Idag såg jag en mamma och en pappa och deras ganska så nya bebis (3-4 veckor typ) på Barnens Hus. De gick där och handlade lite smått och gått till bebisen och var så där bebislyckliga som man bara kan var precis i början (innan vaknätterna gör sitt ;).
Och det ger ett sting i hjärtat, fortfarande. För när lille Herr'n var tre veckor hade vi precis kommit hem från sjukhuset och någon bebisshopping fanns inte på kartan. Bara gångerna jag varit ute med honom i vagnen som inte varit transport till eller från dagis kan räknas på båda händerna.
På något konstigt sätt gör det mer ont ju äldre han blir...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mmmmmm nu hade vi ju inte det så jobbigt som er och det var ingen fara för mitt eller Noahs liv men jag kan ibland känna lite avundsjuka också. Jag var ju så dålig pga värken att vi inte en enda gång kom iväg till öppna förskolan. Jag fick helt enkelt samla kraft och energi till att klara av att hämta hem de andra barnen. Och jag som önskade så att Noah och jag skulle få gå på babysim eftersom det inte fanns möjlighet till det med de andra, Emma hade ju hjärtfel som behövde opereras och det gjordes inte förräns hon var 1 år gammal och jösses vad jobbigt det året var! Sen kom Lucas och så mycket känslor kom över en. Med Noah landade jag i allt och lugnet och tryggheten kom så fort jag hade honom på mitt bröst men min kropp orkade inte tyvärr! Men som sagt det var ingen fara för våra liv och det är en stor skillnad!!! Jag hoppas att du (och även jag så klart men jag tänker inte på det så ofta men det händer att jag tänker på allt jag och mina barn missar men jag försöker vara glad för att vi kan ligga på sängen tillsammans och kramas och läsa en bok när kroppen inte håller för att hitta på något annat) kommer över denna känslan för det är tungt att tänka på!
Kram
Nikki
Jag kan känna som du, att ju längre bort jag kommer från Fs bebistid, desto värre känns det att tänka på den. Vi hade ju inga problem med F, men jag hade som bekant väldiga problem med mig själv och av lillemans första halvår i livet minns jag mest en tjärsvart, klibbig gröt av ångest. Nu när jag ser leende spädbarnsföräldrar promenera med sina liggvagnar får jag ont i hjärtat, eftersom jag minns hur jag själv gick där och bara ville gråta. Och nu, med några års distans till den värsta perioden, sörjer jag djupare än någonsin att jag inte fick uppleva någon glädje alls i att bli förälder. En glädje som nu är högst närvarande varje dag, men som ändå inte fullt ut kan läka såren som bildades under spädbarnsåret.
Skicka en kommentar