torsdag, maj 31, 2007
Säljare
Idag har jag varit och köpt en kamera i studentpresent till lilla s (om du läser det här kan du väl iallafall låtsas att bli överraskad när du får den?! ;) på Siba. Jag visste vilken kamera jag skulle ha, och talade om det för säljaren. Han var en man i yngre medelåldern som inte verkade vara speciellt mån om vare sig utseende eller personliga hygien. Nu menar jag inte att man måste vara skitsnygg för att vara säljare, men att se allmännt äcklig ut, stinka gammal svett och rök samt ha skit under naglarna får inte mig att vilja handla iallafall. Pricken över i:et var att han var ruskigt arrogant och körde med en lätt spydig stil. När jag tackade nej till försäkring klämde han ur sig "men skojar du, ingen försäkring till en kamera som ju åker i golvet typ hela tiden", och på tonen lät det som "är du dum i huvudet som inte köper vår försäkring"... Hade det inte varit så att jag var tvungen att köpa kameran till syrran så hade jag tackat för mig och gått därifrån, nu blängde jag bara surt på honom och lät Prinsen fingra på alla hans grejjor, bara för att få se hans nervösa min, ha ha. Don't get mad get (a little bit) even!
Den svartaste av dagar
(OBS! Inget för känsliga eller gravida läsare, så Alex du kan väl blunda nu?! ;)
Nu har det snart gått tio år, tio år som känns som ett evighetslångt ögonblick, sen han rycktes ifrån henne. Den dagen som började som alla andra med att dom gick upp, åt frukost och åkte till sina respektive jobb, men bara en av dom skulle komma hem igen.
Mitt på dagen ser hon chefen komma gående med två poliser och en präst - och hon VET att något har hänt, något fruktansvärt som kommer ändra allt föralltid. Hon vill springa därifrån, gömma sig och låtsas som att det inte är henne dom är på väg till, men kroppen lyder inte, den har förvandlats till sten. Hon kan bara stå kvar och vänta på att helvetet ska nå fram till henne. Mitt inne i den förlamande rädslan finns en alldeles klar tanke: "Tänk vad konstigt att dom går i slow motion, tänk om dom aldrig kommer fram till mig. Jag kan stå här, förstelnad, och vänta i en evighet på att dom ska komma fram". Men så är dom framme, och hon kraxar fram, med en röst som hon inte känner igen som sin egen:
- Inte min son, det har väl inte hänt något med min son?
Hennes chef tittar på henne, med ögon fulla med tårar och säger:
- Nej, det är inte din son, det är din man...
I det ögonblicket rasade världen och försvann, allt som fanns kvar var ett svart avgrundshål som omslöt henne på alla sidor. Hon hörde röster där nere i hålet, och kände hur någon rörde vid henne, men hon såg inget, inget alls, bara svartaste natt. Tankar virvlade runt i totalt kaos, fragment kommer ibland upp till ytan, men inget hade någon mening. "han sa ju vi ses i kväll...", "barnen, hur blir det med...", "det är inte sant...", "det händer inte mig...", "det här finns inte", "inte min man", "vem ska berätta för barnen"...
Någon skakar henne, inte hårt eller omilt, men bestämt. Någon tvingar henne att öppna ögonen, tvingar henne att andas, tvingar henne att komma tillbaka. Hon blir satt i en bil, och någon kör henne hem. Hon vet att hon måste berätta för barnen, men kan inte, vill inte vara den som krossar deras värld. Hon sträcker ut en hand, och där finns Vännen. Vännen tittar henne i ögonen, säger att hon tar hand om det, säger att det kommer gå, bara hon inte ger upp, bara hon inte slutar andas nu. Tiden står stilla men flyger förbi, rätt var det är står dom två yngsta barnen där. Vännen har hämtat dom och berättat. Dom gråter, hon gråter, de kramar varandra och hon vet att hon måste klara det här. För deras skull kan hon inte lägga sig ner och sluta finnas, för dom måste hon kämpa, måste hon ta sig igenom det här. Dom två äldre barnen kommer också, och nu finns det någon som kan avlasta henne, någon som kan trösta henne, någon som kan dela den ofattbara bördan. Tillsammans sätter dom sig i en bil som ska ta dom till kroppen, skalet av hennes älskade man. Att gå dom få stegen över parkeringen in till akutmottagningen och säga orden:
- Min man är här, han är död...
är det svåraste hon någonsinn behövt göra. Svårare att gå in i rummet och se honom ligga där, svårare än att se barnens sorg, svårare än allt annat som kommer efter, för genom att säga dom där tre orden "han är död" blir det verkligt. Nu finns det ingen annan verklighet, inte ens i hennes huvud, nu är han verkligen borta.
Den närmaste tiden efter finns inte längre kvar i dagar och nätter, utan allt flyter ihop till ett enda gytter. Hon andas och hon finns där för sina barn, så mycket mer är det inte. Otaliga människor passerar genom hennes hem, med blommor och kondoleanser. Vänliga gester, men varje gång det ringer på dörren eller i telefonen tänker hon "när ska det sluta?". Varje gång någon ny kommer börjar sorgen om, allt måste tas om igen. Hade det inte varit för Vännen, som vänligt men bestämt motat bort besökarna när det blev för mycket, hade hon nog gått under igen. Absurda situationer uppstår; folk ringer och frågar efter maken, det kommer post adresserat till honom. Begravningsentrepenören frågar vilken färg ska det vara på kistan? Hon vill skrika att det inte spelar någon jävla roll, för hennes make är död, men eftersom man inte gör så besinnar hon sig och svarar på frågan så gott hon kan.
Dagen för begravningen minns hon, den står där som en milstolpe högt över all olycka. Visst, det var en fruktansvärt jobbig dag - det sista avskedet - men det var också en början. Början på det liv hon inte valt, början på livet utan honom, men ändock ett liv och en början. Hur hon bar sig åt för att ta sig till kyrkan, samma kyrka där dom 23 år tidigare blivit man och hustru, vet hon inte. Hur hon orkade gå fram till kistan och smeka hans kalla kind en sista gång innan locket skruvades på. Hjärtat ville brista i bröstet på henne när hon tänkte på hur lyckliga dom hade varit på bröllopsdagen, och hur enormt olycklig hon var nu. Livets ytterligheter samlade på en och samma plats, ställda på sin spets. Men efteråt, när alla utom hon gått ut ur kyrkan, kände hon att hon verkligen tagit avsked. Avsked av mannen, avsked av kärleken och avsked av sitt gamla liv. Likt en fågel fenix reste hon sig ur askan av sitt gamla liv och gick ut ur kyrkan redo att börja sitt nya liv.
Fortsättning följer någon annan gång, om jag orkar...
Nu har det snart gått tio år, tio år som känns som ett evighetslångt ögonblick, sen han rycktes ifrån henne. Den dagen som började som alla andra med att dom gick upp, åt frukost och åkte till sina respektive jobb, men bara en av dom skulle komma hem igen.
Mitt på dagen ser hon chefen komma gående med två poliser och en präst - och hon VET att något har hänt, något fruktansvärt som kommer ändra allt föralltid. Hon vill springa därifrån, gömma sig och låtsas som att det inte är henne dom är på väg till, men kroppen lyder inte, den har förvandlats till sten. Hon kan bara stå kvar och vänta på att helvetet ska nå fram till henne. Mitt inne i den förlamande rädslan finns en alldeles klar tanke: "Tänk vad konstigt att dom går i slow motion, tänk om dom aldrig kommer fram till mig. Jag kan stå här, förstelnad, och vänta i en evighet på att dom ska komma fram". Men så är dom framme, och hon kraxar fram, med en röst som hon inte känner igen som sin egen:
- Inte min son, det har väl inte hänt något med min son?
Hennes chef tittar på henne, med ögon fulla med tårar och säger:
- Nej, det är inte din son, det är din man...
I det ögonblicket rasade världen och försvann, allt som fanns kvar var ett svart avgrundshål som omslöt henne på alla sidor. Hon hörde röster där nere i hålet, och kände hur någon rörde vid henne, men hon såg inget, inget alls, bara svartaste natt. Tankar virvlade runt i totalt kaos, fragment kommer ibland upp till ytan, men inget hade någon mening. "han sa ju vi ses i kväll...", "barnen, hur blir det med...", "det är inte sant...", "det händer inte mig...", "det här finns inte", "inte min man", "vem ska berätta för barnen"...
Någon skakar henne, inte hårt eller omilt, men bestämt. Någon tvingar henne att öppna ögonen, tvingar henne att andas, tvingar henne att komma tillbaka. Hon blir satt i en bil, och någon kör henne hem. Hon vet att hon måste berätta för barnen, men kan inte, vill inte vara den som krossar deras värld. Hon sträcker ut en hand, och där finns Vännen. Vännen tittar henne i ögonen, säger att hon tar hand om det, säger att det kommer gå, bara hon inte ger upp, bara hon inte slutar andas nu. Tiden står stilla men flyger förbi, rätt var det är står dom två yngsta barnen där. Vännen har hämtat dom och berättat. Dom gråter, hon gråter, de kramar varandra och hon vet att hon måste klara det här. För deras skull kan hon inte lägga sig ner och sluta finnas, för dom måste hon kämpa, måste hon ta sig igenom det här. Dom två äldre barnen kommer också, och nu finns det någon som kan avlasta henne, någon som kan trösta henne, någon som kan dela den ofattbara bördan. Tillsammans sätter dom sig i en bil som ska ta dom till kroppen, skalet av hennes älskade man. Att gå dom få stegen över parkeringen in till akutmottagningen och säga orden:
- Min man är här, han är död...
är det svåraste hon någonsinn behövt göra. Svårare att gå in i rummet och se honom ligga där, svårare än att se barnens sorg, svårare än allt annat som kommer efter, för genom att säga dom där tre orden "han är död" blir det verkligt. Nu finns det ingen annan verklighet, inte ens i hennes huvud, nu är han verkligen borta.
Den närmaste tiden efter finns inte längre kvar i dagar och nätter, utan allt flyter ihop till ett enda gytter. Hon andas och hon finns där för sina barn, så mycket mer är det inte. Otaliga människor passerar genom hennes hem, med blommor och kondoleanser. Vänliga gester, men varje gång det ringer på dörren eller i telefonen tänker hon "när ska det sluta?". Varje gång någon ny kommer börjar sorgen om, allt måste tas om igen. Hade det inte varit för Vännen, som vänligt men bestämt motat bort besökarna när det blev för mycket, hade hon nog gått under igen. Absurda situationer uppstår; folk ringer och frågar efter maken, det kommer post adresserat till honom. Begravningsentrepenören frågar vilken färg ska det vara på kistan? Hon vill skrika att det inte spelar någon jävla roll, för hennes make är död, men eftersom man inte gör så besinnar hon sig och svarar på frågan så gott hon kan.
Dagen för begravningen minns hon, den står där som en milstolpe högt över all olycka. Visst, det var en fruktansvärt jobbig dag - det sista avskedet - men det var också en början. Början på det liv hon inte valt, början på livet utan honom, men ändock ett liv och en början. Hur hon bar sig åt för att ta sig till kyrkan, samma kyrka där dom 23 år tidigare blivit man och hustru, vet hon inte. Hur hon orkade gå fram till kistan och smeka hans kalla kind en sista gång innan locket skruvades på. Hjärtat ville brista i bröstet på henne när hon tänkte på hur lyckliga dom hade varit på bröllopsdagen, och hur enormt olycklig hon var nu. Livets ytterligheter samlade på en och samma plats, ställda på sin spets. Men efteråt, när alla utom hon gått ut ur kyrkan, kände hon att hon verkligen tagit avsked. Avsked av mannen, avsked av kärleken och avsked av sitt gamla liv. Likt en fågel fenix reste hon sig ur askan av sitt gamla liv och gick ut ur kyrkan redo att börja sitt nya liv.
Fortsättning följer någon annan gång, om jag orkar...
Fy fan vad jag är bra, fy fan vad jag är bra...
... för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studeeeenten! Fyfanvadjagärbra!!
Okej, att det var 13 år sen, men jag tycker iaf jag är bra, så det så! Fast nu var det inte det inlägget skulle handla om, utan att jag lyckats hitta lillasysters studentklocka av märket Emporio Armani för mindre än halva priset jämfört med där mamma tänkt köpa den. OK att lilla s får vänta lite längre på sin klocka, men jag misstänker att hon överlever det med! ;)
Så är det någon som funderar på att köpa en Armaniklocka, så vet jag var man kan få tag på dom billigt! ;)
Lillasysters blivande klocka
Okej, att det var 13 år sen, men jag tycker iaf jag är bra, så det så! Fast nu var det inte det inlägget skulle handla om, utan att jag lyckats hitta lillasysters studentklocka av märket Emporio Armani för mindre än halva priset jämfört med där mamma tänkt köpa den. OK att lilla s får vänta lite längre på sin klocka, men jag misstänker att hon överlever det med! ;)
Så är det någon som funderar på att köpa en Armaniklocka, så vet jag var man kan få tag på dom billigt! ;)
Lillasysters blivande klocka
Reservation kortköp 070530 784,04 kr
Hm, undrar vad det där är, eftersom jag inte ens såg åt mitt VISA-kort igår, var ju knappt utanför dörren förutom cykelturen till dagis. Ska bli intressant att se om den försvinner, eller om det är jag som fått totalt hjärnsläpp??
söndag, maj 27, 2007
måndag, maj 21, 2007
Otacksam
Det är vad jag känner mig när jag tänker tillbaka på helgen som gått. För svärmor ÄR verkligen inte jobbig att umgås med egentligen - hon tar verkligen hand om oss. Den här helgen har hon lagat mat och verkligen försökt anpassa den efter mina behov, vilket inte är det lättaste. Pratat och umgåtts med Storasyster, gullat med Prinsen när hon fått (för honom alltså... han är ju en aningens mammig den där gossen... ;) och t o m köpt lördagsgodis till mig också (bara för att jag råkade säga att jag gillade lakrits). Och vad gör jag? Klagar som bara den här på blogen, önskar innerligt att vi inte åkt iväg den här helgen för att jag mår pest... Hon som nu mera sitter ensam om dagarna, som p g a värken i kroppen har svårt att ta sig ut, som p g a en dominerande och ohyfsad make förlorat många av sina vänner... Behöver jag säga att jag skäms?
Resan till mars
Nu är vi hemma igen, efter vårt besök i mars - inte planeten alltså, utan månaden. För det är verkligen som att resa bakåt i tiden när man åker norrut så här års, om inte två månader så åtminstonne en och en halv. Där uppe var det 6 grader, snålblåst och iskallt regn. Björkarna släppte pollen förfullt (aaaatjo!), hade inga blad, men man kunde ana en första skymt av grönt på de bara grenarna. Våra vanliga kläder, dom som vi använder hemma nu, var på tok för kalla, och alla utom Prinsen, som satt inkurad i vagnen med regnskydd på, frös ända in i märgen (jag vet - inte dåligt väder, dåliga kläder...). Nej, Luleå visade sig verkligen inte från sin bästa sida den här helgen, och när vi landade på Arlanda och klev ut till bilen kändes det som om vi kommit utomlands - 19 grader, sol och ljummen vind! Vi satt ute i kortärmat och åt middag, syrenerna blommar för fullt och gräsmattan behöver klippas. Det luktar gott överallt; blommor, folk som tänder sina grillar, nyklippt gräs osv. (Ja, jag erkänner, jag är en sucker för värme och sommar!) Snacka om kontraster, och det är bara att konstatera att Svergie ÄR ett låååångt land!
lördag, maj 19, 2007
En utmaning i original
Jag vet inte om jag blivit utmanad, men jag tar den ändå! ;)
A ) Fyra jobb jag haft:
1. Receptionist på vårdcentral
2. Barnflicka
3. Färgblandare
4. Projektarbetare på viruslab
B ) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. När lammen tystnar
2. Seven
3. Dogma
4. Sagan om ringen
C ) Fyra ställen jag bott på:
- pass
D ) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. House
2. CSI
3. Vänner
4. Gilmore Girls
E ) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Garden Route, Sydafrika
2. Rhodos och Kreta, Grekland
3. Toscana, Italien
4. Singö, Roslagen
F ) Webbsidor jag besöker dagligen (nästan):
1. Julibarn 0706
2. Tradera
3. -sl- bloggen
4. Blocket
G ) Fyra favorit-maträtter:
1. Sushi
2. Tacos
3. Grillad färsk tonfisk
4. Lasange
H ) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. I lilla staden i Italien för att känna lugnet
2. På hajsafari i Sydafrika för att känna spänningen
3. Hemma i min egen säng för att få sova ordentligt
4. På en lyxweekend med bara min man
A ) Fyra jobb jag haft:
1. Receptionist på vårdcentral
2. Barnflicka
3. Färgblandare
4. Projektarbetare på viruslab
B ) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. När lammen tystnar
2. Seven
3. Dogma
4. Sagan om ringen
C ) Fyra ställen jag bott på:
- pass
D ) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. House
2. CSI
3. Vänner
4. Gilmore Girls
E ) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Garden Route, Sydafrika
2. Rhodos och Kreta, Grekland
3. Toscana, Italien
4. Singö, Roslagen
F ) Webbsidor jag besöker dagligen (nästan):
1. Julibarn 0706
2. Tradera
3. -sl- bloggen
4. Blocket
G ) Fyra favorit-maträtter:
1. Sushi
2. Tacos
3. Grillad färsk tonfisk
4. Lasange
H ) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. I lilla staden i Italien för att känna lugnet
2. På hajsafari i Sydafrika för att känna spänningen
3. Hemma i min egen säng för att få sova ordentligt
4. På en lyxweekend med bara min man
Usch, vad jag är gnällig
Men jag tycker faktiskt att det är jävligt jobbigt att vara och hälsa på svärmor... Maken är borta hela dagarna, jag får rodda med båda barnen, varav den äldsta är i total sockerkoma hela tiden och den yngsta har rallymage och vägrar sova. On top of that så är det alltså jag som får umgås med svärmor hela dagarna, vilket egentligen inte är något jobbigt, om det inte vore för att maken, när han väl kommer tillbaka knappt säger flasklock till henne. All konversation hänger på mig, och jag som helst vill vara i fred en stund och ha det tyst omkring mig efter en hel dag med ongarna. Dessutom är ju björkjävlarna i full gång här uppe, så den stora pollentröttheten har slagit till igen, tillsammans med snuva och ögonkli.
Så JA, jag ÄR gnällig idag, med all rätt tycker jag!!
Så JA, jag ÄR gnällig idag, med all rätt tycker jag!!
O-bra
Jag är just nu:
O-tacksam
O-trevlig
O-utsövd
O-intresserad
O-lycklig (eg. bara oglad, men det är ju inget ord)
O-snygg
O-smidig
O-O-O-O-O-O-O vad jag inte vill vara här just nu, utan hemma i mitt eget hus...
O-tacksam
O-trevlig
O-utsövd
O-intresserad
O-lycklig (eg. bara oglad, men det är ju inget ord)
O-snygg
O-smidig
O-O-O-O-O-O-O vad jag inte vill vara här just nu, utan hemma i mitt eget hus...
Omarbetad utmaning
Eftersom jag inte alls är på humör, så väljer jag att omarbeta den här utmaningen...
Så här skulle man göra:
Skriv ner tio positiva saker om dig själv, fem inre och fem yttre!
Så här gör jag:
Skriv ner tio negativa saker om dig själv, fem inre och fem yttre
- Envis
- Tjurig
- Långsinnt
- Översittare
- Retlig
- Kort
- Hårig
- Otränad
- Ofräsch
- Fnasig
Kanske inte rätt dag att fylla i den här?
Så här skulle man göra:
Skriv ner tio positiva saker om dig själv, fem inre och fem yttre!
Så här gör jag:
Skriv ner tio negativa saker om dig själv, fem inre och fem yttre
- Envis
- Tjurig
- Långsinnt
- Översittare
- Retlig
- Kort
- Hårig
- Otränad
- Ofräsch
- Fnasig
Kanske inte rätt dag att fylla i den här?
tisdag, maj 15, 2007
Skynda lagom
Jag tycker det är bra att värmen gav vika för lite kyligare väder; att det inte blev som förra året när det gick från vinter till sommar på en vecka (kändes det som). Nu när det varit torrt och lagom varmt så går våren mycket långsammare, man hinner njuta av vitsippor, gullvivor och blommande hägg. Förra året sa det "POFF" så var allt överblommat och alla löven fullt utslagna. Nu hinner man med att se charmen med årstidväxlingen, hinner se vilka träd som slår ut först respektive sist tex. För ska man behöva stå ut med en lång mörk vinter, så vill man ju kunna följa den fantastiska förvandlingen till sommar, inte bara vakna upp en dag och upptäcka att snön är borta och allt är grönt. Nej, det är det där smygandet, det där löftet, om att för varje dag blir det lite ljusare, lite grönare och lite vackrare, som jag vill åt - VARJE år.
Ny utmaning
Tre saker jag inte förstår:
- Barnaga, pedofili, ja övergrepp på barn alltså
- Dödsstraff
- Lövblåsare
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Nappflaska med vatten
- Fallskärmslina
- Walkietalkies
Tre saker jag gör just nu:
Konstig fråga, just nu sitter jag ju och svarar på de här frågorna ju, men okej:
- Sitter vid datorn
- Kollar Prinsen
- Pratar med Storasyster
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Se mina barn växa upp
- Ge ut en bok
- Resa runt jorden med maken
Tre saker jag kan göra:
- Laga mat
- Baka småkakor
- Modellera bakterier
Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- Storasyster, så att jag får vila öronen en stund ;)
- Vågor som slår mot stranden
- Tystnaden
Tre saker jag skulle vilja lära mig
- Hur man håller rent och fint i sitt hem
- Köra bil
- Sy kläder
Tre favoriträtter:
- Sushi
- Grillad tonfiskfilé
- Lasange - det GÅR liksom inte att misslyckas!
Ta upp handsken den som vill!
- Barnaga, pedofili, ja övergrepp på barn alltså
- Dödsstraff
- Lövblåsare
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Nappflaska med vatten
- Fallskärmslina
- Walkietalkies
Tre saker jag gör just nu:
Konstig fråga, just nu sitter jag ju och svarar på de här frågorna ju, men okej:
- Sitter vid datorn
- Kollar Prinsen
- Pratar med Storasyster
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Se mina barn växa upp
- Ge ut en bok
- Resa runt jorden med maken
Tre saker jag kan göra:
- Laga mat
- Baka småkakor
- Modellera bakterier
Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- Storasyster, så att jag får vila öronen en stund ;)
- Vågor som slår mot stranden
- Tystnaden
Tre saker jag skulle vilja lära mig
- Hur man håller rent och fint i sitt hem
- Köra bil
- Sy kläder
Tre favoriträtter:
- Sushi
- Grillad tonfiskfilé
- Lasange - det GÅR liksom inte att misslyckas!
Ta upp handsken den som vill!
söndag, maj 13, 2007
Herrgårdsliv
Har precis kommit hem efter en prommenad med hunden, som gick genom ett nybyggt villaområde strax bredvid där vi bor, men tillskillnad från vårat område (med hus i 130 kvm-klassen), så var där BARA big ass houses. Jag skulle tro att det minsta huset jag såg var runt 150 kvm, och då kändes det pytte litet i jämförelse med resten av husen - vi snackar alltså i klass liten herrgård... Och inte nog med det, tomterna gick inte av för hackor dom heller, jag skulle gissa mellan 700 och 1000 kvm, vilket är ganska stor så här nära stan. Lugnt var det också, jag såg kanke två barn i hela området, annars andades det söndagsfrid överallt. Jag kom på mig själv med att undra vilka som bor där? Vilka är det som har råd att bygga nya jätte schabrak här? Om våra hus på drygt 120 kvm kostar 2,5 miljoner, hur mycket ska inte dom husen ha kostat att bygga? Sen tillkommer ju dom "kära" driftskostnaderna - har man ett hus på över 200 kvm som ska värmas upp hela vintern så lär det bli ett par kronor. Och så el på det. Fast det är klart, har man råd med ett sånt hus kanske man tillbringar vinterhalvåret utomlands, och slipper tänka på sånt? ;) Jag räknade med att husen där kostar från 3,5 miljoner och uppåt, vilket innebär (i runda slängar) en månadskostnad till banken på säg 20 000 kr. 20 000!! Tjänar folk verkligen så bra?? Eller har alla gjort fantastiska fastighetsklipp och kan putta in en mille eller mer i den nya kåken? Önskar att någon kunde tala om för mig hur man gjorde...
Hur som helst så kan jag villigt erkänna att jag också skulle vilja ha ett, inte nödvändigtvis stort, men iallafall eget hus. Ett hus där allting är som man vill ha det, ett hus special gjort för våra behov. Men så länge jag inte skaffar mig ett ruskigt bra jobb och gör karriär (jo tjena liksom) så lär det ju inte hända. *går och tippar på lotto*
Hur som helst så kan jag villigt erkänna att jag också skulle vilja ha ett, inte nödvändigtvis stort, men iallafall eget hus. Ett hus där allting är som man vill ha det, ett hus special gjort för våra behov. Men så länge jag inte skaffar mig ett ruskigt bra jobb och gör karriär (jo tjena liksom) så lär det ju inte hända. *går och tippar på lotto*
torsdag, maj 03, 2007
-sl- kom hem!!
Titta vad som händer när du är borta - jag måste blogga om en hel massa ointressanta grejjer ju! ;) I morgon är du iallafall hemma igen, och jag hoppas att vi hörs då.
Familjen Skräplund
Ibland undrar jag om det verkligen var så klipskt av oss att flytta till hus? Ett hus, med två våningar för säkerhets skull, betyder större ytor att inte städa, större ytor att sprida ut vår skit på. *less* För let's face it, vi är inget vidare på att hålla ordning, riktigt dåliga faktiskt. Extra illa blir det också eftersom vi inte har ordnat upp det och sett till att var sak har sin plats att hamna på. Då hamnar ju allt lite huller om buller överallt, och aldrig hittar man något heller. *less* Inte för att skylla ifrån mig, jag är också väldigt duktig på att sprida saker omkring mig, men det blir INTE bättre av att maken, när han väl kommer på att han ska städa, alltid börjar i fel ände. Ett exempel: Han tycker att det är jätte tråkigt att både plocka undan och dammsuga (vilket jag kan hålla med om), så vad gör han? Jo, han dammsuger runt alla grejjorna... Inte bara tar det långt tid och han blir irriterad, det blir ju inte vidare rent heller - efter en halv dag är det lika dammigt igen. Säger jag något, medan han håller på eller någon annan gång, blir han bara irriterad och säger att vi har för mycket grejjor. Men föreslår jag att vi ska rensa så vill han spara allt, för "det kan ju vara bra att ha".
Nu önskar jag att jag hade en hel helg, ensam (möjligtvis med bärhjälp då och då), så att jag kunde röja upp och möbler upp här ordentligt. Jag blir så trött av att gå i den här röran hela dagarna, försöker börja röja, men blir avbruten av liten uppmärksamhetskrävande Prins. Frågan är bara när det blir...
Nu önskar jag att jag hade en hel helg, ensam (möjligtvis med bärhjälp då och då), så att jag kunde röja upp och möbler upp här ordentligt. Jag blir så trött av att gå i den här röran hela dagarna, försöker börja röja, men blir avbruten av liten uppmärksamhetskrävande Prins. Frågan är bara när det blir...
söndag, april 29, 2007
Skilsmässor
Idag har vi fått veta att ett par till utav dom vi umgicks jätte mycket med när Storasyster var liten (ca 4 år sen alltså) ska skilja sig. Det är tredje paret i samma kompisgäng, och två utav dom bodde dessutom grannar. Usch, jag tycker det är så tråkigt, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket dom har påverkat varandra? För ett av paren var det egentligen ingen större överraskning tyvärr, vi har haft lite på känn att kombinationen inte varit den allra bästa redan från början, (men sånt kan man ju inte säga till någon) och det var också dom som splittade först. Dom andra två skilsmässorna var helt otippade, iallafall från vårt håll (men så har man ju aldrig 100% insyn i någon annans realtion), och min tanke är att dom kanske valde att "ge upp" för att det första paret gjorde det? När man umgås så nära som dom gjorde, påverkas man av andras livsbeslut då? När man ser att någon annan har rest sig upp och går, tar man själv också den utvägen? Kanske lite för lätt? Fast vad vet jag egentligen, jag har ju aldrig varit där själv...
Om jag ska vara ärlig blir jag faktiskt lite rädd när jag hör om det här. Rädd för att maken ska lessna, rädd för att mina känslor för honom skulle försvinna, rädd för att våran familj också ska splittras. För vad är det som säger att vi ska hålla ihop för alltid, när det uppenbarligen går så dåligt med den saken för många andra? Fast när jag tänker efter så finns det STORA skillnader mellan mig och maken och de här paren, så det är inte givet att det måste hända oss också. Däremot tror jag det är viktigt att se sånna här händelser som en eye opener; en påminnelse om att man ska vara rädd som sin relation och vårda den.
Om jag ska vara ärlig blir jag faktiskt lite rädd när jag hör om det här. Rädd för att maken ska lessna, rädd för att mina känslor för honom skulle försvinna, rädd för att våran familj också ska splittras. För vad är det som säger att vi ska hålla ihop för alltid, när det uppenbarligen går så dåligt med den saken för många andra? Fast när jag tänker efter så finns det STORA skillnader mellan mig och maken och de här paren, så det är inte givet att det måste hända oss också. Däremot tror jag det är viktigt att se sånna här händelser som en eye opener; en påminnelse om att man ska vara rädd som sin relation och vårda den.
Snopet
Idag åkte vi till makens bästa kompis på barnkalas (dom ses inte SÅ ofta nu förtiden, men pratar i telefon en gång i veckan ungefär), och gissa om jag blev förvånad när jag kliver ur bilen och ser att hans fru är gravid!! Jätte gravid t o m, de ska ha barn (igen) om ca 5 veckor - hallå liksom, 5 veckor är ju ingenting ju! :D Frugan blev jätte arg på maken som "glömt bort" att berätta det för min make, och sa "tänk om dom inte hade kommit på kalaset, hade dom fått veta att vi ska ha fler barn när vi låg på BB då eller?!". Kan inte låta att skratta åt det, men hade det vart min man hade jag nog också blivit hyfsat upprörd också... Typiskt killar (ja, våra killar iallafall ;) att bara prata tuffa teknikprylar istället för sånt som är viktigt! Undrar vem som mest ville ha fler barn i den familjen...?! ;)
onsdag, april 25, 2007
Fixaren
Fixaren avskyr att inte kunna hjälpa, avskyr att bara gå bredvid och se hur andra mår dåligt. Hela hon skriker efter något att göra, något som kan göra livet lite lättare för den som lider. Några trollspön har hon inte, inte heller några magiska ord som gör allting bra. Allt hon kan erbjuda är sin tid, sitt stöd och sina tröstande ord; det gör hon mer än gärna och så ofta det behövs.
Men orden räcker inte till, dom är inte nog, hon vill GÖRA något. Sån är hon - Fixaren.
Fixaren vill alltid göra något konstruktivt av alla situationer, även dom där det inte går att göra något. Fixaren vill ta fram sin vertygslåda, skruva lite här, hälla lite olja där, och vips så fungerar allt igen. Fixaren blir ledsen när vertygen inte fungerar, när skruven är lite för stor för mejseln, när den bara går runt, utan att göra någon nytta. Dom Kloka säger att Fixaren måste sluta att ta på sig andras problem, måste inse att det finns begränsningar, t.o.m. för Fixaren. Men Fixaren vill inte, KAN inte lyssna på Dom Kloka, Fixaren måste Fixa, så är det bara. En dag kanske Fixaren lär sig att bli någon annan, en av Dom Kloka rent utav, men dit är det långt, och Fixaren hittar sig ett till omöjligt projekt under tiden, och ett till, och ett till...
Men orden räcker inte till, dom är inte nog, hon vill GÖRA något. Sån är hon - Fixaren.
Fixaren vill alltid göra något konstruktivt av alla situationer, även dom där det inte går att göra något. Fixaren vill ta fram sin vertygslåda, skruva lite här, hälla lite olja där, och vips så fungerar allt igen. Fixaren blir ledsen när vertygen inte fungerar, när skruven är lite för stor för mejseln, när den bara går runt, utan att göra någon nytta. Dom Kloka säger att Fixaren måste sluta att ta på sig andras problem, måste inse att det finns begränsningar, t.o.m. för Fixaren. Men Fixaren vill inte, KAN inte lyssna på Dom Kloka, Fixaren måste Fixa, så är det bara. En dag kanske Fixaren lär sig att bli någon annan, en av Dom Kloka rent utav, men dit är det långt, och Fixaren hittar sig ett till omöjligt projekt under tiden, och ett till, och ett till...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
