Sitter och läser alla de andras reportage inför den kommande veckans seminarium. Det är en tjej som skriver så jävla bra. Dessutom är hon ung, snygg och trevlig.
Och här sitter jag och verkligen försöker hitta saker att klanka ner på i hennes reportage. Bara för att jag är så vansinnigt avundsjuk på hennes talang, men också på att hon får chansen så tidigt att leva min dröm.
Jag vill inte känna så här. Det är faktiskt inte likt mig. Därför tvingar jag mig själv att läsa om hennes reportage igen och försöka se det för vad det är. Genialiskt. Dessutom ska jag skriva ner vad jag tycker är bra och tala om det för henne. Kanske att de fula känslorna försvinner då?
Uppdatering:
Jag gjorde det. Jag talade om för henne hur genialiskt och bra hennes reportage är. Och hon blev verkligen jätte glad. Kändes bra och min avundsjuka minskade faktiskt på något konstigt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det där är så satans jobbigt! Det finns personer som jag nästan kräks när jag ser...för att de är så bra, trevliga, socialt kompetenta och überbegåvade. De förtjänar verkligen all sin framgång, men de får mig också att undra vad jag själv ägnar mig åt. Och då går det ingen större nöd på mig själv. Men det är likaväl jobbiga känslor.
Jag tror också på att ge folk beröm - även de mest lyckade och framgångsrika brukar bli väldigt glada då (de är väl de som aldrig får höra sådant) - och kanske spiller det över någonting bra på en själv också ;)
Ja, jösses. Din stackare! Det där är så jobbigt. Ibland tror jag att det är en könsgrej. Har aldrig hört min man känna så om en annan av hans kön. Men många tjejer däremot...
J: Ja, det är skitjobbigt. Jag vill ju inte vara så och jag vet ju att problemet ligger hos mig. Helt klart orsakat av dåligt självförtroende eller självbild - något att jobba på...
Beröm tror jag alla borde bli bättre på. Kostar så lite, ger så mycket.
S: Intressant det där med könsaspekten! Undrar varför vi kvinnor tänker så?
Skicka en kommentar