Dags att göra dagens läxa: läsa och jämföra åtta artiklar ur DN och SvD om samma ämne. Kan inte säga att jag längtar. Som tur är har jag läst hälften när de publicerades, så det räcker nog med att skumma dom.
måndag, augusti 31, 2009
Jag och min mapp
Dags att göra dagens läxa: läsa och jämföra åtta artiklar ur DN och SvD om samma ämne. Kan inte säga att jag längtar. Som tur är har jag läst hälften när de publicerades, så det räcker nog med att skumma dom.
Några tårar och lite choklad senare
Okej. Jag har PMS och min reaktion på dagen var väl därför lite överdriven. Med det sagt kan jag berätta varför jag grät.
Anledningen var två delad:
1. Jag var helt slut och migränig efter fem inte direkt ansträngande timmar i skolan. Om jag inte ens klarar av intro-dagarna, hur ska jag fixa resten av kursen?
2. Jag tog ganska illa vid mig när hela klassen skrattade när hon som intervjuat mig* berättade att jag var gift, med tre barn, hund, hus och sommarstuga. (Ja, jag vet, det var säkert inget illa ment, men jag är som sagt mens-känslig.) Som tur är har vi en dokusåpakändis i klassen vars intervju fascinerade mer än en sliten tre barns mamma, så mig har de förhoppningsvis glömt nu...
Som grädde på moset kändes det som att alla tyckte jag var helt gammal och helt fel. Säkert mensmonsterhjärnan som spökade, men det kändes jobbigt. Och migränen kändes, för första gången på länge, överjävligt jobbig och orättvis.
Just nu sitter jag och funderar på om jag ens ska anstränga mig för att få förlängt studiemedel. Jag kanske inte ens kan fortsätta och då känns det onödigt att anstränga sig.
* Vi blev indelade två och två. Sedan fick vi intervjua varandra och berätta inför resten av klassen om personen.
Anledningen var två delad:
1. Jag var helt slut och migränig efter fem inte direkt ansträngande timmar i skolan. Om jag inte ens klarar av intro-dagarna, hur ska jag fixa resten av kursen?
2. Jag tog ganska illa vid mig när hela klassen skrattade när hon som intervjuat mig* berättade att jag var gift, med tre barn, hund, hus och sommarstuga. (Ja, jag vet, det var säkert inget illa ment, men jag är som sagt mens-känslig.) Som tur är har vi en dokusåpakändis i klassen vars intervju fascinerade mer än en sliten tre barns mamma, så mig har de förhoppningsvis glömt nu...
Som grädde på moset kändes det som att alla tyckte jag var helt gammal och helt fel. Säkert mensmonsterhjärnan som spökade, men det kändes jobbigt. Och migränen kändes, för första gången på länge, överjävligt jobbig och orättvis.
Just nu sitter jag och funderar på om jag ens ska anstränga mig för att få förlängt studiemedel. Jag kanske inte ens kan fortsätta och då känns det onödigt att anstränga sig.
* Vi blev indelade två och två. Sedan fick vi intervjua varandra och berätta inför resten av klassen om personen.
Snart dags...
... och jag är inte det minsta färdig. Upptäckte dessutom att tröjan jag hade tänkt ha på mig är smutsig. Måste nog resa på mig och leta rätt på något annat att sätta på mig. Och tvätta håret måste jag också göra. Och äta lunch. Och packa skolväskan. På 45 minuter.
Väl förberedd - nej, aldrig!
Väl förberedd - nej, aldrig!
söndag, augusti 30, 2009
Den här följde med mig hem idag
Börjar misstänka att jag har någon sorts ålderskris. (Och nej -sl-, det är inte nu du ska påminna mig om att jag är tantsjuk också! ;)
I morgon börjar det!
Och jag har nog inte riktigt fattat det än tror jag. I och för sig har jag haft lite fullt upp med migrän den här helgen. Alltså inte riktigt hunnit känna efter. Men shit, i morgon börjar det, på riktigt. Spännande och lite nervöst. Några små fjärilar i magen har jag nog om jag känner efter. Det blir ju att börja om från början, med ett nytt ämne och nya människor. Dessutom har de lagt första dagen mellan 13-18. Vad är det för tid? Där jag är hemma börjar man i normal tid, dvs runt åtta och slutar istället tidigt. Men klockan sex? Då är det ju nästan natt och barnen sover när jag kommer hem. Får hoppas att de planerar att lägga resten av undervisningen på dagtid. Eller hör det liksom till att man sover länge om man är humanist? (Jag har ju ingen aning, inbiten naturvetarnörd som jag är.) Finns det massa andra oskrivna regler jag måste lära mig nu? Spännande, som sagt!
Ibland kommer det över mig
Hur nära det var att det var min dödsannons där i tidningen. Hur nära det var att det var min begravning maken, mamma och mina syskon fick planera. Hur nära det var att det var mina barn som fick växa upp utan mamma.
Det någon annans verklighet - inte våran.
Det någon annans verklighet - inte våran.
lördag, augusti 29, 2009
Sanslös frisyr
Som en lockig ankstjärt. Måste nog ta fram saxen igen. Han kommer aldrig förlåta mig när han blir tonåring annars.
Äppelskörd
Idag åkte vi till landet och plockade av alla tidiga äpplen. Frågan är vad man gör med två kassar Transparant Blanc?
fredag, augusti 28, 2009
CSN
Jag har ju pluggat förut, en hel massa närmare bestäm. (Vågar inte skriva ut hur många högskolepoäng jag har, men det är över 300.) Därför har jag bara tolv veckor studiemedel kvar. Journalist utbildningen är på 6o poäng uppdelat på två terminer. Pratade med CSN idag och det går tydligen att få förlängt, men bara om man har "väldigt speciella skäl, som att man på grund av sjukdom inte kan jobba med det man först utbildade sig till".
Nu ska jag bara skriva ett personligt brev där jag beskriver varför jag inte kan jobba som civilingenjör när jag har migrän. Lätt som en plätt. Eller inte.
Nu ska jag bara skriva ett personligt brev där jag beskriver varför jag inte kan jobba som civilingenjör när jag har migrän. Lätt som en plätt. Eller inte.
Ovisst
Känns som allt hänger i luften just nu. Påfrestande. Ringer samtal till höger och vänster. Olika svar överallt. Googlar hundsjukdomar och blir just inget klokare av det. Måste fundera ut hur jag ska finansiera studierna utan att förlora min SGI. Ringer till fler samtal. Blir inte klokare av det heller.
Någonstans måste det väl finnas någon som vet?
Någonstans måste det väl finnas någon som vet?
torsdag, augusti 27, 2009
Locklös
Idag rök lille Herr'ns lockar. Dagis, rinnsnuva och lockar går inte ihop. Vi kan lämna det vid det.
onsdag, augusti 26, 2009
tisdag, augusti 25, 2009
Spillror och bitar
Det är tungt och det är sorgligt, men tiden att ta Beslutet närmar sig med stormsteg. Jag vet inte ens hur jag ska börja förbereda mig på det här?
Vilket framsteg!
Jag skrev ju nedan att jag packade 11 paket idag. Det var vid lunchtid och alldeles nyss satte jag mig för att lämna omdöme på köparna. Och jag kom ihåg alla 11 utan att behöva kolla på listan!!
Det kanske inte låter mycket, men för mig är det stort. I snart ett och ett halvt års tid har jag inte kunnat lita på mitt huvud, inte kunnat lita på att jag minns sådana saker som är självklara för de flesta andra. Och idag gick det, utan att jag behövde anstränga mig!
Även om Sarotenet inte tar bort migränen till 100% så har det helt klart positiva effekter.
Det kanske inte låter mycket, men för mig är det stort. I snart ett och ett halvt års tid har jag inte kunnat lita på mitt huvud, inte kunnat lita på att jag minns sådana saker som är självklara för de flesta andra. Och idag gick det, utan att jag behövde anstränga mig!
Även om Sarotenet inte tar bort migränen till 100% så har det helt klart positiva effekter.
Produktiv
Ja, inte just nu kanske, men tidigare idag har jag gjort en polisanmälan, felanmält min dator, packat 11 Traderapaket och varit med lille H. hos tandläkaren. Inte illa för att vara mig. Men nu ropar sofflocket på mig igen.
måndag, augusti 24, 2009
Sjukvårdsupplysningen
Jag är ingen större beundrare av hur SJukvårdsupplysningen sköts i det här länet. Vi har ju ett flertal gånger fått rent felaktiga råd därifrån, bl a skulle vi avvakta över tolv timmar när Prinsen hade en öroninflammation som värkt hål... En sjuksköterska jag pratade med senare sa att det var snudd på barnmisshandel att ge ett sånt råd efter som en söndervärkt trumhinna är väldigt smärtsamt.
I alla fall. Idag ringde jag igen, för det är så man gör här. Fick beskedet att jag var nummer två i kön och att de beräknade väntetiden var en minut. Tolv minuter senare kom jag fram och blev ganska snart varse varför det tog så lång tid. I andra änden av telefonen satt en kvinna som knappt ens pratade svenska och som satt och läste innantill på ett papper. Får det verkligen vara så? Finns det inga som helst kvalitetskrav på tjänsten? (Bäst att flika in att jag inte har något emot invandrare och de som inte talar bra svenska, men på en sådan tjänst är det ju A och O att kunna förstå och göra sig förstådd...)
Och så undrar dom varför folk åker direkt till akuten istället för att sitta i telefonkö i evigheter (12 minuter är kort tid jämfört med vad jag har väntat förut) och sen få prata med en vägg.
I alla fall. Idag ringde jag igen, för det är så man gör här. Fick beskedet att jag var nummer två i kön och att de beräknade väntetiden var en minut. Tolv minuter senare kom jag fram och blev ganska snart varse varför det tog så lång tid. I andra änden av telefonen satt en kvinna som knappt ens pratade svenska och som satt och läste innantill på ett papper. Får det verkligen vara så? Finns det inga som helst kvalitetskrav på tjänsten? (Bäst att flika in att jag inte har något emot invandrare och de som inte talar bra svenska, men på en sådan tjänst är det ju A och O att kunna förstå och göra sig förstådd...)
Och så undrar dom varför folk åker direkt till akuten istället för att sitta i telefonkö i evigheter (12 minuter är kort tid jämfört med vad jag har väntat förut) och sen få prata med en vägg.
En sån där dag
Ni vet att man brukar säga att man önskar att dagen tagit slut innan den började? Idag är just en sådan dag.
Jag vaknade med ett ryck ur min drogsömn (man blir väldigt väldigt trött av Saroten och sover tungt och djupt) av att maken står med lille H. i famnen vid min säng. Ur lille H's mun strömmar det blod. Han har ramlat med en leksak i munnen, berättar maken, och det ser visst värre ut än vad det är. Jag måste tydligen, i mitt drogade tillstånd, ta hand om lille H, medan han lämnar de andra i skolan och på dagis. Sen åker han till jobbet.
Jag, som inte riktigt vaknat än, tar emot min eländige lille kille och försöker trösta honom så gott det går. Efter ett tag somnar vi om. När vi vaknar en timma senare sipprar det fortfarande blod ur munnen på honom, hunden vaknar av och an där nere och gnäller, och hela sängen är blöt och stinker välling. Då minns jag att maken gav mig en flaska välling, som jag bara slängt år sidan när jag skulle trösta H. Nu är det en flaska minus välling, för den är i hela sängen.
Kravlar mig ur sängen och kollar lille H's mun - det ser verkligen inte snyggt ut, men tänderna verkar vara hela och sitta fast. Mår helt overkligt och lille H. vill bli buren - ingen bra kombination. Dessutom måste hunden ut. Tar med hunden ut i trädgården och låter dörren vara öppen så att H också kan gå ut. Går runt med hunden och ser plötsligt lille H ute på gatan. Tittar bakåt och inser att grinden inte är stängd. Säger åt hunden att stanna, medan jag löper efter lille H och sätter honom på rätt sida av staketet med stängd grind.
Tillbaka inne mår jag ännu sämre. Ringer hem maken, som av någon outgrundlig anledning tagit bussen till jobbet idag. (Annars är han väldigt snabb på att ta bilen, men inte idag...) När han kommer hem 1,5 timme senare mår jag skit och är riktigt irriterad. Lämnar över lille H och börjar ringa runt till BVC, sjukvårdsupplysningen och folktandvården för att ta reda på vad/om något ska göras med den trasiga munnen (som fortfarande blöder). Det tar en timme till, och då var tiderna hos tandläkaren slut, men vi fick en i morgon med försäkran om att inget kunde göras idag som de inte kan göra i morgon.
Äntligen ska jag få vila. Trodde jag. Då ska maken hämta Prinsen på dagis, och H får stanna hemma. En H som bara vill bli buren, av en mamma som bara vill ligga ner. Även det en dålig kombination.
Och så har det liksom rullat på. När alla barnen är hemma blir det ingen vila, då är det fullt upp med mellanmåll, rumptorkning, blöjbyten, middagsplanering mm mm. Dessutom har maken och jag inte varit kompatibla för fem öre idag, utan rykt ihop över skitsaker flera gånger. Nu sitter vi på olika våningar med varsin dator och kopplar av. Om en stund, när jag känner mig i balans igen ska jag gå ner och tala om att jag älskar honom, men att jag inte fixar sådana här dagar. (Vet inte var han fick det ifrån, att jag skulle fixa att ta hand om en trasig H. mitt i drogdimman?)
Jag vaknade med ett ryck ur min drogsömn (man blir väldigt väldigt trött av Saroten och sover tungt och djupt) av att maken står med lille H. i famnen vid min säng. Ur lille H's mun strömmar det blod. Han har ramlat med en leksak i munnen, berättar maken, och det ser visst värre ut än vad det är. Jag måste tydligen, i mitt drogade tillstånd, ta hand om lille H, medan han lämnar de andra i skolan och på dagis. Sen åker han till jobbet.
Jag, som inte riktigt vaknat än, tar emot min eländige lille kille och försöker trösta honom så gott det går. Efter ett tag somnar vi om. När vi vaknar en timma senare sipprar det fortfarande blod ur munnen på honom, hunden vaknar av och an där nere och gnäller, och hela sängen är blöt och stinker välling. Då minns jag att maken gav mig en flaska välling, som jag bara slängt år sidan när jag skulle trösta H. Nu är det en flaska minus välling, för den är i hela sängen.
Kravlar mig ur sängen och kollar lille H's mun - det ser verkligen inte snyggt ut, men tänderna verkar vara hela och sitta fast. Mår helt overkligt och lille H. vill bli buren - ingen bra kombination. Dessutom måste hunden ut. Tar med hunden ut i trädgården och låter dörren vara öppen så att H också kan gå ut. Går runt med hunden och ser plötsligt lille H ute på gatan. Tittar bakåt och inser att grinden inte är stängd. Säger åt hunden att stanna, medan jag löper efter lille H och sätter honom på rätt sida av staketet med stängd grind.
Tillbaka inne mår jag ännu sämre. Ringer hem maken, som av någon outgrundlig anledning tagit bussen till jobbet idag. (Annars är han väldigt snabb på att ta bilen, men inte idag...) När han kommer hem 1,5 timme senare mår jag skit och är riktigt irriterad. Lämnar över lille H och börjar ringa runt till BVC, sjukvårdsupplysningen och folktandvården för att ta reda på vad/om något ska göras med den trasiga munnen (som fortfarande blöder). Det tar en timme till, och då var tiderna hos tandläkaren slut, men vi fick en i morgon med försäkran om att inget kunde göras idag som de inte kan göra i morgon.
Äntligen ska jag få vila. Trodde jag. Då ska maken hämta Prinsen på dagis, och H får stanna hemma. En H som bara vill bli buren, av en mamma som bara vill ligga ner. Även det en dålig kombination.
Och så har det liksom rullat på. När alla barnen är hemma blir det ingen vila, då är det fullt upp med mellanmåll, rumptorkning, blöjbyten, middagsplanering mm mm. Dessutom har maken och jag inte varit kompatibla för fem öre idag, utan rykt ihop över skitsaker flera gånger. Nu sitter vi på olika våningar med varsin dator och kopplar av. Om en stund, när jag känner mig i balans igen ska jag gå ner och tala om att jag älskar honom, men att jag inte fixar sådana här dagar. (Vet inte var han fick det ifrån, att jag skulle fixa att ta hand om en trasig H. mitt i drogdimman?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
