Postneurologica

Inte ett dyft klokare eller mer undersökt, bara 300 spänn fattigare för att de var bussiga nog att sätta upp mig på en akuttid (bara en månad efter att jag ringde och behövde hjälp). Varför kunde han inte bara ringa upp som jag ville? Det är inte direkt ett litet projekt att dra iväg med alla ungarna i den här värmen...

(Summa sumarum: Så länge jag ammar kan de inte göra något mer för mig. När jag slutat amma kan jag få tricyklisk psykofarmaka, vilket brukar vara effektivt mot både migrän och spänningshuvudvärk. Sjukgymnastiken verkade han inte tro speciellt mycket på, eller snarare, han trodde inte att de har tillräckligt med tid och resurser att hjälpa mig ordentligt. Det känns ju kul att veta redan innan man varit där... Annars var han väl trevlig och förstående, men som sagt, inget nytt under solen.)

Idag Neurologen

Återkommer med rapport i kväll, även om jag inte har några större förhoppningar inför besöket. Blir nog bara en upprepning på temat "vi vet inte varför du har migrän, men den kommer gå över, någon gång...". Ska i allafall fråga om Imigran nässpray igen, för det måste väl ge mindre systemisk påverkan (och där med lägre koncentration i bröstmjölken) än vad tabletterna gör?

Lite kuriosa är att jag idag, för första gången, ska betala för mitt besök på neuro. De tidigare gångerna har jag av någon outgrundlig anledning gått gratis, kanske för att det har räknats in i förlossningen på något vis? Nåja, jag betalar gärna 200 kr för den vård jag ändå fått, speciellt som jag glidit fram i gräddfilen och sluppit stå i kö.

The Power of Aff

Säga vad man vill om Allt för föräldrar (hur det drivs, hur medlemmarna behandlas o s v), men det är verkligen en källa till mycket kunskap.

Igår pillade Prinsen i sig en bönskida från en blomma i trädgården, som jag skulle kalla kärringtand, men en snabb sökning på Google visade att de ska vara gula, medan blomman i fråga var lila. Slängde snabbt ut en fråga på Ordet är fritt, och 20 minuter senare hade jag svar på min fråga: Kråkvicker (ej giftig).

Tänk så mycket enklare det är att ta reda på om något är giftigt när man vet vad det heter.

Tung dag

I migränens kölvatten känns allting jobbigt. (Eftersom jag inte kan ta migränmedicin tar det flera dagar innan topparna går över.) Jag känner mig som världens sämsta mamma idag. Tittar på min Prins och inser att jag i snart ett år inte varit den mamman han behöver, bara för att jag gick och blev gravid. Jag sörjer varje dag den tid jag missat som aldrig kommer igen, samtidigt som jag missar ännu mer. Blir arg och fräser åt Storasyster så att hon uppgivet snyftar "Jag gör bara fel hela tiden så att ni blir arga...". Ingen vidare mamma åt henne heller alltså. Lillgrisen verkar i allafall nöjd; fattas bara efter att han ätit hela natten.

Dessutom luktar jag svett och (bebis)kräk.

Migränigt igen

Just som jag trodde att det var bättre så slog migränen till med full kraft idag igen. Mitt på blanka eftermiddagen, helt utan förvarning. Tack och lov för piller, även om de inte är så nyttiga för lillfisen...

Suckers!

Vi har i två år (eller något sånt) haft snabbaste bredbandet från ComHem och för det betalat 399 kr per månad. Nu när räntorna gått upp och inkomsterna ner (p g a sjukskrivning och föräldraledighet) bestämde vi oss för att gradera ner det till det billigaste de har (99 kr per månad). Idag har ändringen slagit igenom, vi har nu 0,25 Mbit mot 24 Mbit förut, och det märks för faen ingen skillnad på det vi använder internet till.

Suckers, det är vi det, som betalat en massa pengar till ComHem för något vi uppenbarligen inte utnyttjat.

Vilka skulle komma på din begravning?

Efter vännens begravning har jag funderat en del på vilka som skulle komma på min begravning. Vissa är ju givna, andra hoppas jag skulle komma, och några få önskar jag inte kommer. Egentligen dumt att ens fundera på det, eftersom jag varken kommer uppleva den eller påverka det. Fast det är inte riktigt sant, svärfar hade t ex bestämt att bara hans fru, barn med respektive och barnbarn fick komma på han begravning. Sen att svärmor inte kunde säga nej till sin svärmor och svägerska är ju en annan femma, så säker kan man ju aldrig vara.

Knäppa tankar kanske, men de förhindrar mig att tänka på andra, mycket jobbigare saker...

Fullspäckad dag

Bilfärd till sommarstugan, varmt, soligt, bebis som inte vill sova, kort tur till stranden, supersur Storasyster, middag hos mamma, bilfärd hem med skrikande bebis, sur Storasyster och Prins som ville sova men inte fick.

Och vet ni vad? Jag klarade det utan att förgås av migrän! Kanske jag snart vågar skriva det?

Fördummande

60 kanaler* och inget på TV. Det märks att det är lördag. Tur att man har så mycket att fundera på att man inte behöver dumburken...

* Maken har hoppat på ComHems sommarerbjudande för han tyckte att jag skulle ha något att göra när jag ammade, vilket var väldigt gulligt av honom, om det nu hade funnits något att titta på d v s.

Begravning

Vackert, sorgligt och en otrolig uppslutning. Ändå kändes det bara så fel och väldigt, väldigt overkligt. Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta, det går inte.

Livets cirkel

Nyfödd bebis och begravning - många känslor på en gång.

Är det möjligt?

Vågar inte skriva det ifall det skulle ändras, så jag låter bli, men kanske kanske...

Ni kan väl hålla tummarna?

Att låtsas som ingenting

Den senaste veckan har jag ignorerat det faktum att jag har ont i huvudet, och försökt leva som en vanlig människa: Varit ute med barnen, cyklat till affären med en av dom i släptåg, (försökt) gå på prommenad med hunden o s v. Tyvärr fungerar det inte att ignorera och det slutar med att jag mår sämre i huvudet efter att jag försökt mig på att leva lite. Känslan av att vara fången i mitt eget hem, och min egen kropp, växer, och jag längtar efter lugn och ro och smärtfrihet. Ofta tänker jag "nu är det bara X dagar kvar till Prinsen får gå på dagis igen och det blir lugnt här hemma", och det är inte roligt att känna så.

Vad gäller behandling o s v ligger det mer eller mindre på is fram till den 24 juli då jag ska till Neuromottagningen igen, och sen den 29 är det dax för nya sjukgymnasten. Det är föreslaget att jag ska bli inlaggd med någon sorts dropp i några dagar, men jag vet ju att jag kan bli bättre om jag bara får vila och avslappningsbehandling. Dessutom känns det lite krångligt och jobbigt att vara borta från Lillskrutten i flera dagar, dels med tanke på amningen och dels för att jag fortfarande tycker det är jobbigt att vara borta från honom. Vi får se vad Neuro säger helt enkelt. (Naturligtvis är det en ny läkare jag ska träffa den här gången, nummer fyra på Neuro, men det orkar jag inte göra något åt just nu i allafall...)

Objudna gäster

I morse väcktes jag av röster och hunden som skällde. Det visade sig att det var två av makens bekanta som bestämt sig för att stanna till här på sin väg norr ut, utan att höra av sig först. I vanliga fall skulle det väl vara okej (eller typ okej, jag är inte helt förtjust i att få gäster innan klockan åtta på morgonen oavsett hur jag mår...), men nu är det verkligen det sista jag behöver. Och när de väl står där och har kört hela natten så är det ju inte så lätt att säga "nej tyvärr, det passar inte".

Jag har gömt mig uppe i sovrummet med stängd dörr och väntar bara på att de ska ge sig iväg, men det visar de inga som helst tecken på att göra. Har bett maken hinta lite fint att mitt huvud inte orkar med folk i huset, men det verkar inte gå hem det heller. Det blir väl bara till att bita ihop och ta ett starkare piller för att fixa den här dagen.

Uppdatering kl 16:25: Nu har de äntligen åkt vidare, efter flera mer eller mindre fina vinkar från maken. Mormorn har dessutom varit här och hämtat de två stora barnen, och lillfisen sover. Synd bara att hela dagen hann gå (och min migrän blomma ut ordentligt) innan lugnet infann sig...

Nej, jag orkar inte

Idag har vi haft gäster, enkla gäster på det sättet att de inte har några barn och att vi är väldigt bekväma med varandra (man behöver alltså inte ha ångest för att det inte är superstädat och så). Vi hade så trevligt, lugnt och avslappnat, njöt en god lunch och fika efteråt. Ändå är jag helt slut nu, och huvudet är sämre än vanligt. Trots att det känns tråkigt att betala ett sånt pris för att få umgås så var det helt klart värt det. Jag börjar känna mig som ett socialt UFO (det är ju snart ett år sen jag "försvann" från omvärlden), och sådana här lufthål behövs även om det kostar på.

I morgon har maken lovat att åka iväg med storingarna en sväng så att jag får en lugn stund och en chans att vila (om Lillskrutten behagar sova d v s). Läntar redan.

Nå'n som vill deläga en sommarstuga?

Åtminstonne för ett tag, så att vi kan flytta våra lån till Skandiabanken. De har nämligen så urbota dumma kalkyler att vi, trots att vi skulle sänka våra lånekostnader med 3000-4000 kr i månaden om vi flyttade dom, inte får lån hos dom så länge vi har:
1) Tre barn, eller
2) Nuvarande månadsinkomster, eller
3) Sommarstugan

Enklaste sättet att lösa det på*, och komma runt deras pruttkalkyler, är att låta någon annan överta halva sommarstugan och halva sommarstugelånet. Så kom igen, vem vill äga halva stugan ett tag mot att de skriver på för ett lån på ca 135 000 kr? Låter väl som en jätte bra affär, inte sant?! (Om ingen nappar kanske man kan lägga ut den på Tradera? ;) Och för att göra det ännu mer lockande, lägger jag in en bild på det (egenhändigt byggda och målade) legendariska rosa dasset, eller vad säger du -sl-?

Ja, det är jag som står bredvid i kamokläder, så nu slipper ni fundera över det! ;)

* Visst, vi skulle kunna sälja stugan också, men det vill vi inte förän vi måste, och där är vi inte på långa vägar

Jag gjorde det igen...

... skolkade från kuratorn alltså. Fast idag var det inte helt och hållet skolk, eftersom Lillskruttens vattkoppor gjorde det lite svårt att få ihop det hela. (Jag skulle först till kuratorn kl 10, sen sjukgymnasten kl 11, och i min värld är sjukgymnastbesöket bra mycket högre prioriterat.) Får se om hon ringer och bokar en ny tid den här veckan, eller om jag får sommarlov. Inte mig emot, jag känner att jag behöver lite distans till sjukhusmiljön; vi har ju varit där minst en gång i veckan sen jag blev utskriven i slutet av april.

Sjukgymnastbesöket var bra, som vanligt. Skönt med avslappningsmassage, och akupunkturen gav bra effekt. Synd som fan att hon ska ha semester i fem veckor nu, men jag får väl försöka överleva det på något sätt.

Fan, vilken dålig dag

- Dåligt med sömn inatt, Lilleputten ville äta två gånger mer än vanligt
- Mer migrän än på länge, dessutom varmt och väldigt soligt
- Maken fick ett återbetalningskrav till jobbet på 11 000 kr (de har gjort fel i samband med f-ledigheten)
- Lilleputten har fått vattkoppor
- Stor barnen hemma från dagis (vi får inte ha dom mer än 25 timmar per vecka efter beslut hos kommunen)

Samtidigt känner jag att jag inte borde klaga över så världsliga saker, jag är ju trots allt vid liv...

Vad gör en kurator egentligen?

För jag tror inte det är meningen att de ska göra allt vad de kan för att visa att man visst mår dåligt och nog lider av posttraumatiskt stresssyndrom, minst...

Det gick i allafall fort

... och är man den som ska dö av att lungorna lägger av, så är man nog ganska glad för att det inte drar ut på tiden. Alltid något, men en klen tröst i den stora sorgen.

Tänker så mycket på hans fru; hon som måste hitta tillbaka till en ny vardag nu. En vardag där hon är ensam, i allt, utan den hon älskar. Det är en tung erfarenhet när man inte ens är 30 år fyllda.