måndag, juli 30, 2007
Jädrar vad jag är huslig idag då
Nu har jag bakat en paj* till efterrätt, samtidigt som jag förberedde och lagade middagen - hur många husmorspoäng ger inte det?! Var ska detta sluta? Snart växer det väl även på mig (precis som hos Sivan) ut Gretchenflätor och jag brister omotiverat ut i sång så fort något tilldrar sig i familjen, som en bajsblöja som ska bytas eller en snorig näsa som ska torkas. Hoppas nu bara att pajen blir god, för då kan det ju vara värt dom där vuxen poängen. Annars måste jag nog ta mig ett snack med den där -sl-... ;)
* bara för att bullmamman -sl- vägrade provbaka den var jag tvungen att göra det... ;)
P.s. Pajen blev god
* bara för att bullmamman -sl- vägrade provbaka den var jag tvungen att göra det... ;)
P.s. Pajen blev god
Har jag ingen skam i kroppen?
När grannen kom över och frågade om jag jobbade svarade jag att "jo, jag försöker, men du vet hur det är första dagen efter semestern...", vilket ju var sant, i princip. Men sen kom det, LJUGET: "Jag tycker faktiskt att det gått ganska bra trots allt, fått en del gjort i allafall".
Ja, det är klart om man räknar bloggande, blogläsande och kommentarskrivande så har jag ju fått en del gjort, men jag är ganska säker på att grannen tolkade det som att det var jobb jag hade fått gjort. Skäms på mig!
Ja, det är klart om man räknar bloggande, blogläsande och kommentarskrivande så har jag ju fått en del gjort, men jag är ganska säker på att grannen tolkade det som att det var jobb jag hade fått gjort. Skäms på mig!
Vad har jag gjort?
Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle passa grannens två tjejer (5 och 7 år) medan dom åkte på Friskis&Svettis. I vanliga fall brukar det inte vara några problem, men, och ett stort MEN, innan dom åkte proppade dom ungarna fulla med fika. Tack för den liksom... Nu har jag tre sockerstinna (Fundererskan fick också fika), ganska trötta tjejer som springer omkring och gastar i trädgården. Har redan varit ute och sagt till dom två gånger att dom inte ska skrika som om någon satte kniven i dom (grannarna kan ju börja undra menar jag), och hela tiden ligger leken på GRÄNSEN - ni vet där det är ungefär lika långt till skratt som till gråt. Nu är det "bara" 45 minuter kvar till föräldrarna kommer hem, hur ska jag, och inte minst dom, fixa det?
Ja ja
Jag har ju i allafall skrivit mitt hittills längsta bloginlägg om ingenting, det är ju bra! ;)
Jag borde jobba...
... fast jag har nog glömt hur man gör, för inte räknas väl att blogga som att jobba?? (Svarar mig själv: Nej, det gör det inte, för det är inte det jag får betalt för... tror jag inte i vart fall? Kanske ska mejla professorn och fråga?) Har försökt i allafall, verkligen försökt, men det går liksom inte att tänka när huvudet är fyllt med gas. Jag tror faktiskt att det är saringas därinne, och den har tagit död på precis varenda hjärncell. Kvar är bara gasen, som fyller upp hela kraniet, med övertryck (det skulle förklara min huvudvärk). Och försöker jag tänka för mycket, så kommer mitt huvud att explodera, och då kommer alla inom en mils radie att dö (eller mer om vinden blåser mycket). Det vore ju inte bra, så det är nog bäst jag tar en paus nu, och bloggar lite. Sen måste jag nog gå ut i solen en stund, för jag har hört att saringas inte gillar värme. Så värmer jag bara huvudet tillräckligt mycket, kanske gasen försvinner? Sen kan jag jobba och säkert t o m tänka en och annan vettig tanke.
En sak har jag iallafall gjort - jag har köpt en vinteroverall till Prinsen. Det måste väl ändå räknas som jobb? Speciellt om professorn visste hur mycket tid jag har lagt ner på att hitta en bra overall - man vill ju inte att ungen ska frysa ihjäl i vinter när han ska sitta i snömodden på dagisgården (för att inte tala om hur dåligt jag skulle jobba då, om han frös ihjäl alltså). Nu har jag i allafall hittat en bra overall till en billig peng, tyvärr finns den någonstans i Norrland, men det är väl inget en logistik expert som jag inte kan råda bot på. Plötsligt måste makens halva bekantskapskrets mobiliseras (han är ju från de Norrländska skogarna), bara för att hämta Prinsens overall. Och jag trivs! Jag tycker det är roligt att samordna och fixa grejjer, speciellt om det resulterar i att min barn får en fin och bra overall på köpet! Hm, det är kanske logistik jag ska jobba med? Kolla vilka lastbilar som är var, hur mycket last dom kan ta, vilka varor som ska på import respektive export. Sitta där som spindeln i nätet och känna att det är jag, JAG, som har kontrollen över allt det här. Fast man får passa sig, för rätt var det är blir man väl en galen logistikmaktsmissbrukare, som aldrig duschar, får långt tovigt hår (och skägg, om jag nu hade anlag för skäggväxt), smutsiga naglar, stirrande blick (den kan jag redan, i allafall om man ska tro maken som brukar säga att jag ser galen ut titt som tätt) och inte att förglömma - det galna skrattet: MOOOOAAAAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA! Ser ni, jag kan också det redan nu. Kanske är det så att jag har precis allt som behövs för att bli en logistikmaktmissbrukare? Inte så pjåkigt att ha på sin CV, någonstans mitt emellan högskolestudier och doktorstitel (I wish...) skulle det nog göra sig bra? Hm, kanske skulle sätta mig och skriva lite på min CV, DET måste väl i allafall räknas som jobb? Om inte annat så räknas det som ett steg mot ett nytt jobb, och kanske är det precis vad jag behöver. Men det skulle ju innebära att jag gav upp, slutade, kastade in handduken och det är inte jag. Jag ger ALDRIG upp, jag sliter tills jag går på knäna, och även då krälar jag vidare så gott det går. Kanske därför jag har så fula valkar på knäna? Eller så är det för att jag kryper runt på golvet med Prinsen titt som tätt? Men nu verkar han i allafall vara på väg att börja gå - har liksom fattat att man går miste om så mycket när man krälar omkring där nere på golvet. Undrar hur länge det tar innan jag inser det? Och undrar vad det är jag går miste om medan jag envist hänger mig kvar vid mitt doktorerande? Men tänk ändå, tänk när jag är klar (I wish), vad nöjd jag kan känna mig med mig själv då. Jag grejjade det liksom, utan någon nämnvärd hjälp så GJORDE jag det... vad det nu är man måste göra för att disputera? För mig är det lite oklart just nu, men jag vet iallafall att det innefattar att publicera något, eller mer än något förresten, publicera mera helt enkelt. Nu är det ju inte så svårt att publicera mera än vad jag har gjort, eftersom jag inte har ett enda vitten i mitt namn där ute, trots att det alldeles nu är 7 (sju!!) är sen jag började. Jippi, vad jag känner mig bra, fast än att jag vet att det är minst lika mycket Herr Professors fel som mitt, så är det ju liksom mitt doktorerande det berör. Man kanske skulle bli Buddhist, så där som han brukar föreslå Herr Professorn? Då behöver man inte bry sig om sånna här materiella och egoistiska saker som att han inte läser mina artiklar t ex. Då kunde jag sväva omkring där i Nirvana, och bara vara. Jag och min saringas, ett föralltid. Amen.
En sak har jag iallafall gjort - jag har köpt en vinteroverall till Prinsen. Det måste väl ändå räknas som jobb? Speciellt om professorn visste hur mycket tid jag har lagt ner på att hitta en bra overall - man vill ju inte att ungen ska frysa ihjäl i vinter när han ska sitta i snömodden på dagisgården (för att inte tala om hur dåligt jag skulle jobba då, om han frös ihjäl alltså). Nu har jag i allafall hittat en bra overall till en billig peng, tyvärr finns den någonstans i Norrland, men det är väl inget en logistik expert som jag inte kan råda bot på. Plötsligt måste makens halva bekantskapskrets mobiliseras (han är ju från de Norrländska skogarna), bara för att hämta Prinsens overall. Och jag trivs! Jag tycker det är roligt att samordna och fixa grejjer, speciellt om det resulterar i att min barn får en fin och bra overall på köpet! Hm, det är kanske logistik jag ska jobba med? Kolla vilka lastbilar som är var, hur mycket last dom kan ta, vilka varor som ska på import respektive export. Sitta där som spindeln i nätet och känna att det är jag, JAG, som har kontrollen över allt det här. Fast man får passa sig, för rätt var det är blir man väl en galen logistikmaktsmissbrukare, som aldrig duschar, får långt tovigt hår (och skägg, om jag nu hade anlag för skäggväxt), smutsiga naglar, stirrande blick (den kan jag redan, i allafall om man ska tro maken som brukar säga att jag ser galen ut titt som tätt) och inte att förglömma - det galna skrattet: MOOOOAAAAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA! Ser ni, jag kan också det redan nu. Kanske är det så att jag har precis allt som behövs för att bli en logistikmaktmissbrukare? Inte så pjåkigt att ha på sin CV, någonstans mitt emellan högskolestudier och doktorstitel (I wish...) skulle det nog göra sig bra? Hm, kanske skulle sätta mig och skriva lite på min CV, DET måste väl i allafall räknas som jobb? Om inte annat så räknas det som ett steg mot ett nytt jobb, och kanske är det precis vad jag behöver. Men det skulle ju innebära att jag gav upp, slutade, kastade in handduken och det är inte jag. Jag ger ALDRIG upp, jag sliter tills jag går på knäna, och även då krälar jag vidare så gott det går. Kanske därför jag har så fula valkar på knäna? Eller så är det för att jag kryper runt på golvet med Prinsen titt som tätt? Men nu verkar han i allafall vara på väg att börja gå - har liksom fattat att man går miste om så mycket när man krälar omkring där nere på golvet. Undrar hur länge det tar innan jag inser det? Och undrar vad det är jag går miste om medan jag envist hänger mig kvar vid mitt doktorerande? Men tänk ändå, tänk när jag är klar (I wish), vad nöjd jag kan känna mig med mig själv då. Jag grejjade det liksom, utan någon nämnvärd hjälp så GJORDE jag det... vad det nu är man måste göra för att disputera? För mig är det lite oklart just nu, men jag vet iallafall att det innefattar att publicera något, eller mer än något förresten, publicera mera helt enkelt. Nu är det ju inte så svårt att publicera mera än vad jag har gjort, eftersom jag inte har ett enda vitten i mitt namn där ute, trots att det alldeles nu är 7 (sju!!) är sen jag började. Jippi, vad jag känner mig bra, fast än att jag vet att det är minst lika mycket Herr Professors fel som mitt, så är det ju liksom mitt doktorerande det berör. Man kanske skulle bli Buddhist, så där som han brukar föreslå Herr Professorn? Då behöver man inte bry sig om sånna här materiella och egoistiska saker som att han inte läser mina artiklar t ex. Då kunde jag sväva omkring där i Nirvana, och bara vara. Jag och min saringas, ett föralltid. Amen.
söndag, juli 29, 2007
Sådan är jag (tydligen)
Inåtvänd Upplevande Konkret Känslostyrd person
-----------------------------------------------------------------
Stämmer väl ganska bra, förutom det där med att jag är inåtvänd, eller vad säger ni som träffat mig?! ;)
SÅDAN ÄR DU:
Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.
Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.
Testet från Zapera.com finns här >>>>-----------------------------------------------------------------
Stämmer väl ganska bra, förutom det där med att jag är inåtvänd, eller vad säger ni som träffat mig?! ;)
Jag vill byta arbetsuppgifter
- Jag vill hänga tvätten istället för att sortera den, sätta på tvättmaskinen, vika och plocka undan den.
- Jag vill diska och plocka undan istället för att planera och laga maten
- Jag vill slippa ha nästan all kontakt med förskola och BVC/husläkare
- Jag vill slippa vara den som har koll på allergier, sjukdomar och blodsocker
Problemet är bara hur jag ska göra det här? För låter jag maken tvätta, blir det ofta något knas med temperatur eller sortering, låter jag honom vika, får inget plats i garderober och lådor, planerar och lagar han mat blir det snabbmakaroner med korv/fiskpinnar/bacon varenda dag, ringer han BVC/läkare står jag ändå bredvid med 1000 frågor som inte får svar osv... Jag håller nog på att bli som min mamma - allt ska vara på mitt sätt annars får det vara - och det vill jag inte. Måste lära mig att släppa kontrollen, måste lära mig att det inte måste vara på mitt sätt (gäller allt utom maten, för bacon och makaroner 7 dagar i rad går jag faktiskt inte med på!).
Kanske ska ta och överlämna högen med ovikt tvätt till maken och se vad som händer?
- Jag vill diska och plocka undan istället för att planera och laga maten
- Jag vill slippa ha nästan all kontakt med förskola och BVC/husläkare
- Jag vill slippa vara den som har koll på allergier, sjukdomar och blodsocker
Problemet är bara hur jag ska göra det här? För låter jag maken tvätta, blir det ofta något knas med temperatur eller sortering, låter jag honom vika, får inget plats i garderober och lådor, planerar och lagar han mat blir det snabbmakaroner med korv/fiskpinnar/bacon varenda dag, ringer han BVC/läkare står jag ändå bredvid med 1000 frågor som inte får svar osv... Jag håller nog på att bli som min mamma - allt ska vara på mitt sätt annars får det vara - och det vill jag inte. Måste lära mig att släppa kontrollen, måste lära mig att det inte måste vara på mitt sätt (gäller allt utom maten, för bacon och makaroner 7 dagar i rad går jag faktiskt inte med på!).
Kanske ska ta och överlämna högen med ovikt tvätt till maken och se vad som händer?
lördag, juli 28, 2007
Jag känner mig vuxen när jag
- tar fram fisken ur frysen i tid, så att den hinner tina alldeles av sig själv
- handlar med kundvagn, speciellt om jag också köper en back med läsk/lättöl
- inte tvättar håret på kvällen för att det inte hinner torka innan jag går och lägger mig
- har klocka på mig
- ser dottern gunga högt högt och istället för det där killet i magen hon känner, känner jag mig bara rädd
- blir presenterad som fru och/eller tvåbarnsmamma
- klipper naglarna efter att jag duschat, dom ÄR ju faktiskt mjukare då
- oroar mig för att rosorna ska frysa ihjäl (egentligen skiter jag i rosorna, men det känns som att om man har dom så ingår det också att oroa sig för dom)
- blir fnissig efter ETT glas vin
- inser att Tequila faktiskt inte bara smakar piss, det gör mig också sjuk, trots att jag redan druckit en hel del alkohol (ett glas vin alltså ;)
- prenumererar på DN
- betalar TV-licensen
- planterar om blommor
- handlar med kundvagn, speciellt om jag också köper en back med läsk/lättöl
- inte tvättar håret på kvällen för att det inte hinner torka innan jag går och lägger mig
- har klocka på mig
- ser dottern gunga högt högt och istället för det där killet i magen hon känner, känner jag mig bara rädd
- blir presenterad som fru och/eller tvåbarnsmamma
- klipper naglarna efter att jag duschat, dom ÄR ju faktiskt mjukare då
- oroar mig för att rosorna ska frysa ihjäl (egentligen skiter jag i rosorna, men det känns som att om man har dom så ingår det också att oroa sig för dom)
- blir fnissig efter ETT glas vin
- inser att Tequila faktiskt inte bara smakar piss, det gör mig också sjuk, trots att jag redan druckit en hel del alkohol (ett glas vin alltså ;)
- prenumererar på DN
- betalar TV-licensen
- planterar om blommor
onsdag, juli 25, 2007
Shopping
Jag tänkte att jag skulle göra som -sl- och faktiskt handla lite kläder till mig för en gångs skull, det är inte roligt att bara ha två par byxor och flera av mina toppar har liksom gjort sitt. Att det dröjt så länge har väl att göra med att jag inte velat inse att mina "vanliga" (eller ska jag skriva gamla?) kläder inte kommer passa mig igen, iallafall inte i närtid. Så, i väntan på att fläsket ska bli fastare gav jag mig vid gott mod ut på Shopping. Just nu är det ju strålande tider att shoppa eftersom alla butiker har rea, och de flesta börjat med antingen "50% på rean" eller "tag 2 betalat för 1", vilket ju gör det ännu roligare. Lallar in på Lindex (eftersom det ligger här hos oss) och plockar åt mig kläder som jag vet brukar passa mig och går och provar... Inser snabbt att dom här kläderna passar nog min gamla kropp, inte den nya med en extra fladdret på sidorna. Jag antar att det är inbillning, eller en effekt av att jag tappat fett på andra delar av kroppen, men helt plötsligt tycker jag att det VÄLLER ut just runt midjan... Omlott t ex är bara att glömma, det ser inte riktigt klokt ut, och jag som gått och spanat på en tunika hela våren som nu var nedsatt till 129 kr. :(
Då minns jag -sl- visdoms ord: "byxor med hög midja håller in fladdret". Sagt och gjort, jag letar fram ett dylika jeans och vips så är fladdret hjälpligt borttrollat! Efter det gick det mycket lättare att shoppa, och jag kom hem med två par jeans (ett par blå och ett par svarta), en långärmad top, ett lite långt linne, en svart finklänning som är som skuren för min kropp, ett par high waterbyxor (eller vad heter dom som slutar på halva vaden? dom var egentligen lite för låga för fladdret, men det fick gå ändå ;) och en tunika (ej omlott). Eftersom det var rea blev det inte så dyrt heller och alltså blev maken glad! (Självklart kunde jag inte låta bli att handla lite till barnen, men det var ju så billigt! Vad sägs om två pyjamasar för 49 kr, shorts+t-shirt för 29 kr, kjol+top för 39 kr? Ganska bra tycker jag, speciellt som jag lämnade tillbaka ett plagg för 49 kr också!)
Förresten, om man försöker cykla in på Maxi är man då:
a) på väg att bli konstig
b) väldigt trött
c) ute och cyklar utan glasögon
eller
d) allt ovanstående?
Då minns jag -sl- visdoms ord: "byxor med hög midja håller in fladdret". Sagt och gjort, jag letar fram ett dylika jeans och vips så är fladdret hjälpligt borttrollat! Efter det gick det mycket lättare att shoppa, och jag kom hem med två par jeans (ett par blå och ett par svarta), en långärmad top, ett lite långt linne, en svart finklänning som är som skuren för min kropp, ett par high waterbyxor (eller vad heter dom som slutar på halva vaden? dom var egentligen lite för låga för fladdret, men det fick gå ändå ;) och en tunika (ej omlott). Eftersom det var rea blev det inte så dyrt heller och alltså blev maken glad! (Självklart kunde jag inte låta bli att handla lite till barnen, men det var ju så billigt! Vad sägs om två pyjamasar för 49 kr, shorts+t-shirt för 29 kr, kjol+top för 39 kr? Ganska bra tycker jag, speciellt som jag lämnade tillbaka ett plagg för 49 kr också!)
Förresten, om man försöker cykla in på Maxi är man då:
a) på väg att bli konstig
b) väldigt trött
c) ute och cyklar utan glasögon
eller
d) allt ovanstående?
söndag, juli 22, 2007
Grattis på 2-årsdagen mina vänner
Den här helgen har jag varit och hälsat på PappaF och ~sl~ igen - min alldeles egna lilla semester, utan make och ongar. Lite tid att bara var jag, inte mamma, maka eller matte i första hand. Välbehövligt och precis rätt i tiden; bättre semester kunde jag inte önska mig (jo, lite bättre väder hade ju inte gjort något iofs, men man kan ju inte få allt! :).Balkongljug blev det (fast jag skulle hellre vilja kalla det för -sanningar, för det mesta iallafall ;), om både stort och smått, roligt och lite mer jobbiga saker. Massa skratt, men även lite tårar, precis som det ska vara när man diskuterar det som är livet. Och naturligtvis åt vi "vår" efterrätt, den som gjorde att jag och ~sl~ fick vår första kontakt på OÄF, någongång i juli 2005. Tänk om det inte funnits blåbär, vad tråkigt det hade varit!
Tack för att ni tog så bra hand om mig och gjorde det här till den bästa helgen på länge. Längtar redan till nästa gång och hoppas att det inte dröjer så länge (som planerat) innan vi ses igen! Till dess vet ni var jag finns... ;)
onsdag, juli 18, 2007
Han ska ha barn
... nu borde väl ändå den undermedvetna skulden försvinna? Jag har tröttnat på att drömma konstiga saker om honom...
torsdag, juli 12, 2007
Sömn
Att somna är som att dyka ner genom ytan på en svart skogssjö. Vissa dagar är jag liksom solvarm i hela kroppen och riktigt längtar efter att låta det svala sammetslena vattnet omsluta mig och svalka. Dom dagarna är det lätt att klyva vattenytan; jag bara går längst ut på bryggan och dyker i. Andra dagar, då står jag längst upp i det rangliga hopptornet, solen har försvunnit och jag fryser. Jag tittar ner mot vattenytan långt långt där nere och känner ångesten välla upp för att möta mig. Jag får svårt att andas, allting snurrar; jag kan inte titta, men heller inte blunda. Är trollbunden av den nattsvarta vattenytan. Står där uppe, darrar och hyperventilerar. Vill inte, VILL INTE hoppa, men för eller senare måste jag, det är den enda vägen ner. Ingen räddande stege finns bakom min rygg, ingen himlasänd ängel kommer och lyfter ner mig.
Att sova är som att simma under ytan i en bottenlös sjö. Ibland ligger jag nära ytan och huvudet dyker titt som tätt upp i luften ovanför. Då måste jag andas och slappna av, ibland läääänge, innan jag kan dyka ner igen. Lite längre ner, där ljuset fortfarande silar ner, bor drömmarna. Likt stora fiskar simmar dom omkring, i alla former och färger - stora silverskimrande, små färgglada i stim, långa slingrande. Längst ner, där man bara kan ana dom som mörka skuggor, tornar mardrömmarna upp sig, likt urtida rovfiskar. Hungriga, väntar att kasta sig över mig så fort jag glömmer bort att hålla ett öga på dom.
Men det går att komma förbi dom, är jag bara försiktig kan jag sjunka djupare, förbi alla farligheter, ner i det eviga mörkret. Här finns inga varelser, ingenting som kan göra mig illa ellre påverka mig. Här finns bara jag, utan min kropp, flyter jag omkring. Allt är stilla och det enda som finns är mina lugna andetag. Här kan jag äntligen vila.
Att sova är som att simma under ytan i en bottenlös sjö. Ibland ligger jag nära ytan och huvudet dyker titt som tätt upp i luften ovanför. Då måste jag andas och slappna av, ibland läääänge, innan jag kan dyka ner igen. Lite längre ner, där ljuset fortfarande silar ner, bor drömmarna. Likt stora fiskar simmar dom omkring, i alla former och färger - stora silverskimrande, små färgglada i stim, långa slingrande. Längst ner, där man bara kan ana dom som mörka skuggor, tornar mardrömmarna upp sig, likt urtida rovfiskar. Hungriga, väntar att kasta sig över mig så fort jag glömmer bort att hålla ett öga på dom.
Men det går att komma förbi dom, är jag bara försiktig kan jag sjunka djupare, förbi alla farligheter, ner i det eviga mörkret. Här finns inga varelser, ingenting som kan göra mig illa ellre påverka mig. Här finns bara jag, utan min kropp, flyter jag omkring. Allt är stilla och det enda som finns är mina lugna andetag. Här kan jag äntligen vila.
Vad ÄR det med mig??
Symptom: Deppig, ångestfylld, yrslig, vresig, huvudvärk (på gränsen till migrän), lågt blodtryck och ledvärk
Diagnos någon?
Diagnos någon?
måndag, juli 09, 2007
Ner i hålet...
Nu har jag legat på köksgolvet några timmar och kännt världen snurra omkring mig medan jag försökte få bort klumpen som parkerat sig på mitt bröst. (Det var nog inte sl:s elefant som hittat hit, utan snarare en St Bernardshund - ganska tungt, men inte övermäktigt) Det gick inget vidare, så tillslut reste jag mig upp och kravlade hit... inte för att jag vet vad jag gör här?
Konstigt att man kan känna sig så jävla långt nere, trots att dottern sitter och klappar mig på kinden, lillfisen ligger på min mage och kramas och maken ger mig allt jag vill ha? Jag är ju lyckligt lottad, varför ska jag må så här så?? Varför rinner tårarna och allt jag kan tänka är neggo neggo neggo?
Jag vet att egentligen är det "bara" hormonerna som spökar och att det kommer kännas bättre om ett par dagar, men just nu är det enda jag kan tänka "tänk om det inte gör det..."
Nog för idag.
Konstigt att man kan känna sig så jävla långt nere, trots att dottern sitter och klappar mig på kinden, lillfisen ligger på min mage och kramas och maken ger mig allt jag vill ha? Jag är ju lyckligt lottad, varför ska jag må så här så?? Varför rinner tårarna och allt jag kan tänka är neggo neggo neggo?
Jag vet att egentligen är det "bara" hormonerna som spökar och att det kommer kännas bättre om ett par dagar, men just nu är det enda jag kan tänka "tänk om det inte gör det..."
Nog för idag.
söndag, juli 08, 2007
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva...
... men orden vill inte komma ut. Får försöka igen en annan dag, när jag tänkt färdigt?
måndag, juli 02, 2007
Ett litet citat
Misan klädde sig i svart.
Hon satte sig i ett hörn och grät hjärtligt för sig själv.
Sörjer du verkligen sådär förfärligt efter dem? frågade Homsan medlidsamt.
Nej, bara lite, svarade Misan. Men jag passar på och gråter för allting nu när jag har anledning!
(ur Farlig midsommar av T.Jansson)
Hon satte sig i ett hörn och grät hjärtligt för sig själv.
Sörjer du verkligen sådär förfärligt efter dem? frågade Homsan medlidsamt.
Nej, bara lite, svarade Misan. Men jag passar på och gråter för allting nu när jag har anledning!
(ur Farlig midsommar av T.Jansson)
lördag, juni 30, 2007
Resespecifikation
Var: Italien, närmare bestämt en liten skithåla 10 mil söder om Rom, innåt landet (om den åtminstonne hade legat vid havet hade den blivit uppgraderad till håla). Vi konstaterade ganska snabbt att vi ALDRIG kommer att åka just dit igen, det fanns liksom inget värt att se eller göra.
Reslängd: Fyra dagar var det tänkt, men det blev fem eftersom vi missade planet hem (se nedan, under Transport)
Logi: 4-stjärnigt hotell var utlovat, men i svenska mått mätt skulle det nog komma upp i knappt 2. (Trasig AC, mögel i badrummet, flagnande tapeter, otrevligt personal, inget internet som utlovat osv...) Poolen kändes i allafall OK, ända till jag såg hur Coachen (jo, han hette så, chefen över poolen) hällde outpätt klorin rätt i poolen utan att säga till dom som badade att gå upp. (Det här var dessutom mitt på eftermiddagen, när det var som mest folk där.) Sen när ett utav parasollena, som var fast skruvade i betongen under plattorna runt poolen, blåste omkull så började det kännas ganska så vanskligt att sitta t o m i de annars sköna solstolarna...
Efter att planet åkt ifrån mig och Prinsen tog vi in på ett hotell vid flygplatsen (ingen aning om hur många stjärnor), inte så billigt men fräscha rum MED AC och en jätte fin restaurang (mer om den nedan).
Kost: Frukost på hotellet varje dag, vilket nog var en utav de få sakerna som fick godkänt. Fin matsal, relativt mycket att välja på för att vara av den kontinentala sorten plus att man utan problem kunde ta med sig ett lass frukt, kex eller vad man nu ville ha till senare. Lunch däremot serverades inte, varken inne i matsalen, inne i baren, restaurangen vid poolen eller baren vid poolen. Då fick man ga sig ut bland skithålans vältrafikerade gator och hoppas på att man hittade något ställe som serverade något annat än pizza (vilket inte min mage tål att äta VARJE dag). På tredje dagen hittade vi ett typiskt italiensk lunchhak (tror jag i allafall) där man kunde välja på ett antal små rätter / sallader a' la skolbespisning typ, fast lite godare. Ganska dyrt, men ändå ett helt OK alternativ till pizzan, och många plus för trevlig ägare. Sen gjorde det ju inte saken sämre att det låg en super bra Gelateria vägg i vägg, så att man kunde avsluta lunchen på ett kungligt sätt! :) På kvällen öppnade pool-restaurangen på hotellet, och vi provade den första kvällen. Jag beställde grillade fiskspett, men blev liiite förvånad när det var precis det som dök upp; två fiskspett på en tallrik och tre salladsblad. Det var allt - tutti liksom! Inte var det billigt heller, och jag blev inte mätt på långa vägar. Dag två bestämde vi oss för att gå till en riktig italiensk restaurang, ni vet en sån där med rödvita dukar, ljus i vinflaskor och 10 sorters pasta på menyn. Och vi gick och vi gick och vi gick och vi gick och hamnade tillslut på en pizzeria. (Nu räcker det inte med pizza till lunch alltså, nu skulle man äta det till middagen också) Goda pizzor var det i allafall, och vi lärde oss att "Pizza Rosso" är pizza med tomatsås i botten, och "Pizza Verdi" är med bara ost underst. Maken åt en pizza med ost, korv och potatis, medan jag fick en skapelse med mozarella i botten och sen liksom en sallad ovan på (som de la på efter bakningen), udda men OK. Dag tre bestämde vi oss för att gå in mot centrum i stället (hotellet låg lite i utkanten av skithålan), och halv åtta gav vi oss i väg. Två timmar senare hade vi ÄNTLIGEN hittat någonstans att äta, nämligen en... just det PIZZERIA!! Nu började vi båda två bli ganska less detta bakverk, men lite måste man ju äta, annars tror dom ju att vi inte gillar maten och börjar fråga en massa. Det som skulle bli min sista kväll trodde jag att jag skulle äta på planet, men det blev istället resans bästa middag (på hotellet vi tog in på vid flygplatsen); en härligt krämig risotto med skaldjur och musslor. Synd bara att klockan var närmare 23 och den dödströtte Prinsen skrek hela racer-måltiden, så det blev till att njuta snabbt.
Transport: När vi landade i Italien på söndagkvällen skulle maken komma och möta oss på Ciampino. Han hade landat på den andra flygplatsen, och skulle först ta tåget in till Rom och sen en buss ut till oss... Bara det att bussarna hade slutat gå ut TILL Ciampino, och innan han/vi luskat ut det, hade bussen in till stan gått och nästa gick om en timme, vilket hade resulterat i att vi missat sista tåget till skithålan. Maken ringer arbetskamraten med hyrbilen (som är nere för att gå samma kurs som honom) och ber honom att hämta oss. Det är ju bara tio mil, det borde inte ta så lång tid... Bara det att kl 22 på en söndagkväll är det rusningstrafik i Rom, och det dröjer ända till 24 innan han kommer och hämtar upp oss. (Prinsen har somnat i vagnen som tur är, och jag sitter ute och njuter av värmen - det var säkert närmare 30 grader) Kl 01 ungefär är vi framme i Skithålan och slänger oss i det av luftkonditionering svala och sköna rummet, eller det var vad vi önskade i allafall...
När det var dags för hemfärd tog Prinsen och jag tåget från Skithålans station till Roma Termini. Tåg hade vi ju åkt förut i Italien, och det hade gått bra, så jag var inte speciellt orolig för den biten. Det gick bra den här gången med, fast tåget var bra mycket sunkigare och slitnare än det vi åkte med förra gången (en annan linje, kanske därför?). Hur som helst kom vi till Termini utan problem och skuttade snabbt ut till Flygbussen. Kl 18:15 klev vi på bussen, vårt flyg skulle gå 20:45 och biljettkillen garanterade att det inte skulle ta mer än en timme. Klockan 21:05 klev vi av bussen efter att ha suttit fast i trafiken i nästan tre fucking timmar, och planet hade naturligtvis redan gått. Jippi liksom. Började frenetiskt sms:a med lillebror i Sverige som försökte hjälpa mig att hitta ny biljett, samtidigt som jag stod i kön till Ryan Airs disk (eftersom Sterling inte har ngn egen disk). Där i kön träffade jag en svensk familj (mamma, pappa och tre barn) som också missat planet, och tillsammans bestämde vi oss för att ta en taxi till närmsta hotell (eftersom det inte gick fler flyg den dagen till Sverige). Sms:andet fortsatte, men tanken på att betala 2500 spänn för en Ryan-biljett som dessutom bara skulle ta mig till Nyköping var inte speciellt tilltalande. Jag bestämde mig för att stanna åtminstonne två nätter på hotellet (kostade dock 70 Euro per natt, så det var inte gratis precis...), men då, när klockan passerat midnatt, sänkte Al Italia plötsligt sina biljetter! För 1300 kr kunde jag helt plötsligt få komma hem redan dagen efter, det enda problemet var att planet gick 08:30 - från den ANDRA flygplatsen naturligtvis... Bara att försöka sova några ynka timmar, innan jag och Prinsen satte oss i en taxi och susade (för kl 06 är det minsann inte många italienare vakna) över till Leonardo Da Vinci-flygplatsen. Kommer till terminalen för internationella avgångar och blir alldeles iskall när jag inser att det inte finns något plan till Stockholm på tavlan!! Men sen börjar hjärnan fungera och jag minns att jag ju ska byta plan i Milano. Bara att knalla över till inrikesterminalen och snällt checka in där istället. En sak som är bra i Italien är att man får ta med sig vagnen hela vägen till gaten, så Prinsen, som också var ganska trött av gårdagens mankemang, sov sött i den mest hela tiden. Bytet i Milano gick också bra, förutom att det tog en himla tid innan jag fick tillbaka vagnen (vid planet). Sen var det bara att masa sig bort till Stockholms gaten och vänta på att få gå ombord, vilket vi gjorde först av alla. Vilket vi inte alls hade behövt visade det sig, eftersom de var tvugna att lasta av allt bagage, eftersom två incheckade passagerare inte dök upp. Planet blev p g a det ca 40 minuter försenat, men sen, SEN, var vi ÄNTLIGEN på väg hemmåt!
Reslängd: Fyra dagar var det tänkt, men det blev fem eftersom vi missade planet hem (se nedan, under Transport)
Logi: 4-stjärnigt hotell var utlovat, men i svenska mått mätt skulle det nog komma upp i knappt 2. (Trasig AC, mögel i badrummet, flagnande tapeter, otrevligt personal, inget internet som utlovat osv...) Poolen kändes i allafall OK, ända till jag såg hur Coachen (jo, han hette så, chefen över poolen) hällde outpätt klorin rätt i poolen utan att säga till dom som badade att gå upp. (Det här var dessutom mitt på eftermiddagen, när det var som mest folk där.) Sen när ett utav parasollena, som var fast skruvade i betongen under plattorna runt poolen, blåste omkull så började det kännas ganska så vanskligt att sitta t o m i de annars sköna solstolarna...
Efter att planet åkt ifrån mig och Prinsen tog vi in på ett hotell vid flygplatsen (ingen aning om hur många stjärnor), inte så billigt men fräscha rum MED AC och en jätte fin restaurang (mer om den nedan).
Kost: Frukost på hotellet varje dag, vilket nog var en utav de få sakerna som fick godkänt. Fin matsal, relativt mycket att välja på för att vara av den kontinentala sorten plus att man utan problem kunde ta med sig ett lass frukt, kex eller vad man nu ville ha till senare. Lunch däremot serverades inte, varken inne i matsalen, inne i baren, restaurangen vid poolen eller baren vid poolen. Då fick man ga sig ut bland skithålans vältrafikerade gator och hoppas på att man hittade något ställe som serverade något annat än pizza (vilket inte min mage tål att äta VARJE dag). På tredje dagen hittade vi ett typiskt italiensk lunchhak (tror jag i allafall) där man kunde välja på ett antal små rätter / sallader a' la skolbespisning typ, fast lite godare. Ganska dyrt, men ändå ett helt OK alternativ till pizzan, och många plus för trevlig ägare. Sen gjorde det ju inte saken sämre att det låg en super bra Gelateria vägg i vägg, så att man kunde avsluta lunchen på ett kungligt sätt! :) På kvällen öppnade pool-restaurangen på hotellet, och vi provade den första kvällen. Jag beställde grillade fiskspett, men blev liiite förvånad när det var precis det som dök upp; två fiskspett på en tallrik och tre salladsblad. Det var allt - tutti liksom! Inte var det billigt heller, och jag blev inte mätt på långa vägar. Dag två bestämde vi oss för att gå till en riktig italiensk restaurang, ni vet en sån där med rödvita dukar, ljus i vinflaskor och 10 sorters pasta på menyn. Och vi gick och vi gick och vi gick och vi gick och hamnade tillslut på en pizzeria. (Nu räcker det inte med pizza till lunch alltså, nu skulle man äta det till middagen också) Goda pizzor var det i allafall, och vi lärde oss att "Pizza Rosso" är pizza med tomatsås i botten, och "Pizza Verdi" är med bara ost underst. Maken åt en pizza med ost, korv och potatis, medan jag fick en skapelse med mozarella i botten och sen liksom en sallad ovan på (som de la på efter bakningen), udda men OK. Dag tre bestämde vi oss för att gå in mot centrum i stället (hotellet låg lite i utkanten av skithålan), och halv åtta gav vi oss i väg. Två timmar senare hade vi ÄNTLIGEN hittat någonstans att äta, nämligen en... just det PIZZERIA!! Nu började vi båda två bli ganska less detta bakverk, men lite måste man ju äta, annars tror dom ju att vi inte gillar maten och börjar fråga en massa. Det som skulle bli min sista kväll trodde jag att jag skulle äta på planet, men det blev istället resans bästa middag (på hotellet vi tog in på vid flygplatsen); en härligt krämig risotto med skaldjur och musslor. Synd bara att klockan var närmare 23 och den dödströtte Prinsen skrek hela racer-måltiden, så det blev till att njuta snabbt.
Transport: När vi landade i Italien på söndagkvällen skulle maken komma och möta oss på Ciampino. Han hade landat på den andra flygplatsen, och skulle först ta tåget in till Rom och sen en buss ut till oss... Bara det att bussarna hade slutat gå ut TILL Ciampino, och innan han/vi luskat ut det, hade bussen in till stan gått och nästa gick om en timme, vilket hade resulterat i att vi missat sista tåget till skithålan. Maken ringer arbetskamraten med hyrbilen (som är nere för att gå samma kurs som honom) och ber honom att hämta oss. Det är ju bara tio mil, det borde inte ta så lång tid... Bara det att kl 22 på en söndagkväll är det rusningstrafik i Rom, och det dröjer ända till 24 innan han kommer och hämtar upp oss. (Prinsen har somnat i vagnen som tur är, och jag sitter ute och njuter av värmen - det var säkert närmare 30 grader) Kl 01 ungefär är vi framme i Skithålan och slänger oss i det av luftkonditionering svala och sköna rummet, eller det var vad vi önskade i allafall...
När det var dags för hemfärd tog Prinsen och jag tåget från Skithålans station till Roma Termini. Tåg hade vi ju åkt förut i Italien, och det hade gått bra, så jag var inte speciellt orolig för den biten. Det gick bra den här gången med, fast tåget var bra mycket sunkigare och slitnare än det vi åkte med förra gången (en annan linje, kanske därför?). Hur som helst kom vi till Termini utan problem och skuttade snabbt ut till Flygbussen. Kl 18:15 klev vi på bussen, vårt flyg skulle gå 20:45 och biljettkillen garanterade att det inte skulle ta mer än en timme. Klockan 21:05 klev vi av bussen efter att ha suttit fast i trafiken i nästan tre fucking timmar, och planet hade naturligtvis redan gått. Jippi liksom. Började frenetiskt sms:a med lillebror i Sverige som försökte hjälpa mig att hitta ny biljett, samtidigt som jag stod i kön till Ryan Airs disk (eftersom Sterling inte har ngn egen disk). Där i kön träffade jag en svensk familj (mamma, pappa och tre barn) som också missat planet, och tillsammans bestämde vi oss för att ta en taxi till närmsta hotell (eftersom det inte gick fler flyg den dagen till Sverige). Sms:andet fortsatte, men tanken på att betala 2500 spänn för en Ryan-biljett som dessutom bara skulle ta mig till Nyköping var inte speciellt tilltalande. Jag bestämde mig för att stanna åtminstonne två nätter på hotellet (kostade dock 70 Euro per natt, så det var inte gratis precis...), men då, när klockan passerat midnatt, sänkte Al Italia plötsligt sina biljetter! För 1300 kr kunde jag helt plötsligt få komma hem redan dagen efter, det enda problemet var att planet gick 08:30 - från den ANDRA flygplatsen naturligtvis... Bara att försöka sova några ynka timmar, innan jag och Prinsen satte oss i en taxi och susade (för kl 06 är det minsann inte många italienare vakna) över till Leonardo Da Vinci-flygplatsen. Kommer till terminalen för internationella avgångar och blir alldeles iskall när jag inser att det inte finns något plan till Stockholm på tavlan!! Men sen börjar hjärnan fungera och jag minns att jag ju ska byta plan i Milano. Bara att knalla över till inrikesterminalen och snällt checka in där istället. En sak som är bra i Italien är att man får ta med sig vagnen hela vägen till gaten, så Prinsen, som också var ganska trött av gårdagens mankemang, sov sött i den mest hela tiden. Bytet i Milano gick också bra, förutom att det tog en himla tid innan jag fick tillbaka vagnen (vid planet). Sen var det bara att masa sig bort till Stockholms gaten och vänta på att få gå ombord, vilket vi gjorde först av alla. Vilket vi inte alls hade behövt visade det sig, eftersom de var tvugna att lasta av allt bagage, eftersom två incheckade passagerare inte dök upp. Planet blev p g a det ca 40 minuter försenat, men sen, SEN, var vi ÄNTLIGEN på väg hemmåt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
