maken kommer öppna sig något för henne, eller behålla locket på som vanligt?

Jo då, det gick bra hos kuratorn och jag tycker hon verkar bra. Vi berörde mest helheten den här gången, och ska gå in lite mer i detaljerna nästa gång (vilket blir redan om en vecka). Hon bjöd in maken på ett bra sätt i diskussionen också, inkluderade honom, och han pratade lite grann i allafall. Det viktigaste som kom fram är väl att jag faktiskt måste ta till mig att jag var en hårsmån från att dö, även om jag inte har några minnen av det (eftersom jag var sövd). Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men att prata om det är väl ett steg på vägen. Sen påminde hon om att läkningen måste ske på alla plan och på många olika sätt; att det är viktigt att lukta på blommorna så att säga, även om man mår piss. Jag fick även bekräftat att det jag känner för min mamma och hennes reaktion i allt det här är berättigad, att jag inte bara är gnällig och självisk, det känns skönt, även fast jag nog visste det egentligen.

Inte så roligt

Dottern frågade just sin pappa:
- Pappa, kommer det ta ett år innan mamma har haft ont i huvudet klart?
- Nej, det hoppas jag verkligen inte.
- Bra, för det är inte så roligt när hon har ont i huvudet, man får inte ta hem kompisar och inte leka och låta och så.

:(

Så gick det med kontinuiteten

Ringde spec-MVC idag, som överrenskommet med läkaren för att be dom kontakta honom. (Han är egentligen inte i tjänst den här veckan, men hade skrivit in i journalen att det var OK att kontakta honom.). BM jag pratade med (en ny en) lovade att ringa honom på sökaren och sen återkomma. Ett par timmar senare ringer det och det är en läkare på spec-MVC, men inte vilken läkare som helst, utan den jag verkligen inte gillar och som jag dessutom har bett om att få slippa prata med (dessutom står det i min journal, så hon vet om det - hur bra blir samtalet då tror ni?).

Nå ja, hon kontaktade i allafall neurologen och de ska ge mig en tid "så fort som möjligt". Vad det betydde visste hon inte, och verkade tycka att nu hade hon gjort sitt. Hade det varit "min" läkare hade jag haft en tid redan nu, det är jag säker på. Det enda jag kan göra nu är att vänta (hur länge då?) och sen höra av mig igen. Ja, och ha ont i huvudet förstås, men det är ju inget nytt.

Sjabbig

Sitter i soffan iklädd nopprig morgonrock och med tidernas mest ovårdade hår. Ammar bebisen med ena armen, äter en alldeles för stor bit chokladkaka med andra. Spiller på bebisen, svär lite och äter sen upp spillet.

Glamoröst, verkligen.

Migrännatt

Det verkar inte riktigt lovande det här med kortisonet...

Dag 3

Ingen bra dag alls. Huvudvärken har varit om vanligt (ingen spik iaf, alltid något), men i övrigt mår jag piss. Kombinationen steroider-betablockare är ingen höjdare tydligen, jag som hade hoppats på att få må lite "kortison-bra" (vilket jag brukar göra när jag äter högdos kortison i vanliga fall), d v s pigg, matglad och välmående.

Två dagar kvar av hästdosen, sen börjar nedtrappningen...

Majs och nötter

Om man är konstant sugen på det, vad har man för brist då nåntro?

Uppåttjack + nedåttjack = vad då?

Ska bli intressant att se hur jag kommer må nu när jag dragit igång min hästkur med kortison ("uppåttjack") i kombination med betablockaren ("nedåttjack"). Hittills har jag just inte märkt någon skillnad, mer än att min vilopuls möjligen är lite högre än 56, men det är inte någon nackdel precis. Det mest spännande är väl att se om det hjälper mot migränen eller ej.

Uppdatering: Man mår inte så himla bra, tyvärr... Väldigt trött, men ännu mer rastlös än innan, yrslig och ganska olustig i kroppen. Mest synd är att jag efter två doser inte känner någon direkt skillnad i huvudvärken, men det är ju tre doser kvar, så än har jag inte gett upp hoppet om att det ska fungera.

Åsa: Du har säkert rätt, migränen, tröttheten och allt annat gör säkert mycket till min obeslutsamhet. Försöker undvika beslut så långt det går, men helt kan man ju inte lägga ner liksom.

-sl-: Det är precis så där; de enklaste besluten blir jätte jobbiga... Ska ju till kuratorn nästa vecka, får se vad hon säger om saken.

Sanna: Under hela graviditeten och efter förlossningen har jag ätit 20 mg per dag, nu ska jag äta hela 50 mg i fem dagar för att sedan trappa ner.

Omöjligt att bestämma sig

Vad har hänt? Jag är helt oförmögen att ta beslut, t o m värre än vad det var när jag var gravid. Nu kan jag varken bestämma mig eller bry mig om beslutet. Det känns inte riktigt bra...

Bra läkarbesök

Först och främst: Jag är så glad att jag fått en så bra och engagerad läkare, som jag kan prata och diskutera med på ett bra sätt. När han fick höra hur jag mådde kastade han sig på telefonen för att jaga rätt på neurologen, medan jag fick ligga och vila i ett annat rum (det här var ju första gången jag var ur huset på två veckor och det var rätt så jobbigt). Tillsammans med neurologen kom han sen fram till en behandlingsplan (som jag också fick vara delaktig i) som går ut på att fortsätta med betablockarna (propranololen) samtidigt som vi går in med en hästkur kortison i fem dagar. (Vilken tur att jag just lyckats trappa ner kortisonen med fem mg per dag... ;) Skulle inte det ge effekt får jag komma på en halvakut tid hos neurologen i början på nästa vecka för fortsatt utredning.

Innan besöket hade jag som vanligt lite kval av typen "tänk om jag bara är larvig och gnällig och inte alls behöver träffa en läkare", men efteråt kändes det bra att jag fick komma eftersom både gynläkaren och neurologen var överrens om att så här kunde jag inte ha det.

Dessutom har jag lärt mig en massa spännande om cervix idag och att jag just nu har en vilopuls på 56 - inte konstigt att man känner sig lite matt! ;) (Blodtrycket låg dock högt för att vara mig, trots betablockare, 123/83, men det kunde tydligen vara så sa läkaren.)

Dödstrött

Hur kul känns det att inte ens orka åka på ett ynka litet läkarbesök utan att vara helt sänkt efteråt (plus att huvudvärken är värre än vanligt)?

Rapport från besöket kommer lite senare.

Läkartid i morgon!

Klockan 08:00 i morse ringde den snälla BM och väckte mig med beskedet om att jag får träffa "min" läkare när jag vill den här veckan. Jag hade nog helst nöjt mig med en telefontid för att slippa röra på mig med mitt onda huvud, men BM tyckte att det var lika bra att jag kom in. Eftersom jag var helt nyvaken under samtalet gick jag med på det, och nu när jag har tänkt efter en stund är det nog ganska bra ändå så att de kan ta lite prover också. Hur som helst, i morgon ska jag dit kl 11, trots att han egentligen inte har mottagning utan är forskningledig. Tänk om alla läkare kunde vara så engagerade... (Är så klart väldigt glad att jag fått fatt på en så bra läkare, igen, speciellt när allt blev så här jobbigt.)