När min pappa dog var jag 23 år gammal, bodde hemifrån sedan några år och var mitt uppe i min utbildning. För mig var det inget som helst snack vad jag skulle göra när det ofattbara hände - jag släppte allt och flyttade hem för att vara med min familj, och för att kunna hjälpa och stötta min mamma (mina yngsta syskon var bara 10 och 12 år gamla). Okej, jag ska erkänna att det inte var helt osjälviskt eftersom jag behövde deras stöd också, men som äldsta barnet tog jag mycket av ansvaret där hemma den där kaotiska tiden. Efter det har jag alltid trott att min familj skulle finnas där om/när det behövdes, trott att jag kunde lita på min dom, att de alltid skulle finnas där när det behövdes på ett självklart sätt, precis som det är/var självklart för mig att alltid ställa upp för någon utav dom ifall det skulle behövas.
Så har det inte varit, nu när det verkligen behövts. Det har varit jätte svårt att få hjälp med de större barnen, okej, det första dagarna gick bra, men sen... Då blev det visst jobbigt, och det var viktigare med sömn, arbete och fester än att hjälpa oss. Jag fick vara ensam på sjukhuset på nätterna tidigt (för tidigt, och utan underbar nattpersonal som tog hand om Lilltjyven hade det inte gått), maken fick åka som en tetting fram och tillbaka och försöka räcka till för både oss på sjukhuset och de där hemma. Inte ens den där hemska kvällen efter imigran injektionen, när jag verkligen inte ville vara ensam, kunde någon av dom slita sig från sina viktiga liv. Och det gör ont, jätte ont, att inte ha högre prioritet än så.
Om jag faktiskt hade dött, hade de tagit ledigt då tro?
Vi skulle behöva hjälp nu med, vi går på knäna (jag förjämnan, maken till och från), men det känns inget roligt att fråga längre eftersom det bara blir "nej" till svar. Jag trodde att de kanske skulle erbjuda sig att hjälpa till, eller åtminstonne fråga hur det går, men inte då...
Besviken är bara förnamnet, jag trodde verkligen att vi hade lärt oss något om vad som är viktigt efter att pappa dog, men jag hade tydligen fel. Av allt som varit jobbigt under den här tiden efter förlossningen är faktiskt det här värst - känslan av att inte betyda mer för dom som betyder så mycket för mig.
Och det verkligt ironiska är att den som verkligen ställt upp och hjälpt oss är mitt ex, som först och främst svarade ett tveklöst ja när jag frågade om han kunde ta hand om hunden på obestämd tid (vi skaffade henne tillsammans). Sen när vi inte kunde ordna barnvakt så att maken kunde åka och lämna henne satte han sig i bilen och åkta ca 20 mil ToR för att hämtade henne, alldeles frivilligt och på eget initiativ.
fredag, april 25, 2008
Hemma igen
Ja, egentligen kom vi hem för ungeför ett dygn sen, jag och Lilltjyven, men eftersom jag passade på att "fira" det med ett migränanfall så har jag liksom inte orkat rapportera för än nu.
Det är skönt att vara hemma, men också väldigt jobbigt, och jag har insett att det kommer ta lång tid innan jag är frisk igen. Det sorgligaste är att jag inte orkar med Prinsen, alls, han är bara högljudd och påfrestande, och så vill jag ju inte känna... Det var ju nu, efter förlossningen, som jag skulle må bra ju, som jag skulle orka vara den där mamman jag inte varit sen i augusti förra året. Jag vill inte vänta ett par månader till på det, men jag har just inget val.
Det är skönt att vara hemma, men också väldigt jobbigt, och jag har insett att det kommer ta lång tid innan jag är frisk igen. Det sorgligaste är att jag inte orkar med Prinsen, alls, han är bara högljudd och påfrestande, och så vill jag ju inte känna... Det var ju nu, efter förlossningen, som jag skulle må bra ju, som jag skulle orka vara den där mamman jag inte varit sen i augusti förra året. Jag vill inte vänta ett par månader till på det, men jag har just inget val.
onsdag, april 23, 2008
Aldrig mer imigran injektion
Fy fan, säger jag bara, vilken vidrig upplevelse.
Var hos neurologen igår, och han var tämligen säker på att det är "traumainducerad migrän" jag har, och att anfallet alltså började när jag vaknade upp ur narkosen. Ett anfall som pågått så länge kan vara svårt att häva, och ett par olika alternativ diskuterades, bl a dropp plus lätt sedering och så imigran injektionen då, följt av långtidsbehandling med propanolol (eg. blodtryckssänkande, men fungerar även mot migrän). Det senare lät på alla sätt och vis som det bästa alternativet, så vi bestämde oss för att testa det. (Imigranen var som en litet test; tog den inte bort huvudvärken var det inte migrän och vice versa.).
Klockan 19 igår kväll fick jag injektionen (en stor jävla spruta i benet som faktiskt gjorde ganska ont för att vara en spruta), och sen... önskar jag att allt bara var svart fram till nu ungefär, men det är det inte tyvärr. Förutom en del fysiska biverkningar (illamående, magsmärtor, tryckkänsla över bröstet) så mådde jag så jädra dåligt psykiskt - som när man får morfin, fast precis tvärtom är nog det bästa jag kan göra för att förklara. Halvt paranoid blev jag också; var helt säker på att USK:an som tog lillTjyven (jag var ju inte alls kapabel att ta hand om honom) skulle stjäla honom och att jag aldrig skulle få se honom igen. Var arg på BM som hade gett mig sprutan, ville bara vara ifred, men ändå inte vara ensam... (Maken kunde inte komma, ingen ville/kunde vara barnvakt, så jag var ensam... inte så lyckat i det läget.) Natten blev ett helvete, med konstiga tankar varvat med ännu konstigare drömmar. Vaknade tröttare än när jag gick och la mig, men den värsta paranoian och ångesten hade i allafall försvunnit.
Nu har imigranen helt gått ur kroppen, och jag har ont i huvudet igen, men det tar jag. Hellre hundra gånger huvudvärk, än att gå igenom det där igen...
Var hos neurologen igår, och han var tämligen säker på att det är "traumainducerad migrän" jag har, och att anfallet alltså började när jag vaknade upp ur narkosen. Ett anfall som pågått så länge kan vara svårt att häva, och ett par olika alternativ diskuterades, bl a dropp plus lätt sedering och så imigran injektionen då, följt av långtidsbehandling med propanolol (eg. blodtryckssänkande, men fungerar även mot migrän). Det senare lät på alla sätt och vis som det bästa alternativet, så vi bestämde oss för att testa det. (Imigranen var som en litet test; tog den inte bort huvudvärken var det inte migrän och vice versa.).
Klockan 19 igår kväll fick jag injektionen (en stor jävla spruta i benet som faktiskt gjorde ganska ont för att vara en spruta), och sen... önskar jag att allt bara var svart fram till nu ungefär, men det är det inte tyvärr. Förutom en del fysiska biverkningar (illamående, magsmärtor, tryckkänsla över bröstet) så mådde jag så jädra dåligt psykiskt - som när man får morfin, fast precis tvärtom är nog det bästa jag kan göra för att förklara. Halvt paranoid blev jag också; var helt säker på att USK:an som tog lillTjyven (jag var ju inte alls kapabel att ta hand om honom) skulle stjäla honom och att jag aldrig skulle få se honom igen. Var arg på BM som hade gett mig sprutan, ville bara vara ifred, men ändå inte vara ensam... (Maken kunde inte komma, ingen ville/kunde vara barnvakt, så jag var ensam... inte så lyckat i det läget.) Natten blev ett helvete, med konstiga tankar varvat med ännu konstigare drömmar. Vaknade tröttare än när jag gick och la mig, men den värsta paranoian och ångesten hade i allafall försvunnit.
Nu har imigranen helt gått ur kroppen, och jag har ont i huvudet igen, men det tar jag. Hellre hundra gånger huvudvärk, än att gå igenom det där igen...
Nya grannar
Nu har skrikbebisen* i rummet bredvid åkt hem, och istället har det flyttat in en mamma med värkar. Jag hör hur hon pustar och ojar sig genom väggen, och det enda jag kan tänka är "det där har jag i allafall klarat av, min belöning är här. Inga mer värkar, inget mer dropp, inga inre undersökningar eller CTG-remsor - skönt!".
* Ja, han skrek all sin vakna tid, vilket bara var på natten, från det han föddes typ... inte utan att man tycker lite synd om föräldrarna ;)
* Ja, han skrek all sin vakna tid, vilket bara var på natten, från det han föddes typ... inte utan att man tycker lite synd om föräldrarna ;)
måndag, april 21, 2008
ÄNTLIGEN lite bättre!
Ja, det är faktiskt sant; äntligen känns det som att vi kommer få komma hem inom en överskådlig framtid. Äntligen börjar den ohyggliga huvudvärken ge med sig, och äntligen känns det i kroppen och själen som att jag kommer orka åka hem.
Och det är sannerligen på tiden, för idag är det tio dagar sen jag blev inskriven på förlossningen. Vem kunde ana att det skulle bli så här...?
Och det är sannerligen på tiden, för idag är det tio dagar sen jag blev inskriven på förlossningen. Vem kunde ana att det skulle bli så här...?
söndag, april 20, 2008
Det är mänskligt att fela
Det säger jag inget om, alla kan göra fel, så är det bara. Det som stör mig något enormt är när personen som gjort fel istället för att säga "Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag gjorde fel..." på något sätt försöker släta över det som har hänt, som att det inte är viktigt. Är det så svårt att erkänna att man gjort fel, eller vad är det frågan om?
Idag t ex lyckades matansvarig-USKa beställa fel mat till mig, och istället för att be om ursäkt och försöka fixa det så sa hon att eftersom det var vegetariskmat så kunde jag ju äta ändå. (Det var kyckling till mat idag, som jag ju äter, och min mage klarar egentligen inte av alla bönor och linser de stoppar i den vegetariska maten, vilket hon vet.) Hade hon varit lite ödmjuk och bett om ursäkt hade jag inte tänkt mer på saken, men nu sitter jag och blir mer och mer irriterad (kanske för att jag är hungrig?! ;) istället.
Som tur är kommer maken hit med en kycklingsallad snart, så jag slipper i allafall svälta. :)
Idag t ex lyckades matansvarig-USKa beställa fel mat till mig, och istället för att be om ursäkt och försöka fixa det så sa hon att eftersom det var vegetariskmat så kunde jag ju äta ändå. (Det var kyckling till mat idag, som jag ju äter, och min mage klarar egentligen inte av alla bönor och linser de stoppar i den vegetariska maten, vilket hon vet.) Hade hon varit lite ödmjuk och bett om ursäkt hade jag inte tänkt mer på saken, men nu sitter jag och blir mer och mer irriterad (kanske för att jag är hungrig?! ;) istället.
Som tur är kommer maken hit med en kycklingsallad snart, så jag slipper i allafall svälta. :)
torsdag, april 17, 2008
Inte bara jag
Jag består av ca 30 andra människor just nu. 30 personer som jag inte skulle kunnat överleva utan. Det känns både konstigt och naturligtvis helt fantastiskt att dessa främlingar räddat mitt liv genom att lämna sitt blod.
Tack alla blodgivare, utan er, ingen mer Ponder.
Tack alla blodgivare, utan er, ingen mer Ponder.
Jädrar vad jag lipar!
Hormonpåslag på bred front här, på ett sätt jag inte varit med om med de andra barnen. Jag gråter för allt, hela tiden, och det kan vara pytte saker (som att pappersrullen åkte i golvet) till större (som att BM vägrade ge mig smärtstillande i natt). Jag gråter mest när jag tänker på att jag inte träffat min älskade Prins på en vecka idag, så det tänker jag inte på för det mesta. (Naturligtvis saknar jag min Fundererska också, men hon har i allafall varit här och hälsat på.)
En dag på uppvaket
I söndags låg jag hela dagen på Central Uppvaket här på sjukhuset. Det är ett stort ljusblått rum där snälla sköterskor far omkring och ser till att man har det bra och kollar upp ens värden. Ibland kommer det en narkosläkare och kontrollerar saker och ting också.
Under hela dagen jag låg där var det bara fyra patienter till som passerade genom Uppvaket på väg tillbaka till respektive avdelningar. Dagens stora behållning för en morfinstinn Ponder var den äldre (något dementa?) farbrorn som när han vaknade upp ur narkosen pratade med Kalle Anka-röst och sa till sköterskan:
"Kom och ta på mig nu" (eller något liknande, jag var ju som sagt lite lullig själv)
Tur att jag hade morfin i kroppen, för jag skrattade så att den misshandlade magen guppade där i min säng.
Under hela dagen jag låg där var det bara fyra patienter till som passerade genom Uppvaket på väg tillbaka till respektive avdelningar. Dagens stora behållning för en morfinstinn Ponder var den äldre (något dementa?) farbrorn som när han vaknade upp ur narkosen pratade med Kalle Anka-röst och sa till sköterskan:
"Kom och ta på mig nu" (eller något liknande, jag var ju som sagt lite lullig själv)
Tur att jag hade morfin i kroppen, för jag skrattade så att den misshandlade magen guppade där i min säng.
onsdag, april 09, 2008
Uppfinnar-Ponder
Jag kom på en sak i morse när jag borstade tänderna; en sak som skulle kunna spara en massa pengar åt folk, som samtidigt är väldigt enkel och billig att tillverka (tror jag). Frågan nu är:
Hur bär jag mig åt att tjäna miljoner på denna revolutionerande upptäckt? (För några miljoner skulle sitta fint just nu, det känner jag tydligt.)
Någon som vet?
Hur bär jag mig åt att tjäna miljoner på denna revolutionerande upptäckt? (För några miljoner skulle sitta fint just nu, det känner jag tydligt.)
Någon som vet?
tisdag, april 08, 2008
Inga bra nyheter
Strålningen verkar ha fungerat bra, smärtan i ryggen är mycket bättre, men det blir ingen operation. Istället en kur med nya cellgifter, med elaka biverkningar. Metastaser i lungan som gjort att han varit tvungen att tappa ur 6 L vätska. Metastaser i levern trycker på mag-tarmsystemet och gör det svårt att äta.
Trots allt är han lika glad och sprallig som vanligt, i allafall utåt. Jag tänker mycket på vad han tänker, vad vem som helst tänker när man vet att man snart ska dö... Jag vet att vissa väljer att inte tänka på det, att bara köra på så länge det går liksom, och kanske är det det bästa sättet? Det finns ju inte direkt någon mening med att fylla sin sista tid med ångest och tunga tankar.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur hans unga, vältränade kropp äts upp av cancern. För nu är det inte tal om bot, nu är det bara livsförlängande behandling. Jag vet inte om jag gör rätt när jag berättar hur det ligger till för maken (vännen har inte själv sagt att han kommer dö, de pratar nog inte riktigt på det sättet tror jag), men jag gör det i allafall. "Ta vara på tiden som är kvar" säger jag till honom, och jag tror att han gör det, på sitt sätt och efter bästa förmåga.
Trots allt är han lika glad och sprallig som vanligt, i allafall utåt. Jag tänker mycket på vad han tänker, vad vem som helst tänker när man vet att man snart ska dö... Jag vet att vissa väljer att inte tänka på det, att bara köra på så länge det går liksom, och kanske är det det bästa sättet? Det finns ju inte direkt någon mening med att fylla sin sista tid med ångest och tunga tankar.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur hans unga, vältränade kropp äts upp av cancern. För nu är det inte tal om bot, nu är det bara livsförlängande behandling. Jag vet inte om jag gör rätt när jag berättar hur det ligger till för maken (vännen har inte själv sagt att han kommer dö, de pratar nog inte riktigt på det sättet tror jag), men jag gör det i allafall. "Ta vara på tiden som är kvar" säger jag till honom, och jag tror att han gör det, på sitt sätt och efter bästa förmåga.
torsdag, april 03, 2008
Författarskap
När jag är gravid och luddig i huvudet så orkar jag inte med någon tyngre litteratur; lättläst och lättillgängligt ska det vara. Just nu håller jag på att plöja igenom Rosamunde Pilchers böcker (dom om några hamnar i just den kategorin) och det slår mig att det är märkligt att hon kan tjäna så mycket pengar på att skriva samma bok om och om igen. Okej, nu kanske jag hårddrog det lite, men det är ju inte direkt så att hon förnyar sig. Några exempel:
- Böckerna utspelar sig i Cornwall, Scotland eller på Ibiza (vissa böcker på ett par av dessa ställen), och till viss del i London.
- Det är ofta med en klok och älskad gammal dam som representerar svunna tider
- Någon med benprotes kommer säkert dyka upp (vad är det med Rosamunde och avskjutna ben egentligen??)
- En kvinnlig huvudperson kommer att bli kär i en betydligt äldre man (deras förhållande börjar som ett fader/dotter-förhållande)
(Finns säkert fler exempel, men det här var vad jag kom på just nu...)
Att hennes förläggare går med på att publicera samma sak om och om igen, det är för mig en gåta. Fast det är klart, så länge folk köper samma bok om och om igen så spelar det kanske ingen roll? Tror jag ska mejla Rosamunde och be henne avslöja hur man gör, inte bara för att skriva samma bok om och om igen, utan också för att lura folk att köpa den. För det fungerar ju uppenbarligen; Mrs Pilcher är en synnerligen förmögen dam.
(Och till mitt försvar måste jag skriva att jag köpt samtliga mina RP-böcker på antikvariat.)
- Böckerna utspelar sig i Cornwall, Scotland eller på Ibiza (vissa böcker på ett par av dessa ställen), och till viss del i London.
- Det är ofta med en klok och älskad gammal dam som representerar svunna tider
- Någon med benprotes kommer säkert dyka upp (vad är det med Rosamunde och avskjutna ben egentligen??)
- En kvinnlig huvudperson kommer att bli kär i en betydligt äldre man (deras förhållande börjar som ett fader/dotter-förhållande)
(Finns säkert fler exempel, men det här var vad jag kom på just nu...)
Att hennes förläggare går med på att publicera samma sak om och om igen, det är för mig en gåta. Fast det är klart, så länge folk köper samma bok om och om igen så spelar det kanske ingen roll? Tror jag ska mejla Rosamunde och be henne avslöja hur man gör, inte bara för att skriva samma bok om och om igen, utan också för att lura folk att köpa den. För det fungerar ju uppenbarligen; Mrs Pilcher är en synnerligen förmögen dam.
(Och till mitt försvar måste jag skriva att jag köpt samtliga mina RP-böcker på antikvariat.)
Den mannen gör mig glad
"Man skulle vilja lägga sig ner och ha ohämmad sex med rökt gris... Gu' vad sjuk jag är!"
Perra om rökt sidfläsk
(I dagens avsnitt yttrades även de bevingade orden "Det finns lika många Bologneser som kineser" och jag kan inte låta bli att fnissa i tv-soffan.)
Perra om rökt sidfläsk
(I dagens avsnitt yttrades även de bevingade orden "Det finns lika många Bologneser som kineser" och jag kan inte låta bli att fnissa i tv-soffan.)
måndag, mars 24, 2008
Ibland är man bra dum
Igår kväll frågade maken om jag ville ha lite godis (överblivet sen Påskafton), och eftersom jag inte alls var sugen svarade jag nej tack. När han sen började smaska tänkte jag "Äh, klart jag ska ha lite godis", hämtade en liten skål och åt si så där en 15 bitar. Efteråt kom jag på hur dumt det var att äta det där godiset - jag var inte sugen och det var inte speciellt gott, ändå åt jag. Varför gör man så? (Kan tillägga att det här inte är normalt beteende för mig, när jag inte är gravid eller ammar så har jag inga problem med att låta bli godis och sötsaker. På någotvis får hormonerna mig att tappa det där förnuftet jag i vanliga fall har...)
Å andra sidan sa maken till sonen idag "gå och lägg den i toaletten" (som i rummet toaletten). Ni kan ju gissa var sonen la schampoflaskan... :D
Å andra sidan sa maken till sonen idag "gå och lägg den i toaletten" (som i rummet toaletten). Ni kan ju gissa var sonen la schampoflaskan... :D
lördag, mars 22, 2008
Snodda frågor till mig själv
1. Vad är typiskt dig - enlig vänner?
> Oj, vad svårt, men jag tror att de flesta tycker att jag är bra på att lyssna och stötta när det behövs? (Ni vänner som läser får väl tala om ifall det är rätt eller fel! :)
2. Har du träffat ditt livs stora kärlek?
> Japp
3. Vad tröstäter du?
> Kräftor eller en god skaldjursmacka
4. Vad är det mest romantiska någon gjort för dig?
> Oj, vad svårt (eftersom jag har en totalt oromantisk make tyvärr), men att han gick med på att gifta sig med mig på engelska (framför en bunt engelskspråkiga människor) trots att han inte är så bra på engelska tycker jag nog är ganska romantiskt ändå.
5. Vilken förändring vill du ha i ditt liv?
> Jag vill sluta vara gravid och så gärna disputera snart
6. Vad är hemligheten bakom din framgång?
> Ha, vilken framgång? Okej, jag får väl svara min envishet då.
7. Vilket är det fulaste plagget du äger?
> Ha ha, jag hittade faktiskt häromdagen en overallpyjamas i mintgrön flanell med pingviner på - den var ful! (Nu äger jag den inte längre, för jag skickade den till klädinsamlingen)
8. Har du upplevt något övernaturligt?
> Nej
9. Hur är ditt självförtroende?
> Inte så bra som det borde vara kanske?
10. Vilket fult sätt har du gjort slut på?
> Det vill jag helst inte berätta här, skäms fortfarande för mycket över det
11. Vem pratar du oftast med i telefon?
> Maken
12. Hur ofta är det okej att bråka i ett förhållande?
> Så ofta som det behövs
13. Vilken är den värsta smärtan du upplevt?
> Att vrida knät ur led, helt klart
14. Vilket är det sexigaste yrket som finns?
> Allt i uniform skulle jag vilja säga
Och här kommer en omgång till:
1.Skalar du äpplen innan du äter dom?
> Nej, men jag borde för min sjuka tarms skull
2.vilka frukter gillar du inte?
> Mjöliga äpplen, mjuka päron och mango.
3.hoppar du över att köpa frukt som inte är bra att köpa?
> Försöker tänka på det, men det blir ju inte så mycket kvar om man bara ska köpa svenskt tyvärr...
4.skänker du pengar till välgörenhet?
> Allt för sällan, men det händer
5. varför/varför inte?
> Jag prioriterar annat just nu, ofantligt egoistiskt jag vet
6.gillar du broccoli?
> Oh ja
7.vilket ord är ditt "värsta" för bröst?
> Pattar
8. vad dog boyd coddington av?
> Öh, vem var det?
9.vad är godast glass eller chips?
> Glass! Helst mjukglass, med polka-, lakrtisströssel eller chokladdoppad
> Oj, vad svårt, men jag tror att de flesta tycker att jag är bra på att lyssna och stötta när det behövs? (Ni vänner som läser får väl tala om ifall det är rätt eller fel! :)
2. Har du träffat ditt livs stora kärlek?
> Japp
3. Vad tröstäter du?
> Kräftor eller en god skaldjursmacka
4. Vad är det mest romantiska någon gjort för dig?
> Oj, vad svårt (eftersom jag har en totalt oromantisk make tyvärr), men att han gick med på att gifta sig med mig på engelska (framför en bunt engelskspråkiga människor) trots att han inte är så bra på engelska tycker jag nog är ganska romantiskt ändå.
5. Vilken förändring vill du ha i ditt liv?
> Jag vill sluta vara gravid och så gärna disputera snart
6. Vad är hemligheten bakom din framgång?
> Ha, vilken framgång? Okej, jag får väl svara min envishet då.
7. Vilket är det fulaste plagget du äger?
> Ha ha, jag hittade faktiskt häromdagen en overallpyjamas i mintgrön flanell med pingviner på - den var ful! (Nu äger jag den inte längre, för jag skickade den till klädinsamlingen)
8. Har du upplevt något övernaturligt?
> Nej
9. Hur är ditt självförtroende?
> Inte så bra som det borde vara kanske?
10. Vilket fult sätt har du gjort slut på?
> Det vill jag helst inte berätta här, skäms fortfarande för mycket över det
11. Vem pratar du oftast med i telefon?
> Maken
12. Hur ofta är det okej att bråka i ett förhållande?
> Så ofta som det behövs
13. Vilken är den värsta smärtan du upplevt?
> Att vrida knät ur led, helt klart
14. Vilket är det sexigaste yrket som finns?
> Allt i uniform skulle jag vilja säga
Och här kommer en omgång till:
1.Skalar du äpplen innan du äter dom?
> Nej, men jag borde för min sjuka tarms skull
2.vilka frukter gillar du inte?
> Mjöliga äpplen, mjuka päron och mango.
3.hoppar du över att köpa frukt som inte är bra att köpa?
> Försöker tänka på det, men det blir ju inte så mycket kvar om man bara ska köpa svenskt tyvärr...
4.skänker du pengar till välgörenhet?
> Allt för sällan, men det händer
5. varför/varför inte?
> Jag prioriterar annat just nu, ofantligt egoistiskt jag vet
6.gillar du broccoli?
> Oh ja
7.vilket ord är ditt "värsta" för bröst?
> Pattar
8. vad dog boyd coddington av?
> Öh, vem var det?
9.vad är godast glass eller chips?
> Glass! Helst mjukglass, med polka-, lakrtisströssel eller chokladdoppad
tisdag, mars 18, 2008
Det blev strålning
Av tumören i ryggen alltså, och sen ska den ev. opereras beroende på hur strålningen tar. Prognosen är mycket osäker enligt läkarna. Sambon tyckte i allafall att de äntligen börjat få bra hjälp från sjukvården, att de blev tagna på allvar. Själv tycker jag det är sorgligt att det ska behöva gå så långt och bli så allvarligt innan någon lyssnar, men det sa jag inte.
söndag, mars 16, 2008
Erik och Mackan - Hela och Rena
Måste säga att gossarna har tagit sig, ju längre serien går. Första avsnittet tyckte jag inte var bra alls, men idag satt jag och skrattade högt flera gånger, vilket inte händer så där jätte ofta framför TV:n.
Och så fick jag lära mig ett nytt uttryck för att ha sex: "Fiska i lårviken", är inte det roligt så säg? :D
Och så fick jag lära mig ett nytt uttryck för att ha sex: "Fiska i lårviken", är inte det roligt så säg? :D
Förr och Nu
Förr:
Fredagen var bästa dagen, då var barnen lediga med mig och maken slutade tidigt - helgen började redan vid fredaglunch och sen hade vi nästan fyra hela dagar tillsammans. Hade han en ledig fredag var det ännu bättre; då kunde vi åka iväg någonstans över helgen t ex och inte komma tillbaka förän måndag kväll (maken var f-ledig på måndagar).
Nu:
Lediga fredagar är det värsta jag vet, för då vet jag att det blir tre hela dagar man familjen hemma. Helgerna är mest bara jobbiga - jag får inte sova ordentligt, kan inte vila på samma sätt som när jag är ensam och gör mycket mer än vad jag egentligen orkar. När söndagkvällen kommer är jag ett vrak som bara längtar till måndag så att jag blir av med min familj här hemma.
Jag vill ha tillbaka mitt förr, gärna nu.
Fredagen var bästa dagen, då var barnen lediga med mig och maken slutade tidigt - helgen började redan vid fredaglunch och sen hade vi nästan fyra hela dagar tillsammans. Hade han en ledig fredag var det ännu bättre; då kunde vi åka iväg någonstans över helgen t ex och inte komma tillbaka förän måndag kväll (maken var f-ledig på måndagar).
Nu:
Lediga fredagar är det värsta jag vet, för då vet jag att det blir tre hela dagar man familjen hemma. Helgerna är mest bara jobbiga - jag får inte sova ordentligt, kan inte vila på samma sätt som när jag är ensam och gör mycket mer än vad jag egentligen orkar. När söndagkvällen kommer är jag ett vrak som bara längtar till måndag så att jag blir av med min familj här hemma.
Jag vill ha tillbaka mitt förr, gärna nu.
onsdag, mars 12, 2008
Nya tumörer
Makens vän hade fått åka in akut i helgen för att han hade så ont och då hittades flera nya metastaser, vilket inte är bra nyheter under pågående cellgiftsbehandling... Den sämsta tumören sitter i/vid ryggraden och trycker på nerverna, därav smärtan. Nu skulle beslut tas om den skulle opereras eller strålas, beroende på hur den sitter.
Maken slår ifrån sig, vill inte riktigt inse hur allvarligt det här är. Jag försöker få honom att inse att han ska ta vara på tiden med sin vän, åka dit och hälsa på o s v, innan det är för sent. Jag vet inte om det går fram, men jag hoppas för hans skull.
Jävlahelvetsskitcancer.
Minns inte om jag skrev det förut (tror det), men vännens cancer började som Malign Melanom. Tänk på att skydda er mot solen, nu när det börjar värma igen, inga brända vänner tack!
Maken slår ifrån sig, vill inte riktigt inse hur allvarligt det här är. Jag försöker få honom att inse att han ska ta vara på tiden med sin vän, åka dit och hälsa på o s v, innan det är för sent. Jag vet inte om det går fram, men jag hoppas för hans skull.
Jävlahelvetsskitcancer.
Minns inte om jag skrev det förut (tror det), men vännens cancer började som Malign Melanom. Tänk på att skydda er mot solen, nu när det börjar värma igen, inga brända vänner tack!
måndag, mars 03, 2008
Nätmytomani
Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket av det som folk skriver på nätet (på hemsidor, i forum och bloggar) som faktiskt är hittepå. Jag har sett ett par tydliga fall där det liksom inte finns några som helst tvivel på att personen bättrar på verkligheten, eller hittar på saker för att få uppmärksamhet. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är irriterande eller fascinerande faktiskt, eller kanske t o m skrämmande?
Ett annat fenomen som intresserar mig är när det ställt frågor på olika forum, t ex angående sin egen eller sitt barns hälsa. Hur vågar folk lita på det som skrivs, hur vågar de tro på att det är sant när det inte finns några källor att backa upp påståendena med? Hur vågar man ta någon annans åsikter som sanningar när det gäller så viktiga saker som t ex hälsa?
Hur tänker ni när ni läser saker på internet - litar ni på allt som skrivs eller har ni era kritiska glasögon på er? (Jag erkänner, det är lite av en yrkesskada, för inom forskningsvärlden måste man alltid vara källkritisk.)
Tack för era kommentarer, det var intressant att läsa hur ni tycker.
Ett annat fenomen som intresserar mig är när det ställt frågor på olika forum, t ex angående sin egen eller sitt barns hälsa. Hur vågar folk lita på det som skrivs, hur vågar de tro på att det är sant när det inte finns några källor att backa upp påståendena med? Hur vågar man ta någon annans åsikter som sanningar när det gäller så viktiga saker som t ex hälsa?
Hur tänker ni när ni läser saker på internet - litar ni på allt som skrivs eller har ni era kritiska glasögon på er? (Jag erkänner, det är lite av en yrkesskada, för inom forskningsvärlden måste man alltid vara källkritisk.)
Tack för era kommentarer, det var intressant att läsa hur ni tycker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
