Londonresan

Åkte dödstidigt hemifrån, innan bussarna börjat gå till och med så det fick bli taxi ner på stan och var på Arlanda strax innan 7. Mellanlandade i München så jag var inte framme på Heathrow för än kl 12. Sedan gick två (2) timmar åt att försöka ta sig till hotellet som låg typ 1 km utanför flygplatsen!! (Anledningen var att alla hjälpsamma människor bara skickade runt mig hela tiden och Heathrow är som bekant rätt stort...) Checkade in på hotellet, andades tre djupa andetag och bytte byxor innan jag åkte tillbaka till Heathrow, den här gången för att ta mig in till stan och sen vidare till Wembley.

Från Heathrow finns bara en tunnelbanelinje, Picadilly. Så långt, inga problem. Men den går så klart inte till Wembley, utan man måste byta. Frågan var bara var man skulle byta för att smidigast ta sig dit. Frågade mina med resenärer och jag fick en massa bra svar... bara det att alla var olika. En mindre debatt (vänlig sådan) utbröt innan jag ramlade av tåget någonstans (inte fan minns jag vad det hette) för att byta till den bruna linjen som skulle ta mig till Wembley. Spanar in några kids med Green Day-tröjor och bestämmer mig för att följa efter dom. Det gick bra, fast det är låååångt att gå från tunnelbanan till Wembley och det var snorkallt (12 grader och snålblåst).

Väl framme ska jag försöka lokalisera min biljett, eller snarare han som hade min biljett. Efter ett stort antal förvirrade samtal hittade jag äntligen till "the bottom of Wembley Way" (Wembley är också grymt stort btw) och får biljetten i handen. Lite sur är jag eftersom insläppet redan varit och de bästa platserna, de närmast scen i Golden Circle, redan var fulla. Traskar in på Wembley och hittar en sittplats så nära scen man kan komma (en fördel med att vara ensam). Sitter där och fryser och surar mig igenom första, för mig helt okända förbandet. Sen komer Joan Jett och då blir det i alla fall lite mer drag.

Här satt jag under förbanden. Scenen är alldeles till höger utanför bild.

När hon slutat får jag se en farbror med texten "Security Manager" på ryggen som tar med sig fem pers och släpper in dom i GC. Fan, tänkte jag, där borde jag ju ha hängt på. Surar lite till över det, men bestämmer mig för att fråga honom nästa gång jag ser honom. Det dröjer till 10 minuter innan Green Day ska börja innan han dyker upp igen och jag går fram till honom (lagom nervös) och frågar om inte jag också kan få komma in i GC. "Okay luv" säger han och ler. Lycka!

Ett par minuter senare står jag framför scen, ganska långt ut till höger och myser. Det var ingen trängsel alls där på min kant och de som stod runt omkring var jätte trevliga och omtänksamma (typ bad om ursäkt när de råkade trampa mig på tårna - det hade aldrig hänt i Sverige).

Billie Joe Armstrong, fotad av mig!

Green Day var... bäst! Så enkelt är det. Och det är stort att ha varit där, på Wembley av alla ställen med över 60 000 pers i publiken. 2 timmar och 50 minuter av ren lycka - hur ofta händer det?

Sen måste jag skriva något om organisationen: Det märks att de är vana vid stora event och vet hur man får det att flyta. Det var t ex inga som helst problem att ta sig ut och därifrån, trots det stora antalet människor. Visst, jag fick vänta ett extra tåg eftersom det första blev fullt, men det brukar hända när man ska från Globen också. Överallt fanns funktionärer som hjälpte till att valla folket dit de skulle. Och folket var alldeles glada och avslappnade, inget bråk någonstans.

Tyvärr saknades de där funktionärerna inne i stan och det dröjde till halv två innan jag kom ut till Heathrow igen. (Att veta vilka tunnelbanor som går var och när på natten är minsann inte det lättaste...) Vid två (tre svensk tid) stupade jag i sängen och sov fem timmar innan det var dags att gå upp och flyga hem.

Beviset på att jag var där. Och ja, jag har tagit av det nu.