Lite svar om läkarbesök

Såg att ni undrade där nere om jag skulle till läkaren snart. Svaret på det är nej, jag har inga inbokade besök just nu, varesig på neuro eller magtarm. Anledningen är att det inte finns så mycket någon kan göra; tarmen är ju som den är (alltid sjuk, när den blir sämre höjer jag kortisonet) och migränen kan de inte behandla så länge jag ammar. Det enda som är på gång är sjukgymnastiken, vilken drar igång sista veckan i augusti. Om jag orkar ska jag ringa min gamla sjukgymnast på KK och höra om hon kan ta emot mig ett par gånger, så jag har något under tiden.

Arbetsträning typ

Maken har åkt till jobbet och lämnat mig hemma med lillfis och storfis, mellanfis är på dagis. Trots att 2-åringen, som är den som kräver mest uppmärksamhet, inte är hemma, känner jag att det är för mycket för mig. Är det inte lillfis som skriker så vill storfis ha hjälp med något, och mitt i alltihopa ringer det så klart på dörren, vilket utlöser hysteri hos hunden också.

Nej, jag är inte redo för det här, nu får maken pallra sig hemåt.

Det här var alltså ett test för att se om jag ev. kan gå ner i sjukskrivningsgrad så att maken kan jobba åtminstonne halvtid, men det verkar alltså inte så. Problemet är att snart har jag varit sjukskriven ett helt år, dock med olika diagnoser (någon som vet hur det funkar?), och då blir det med allra största säkerhet stopp från FK.

Bättre idag

Både på huvudfronten och tarmfronten. Tack och lov.

Nu är det dags för sängen, om lillfisen går med på att släppa bröstet that is...

... och så tarmen på det

Spenderade tre timmar inatt på toa med magkramper (i klass med förlossningsvärkar; jag måste profylaxandas igenom dom) och diarré. När magen lugnat ner sig, slog så klart migränen till och inga mediciner kunde jag ta.

Kanske dax att inse att jag inte är så frisk som jag vill tro, utan snarare ganska sjuk just nu? Jag vill inte se mig själv som sjuk, men snart kanske jag inte har något val? Uppgivenheten smyger sig på igen...

Värsta migränen på länge

Trodde huvudet skulle exlodera ett tag, eller åtminstonne ramla av, men tack vare en stor medicincoctail har det lugnat sig nu. Har satt maken att läsa på och han rapporterade just att nedstämdhet är ett vanligt tecken på att ett anfall är i antågande. (Lärde mig även en del annat om migrän och läkemedel, men det orkar jag inte skriva om just nu...) Nästa gång vet jag och kan ta piller i tid och förhoppningsvis undvika jättespiken.

Naturligtvis har både Prinsen och Lillskrutt varit extremt gnälliga och kinkiga idag, d v s många gälla skrik för mitt stackars huvud - tack och lov för hörselkåpor. (Starka ljud kan f ö också utlösa anfall och väderomslag... verkar som jag prickade in tre av tre den här gången.)

Gråtmild

Idag är det inte långt till tårarna, de liksom bränner bakom ögonlocken hela tiden. Och inte har de någon speciell anledning att ligga där på lur, allt är ju precis lika bra/dåligt som vanligt. Undrar vad det är som gör att vissa dagar känns så mycket jobbigare än andra?

Och så tillbaka ner igen

Det var bara en tillfällighet och inte Prinsens dagisstart som gjorde huvudet bättre, för idag är det lika illa som förut. Dessutom har min mage börjat protestera mot det idoga paracetamolintaget och jag måste dra ner på det för att inte få magsår, typ. Hurra.

Bröllop

Snart ska vi på bröllop, eller ska jag skriva skulle? Chansen att jag ska klara av en sorlig bröllopsfest är just nu lika med noll, oavsett hur mycket piller jag petar i mig. Det hade jag aldrig kunnat ana när jag tackade ja i maj, och tur var väl det... Egentligen borde jag väl vara deppig för att jag missar festen, men mitt nya, osociala jag bryr sig inte så mycket (just nu i allafall) eftersom det mest känns jobbigt att träffa folk.

Får man längta efter sig själv?

En ganska bra dag

Huvudvärksmässigt alltså*. Gör det alltså så mycket att Prinsen är på dagis några timmar om dagen, eller är det bara ett sammanträffande att jag är bättre nu?

* Har inte tagit ett endast piller idag, inte ens Alvedon, och det är ändå uthärdligt

Uppdaterar websida

Om och om igen. Väntar på att kompisens bebis ska komma upp bland webbisarna, hon snittades igår och än har jag inte hört något. (Inser ju att jag inte är speciellt högt upp på ringa-och-meddela-listan, därför är jag inte speciellt orolig... än,men inga fler skräckförlossningar nu tack!)

Åh, varför är det så långsamma på att lägga ut webbisarna för? (Kanske för att de har annat att göra på förlossningen?!)

Uppdatering 20:55
Nu har sms:et kommit, allt hade gått bra och en liten pojke är född!

Augusti

Det var idag maken skulle börjat jobba efter sin långa ledighet, idag som jag skulle vara hemma med lille H själv, idag som jag skulle hämta Prinsen på dagis med syskonvagnen. Inget av det har hänt idag, och ingen vet när det kommer hända heller...

Trots att vädret är migränvänligt så har inte mitt huvud fattat det, och jag har lika ont som vanligt... Borde ringa och fixa akupunktur- och massagetid, men jag har varken ork eller lust med det idag. Måste ringa och boka om en läkartid också - varför kan KKs sekreterare aldrig göra rätt? Det är tredje gången de bokar mig till en annan läkare, trots att det utryckligen står att jag ska träffa "min" läkare för uppföljning...

Ljuvligt väder

Med risk för att bli arkebuserad av alla som fortfarande firar semester så måste jag brista ut i lovsång över det underbara vädret: Lagom varmt, och, det bästa av allt, den jobbiga solen har gått och gömt sig bakom tjocka moln. Nu kanske t o m jag kan sticka näsan utanför dörren innan klockan blir mitt i natten?

Förövrigt sover båda småglinen, storglinet är hos grannarna och maken är iväg och köper två Trip Trap-stolar (begagnade). Ganska lugnt och skönt här med andra ord. I morgon börjar Prinsen på dagis igen, och förhoppningsvis kan maken snart börja jobba några timmar om dagen. Vore det inte för huvudvärken skulle allt vara bra...

Föräldraförståelse

Nu när jag själv fått barn tätt, kan jag på ett helt annat sätt förstå varför jag fick stå tillbaka så mycket när mina yngsta småsyskon föddes. (Det är 18 månader emellan dom, och jag nästan tonåring när de föddes.) Jag märker ju själv att våran äldsta, som ändå är mycket yngre än vad jag var, får stå tillbaka mycket nu när det är så intensivt med brorsorna och min migrän. Det är så lätt att säga till henne att vänta, så lätt att bli irriterad när hon pockar på uppmärksamheten på ett "jobbigt" sätt, så lätt att "glömma bort" henne bland alla andra måsten. Allt det där jag själv avskydde utsätter jag nu min dotter för, och det får mig att må så dåligt för hennes skull. Jag hoppas att hon inte minns den här tiden som lika jobbig som jag minns mina småsyskons bebistid...

Nu ligger hon bredvid lillfisen på golvet och viskar i hans öra: "Jag älskar dig, min lillebror, hör du det? Jag älskar dig." Min fina, duktiga, älskade flicka.

Solförmörkelse

Och naturligtvis ligger det ett tjock molntäcke över solen precis just nu när den är maximal här. Solen har ju bara skinit konstant i tre veckor, men nu ska det minsann vara molnigt. Vi som hade gjort iordning sol-tittar-papper och allt, för att dottern skulle få se hur månen tar en tugga av solen. Så går det när man anstränger sig, lika bra att lägga ner för idag. ;)

Diklofenakdröm

Tänk om jag kunde ta diklofenak varenda dag, vad bra jag skulle må då. Tog en tablett igår och genast blev allt så mycket lättare, eftersom huvudvärken försvann nästan helt. Effekten sitter dessutom i mycket längre än vad den gör med Alvedon/Citodon; en tablett räcker en hel dag.

Tänk om jag visste hur stor dos jag kan ta utan att riskera ett skov i tarmen, vad mycket enklare det skulle vara. Nu måste jag hela tiden väga för- och nackdelar, känna efter hur tarmen känns kontra huvudet o s v. En diklo om dagen, vilken dröm det skulle vara...

Varför måste det vara så långt till Sundsvall? *deppar lite*

Självömkan

Det är inte särskilt tjusigt, men är just precis vad jag ägnat mig åt idag; att tycka jävligt synd om mig själv alltså. Sen kom jag på att det inte tjänar något till, varken huvudvärken eller det andra lär försvinna för att jag vältrar mig i ful stinkande självömkan. Bryt ihop och gå vidare, det är mitt nya motto.

Hoppas på en bra dag snart, skulle så gärna vilja åka ut till stugan med det rosa dasset innan det fina vädret försvinner.

I have a dream

Och jag hittade just ett sätt att förverkliga den på... Bara en liten hake; utbildningen går i Sundsvall vilket skulle innebära 3 timmars pendling, enkel väg. Skulle inte tro att det funkar med tre små barn och en arbetande make va?

En sån där jobbig dag

Båda är trötta, lillfisen är förkyld och sov i princip ingenting inatt. Nu vill han bara amma och amma och amma, lille skrutten, vilket gör mig ännu tröttare. Dessutom har vi viktiga beslut som måste diskuteras och fattas idag angående jobb, jobbresor och föräldraledighet i höst. Det går inte så där särdeles bra, utan slutar med att vi blir irriterade och jag får mer ont i huvudet.

Det är nog bäst att vänta med besluten till en annan, bättre dag.

Sjukgymnastiserad

Eller inte direkt gymnastiserad, mer bedömd för att en behandlingsplan ska kunna läggas upp. Den kommer innefatta massage, vattengymnastik, gymträning samt teoretiska pass. (Känns som en hel utbildning bara för att bli frisk igen.) Det tråkiga är att inget av det kommer igång för än i slutet av augusti, så till dess är det bara att bita ihop och härda ut. Fick lite övningar för nacke och ansikte att göra undertiden, bättre än inget antar jag.

Akupunktur har de tyvärr inte tid att ge där, men jag fick numret till en privat sjukgymnast som ska vara duktig på det och migränbehandlingar. Ska ringa näst-nästa vecka då hon är tillbaka från semestern.

Nästa vecka är "min" sjukgymnast på KK tillbaka och förhoppningsvis har hon tid för mig åtminstonne en eller ett par gånger innan det andra drar igång.