Jävla antagning!

Så där många roliga kurser ville jag ju inte komma in på. Nu måste jag ju välja, igen. Gaaaahhh!!

Ibland undrar jag lite hur han tänker

... när han ställer sig och duschar, med dörren öppen och använder en duschtvål av det överparfymerade slaget och sen blir sur för att jag blir lite upprörd. Det är ju inte han som får migrän menar jag...

Nu även på twitter

Har funderat ett tag på om jag skulle ta och börja twittra på svenska också (har gjort det på engelska i ca en och en halv stund) och jo, så får det nog bli. Just nu funkar widgeten och mina tweets syns här till höger, men vem vet hur länge det håller?? Så iväg med er och följ mig, ni som twittrar alltså. Jag lovar att jag ska följa er tillbaka - min Timeline ser lite tråkig ut just nu.

Jo, och så har jag bestämt mig för att det inte ska vara något migrängnäll på Twitter. Får se hur länge det håller...

Halvdöv

Inte jag, men Prinsen. Hörselprovet igår gick så dåligt att han blev skickad direkt till läkaren. Det visade sig att han hade vax i röret, vilket gjort att vätska samlats bakom trumhinnan igen (han har varit förkyld den senaste veckan). Nu blir det behandling med örondroppar (med antibiotika - fråga mig inte varför, då han inte hade några tecken på infektion...) och återbesök på tisdag då de ska försöka suga ut vaxet. Risken finns att röret följer med och då blir det ny operation om sex veckor. Vore ju skönt att slippa det...

Och så en dagis uppdatering

Har varit på utvecklingssamtal på dagis... förlåt FÖRSKOLAN, för båda killarna och jag säger bara HJÄLP och VARFÖR SÖKTE VI INTE OM BYTE?? Det är på väg utför och den nya föreståndaren är helt slut i huvudet. Kan inte skriva allt här, men det är något seriöst fel på människan. Inte minst det här att barnen absolut inte får säga DAGIS. Det har gått så långt att killarna rättar varandra här hemma. Samma sak vid matbordet. Gör dom något som inte är tillåtet vid bordet på dagis (de sitter båda vid föreståndarens bord), som att peta på maten med hjälp av fingret (Lille H), så säger Prinsen till med en gång.

När jag sen får höra att Lille H har reagerat ganska starkt på förändringarna på förskolan får jag ont i hjärtat. Vad hände med vårat underbara dagis med fantastisk personal? Nu känns det mer som en institution, där barnen ska uppföra sig och personalen inte trivs.

Ingenting dag

Känner mig så där alldeles värdelös idag, liksom mer som en börda än något annat. Känns som att jag borde göra mer, orka mer, vara med mer än vad jag gör, som att det här livet som sjuk har pågått länge nog. (Och frågar man FK så har det garanterat det - jag skulle varit frisk och arbetsför för flera månader sen...) Dags att agera - frågan är bara hur och med vad?

Någotslags barndilemma

Alltså, hur gör man när man verkligen gillar föräldrarna, men inte står ut med barnet? Vi har två barn i vår bekantskapskrets som jag inte klarar av. Båda är ganska små (3 och 4 år) så det är ju mycket möjligt att det ändrar sig, men som det är just nu klarar jag inte av dom. Båda två är riktigt uppkäftiga, säger alltid emot och lyssnar inte på vad jag och Maken säger. Det är mycket slåss med saker och du-får-inte-vara-med när någon av dom är här, plus att dom då gör tvärtemot vad vi ber dom om.

Och inte blir det mindre jobbigt av att föräldrarna är så trevliga och alltid ber om ursäkt för sina barn. Jag kan själv tänka mig hur jobbigt det måste vara för dom, att se vilka problem deras barn har att umgås i grupp. Och jag vill naturligtvis inte att dom här barnen ska bli utanför, men samtidigt känner jag att jag inte orkar med. Samtidigt får jag dåligt samvete för det, just för att jag ser hur dåligt föräldrarna mår av det här.

Ett litet tips till mig själv

Om du ska göra björnbärssmoothie, sila för all del bort kärnorna.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Smak av sommar

Det finns inget som är så mycket sommar för mig som bigaråer.

Varje sommar när vi åkte och hälsade på farmor var det första vi gjorde att klättra upp i hennes stora bigaråträd och äta så mycket vi orkade. Även efter att farmor dött och vi hade kvar hennes hus var det vår tradition, men också ett sätt att minnas henne.

När mina föräldrar köpte nytt hus kunde dom inte ha kvar farmors hus längre. Dom sålde det till grannen, som känt farmor väl. Det kändes bra. Ända till vi åkte förbi nästa sommar och såg att han huggit ner bigaråträdet. För det förlåter jag honom aldrig, hur småsint det än må tyckas.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Sommar sent

Sommarhetta och jag virkar en mössa. Lika bra att börja i tid liksom. Dessutom har årets andra kull myggor kläckts och jag har fått ett bett i skinkvinkeln (dvs där skinka möter lår). Mycket irriterande.

Hade egentligen en hel massa bra saker att blogga om, men jag verkar ha blivit för trött för att få ihop något vettigt. Får hoppas att jag kommer ihåg dom i morgon.

Jo, och så har jag köpt en ny leksak: ZTE Light. Dvs en android surfplatta. Och så här långt är jag grymt nöjd, speciellt med tanke på att den bara kostade 1400 kronor.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Maten är klar!

Kycklingsouvlaki (marinad: olivolja, vitlök, citronskal+lite saft, oregano, salt, peppar; citronsaft efter grill), ris, sallad och sås (gräddfil, citronskal+lite saft, spiskummin, salt och peppar).

Published with Blogger-droid v1.6.4

Jag längtar mig bort

Vet inte riktigt var, bara bort från kaoset här hemma. Allra bäst vore förstås om man skulle komma hem till ett städat hus. Men så funkar det nog inte.

Egenmisstro

Det är lustigt. Dom få dagar jag inte har migrän, tror jag nästan att jag hittat på, att det inte kan vara så farligt egentligen. Det är nog inte migrän jag har ändå.

Något sorts missriktat önsketänkande kanske?

Se och synas

Ibland tänker jag att det vore bättre att ha en sjukdom som syntes utåt. Kanske skulle folk ha större förståelse då? Jag menar, om jag t ex inte hade några armar, visst skulle det vara lättare att förstå att jag inte kan ta hand om mina barn då? Och jag har svårt att se att någon skulle ifråga sätta varför, om jag saknade övre extremiteter.

Å andra sidan är jag glad att det är migrän jag har, som ändå så pass många haft någon gång i sitt liv. Det gör att många ändå kan förstå lite grann hur det är att vara jag. Ändå verkar dom flest glömma bort det efter ett tag, och liksom inte har förståelse för att jag inte orkar med just någonting mer än de absoluta måstena när jag mår som sämst.

Vem äger osten?

Och andra frågor. Det är sånt man får vara beredd att svara på med en 5-åring i huset.

Idag har ovan nämnda 5-åring varit hes i halsen, men tro inte det har stoppat strömmen av frågor. Nej, han har istället ritat frågor. För att göra det hela lite enklare. Eller inte.

För övrigt är det fantastiskt vad mycket bättre han hör med rör i öronen, och vad mycket lugnare det blivit här hemma när vi slipper höja rösten hela tiden.

Antingen eller

Så är mitt liv nu för tiden. Alltid det där valet, aldrig kunna göra både och. För när jag gjort det första har jag alltid migrän och ingen ork till det andra.

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på dagis, så nu får jag vara hemma istället för att vara med på simskoleavslutning. Vilket kanske inte är det roligaste i världen, men det vore trevligt att någon gång kunna.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ho ho?

Här var det tomt... nåja, jag har ju ändå ingenting att säga... mer än att det är jobbigt att sluta med kortison. hej då

Ett litet problem

Om jag inte ens klarar av att se att 40/8 inte är likamed 6, då är nog inte chansen så stor att jag klarar av att forska i beräkningsbiologi. Undrar hur jag ska kunna övertyga FK om det..?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Skojar dom?!

Jag tycker nästan det är lite fräckt att be patienterna vara där en halvtimme innan utsatt tid när dom alltid är försenade...

Published with Blogger-droid v1.6.4

Rörande

Igår fick Prinsen äntligen rör i öronen. Och vilken skillnad det blev på en gång! Ungen hör ju vad man säger, utan att man behöver höja rösten och han själv pratar inte heller så högt längre. Eller som han själv uttryckte det när han vaknade ur narkosen:
- Mamma, min röst låter alldeles klar nu!

Sen tycker jag det är lite anmärkningsvärt att personalen på en vårdavdelning inte har koll på det här med allergier. Och då menar jag inte koll som i veta exakt vad som innehåller mjölkprotein, utan koll som i att läsa journalen... Det känns ju lite onödigt att fråga om allergier om man ändå inte läser det/kommer ihåg det menar jag. (Och ja, jag vet att det är underbemannat i princip överallt och att stressnivån är hög, men vissa saker får bara inte bli fel.)