Ett år sedan massakern påUtøya

Och det finns inga ord, men jag hoppas att den här dagen kan vara någon sorts vändpunkt för all dom som på något vis berördes av det hemska som hände. Det faktum att dom har överlevt det värsta året i sina liv, trots att det säkert kändes omöjligt många gånger, kanske kan göra att det känns lite lättare att fortsätta framåt. Enkelt lär det aldrig bli igen...

Alltså, det här med semester...

Ibland undrar jag vad det ska vara bra för? I alla fall en längre sammanhängande period när man har små barn. Så här tre veckor in håller dom på att slå ihjäl varandra ungefär var tredje minut och det är gnäll och tjafs om precis ALLT. Kanske vore det bättre att köra något sorts varannan-veckors-system, där man varvar ledigt med förskola/fritids? Hur som helst är 7 veckor ALLDELES för längre, speciellt när jag inte mår helt 100.

Makelöst tråkigt.

Maken har farit och fiskat. Något jag så klart unnar honom och också tycker är bra att han gör. Samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt att vi aldrig kan göra något tillsammans bara han och jag. Anledningen till det stavas barnvakt, eller snarare avsaknad av. Och jag kan förstå det, tre barn är en handfull, särskilt när dom är osams mest hela tiden just nu. Men det hjälps inte, jag saknar Maken, saknar att dela något annat än bara vardagen.

Nej hörrni...

... nu har jag skrivit alldeles för mycket på engelska igen. Dags att ändra på det och skriva mer på svenska!

Is this my life?

Jo, jag kom iväg och det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort! Har varit hemma knappt en vecka nu, hunnit landa i verkligheten och kommit över den värsta jet lagen. Håller fortfarande på att processa allt som hände, så jag ber att få återkomma med någon sorts reseberättelse lite senare.

Ett underligt fenomen var förresten att kortisonbiverkningarna i princip försvann helt när jag var där, för att sen komma tillbaka när jag kom hem igen. Skillnaden har varit att i Kalifornien tog jag kortisonet klockan 23:30, vilket motsvarar 8:30 här, dvs tiden jag alltid tagit det på. Nu försöker jag flytta tillbaka den tiden, så att jag tar det på natten här med, för att på så sätt kunna sova bort de värsta biverkningarna. Hittills går det så där, men nu får jag åtminstone må OK från typ kl 14 i alla fall.

Biverkningar

Dom borde förbjudas. Det är inget roligt att må sämre än innan man började medicinera. Vänder det inte snart blir det ingen USA-resa för mig och eftersom det här är ett skov i en kronisk sjukdom, får jag inte ett öre tillbaka på försäkringen heller (upptäckte jag just). Det jobbigaste är att det liksom inte spelar någon roll vad jag gör, jag kan inte påverka hur jag mår, bara hoppas att kroppen vänjer sig vid kortisonet snart så jag slipper må skit.

Sena kvällar är bäst

För då har kortisondosen i kroppen sjunkit så mycket att jag nästan känner mig som vanligt. Synd bara att jag är för trött för att riktigt njuta av det. Borde kanske försöka sova bort ett par kortisonstimma timmar på dagen, så att den här bra tiden blir lite längre? (Nu tar den ju liksom slut när jag somnar och på morgonen måste jag ta nytt kortison...)

Nästa vecka semester

Vilket normala människor ser fram emot, men för mig, just nu, känns det bara väldigt jobbigt att ha alla hemma är jag mår piss. Som tur är förstår bästa maken, så han tar med sig barnen och drar upp till svärmor i slutet av nästa vecka. Undrar bara om man kan få hemhjälp om man är för dålig för att ta sig till affären? Annars får jag bunkra! (Alla grannar vi är på den nivån med är bortresta, annars hade dom säkert hjälpt till.)

En inte så glad midsommar

Tror på allvar att det går troll i det här med högtider i den den här familjen. Är det inte kräksjukor eller öroninflammationer, är det jag som lyckas tajma in något. Så den gång. Jag spenderade Midsommarafton på akuten och resten av helgen på sjukhuset, magtarmavdelningen närmare bestämt. Stort skov som inte visade sig som det brukar (inga kramper och diarréer, utan bara ömmande och svullen buk) och medföljande skyhög sänka gjorde att jag blev inlagd på dropp (så tarmarna fick vila) och intravenöst kortison. Och det roligaste av allt? Att biverkningarna gör att jag mår mycket sämre nu än innan jag åkte in.

Bleh.

Förhoppningsvis blir det bättre när kroppen vant sig och dosen också minskar.

Psssst!

För er som kan läsa den finns nu de utlovade bilderna på bandet i Prinsbloggen.

Varje år, samma visa

Den här veckan är alltid en av årets mest stressiga. Inte nog med att det är två (barn)födelsedagar, det är också avslutning på dagis och skola, barnkalas x2 och firande med släkten. Låt mig säga så här: Det är bara måndag och jag är redan helt slut!

Till nästa år blir det en knodd till som ska firas den här veckan, för idag på morgonen anlände första kusinen! Barnen är i extas och jag är löjligt stolt faster. Extremt bra prickat var det också, eftersom kusinernas födelsedatum nu blir 11:e, 12:e, 13:e och 14:e. Lätt att komma ihåg för migrändementa!

Förgymmad

Det har jag blivit idag. Med nya maskiner och allt, som är så high tech att man knappt förstår att dom tränar en. Men jag har en känsla av att jag kommer känna av det i morgon... Migränfri 2013 - nu kör vi! (Ingen tid för Beach 2012 här...)

Borde ta en tablett och säga godnatt

Men av någon anledning sitter jag istället kvar här och gör huvudvärken värre. Ibland är det svårt att vara smart...

(Och det är mensmigrän idag, vilket så klart inte är kul, men jag vet åtminstone att det är över på ett par dagar. Eller fortare om jag tar den där tabletten. Hm...)

Oliver och Bounty

Det är vad jag är sugen på. Inte samtidigt, jag är ju inte gravid gubevars, men gärna var för sig och i stora mängder.

Och när jag äter oliver, tänker jag alltid på -sl- och Pappa F. Kanske är det för att jag saknar dom så mycket som jag har oliv-sug?

Personligt misslyckande

Ja, så känns det faktiskt när lille Prinsen har ett hål i en tand som måste lagas. Trots att han bara äter godis/sötsaker på lördagar och borstar tänderna varje dag. Min lille plutt! Och jag vet, det är inte världens undergång att ungen har ett hål och jag behöver förmodligen se över kraven på mig själv som förälder.

Obs! Inlägget är skrivet med ett visst mått av själv ironi.

Bedövande trött

Så där så jag inte kan hålla ögonen öppna, trots att jag sover om nätterna. Hoppas det inte är något på gång utan att det bara beror på att jag jobbar mer än vad jag egentligen orkar...

Klona mig!!

Så här års skulle jag behöva ha åtminstone ett par till av mig själv, som jag kunde skicka på föräldramöten, utvecklingssamtal, diverse uppvisningar och avslutningar och familje picknickar osv osv. Jag menar, jag hinner ju knappt inte sitta i soffan och äta praliner alls ju! (För att inte tala om hur lite jag hinner ha migrän...)

Behöver andras elände

Ja, så är det. När allt känns skit, då behöver jag läsa om någon som har det värre. Liksom riktigt gotta ner mig i någon annans olycka, känna att det nog inte är så jävla synd om mig ändå.

Det var säkert av samma anledning som jag i många år efter att pappa hade dött varje dag lusläste dödsannonserna på jakt efter de som var yngre än pappa när han dog. För att se att det kunde varit värre.

Om ni läser cancerbloggar etc, varför gör ni det?

Den Stora Kalastävlingen

I år har den verkligen dragit igång med besked. Tävlingen om vem som kan ha störst, bäst (och dyrast) kalas. Det är bowling och laser games och äventyrsbad och restaurang besök... Nu är det ju snart dags för Storasysters 10-årsdag och födelsedagskalas. Hon hade bestämt (hon är ju snart 10, då bestämmer man tydligen bara så där, utan att prata med sina föräldrar först...) att hon ville ha kalaset på ett nyöppnat lekland och att hon egentligen ville bjuda 17 barn, men kanske bara behövde bjuda 15 ändå. En snabb titt på leklandets hemsida avslöjar att kalas kostar 170 kronor per barn, alltså 2550 kronor totalt. Är det bara jag som tycker att det är väldigt mycket pengar att lägga på ett kalas? Speciellt med tanke på att Prinsen säkert också vill ha sitt kalas där, vilket skulle innebära 1700 kronor till. (Jo, jag vet, det är ju lite dåligt planering att ha två barn som fyller år i samma månad.)

Samtidigt... så fyller hon ju 10 år, vilket är jämt. Och hon får stå tillbaka en hel del på grund av min migrän, så hon förtjänar verkligen något jätte roligt till sin födelsedag. Fast 2500 spänn kan man ju ha en himla massa annat roligt för, utan lekland och 15 kompisar. T ex åka på en weekend resa tillsammans med mig någonstans. Fast då återstår i och för sig ordnandet av ett födelsedagskalas, men det har ju gått bra alla andra år..?

Roligheter

Har under våren fotat ett par konserter med ett amerikanskt rock band. Bandet och deras manager tyckte så mycket om bilderna att dom nu ska användas i deras promotion. Inga pengar till mig den här gången, men "photo credits" varje gång dom använder mina foton och, framför allt, något att skriva på min CV.

Kommer även vara ansvarig för press releaser och marknadsföring av en rock festival i Kalifornien i sommar och även vara officiell fotograf på själva tillställningen.

Tänk om det här kunde vara sånt jag alltid jobbade med...