Det stämde

"Deppig idag - migrän i morgon", det kan bli min nya slogan.

Har klarat mig hyfsat idag trots allt, tack vare pillerknaprande i tid. Så helt dumt är det inte med en liten förvarning ändå, även om den gärna kunde vara av något trevligare slag, typ ett skrattanfall eller så. (Jag hade tänkt skriva orgasm, men det är ju alldeles för fräckt.)

Pratat med Gyn-op

Det gick lättare än vad jag trodde att komma fram till dom (i normala fall får man ju alltid sitta i kö, alternativt lämna sitt nummer och bli uppringd alltifrån en timme till flera dagar senare) och få svar på mina frågor. Det är mycket riktigt ett standard formulär jag fått, och jag kunde bortse från vissa saker (bl a lavemanget, hurra). De kommer även ordna så att vi får eget rum, d v s maken och Lillfisen kan vara med mig hela dagen, så jag slipper pumpa och greja i förväg. Jag sa också till att hon skulle skriva upp att jag INTE vill ha någon PVK och inget lugnande eller annat jox. Lokalbedövning och lustgas räcker, tack så mycket.

Nu vill jag bara att det ska vara över och bortgjort...

Kunde inte låta bli...

Eftersom jag älskar Lollopards kläder och design är jag med och tävlar hos En Mölnbobos Liv, vinsten är ett set barnkläder från Lollopard (se bilderna). Tävlingen är öppen för alla även ni utan blogg. Tävlingen avslutas 31 oktober

Vad hände?

Det som var en så bra dag, (bra sömn, bra massage, god lunch, glada barn), och så helt plötsligt känns allt bara skit utan anledning.

Om mönstret upprepar sig kommer jag alltså få migrän i morgon. Undrar om jag ska ta en tablett redan i kväll för att mota Olle i grind?

Det här är något för mig

http://www.coolstuff.se/Giant_Microbes

Som hand i handske, skulle man kunna säga. Så nu vet ni vad ni ska köpa i födelsedagspresent till mig! (Det är mindre än en månad kvar nu, det är ni med på va?!)

Så här dags...

... för sex månader sedan var läget mycket kritiskt och utgången oviss.

Idag lever jag och svävar inte i livsfara, så visst är det bättre nu än då.

6 månader

Har den äran att gratulera, förbannade migränhelvete.

Tråkig insikt

Helg, alla barnen hemma hela tiden, jag får migräntopp. samma visa varje helg. Känns jävligt trist att jag inte klarar av att ha min egna barn omkring mig ännu, efter sex månader av migränitet. Får man hoppas på bättre tider snart?

Äntligen är han tillbaka

Torsdagskvällarna är räddade - Perra är tillbaka!
Love that man, med eller utan gurkmonokel.

Kvällens citat:
"Nu är den här alldeles behaglig och trivsam. Fucking jävla potatismos och inget annat"

Operationstid

Japp, nu har tiden för underredesplastiken kommit, redan om två veckor är det dags och helt plötsligt känns det inte lika roligt längre... Ännu mer tveksam blev jag när läste igenom följebrevet där det stod att man kunde blöda i upp till två veckor. (Det kan väl inte stämma? De ska ju bara skära bort en liten liten flik och sy ett par styng.) Det skulle betyda ett långt avbrott i min vattenträning och -avslappning, och med allra största säkerhet ett bakslag i migränen.

Nu är alltså frågan: Ska jag avboka operationstiden eller inte?

Saknad

Jag kom på en sak som jag verkligen verkligen saknar - något som migränhelvetet sätter stopp för - nämligen att lyssna på musik och att sjunga. Jag har insett att det är något jag gör ofta i vanliga fall, bara för att jag tycker om det och det gör mig glad. Nu är det helt uteslutet att lyssna på musik, och det enda jag sjunger är en eller annan vaggvisa förr Minibroren när han ska sova.

Tänk att kunna sätta på en favoritskiva på hög volym, sjunga med i alla låtarna och känna sig så där glad och sprallig som man gör av riktigt bra musik.

Längtar mig frisk.

Om väder och kläder

Fredag - sol
Lördag - sol
Söndag - Spöregn hela dagen
Måndag - sol
Tisdag - sol

Gissa vilken dag det var städdag (utomhus) här i området?

Sen kan jag inte låta bli att fnissa lite åt maken - han har verkligen jätte problem att skilja pojkarnas kläder åt. Härom kvällen kom Prinsen ut från badrummet och gick lite konstigt, liksom ihoptryckt. Då hade pappan klämt i honom i Minibrorens pyjams i strl 68, inte undra på att det var lite trångt för en som i normala fall har strl 86! :D

Mycket bättre idag

Jag tror att det varit lite för mycket för mig den senaste tiden* plus att jag glömde ta kortisonet igår som gjorde att jag mådde så pestigt. Idag är det inget inbokat; jag och Lillfisen har tagit det lugnt helt utan krav. Allt känns mycket lättare, t o m migränen.

* Vi har verkligen tokigt mycket saker hela tiden - är det inte sjukhuset är det BVC, föräldrarfikor, städtjänst o s v - och då har vi ändå sållat bort allt som vi inte måste göra... Har ni andra också fulltecknade almanackor?

På gränsen till sammanbrott

Efter fadäsen med läkarbesöket så hämtade sig aldrig dagen, utan den har varit rakt igenom crap. Är för trött för att orka tänka positivt, så idag får det vara crap helt enkelt. Är så innihelvetes trött på att ha ont, att inte orka, att inte vara med. Är så trött, så trött, trots att jag sover många timmar på nätterna (fast kvalitén på sömnen är inte den bästa, eftersom jag har nattmigrän nu för tiden...). Det tär det här.

Nåväl, i morgon är en annan dag, och hur det än är så lever jag, det är det viktiga. (Ett försök att peppa mig själv, funkar så där, känner fortfarande att jag helst bara vill gråta. Eller sova.)

Ja, jag vet, det är lite Drama Queen över rubriken, men det var så det kändes just då. Nu har jag fått lite choklad och ett bad, vilket gör att det känns lite bättre. Sen kom jag på att jag glömt ta kortison idag, och det förklarar både det ena och det andra och det tredje.

Antiklimax

Idag skulle jag få träffa den läkaren som var med under hela tiden jag blödde, hon som liksom har hela storyn och kanske kan hjälpa mig att fylla i mina luckor. Jag hade förberett med en bunt frågor och laddat upp för att fixa den mentala biten.

Klockan 11 hade jag tid, maken kom hem från jobbet vid halv för att hämta upp mig och Lillfisen. Fem i elva satt jag i väntrummet och var anmäld och klar. Sen väntade jag...

Klockan halv tolv tog läkaren in patienten som hade tiden innan mig; då gav jag upp och gick därifrån. (Fast först sa jag naturligtvis till - helt utan vett är jag inte ens när jag är arg. ;) Ny tid kommer på posten, får se när det blir. Känner mig mest tom nu; det är jobbigt att ladda så mycket för något som inte blir av.

Utan internet hela dagen

... och det är bara att inse: Vi är beroende!
Efter några timmar började maken vanka runt i huset och prata om att köpa mobilt bredband ögonabums, för så här kunde vi ju inte ha det. Några timmar senare sitter vi båda helt samvetslöst och tjyvsurfar på grannens nät, "bara för att kolla det viktigaste". Man skulle kunna tro att det var jobmejl eller så, men nej då, det var våra respektive Tradera auktioner som gick ut idag. Beroende, som sagt.

Arg på maken

Alltså, min make har alltid sagt att han inte ska ha några fler tatueringar, att det räcker bra med dom två han har. Tror ni att jag blev något sur då när det visade sig att han tatuerat in en stor jävla nunchaku (se bild) på ryggen och under den mitt namn - ÖVERKRYSSAT!!

Tur som fan för honom att det bara var en dröm.

Makens kommentar, när han skrattat färdigt var: "Hm, en nunchaku kanske inte vore så dumt ändå, och så ditt namn... utan kryss så klart".

Uppvaknande

Hade precis lagt till Lillfisen till bröstet för andra morgon tankningen. Låg och halvslumrade när jag kände att det rann i näsan och tänkte "fan, vad snorig jag är". Bara det att det slutade liksom inte rinna, och innan jag hunnit fatta att det var näsblod* hade jag hunnit bloda ner både kudden, bebisen och mina egna händer. Var dessutom tvungen att bloda ner min mobiltelefon så jag kunde ringa till maken och be om assistans (att ropa funkar inte när både Prinsen och Fundererskan redan är vakna och alla är där nere).

God morgon, typ.

* Känslan var lite den samma som när vattnet går när man är gravid; kiss utan kontroll alltså, fast det var snor den här gången...

En liten uppdatering

Först: Tack för all omtanke och fina ord, det värmer enormt.

Sen: Det har inte hänt något särdeles nytt dåligt, utan det är same old migränskit*. Uppenbart är att jag måste ha hjälp med att hantera bakslagen, för det tar för mycket på psyket nu varje gång jag blir sämre.

* Anledningen till att jag blev sämre var att maken var borta på jobbintervju i Småland från tidiga morgonen till sena kvällen. Trots att jag hade ovärderlig hjälp att min Allra Käraste Syster (hon gick bl a upp med de två äldsta på morgonen och tog dom till dagis/skola så att jag fick sova) gjorde jag mer än vad jag kan och borde och fick således världens migräntopp som satt (sitter) i flera dagar. Har dessutom slutat sova på nätterna, vilket ni säkert kan gissa hur lyckat det är?

Så innihelvete dåligt

Orkar inte skriva mer än så just nu...