Jag har inte, en endaste gång, varit nära att gråta när jag sett mina barn på ultraljud, och då har jag varit på ganska många p g a min tarmsjukdom. Men när jag såg Miami Ink och Darren var med sin tjej på ultraljud då grät jag. Varför kändes det mer verkligt och rörande än när det var mina egna barn?
Jag kanske borde titta mindre på TV helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det lite skumt? Som när jag ser förlossningar på Sjukhuset eller nåt. Fast så klart, jag hulkade ganska duktigt själv båda gångerna ;)
Kanske för man är så mitt uppe i det och inte tar till sig det?
Jag var lite rörd när jag såg K men inte så jag grät precis, men jag har inte gråtit när de kommit ut heller, det lär vara vanligt?
Att folk gör alltså!
-Åsa
Jag har inte heller gråtit vid UL. Tyckt att det varit fränt, och stort- men inget att böla för liksom...*s*... Men håller med, ser man det på TV så kommer ju tårarna... Tror som Åsa, att det har att göra med att man är så mitt uppe i det.
Skicka en kommentar