Försäkringskassan, jobbet, världens otrevligaste neurolog och skitskallen till sekreterare på jobbet - tillsammans har dom satt mig i en situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
Jag har sedan i november sagt att jag vill återkomma till jobbet på 25 %, hade ett möte med prefekten där han sa att han skulle prata med professorn så att jag kunde komma tillbaka så fort som möjligt. Sen hände... ingenting. Jag har mejlat och stött på, men det har alltid varit undanflykter varför mötet med professorn inte blivit av.
Neurologen som kostade mig sjukpenningen i höstas (fast jag fick ju pengarna ändå...) slängde på luren i örat på mig när jag bad honom komplettera det nya sjukintyget med datum när jag beräknas vara tillbaka på 100 % (något FK behöver för att kunna godkänna min sjukpenning efter dag 180, eftersom jag inte rehabiliterats). Han skrev dessutom ut mig från Neurologen fick jag veta när jag ringde dit för att be om att få en annan läkare. Återremmiterad till husläkaren, som vi inte har någon eftersom han slutade innan jul (utan att tala om det för sina patienter, eller skriva ut det på hemsidan).
Skitskallen till sekreterare hotar dessutom med ogiltig frånvaro, igen (han tillsammans med neurologen är till stor del skyldiga till den situation jag sitter i nu, där jag måste återgå till arbetet utan rehabilitering), trots att han känner till situationen med neurologen.
Och jag känner bara att det är för mycket. Vet inte ens var jag ska börja för att lösa det här, vet inte om jag orkar. Men vad finns det för alternativ? Vad händer om jag bara struntar i allt? (Förmodligen blir jag avskedad från jobbet, och sen?) Jag vet att jag måste, att det inte finns någon annan som kommer göra det åt mig. Så det är väl bara att bryta ihop och sen komma igen antar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Oj, det låter helt enkelt för jävligt - och jag har inga bra tips på vad du kan eller bör göra. Men vad händer om du helt enkelt (well, jag inser att det inte är enkelt...) går till jobbet och sätter dig utanför professorns dörr. Eller typ "hänger" på jobbet, utan att egentligen göra någonting? Här skulle någonting sådant max kunna pågå någon timme utan att någon (prefekt eller administratör) skulle reagera (och om inte annat tvingas göra någonting). Någon typ av reaktion måste ju till?
Kram!
Jag har funderat på att göra ungefär det... problem (nr 15 i ordningen?) är att jag inte har så mycket tid kvar, så OM jag nu ska avsluta det där, kan jag inte slösa bort tid på ingenting. Gaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhh!!!!
Tack för förslaget och omtanken, kram tillbaka
Vet hur du har det var ju med om liknande för några år sen och tyvärr har jag blivit så svårt sjuk pga det att jag inte lyckats ta mig tillbaka till "livet"! Varje dag är mer eller mindre en kamp och jag känner mig bestulen på mina barns barndom som jag inte kunnat vara delaktig fullt ut! Hoppas det löser sig för dig snart och att du hittar tillbaka till livet igen!
Kramar
Annika/Nikki
Fy vilken situation.....förstår inte att man kan behandla människor hur som helst. Man måste uppenbart vara frisk för att orka vara sjuk :(
Hoppas allt löser sig utan att det kostar dig för mycket....
Kram
Usch, vad jobbigt det är. Det är nu man skulle ha en samordnare/coach som kunde alla regler och som vet hur man kan göra!
När allt kör ihop sig sådär för mig (eller ja, mina problem är ju inte på något sätt som dina... men du vet!) försöker jag fokusera på en sak i taget och försöker få rätsida på den och sen nästa och nästa...
Kram på dig!
Vad ledsen jag blir... Varför har men ingen kontaktperson på landstinget som kan hjälpa en och lotsa en vidare? Varför ska man själv vara den som ligger "på" och tjatar?
Håller tummarna att allt plötsligt löser sig. Öh... corny or what? ;) Istället ber jag dig att be a pain in the ass och ge dom inte en lugn stund. :D
Skicka en kommentar