Man ska lära sig att hålla tyst

I våras någon gång sa jag till Maken hur skönt det var att migränen äntligen var bättre och att vi för första gången på fyra år skulle få en bra sommar. Ha! Vi har fått ställa in i princip allt vi planerat den här sommaren eftersom jag mår så dåligt hela tiden. Precis som "alla" andra år.

Ja ja, är det inte det ena (migrän), så är det det andra (Crohn's). Borde som sagt lära mig att hålla tyst...

Sömnlös natt

Eller det är inte riktigt sant. Mellan 1 och 5 sov jag, sen vaknade jag av att jag hulkade och mådde illa (hej kortisonbiverkning). Efter det var det aningens svårt att somna om - att koncentrera sig till det yttersta för att inte kräkas kan ha den effekten - och vid 8 gav jag upp.

Resultatet av att inte sova? Migrän så klart och att kortisonbiverkningarna inte ger med sig.

Inatt har jag önskat mig att få slippa vakna med ett hulk, tack så väldigt mycket. Nu kanske det är dags för en liten tupplur?

Kul med statistik

Alltså, dom här nya statistik funktionerna som Blogger tillhandahåller är ändå rätt kul. Framför allt för att jag ser att folk googlar och läser gamla inlägg jag skrivit om allt från förstoppade bäbisar till olika migränbehandlingar. Då känns det ju som att jag faktiskt delar med mig av mina erfarenheter, att det jag skriver kanske gör någon nytta för någon annan. Har aldrig sett på bloggen på det viset förut, utan mer som en form av egenterapi och minnesanteckningar, ett sätt att vädra tankar och får feedback.

Ett hundformat hål i hjärtat

Idag när vi var på stranden (för första gången i år - kors i taket!) kom det en hel kull med valpar på besök. Sex stycken elva veckors flatcoated retriver valpar som flamsade omkring och busade. Rätt var det var kom en tikvalp och kröp upp i knät på mig och bara gosade in sig, som att hon bestämde sig för att här ska jag mysa en stund. Och med ens mindes jag exakt hur mycket jag saknar att ha hund, hur alldeles underbart och speciellt det är att bli utvald av en fyrbent bäbis. Kände hur tårarna kom och begravde näsan i valppälsen och försökte låta bli att snyfta. Ville ta den lilla vovven under armen och springa och bara ta henne med mig hem. Men jag var så klart tvungen att lämna tillbaka henne när dom skulle gå, även om det var svårt. Och i hjärtat finns fortfarande hålet kvar.

Färskpotatis

Är det bara jag, eller har säsongen tagit slut ovanligt tidigt i år? Om affärerna har färskpotatis fortfarande, är dom stora som basketbollar (okej, kanske inte riktigt så stora, men ni fattar vad jag menar) och blir alldeles blaskiga när man kokat dom. Typiskt att jag skulle vara sjuk och helt aptitlös när potatisen var som bäst...

Hann i alla fall med att göra en ljummen potatissallad med kyckling och fetaost som var helt gudomligt god. Får väl leva på det minnet till nästa år!

Rätt tidpunkt att ta kortison

Den verkar inte finnas, inte för mig i alla fall. Har nu flyttat bak tiden så långt att jag tar det vid midnatt. Resultatet blir att jag mår bättre på dagarna, men det gör att jag knappt sover något (vilket inte är så bra för migränen, speciellt inte i längden).

Det verkar alltså som att jag får välja: sömn eller biverkningar. Hurra.

Ett år sedan massakern påUtøya

Och det finns inga ord, men jag hoppas att den här dagen kan vara någon sorts vändpunkt för all dom som på något vis berördes av det hemska som hände. Det faktum att dom har överlevt det värsta året i sina liv, trots att det säkert kändes omöjligt många gånger, kanske kan göra att det känns lite lättare att fortsätta framåt. Enkelt lär det aldrig bli igen...

Alltså, det här med semester...

Ibland undrar jag vad det ska vara bra för? I alla fall en längre sammanhängande period när man har små barn. Så här tre veckor in håller dom på att slå ihjäl varandra ungefär var tredje minut och det är gnäll och tjafs om precis ALLT. Kanske vore det bättre att köra något sorts varannan-veckors-system, där man varvar ledigt med förskola/fritids? Hur som helst är 7 veckor ALLDELES för längre, speciellt när jag inte mår helt 100.

Makelöst tråkigt.

Maken har farit och fiskat. Något jag så klart unnar honom och också tycker är bra att han gör. Samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt att vi aldrig kan göra något tillsammans bara han och jag. Anledningen till det stavas barnvakt, eller snarare avsaknad av. Och jag kan förstå det, tre barn är en handfull, särskilt när dom är osams mest hela tiden just nu. Men det hjälps inte, jag saknar Maken, saknar att dela något annat än bara vardagen.

Nej hörrni...

... nu har jag skrivit alldeles för mycket på engelska igen. Dags att ändra på det och skriva mer på svenska!

Is this my life?

Jo, jag kom iväg och det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort! Har varit hemma knappt en vecka nu, hunnit landa i verkligheten och kommit över den värsta jet lagen. Håller fortfarande på att processa allt som hände, så jag ber att få återkomma med någon sorts reseberättelse lite senare.

Ett underligt fenomen var förresten att kortisonbiverkningarna i princip försvann helt när jag var där, för att sen komma tillbaka när jag kom hem igen. Skillnaden har varit att i Kalifornien tog jag kortisonet klockan 23:30, vilket motsvarar 8:30 här, dvs tiden jag alltid tagit det på. Nu försöker jag flytta tillbaka den tiden, så att jag tar det på natten här med, för att på så sätt kunna sova bort de värsta biverkningarna. Hittills går det så där, men nu får jag åtminstone må OK från typ kl 14 i alla fall.

Biverkningar

Dom borde förbjudas. Det är inget roligt att må sämre än innan man började medicinera. Vänder det inte snart blir det ingen USA-resa för mig och eftersom det här är ett skov i en kronisk sjukdom, får jag inte ett öre tillbaka på försäkringen heller (upptäckte jag just). Det jobbigaste är att det liksom inte spelar någon roll vad jag gör, jag kan inte påverka hur jag mår, bara hoppas att kroppen vänjer sig vid kortisonet snart så jag slipper må skit.

Sena kvällar är bäst

För då har kortisondosen i kroppen sjunkit så mycket att jag nästan känner mig som vanligt. Synd bara att jag är för trött för att riktigt njuta av det. Borde kanske försöka sova bort ett par kortisonstimma timmar på dagen, så att den här bra tiden blir lite längre? (Nu tar den ju liksom slut när jag somnar och på morgonen måste jag ta nytt kortison...)

Nästa vecka semester

Vilket normala människor ser fram emot, men för mig, just nu, känns det bara väldigt jobbigt att ha alla hemma är jag mår piss. Som tur är förstår bästa maken, så han tar med sig barnen och drar upp till svärmor i slutet av nästa vecka. Undrar bara om man kan få hemhjälp om man är för dålig för att ta sig till affären? Annars får jag bunkra! (Alla grannar vi är på den nivån med är bortresta, annars hade dom säkert hjälpt till.)

En inte så glad midsommar

Tror på allvar att det går troll i det här med högtider i den den här familjen. Är det inte kräksjukor eller öroninflammationer, är det jag som lyckas tajma in något. Så den gång. Jag spenderade Midsommarafton på akuten och resten av helgen på sjukhuset, magtarmavdelningen närmare bestämt. Stort skov som inte visade sig som det brukar (inga kramper och diarréer, utan bara ömmande och svullen buk) och medföljande skyhög sänka gjorde att jag blev inlagd på dropp (så tarmarna fick vila) och intravenöst kortison. Och det roligaste av allt? Att biverkningarna gör att jag mår mycket sämre nu än innan jag åkte in.

Bleh.

Förhoppningsvis blir det bättre när kroppen vant sig och dosen också minskar.

Psssst!

För er som kan läsa den finns nu de utlovade bilderna på bandet i Prinsbloggen.

Varje år, samma visa

Den här veckan är alltid en av årets mest stressiga. Inte nog med att det är två (barn)födelsedagar, det är också avslutning på dagis och skola, barnkalas x2 och firande med släkten. Låt mig säga så här: Det är bara måndag och jag är redan helt slut!

Till nästa år blir det en knodd till som ska firas den här veckan, för idag på morgonen anlände första kusinen! Barnen är i extas och jag är löjligt stolt faster. Extremt bra prickat var det också, eftersom kusinernas födelsedatum nu blir 11:e, 12:e, 13:e och 14:e. Lätt att komma ihåg för migrändementa!

Förgymmad

Det har jag blivit idag. Med nya maskiner och allt, som är så high tech att man knappt förstår att dom tränar en. Men jag har en känsla av att jag kommer känna av det i morgon... Migränfri 2013 - nu kör vi! (Ingen tid för Beach 2012 här...)

Borde ta en tablett och säga godnatt

Men av någon anledning sitter jag istället kvar här och gör huvudvärken värre. Ibland är det svårt att vara smart...

(Och det är mensmigrän idag, vilket så klart inte är kul, men jag vet åtminstone att det är över på ett par dagar. Eller fortare om jag tar den där tabletten. Hm...)

Oliver och Bounty

Det är vad jag är sugen på. Inte samtidigt, jag är ju inte gravid gubevars, men gärna var för sig och i stora mängder.

Och när jag äter oliver, tänker jag alltid på -sl- och Pappa F. Kanske är det för att jag saknar dom så mycket som jag har oliv-sug?