10 år sen idag

Jag vet inte om det beror på att min kropp har fullt upp med sina egna problem, och mitt huvud därför mildrar sorgen, men idag har det nog varit den enklaste årsdagen hittills. Visst blir jag sorgsen när jag tänker på hur det var idag för tio år sen, men inte ledsen på samma sätt som förut. Tiden går och jag har vant mig vid ett liv utan honom, har numera svårt att tänka mig hur det skulle vara om han fortfarande levde...

Jag är på många sätt mycket mer realistisk nu än för några år sen, jag skönmålar honom inte lika mycket. Jag blundar inte för att han hade stora problem med spriten (även om han aldrig erkände det själv) och är därför väldigt vaksam på mina egna och syskonens alkoholvanor. Det känns lite hemskt att skriva det, men på vissa sätt förenklades livet av att han dog - vi behövde aldrig ta tag i missbruksproblemen med allt vad det inneburit och lett till.

Men jag saknar min pappa, det gör jag, varje dag och mitt liv kommer aldrig bli sig likt utan honom. Jag önskar med hela mitt hjärta att han hade fått träffa mina underbara ungar; att de hade fått lära känna sin barnsliga, lekfulla morfar. Om jag bara för en stund fick lämna dom i hans trygga famn så att de fick känna hans styrka och värme, så som jag och mina syskon fick göra. Jag önskar att jag hade kunnat få säga tack, tack för allt han lärt mig och allt han gjort för mig.

Utan för huset brinner idag tio marschaller, en för varje år vi saknat och varit utan dig. Vila i frid. nu och för alltid.