Inte vad jag ville

Fick ett samtal från magtarm idag och en av dom underbara sköterskorna. Hon sa att min läkare tittat förbi som hastigast och att sköterskan då passat på att ta upp att jag mår så dåligt av Puri-netholen (en imurel-kusin, som fick mig att må precis lika pestigt). Läkaren tog snabbt beslutet att jag ska sluta med den, vilket så klart känns bra, men alternativen är inte fullt lika roliga... Fallet, dvs jag, ska diskuteras på skylltingsronden den här veckan och då ska det beslutas vilken behandling jag ska få. Vilken det än blir, är det tunga grejer, farliga grejer och jag måste gå igenom en hel massa tester (blodprov, TBE-test, lungröntgen) samt vaccineras innan jag börjar. Let the fun begin...

Känns desutom så där lagom roligt att börja med medicin som har dödliga biverkningar listade.

Otack är världens lön

Blev precis anklagad för att bry mig mer om den andra flickan på den första flickans blogg. Och när jag reagerade säger hon att jag hatar henne. Jomenvisst.

Ska låta mina känslor svalna lite innan jag tar mig an det här. Är inte helt lyckat upplägg när man är kortisonilsk så det räcker ändå, lätt att säga saker man egentligen inte menar och i det här fallet kan det verkligen vara katastrofalt.

Dom, dvs föräldrarna och läkarna, har förresten beslutat att flickan kan vara ensam hemma hela den här veckan. Trots att hon själv förklarat att hon är rädd för vad hon kan komma att göra, att hon inte har någon kontroll över sig själv. Alltså verkligen inte rätt tillfälle att bli osams med henne, eftersom jag känner att jag måste hålla koll på henne, då ingen annan verkar göra det...

Uppdatering:
Fick veta idag att flickan gjort ännu ett självmordsförsök, den här gången med tabletter. Antidepp i kombination med alvedon och ipren. Som tur var kräktes hon innan hon tuppade av och sen mådde hon dåligt i några timmar. Hon skickade samtidigt ett sms till sin pappa där hon bönade och bad honom att ordna så att hon kunde bli inlagd. Det blev hon inte, utan istället ska hon vara ensam hemma.

Det här håller inte längre. Jag måste göra något, men HUR pratar jag med föräldrarna utan att göra saken värre? Hur får jag dom att förstå att varken dom elelr flickan klarar av det här på egen hand?

Blä

Ny medicin som gör mig illamående, kortisonilska och migrän på samma gång blir för mycket. Vill bara krypa in under täcket igen och komma ut till sommaren. Orkar inte med barnen, inte Maken, inte någon. Inte ens mig själv, om jag ska vara ärlig. Vill bara vara ifred, tycka synd om mig själv och kanske gråta en skvätt.

Eller så är det bara ett mega migränanfall på gång och allt kommer kännas bättre när det är över?

Jo, jag överlevde

Och barnen med. Fast jag skulle ljuga om jag sa att det gick smärtfritt. En hel del bråk åt alla håll och en skrikande mamma är ju oerhört charmigt och dessutom väldigt bra för migränen. Idag vill jag bara vara ensam, men det går inte eftersom dagen är ganska fullbokad. Längtar till på måndag när alla (förhoppningsvis) är på skola/dagis/jobbet...

Laddar upp

Ensam med barnen i två dagar och en natt. Inte så mycket egentligen, men just nu känns det långt. Speciellt med tanke på att lille H tycker att det är dags att gå upp vid pass halv sex. Gissar på migrän i helgen med andra ord, men det är det värt så att Maken kan få komma iväg en sväng och ha lite kul han med. Och förhoppningsvis kommer mamma hit i morgon, om hon inte är för trött själv.

Hej hå, let's gå!

Maktlös

En av flickorna gjorde ett självmordsförsök i helgen. Hon skar sig själv med avsikt att döda. Och ÄNDÅ tar varken föräldrarna ELLER läkarna/psykologerna det på allvar. Eller snarare, dom säger att det är allvarligt, men att hon inte behöver läggas in (som hon själv vill för att hon inte orkar mer) eftersom dom bedömer att hon kommer överleva hemma.

Mamman har dessutom slutat prata med henne med orden "Jag orkar inte med dig när du är så här, du kan prata med mig när du skärpt dig". (Jag vet naturligtvis inte om det var exakt så hon sa, eftersom jag fått det återgivet till mig från flickan, men pappan har bekräftat att mamman inte orkar prata med flickan mer...) Jag förstår att det är otroligt jobbigt att ens barn är sjuk och att det kan vara svårt att acceptera, men exakt vad skulle mamman vinna på att vända henne ryggen?

Jag är rädd och orolig och har ingen aning om vad jag ska göra för att hålla henne vid liv.

Jag behöver en plan

Inser att jag faktiskt inte är det minsta sugen på att börja jobba igen, att det bara känns motigt, jobbigt och tråkigt. Dags att sätta sig ner och på allvar börja planera för framtiden. Önskar bara att jag visste hur mycket sjuk jag kommer vara, eftersom det skulle underlätta en hel del...

Nehej, nu kommer migränen, bäst att gå och vila en stund.

Och nej, jag känner mig inte så vidare positiv idag. Men någon gång måste väl dom känslorna komma fram också. Jag tar en dag i självömkans tecken och sen kommer jag igen. Ja, så får det bli.

Skynda på!

Det visade sig att det här inte var en så bra idé, för nu funkar faktiskt mobilen jätte dåligt. (Eller det är snarare skalet som är dåligt, för kameran slår på sig själv hela tiden...) Så nu får den där nya mobilen ta och skynda sig att dimpa ner i brevlådan tacksåväldigtmycket. För utan mobil överlever man ju inte länge nu för tiden, det vet ju vem som helst.

Fler som tänker som jag (om läkemedelsreklam)

Apropå det här inlägget jag skrev om läkemedelsreklam kan man läsa det här >>>> artikeln i SvD som tar upp samma sak och vad som faktiskt kan hända när suicida ungdomar har tillgång till vanliga smärtstillande tabletter.

Dom leker!

Helt plötsligt har lille H på något vis kommit ikapp Prinsen och kan vara med på samma villkor. Och det är som en ny värld har öppnat sig, för dom båda. Som att dom först nu förstått att man faktiskt kan ha brorsan till något annat än att bara bråka med. Med det inte sagt att dom inte bråkar, för det gör dom så klart, ungefär lika mycket som förut. Skillnaden finns däremellan bråken.

Jag sitter i smyg och tittar och lyssnar på deras lek. Hur dom bygger rymdraketer, leker prinsessa och kung eller mamma, pappa, barn och tänker att det kanske inte bara är jobbigt med täta syskon trots allt.

Helt i onödan

Han kommer in, frågar vad han kan göra åt maten, får ett svar, blir sur, går ut och smäller igen dörren.

Varför ens fråga om han ändå inte ville göra något?

Published with Blogger-droid v1.6.4

Bästa barnvakten

Vilken tur att dom bestämde sig för att flytta snö just idag. Lille H har stått klistrad vid fönstret i över en timme nu. Kanske ska gå ut och betala dom för barnvaktandet. Eller åtminstone bjuda på fika.

Men för fa-an!I

Igår fick lille H inte vara på dagis för att hans blöja läckte. Idag är han tydligen för snuvig, även fast det inte märktes ett spår av det här hemma. Behöver jag säga att det är samma personal som varit inblandad i allt annat strul??

För att pigga upp mig själv

Roar jag mig med att tänka på konsumtion igen. Vilken tur att min mobiltelefon faktiskt börjar ge upp på riktigt.

Och så talar vi tyst om att det mööööjligtvis har att göra med att jag skruvade isär den häromdagen... Så här alltså:

När utvecklingen går åt fel håll

Har pratat med min läkare idag. Var väl egentligen inget nytt under solen, mer än att hon var väldigt bekymrad över hur ofta jag får skov (en gång per år) och hur mycket kortison det går åt för att häva dom. Nu ska det göras en ordentlig utredning igen, med coloskopi och CT för att se hur mina tarmar ser ut. Plus nya mediciner. Sånna där starka som man kan må tjyvens av. Kan inte säga att jag längtar efter något av det, men får det mig att må bättre så är det väl värt det.

Och mitt i allt det här mejlar professorn och frågar hur det går med forskningen. Fick sätta mig på händerna en stund för att inte skriva ett mejl i stridens hetta som säkerligen bara skulle gjort saken värre. Nu blev det ett (mer) sakligt mejl, där jag förklarade att all min energi går åt till att försöka bli frisk. Tyvärr har ju migränen blivit mycket sämre igen, förmodligen för att jag sover så dåligt på grund av den höga kortisondosen, och då är det väldigt svårt att tänka några som helst avancerade tankar. Återstår att se vad/om han svara på det. Ärligt tala orkar jag inte ens bry mig om det just nu, det får bli som det blir.

Hur tänkte jag?

När jag trodde att jag på något vis skulle kunna hålla mig utanför känslomässigt? Tror jag hade någon sorts romantisk dröm om att kunna vara den utomstående betraktaren, som skulle kunna skriva ihop världens bästa reportage bok om tonåringar med självskadebeteende. Att jag skulle finnas där som bollplank, men inte mer.

Så blev det så klart inte. Känslor går inte att stänga av och det är i princip omöjligt att spendera så mycket tid med en annan människa utan att känna. Flickorna är en stor del av mitt liv och jag en viktig del i deras.

Jag undrar ibland hur det hade varit och framför allt om dom hade varit vid liv, ifall jag inte hade halkat in i deras liv när jag gjorde? Jag ångrar inget, men skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar till de mår bättre och inte är lika beroende av mig längre.

Min nya kärlek

Frukost, lunch, middag, kväll. Funkar alltid.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Konsumera mera

Jag tänker på mat, konstant. Drömmer om festmåltider på nätterna, dreglar över receptsajter på dagarna och matlagningsprogram på kvällarna. Bara för att jag inte kan äta och för att kortisonhungern har satt in på allvar.

För att avleda mig själv tänker jag på annan sorts konsumtion. Som en ny mobiltelefon. Det vore väl roligt? Ska jag köpa en till Xperia X10 mini (den bästa mobilen jag någonsin haft, men är det inte lite töntigt att ha två likadana?) eller en HTC Wildfire (hur är egentligen kameran på den?). Ja, ni ser vilka enorma problem jag brottas med just nu.

Spoke too soon

Idag kraschade magen totalt, trots att jag bara ätit rostbröd och druckit Proviva. Kortisonhöjning och läkarsamtal i morgon.

Jag gillar verkligen inte att kortisonet inte verkar lika bra som förr, eftersom det innebär höga doser under längre tid. Och det i sin tur innebär, så klart, fler biverkningar.

Lite tröstlöst just nu...

Stänga av

Ibland behöver man en paus. Från sms och mejl. Från datorn. Innan det blir för mycket.

Och det är nog dags att börja leva lite IRL igen nu när jag är lite piggare, inte bara bakom tangenterna.