För att ta mig ur det svarta hålet.
Det går långsamt framåt, men jag är inte nere i det mörkaste mörka längre. Ibland blir det bakslag, som igår, efter barnkalas med 18 ungar (jag var inte med på själva kalaset, men det är ju en del som ska förberedas). Vissa saker går helt enkelt inte att ställa in, så är det bara.
En annan dag ska jag berätta om vad jag tror har utlöst allt det här. Idag orkar jag inte försöka få ner tankarna i ord.
Tack för all er omtanke och kramar. Har läst kommentarerna om och om igen när det känts som värst.
måndag, juni 14, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det är bra att ha kommit så långt att ha börjat bygga stegen. Då är du på rätt väg. Du kanske kommer halka ner ett pinnhål då och då på väg upp, men så länge stegen finns är det bra!
Du vet var jag finns om du vill? *kram*
Jag önskar att jag kunde hjälpa till och bygga på din stege.
Men som -sl- säger, så länge den finns där är det bra!
Kramen.
Kramar kramar kramar - hoppas du snart tar dig uppåt. *lockar med sushi*
Stor kram till dig gumman... Tänker på dig och hoppas du snart kommer upp!!
Kram!
Vi får skicka små vr-pinnar till stegen! :)
Du glömmer inte göra saker som du tycker/tyckte är/var roliga?
*kram*
Tänker på dig!
Kram
Vad ledsen jag blir att läsa att du inte mår bra, kan jag göra något för dig?
Jag är ganska bra på stegar även om mina inte håller alltid...
men din kan jag nog få ordning på!
Stor kram
Åsa
Skicka en kommentar