Först: Tack för all omtanke och fina ord, det värmer enormt.
Sen: Det har inte hänt något särdeles nytt dåligt, utan det är same old migränskit*. Uppenbart är att jag måste ha hjälp med att hantera bakslagen, för det tar för mycket på psyket nu varje gång jag blir sämre.
* Anledningen till att jag blev sämre var att maken var borta på jobbintervju i Småland från tidiga morgonen till sena kvällen. Trots att jag hade ovärderlig hjälp att min Allra Käraste Syster (hon gick bl a upp med de två äldsta på morgonen och tog dom till dagis/skola så att jag fick sova) gjorde jag mer än vad jag kan och borde och fick således världens migräntopp som satt (sitter) i flera dagar. Har dessutom slutat sova på nätterna, vilket ni säkert kan gissa hur lyckat det är?
fredag, oktober 03, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh skruttan...
Bamsemegaduderkram!
Trist med jobbiga bakslag!
Kram
Fy tusan alltså...
Ska ni gå och bli smålänningar nu då? :)
Skicka en kommentar