Jag undrar lite vad hon* tror att förmaningar är bra för i det här läget? Ja, det var dumt gjort, ja, jag borde slutat äta kortison för länge sen, ja, jag ska till magtarm, ja ja ja!
* Mamma, som vanligt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Känner igen känslan. Ibland är själva våndan värre än att ta tag i det. Oavsett vad "det" är.
Kärlek och ljus! ...som den store Dileva skulle kläcka ur sig ;)
Stäng öronen! Ibland är det faktiskt det bästa. *kram*
Viktoria: I det här fallet handlar det mest om att jag är irriterad på min mamma, som liksom aldrig vet när det är dags att knipa igen... Men jag håller med dig om att det oftast är jobbigast innan man tar tag i saker och ting! Försöker tänka "kärlek och ljus", men ibland gör hon det så svårt för mig. ;)
-sl-: jag försöker, men det är svårt på telefon... men hon slutade faktiskt när jag började storgråta, DÅ verkade det gå fram att det var fel tillfälle! (Typ 30 minuter efter att jag slagit av revbenen och följdaktiligen hade jävligt ont...)
Dumma henne. Varför gör hon så?? Vad vinner hon på det? *förstår inte*
-sl-: Jag pratade just med henne igen och nu bad hon faktiskt om ursäkt. Hon hade bara blivit så orolig över mina sköra ben och liksom reagerat konstigt... vilket inte är första gången, som bekant. Jag sa vad jag tyckte och förklarade hur läget ligger (eftersom jag orkar det nu). Hur som börjar jag mer och mer inse att hon inte är den jag trodde hon var, eller nått...
Ahh ok, då läste jag lite mer in i det du skrev än vad som var menat :)
Fast känslan med såna mammafasoner känns också igen... tyvärr får man väl säga. Sist mamma var här så skrev hon latmask i dammet på tv:n. Tack för den! Det var under en period av grymt mycket jobb och jag var slutkörd. Damm vad det sista jag oroade mig för.
Viktoria:
Det är inte lätt att veta alla gånger, och jag skriver ofta som att jag antar att alla vet vad jag pratar om, vilket naturligtvis inte alltid är fallet. :)
Ja, jag undrar vad det är med mammor egentligen? I mitt fall så tror jag mycket ligger i att vi är så otroligt olika och att hon nog är lite besviken på att jag inte sköter mitt liv på samma sätt som hon. Fin pik din mamma drog till med där... :-/
Mm olikheter är svårt. Kanske det är extra svårt för en mamma att acceptera att man väljer att leva sitt liv på ett annat sätt.
En tröst är nog ändå att man vet att de (mammorna) älskar en oändligt mycket och att det mesta görs i all välmening.
:)
Skicka en kommentar