Jobbpremiär

Två timmar på jobbet idag, ensam i rummet och ändå hade jag med mig en migrän hem. Det kommer bli intressant det här...

Planer för dagen

Idag ska jag virka och fundera. Liksom samla tankar och kraft för att ta itu med överklagandet. Det måste ske den här veckan, för nästa kommer all energi gå åt till att ta mig till jobbet.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Och där kom avslaget

På sjukpenningen alltså. Inte direkt oväntat, men två saker irriterar mig:
1. Den här handläggaren har aldrig träffat mig och bara pratat i telefon med mig om min arbetsförmåga en gång.
2. Det står inte på beslutet att man har rätt att överklaga.

Handläggaren har alltså, grundat på ett kort telefonsamtal, beslutat att jag skulle kunna ta något annat arbete på arbetsmarknaden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vilket arbete det är. Och är det inte snudd på ett lagbrott att FK inte upplyser att man faktiskt har rätt att överklaga deras beslut?

Mötesrapport

Det gick, förutom att jag kom för sent (en skolklass på bussen...), faktiskt bra. Jag ska börja arbetsträna nästa vecka på 25 %, i första hand i en månad och sen får vi se om det är dags att utöka då. Det kändes som att professorn faktiskt förstod att det måste göras så här, och prefekten var även väldigt noga med att poängtera att vi inte ska sätta upp några tidsramar för disputation nu, utan målet nu är att jag ska kunna komma tillbaka. Vi pratade även om administratören och hans sätt att (inte) sköta sitt jobb och även där var vi alla överens om att det måste bli en förbättring.

Nu gäller det bara att få med Försäkringskassan på det här. Vet ju fortfarande inte om min sjukpenning från december till nu blir godkänd, så att hoppas på rehab-penning är nog för mycket begärt, även om det vore bra för mig.

Strax på väg till jobbet

Och vet mer efter det, men läget ser både bättre och sämre ut. Jag fick hjälp av läkaren på smärtkliniken med sjukskrivning för nu och hon skulle även prata med neurologen om kompletteringarna som behövs. Förhoppningsvis ska jag få börja jobba 25 % den här veckan, men det vet jag efter dagens möte.

Men nu måste jag försöka göra mig renpresentabel eller något...

Jag virkar inte ens längre

Har liksom tappat sugen, även om jag egentligen borde eftersom det är bra stressterapi för mig. Att bara koncentrera sig på maskorna och arbetet som växer fram, det är av någon anledning väldigt rogivande och ger en känsla av att ändå fylla något syfte, att prestera och producera något.

Självförvållad klåda

Jag har en ny tatuering och fy satan vad den kliar! Känner mig som hon i analklåde-reklamen, fast klådan inte sitter där, utan på överarmen. Men jag ska inte, får inte klia... även om det gör mig tokig på kuppen!

2011

För att muntra upp mig själv (eh?) tänkte jag att jag skriver någon sorts sammanfattning av 2011. Jag stal den förresten från NorrWentSouth, ja inte svaren då, men frågorna.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut? Ja, flera saker, men mest betydelsefullt var att jag testade botox mot migränen.
   
2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade jag ens något? Jag tror inte det... jag kan i alla fall inte komma ihåg det!
   
3. Fick någon du känner barn? Eh... jag minns inte. Eller jo! Bästa grannarna fick ju barn i november!
   
4. Dog någon som stod dig nära? Nej.
   
5. Vilka länder besökte du? USA och Storbrittanien
   
6. Är det något du saknade 2011 som du vill ha 2012? Ett nytt jobb och fler migränfria dagar tack!
   
7. Vilket datum kommer du alltid att minnas? Svårt med bara ett, men 23 april var en bra dag och 27 december.
   
8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått? Botoxen, hands down det bästa som hänt på mycket länge.
   
9. Vilket var ditt största misstag? Att jag lät handläggaren på FK och idiot-sekreteraren övertala mig till att bryta min sjukskrivning i somras.
   
10. Vilket var ditt bästa inköp? Resan till NYC
    
11. Vad spenderade du mest pengar på? NYC
    
12. Vad gjorde dig riktigt glad? Att träffa mina fina vänner i NYC
    
13. Har du varit sjuk eller skadat dig? Hur många dagar har jag inte varit sjuk... (dom ryms typ på mina fingrar och tår skulle jag tro)
    
14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2011? The Frustrators och Green Day
    
15. Mådde du bättre eller sämre under 2011 än vad du gjort tidigare år? Sämre än året innan i alla fall
    
16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på? Att sätta mig in i FK's regler och träna på sjukgymnastiken
    
17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på? Dumglo på TV
    
18. Hur var din julafton? Jag hade lite migrän och var tvungen att gå undan och vila en stund. Annars var den bra, lugn och avslappnad
    
19. Blev du kär? Jag är kär.
    
20. Vilket program har varit det bästa på tv? Big Bang Theory
    
21. Hatar du någon som du inte hatade förut? Jag hatar nog ingen, men jag tycker definitivt sämre om ett par personer än jag gjorde innan, t ex neurologen och sekreteraren...
    
22. Vilken var den bästa boken du läst under året? Har inte läst någon bok... (och det gör mig lite ledsen att skriva).
23. Vilken var din största musikaliska upptäckt? The Frustrators
    
24. Önskade du dig något som du fick? Ja, eftersom jag köpte det själv, haha!
    
25. Önskade du dig något som du inte fick? Nej.
    
26. Vilken var årets bästa film? Den enda jag såg var Tintin, så det får väl bli den.
27. Vad gjorde du på din födelsedag? Hade migrän tror jag...
28. Vilka var de bästa människorna som du träffade? Bästa på vilket sätt? Min familj och mina vänner så klart, men även att träffa Green Day var kul.
    
29. Hur skulle du beskriva din klädstil? Jeans och top. Mycket svart.
    
30. Vad fick dig att må bra? Botox
    
31. Vilken kändis var du mest sugen på? Ingen.
    
32. Vem saknade du? Alla vänner som jag inte träffat under året.
    
33. Vilken var din bästa månad? September
34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre? Sökt fler jobb kanske?
    
35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här? Jag hoppas att det kommer bli bättre, både jobbmässigt och migränmässigt.

Vad gör man när man inte orkar kämpa mer?

Försäkringskassan, jobbet, världens otrevligaste neurolog och skitskallen till sekreterare på jobbet - tillsammans har dom satt mig i en situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.

Jag har sedan i november sagt att jag vill återkomma till jobbet på 25 %, hade ett möte med prefekten där han sa att han skulle prata med professorn så att jag kunde komma tillbaka så fort som möjligt. Sen hände... ingenting. Jag har mejlat och stött på, men det har alltid varit undanflykter varför mötet med professorn inte blivit av.

Neurologen som kostade mig sjukpenningen i höstas (fast jag fick ju pengarna ändå...) slängde på luren i örat på mig när jag bad honom komplettera det nya sjukintyget med datum när jag beräknas vara tillbaka på 100 % (något FK behöver för att kunna godkänna min sjukpenning efter dag 180, eftersom jag inte rehabiliterats). Han skrev dessutom ut mig från Neurologen fick jag veta när jag ringde dit för att be om att få en annan läkare. Återremmiterad till husläkaren, som vi inte har någon eftersom han slutade innan jul (utan att tala om det för sina patienter, eller skriva ut det på hemsidan).

Skitskallen till sekreterare hotar dessutom med ogiltig frånvaro, igen (han tillsammans med neurologen är till stor del skyldiga till den situation jag sitter i nu, där jag måste återgå till arbetet utan rehabilitering), trots att han känner till situationen med neurologen.

Och jag känner bara att det är för mycket. Vet inte ens var jag ska börja för att lösa det här, vet inte om jag orkar. Men vad finns det för alternativ? Vad händer om jag bara struntar i allt? (Förmodligen blir jag avskedad från jobbet, och sen?) Jag vet att jag måste, att det inte finns någon annan som kommer göra det åt mig. Så det är väl bara att bryta ihop och sen komma igen antar jag.

Avslag, men ändå inte

Jag måste bara berätta om mina nya erfarenheter av FK. Jag var ju tvungen att bryta min sjukskrivning i somras, trots att jag inte var frisk, eftersom jag inte fick fatt på neurologen. Enligt den handläggaren jag hade då, skulle inte det spela någon roll för min del. Vilket så klart visade sig vara helt fel.

När jag återigen sökte sjukpenning efter semestern (mitten av augusti) hade jag nämligen efter ett par veckor passerat ett av FK's magiska nummer, närmare bestämt 180 dagar som sjukskriven. Då är det så att FK måste bedöma min arbetsförmåga mot HELA arbetsmarknaden, även om den motivering jag skickade in bara gällde mina arbetsuppgifter - jag fick alltså inte någon chans att uttala mig om min arbetsförmåga generellt. Jag har dessutom aldrig träffat den här handläggaren, bara pratat med henne kort i telefonen. Fick även ett brev hem där det stod att hon skulle kontakta min läkare (neurologen) för att det behövdes kompletteringar till sjukintyget.

Sista dagen för FK att fatta beslut var 21 december, men jag trodde inte att jag skulle höra av dom, utan att jag skulle behöva ringa och ta reda på hur det gått. Jag har varit ganska stressad över det här, eftersom det gäller min inkomst från mitten av augusti fram till nu. (Vi har alltså levt på en lön och lite sparpengar hela hösten.) Hur som så ringde mobilen och det var handläggaren. Hon förklarade att hon avslog min ansökan eftersom hon bedömt att jag skulle kunna jobba på ett annat jobb (igen - utan att ha träffat mig...). Innan jag hinner invända tillägger hon "men du kommer ändå få ersättning utbetalad under den här tiden, eftersom handläggningen dragit ut på tiden"!

Jag fick alltså avslag, men ändå pengar. Byråkrati at its best!

Oj, vilken bloggtorka det råder här då!

Det beror dels på att min handled (och några fingrar) inte är så bra, och sitta vid datorn gör det inte bättre. Det andra skälen är någon sorts bloggkramp - jag tycker inte jag har något intressant att skriva om just nu. Inte för att det hindrat mig förut, haha, men nu spelar det tydligen roll...

I morgon är det i alla fall jul, och jag väntar med spänning för att se vem av oss som blir sjuk i år. Ända sen Prinsens första jul är det alltid någon som ramlar dit - något av en tradition, skulle man kunna säga. Annars blir det lugnt, firar hos mamma med mina syskon som vanligt. Den 27:e får vi finbesök hela vägen från Amerikat, så vi sparar lite på krutet tills dess.

Ovant

Att titta på film på SVT. Inga kisspauser ju! Satt och hoppade i slutet av filmen, med sprängfylld blåsa.

Note to self: Ingen öl till SVT-filmkvällar

Tack!

För alla kommentarer under Revansch-inlägget! Det känns lite som att livet börjat om efter fyra år i limbo... Nu återstår bara att hitta ett nytt jobb! (Jag har fortfarande kvar mitt gamla, men ser inte någon framtid där längre. Jag vet att jag blir sämre av att vara där och ser ingen anledning till att utsätta mig och mina nära och kära för det. Om det ändå inte var så jävla viktigt med SGI...)

Jo, och så har jag haft problem med finger- och handleder. Därför har jag inte kunnat sitta vid datorn. Eller virka! Nu är det i alla fall mycket bättre, så... tillbaka till virkandet!

Köpa virknålar

Jag skulle vilja veta hur det kan vara billigare att skicka virknålar från Storbritannien än från Sverige?? Alla postorderfirmor jag hittat i Sverige tar minst 35 kr i frakt (för en virknål som kostar 39 kr...) och på Ebay UK kostar det £1.75 vilket med dagens växlingskurs blir 19,60 kr. Då kostar dessutom själva virknålen bara 12 kr!

En sorts revansch

I helgen orkade jag både åka till stugan, var i skogen med barn (okej, bara dom två äldsta, men ändå), plocka en kasse svamp, handla en snabbis och laga en riktig lördagsmiddag (3-rätters ska det tydligen vara då, enligt Dottern). Dessutom njöt jag av att laga mat, något jag inte ens minns när jag gjorde senast.

I vanliga fall brukar jag vara slut efter en, eller högst två av dom aktiviteterna. Så ja, botoxen har effekt!

Jag har också kunnat träna styrketräning på sjukgymnastiken en gång i veckan och gått promenad i stort sett alla andra vardagar. Det känns som att livet är på väg tillbaka.

Smärtkliniken i morgon

Och det ska bli lite spännande att se vad dom tycker och har att erbjuda. Enligt min sjukgymnast jobbar dom väldigt KBT-inriktat när det gäller att lära sig leva med smärtan, vilket både hon och jag tror passar mig väldigt bra.

Hur som helst kan det inte bli sämre än när jag var hos neurologen sist...

Fram och tillbaka vecka

Mensvärk (i slutet av mensen, vad är det för nytt påfund??), magont och migrän i början av veckan. Sen två riktigt bra dagar igår och idag. Passade på att röja lite här igår och idag har jag varit på sjukgymnastiken och gymat mig. (Ikväll har jag suttit här i soffan och beundrat mina svällande muskler, ruskigt imponerande hur fort det ger resultat... i alla fall i fantasin!) Hoppas det håller i sig över helgen, för jag skulle vilja åka ut till stugan och plocka lite trattkantareller.

Vi fick förresten taxeringsvärdet för den idag och det har gått upp över 500% på tio år. Det måste vara det rosa dasset som gjort det, eller hur -sl-?

En bra dag

Lunch med bästaste Nat, sjukgymnastik (gymträning) och hyfsat lugna och snälla barn. Vad mer kan man begära? Kanske Pirates of the Caribbean On Stranger Tides? Vilken tur att jag hyrt just den då! Captain Sparrow, come to me!

Mer mössor

Det här mönstret har snabbt blivit en favorit. Lätt, snabbt och mössorna blir väldigt sköna.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Har jag ett val?

Nu när jag faktiskt mår lite bättre (och vågar säga det, utan att tro att det kommer bli sämre om jag gör det...) skulle jag vilja spendera lite tid med mina barn. Hämta dom lite tidigare till exempel, så vi fick ett par timmar tillsammans på eftermiddagen. Men det håller visst inte FK med om. Deras prioritet är att jag ska börja jobba igen. Punkt. Att jag försakat mina barn i fyra år spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Arbete till varje pris? Jag vet inte om jag tycker det är rätt sätt att tänka, rätt sätt att låta det styra i samhället. Mina barn är små nu, dom behöver och vill ha mig nu. Inte sen, när jag är helt rehabiliterad, om jag nu någonsin blir det.