Sexåringar

Jag tycker det är underligt att jag, som tycker att jag kommer ihåg förhållandevis mycket från min barndom, inte har några minnen alls av att det var jobbigt att vara sex år. Ser man på hur dottern är just nu, borde jag verkligen komma ihåg det! (Om det nu var så för mig?) Ett litet exempel är hur hon idag vid middags bordet helt plötsligt börjar prata om en f.d. arbetskamrat till maken, som hon träffat som hastigast vid tre tillfällen. Först var allt bara glatt och hon berättade hur rolig och snäll han var (han gav henne en clementin vid ett tillfälle och en annan gång gömde han sig bakom dörren och sa "hallå i stugan"), men efter en stund började hon snyfta och säga att hon sa-a-a-a-a-aknade Göran så mycket. Det slutade med att hon storgrät och maken fick lova att nästa gång Göran är och hälsar på ska hon få följa med.

Jag förstår verkligen varför det kallas för lilla tonåren, för det är samma känslor som jag minns från min pubertetstid, fast mindre, men tydligare om ni förstår hur jag menar? Jag känner igen den där känslan av att man kan sakna någon man liksom gjort sig en drömbild av så mycket att det gör ont, men som tonåring visade jag det absolut inte så spontant och tydligt som dottern gör nu. Kära söta lilla barn, vad fantastiskt härligt och jobbigt det måste vara med alla stora små känslor som virvlar runt inuti dig just nu!