Inte så bra start

Gaaaah! Journalist-jävla-kursen har redan börjat, men de hade missat mig när de skickade ut information - hurra. Nu ligger jag tre inlämningsuppgifter efter och första examinationsdelen är nästa fredag. Därför har jag inte tid att sitta här och blogga, men jag måste så inte bloggpolisen tar mig (se kommentar under inlägget nedan). Dags att skriva en nyhetsnotis om en fiktiv (?) trafikolycka i Småland.

Men, jag har ju inte bloggat något idag!

Kanske för att jag haft fullt upp med att vara positivt? Nej, nu ljög jag. Jag har haft fullt upp med barn, hundar, handling, matlagning, tvätt och sist men inte minst migrän. Dagens roligaste var nog när hunden drog Prinsen (ca 11 kilo med ytterkläderna på) i pulka. Jisses vad det gick, och guppade! Mamma kom på spontanvisit och underhöll de äldsta en stund (lille Herr'n är mycket skeptisk mot alla som inte bor i det här huset, så honom fick hon inte komma nära, för honom). Skönt att kunna laga mat och sätta på en tvättmaskin utan en som pratar hål i huvudet på en och en som busar obegränsat.
Nu vill migränen sova, och jag böjer mig för dess vilja. Goder natt alla läsare, återkommer i morgon med ett intressantare inlägg!

Ett försök att vara positiv

Efter att ha ramlat in på Singelpappans blogg igår, har jag jag bestämt mig för att försöka se saker och ting från den ljusa sidan. Han har gått igenom det värsta jag kan tänka mig, nämligen förlorat sin livskamrat och ditt nyfödda barn i en trafikolycka. Ändå lyckas han vara positiv, och kan han, så kan fan jag det med! (Speciellt gillar jag hans uttryck "att inte sätta på sig offerkoftan", det ska bli mitt nya motto. Rekommenderar er ett besök i hans blogg om ni inte redan varit där.)
Då kör vi:
- Mina revben är så gott som helt bra (jag känner lite om jag lyfter och samtidigt roterar överkroppen)
-> Eftersom revbenen har läkt sover jag mycket bättre
-> Eftersom jag sover bättre har jag inte lika ont i huvudet
- Alla barnen är friska
-> Eftersom alla barnen sover på nätterna är maken piggare
-> Eftersom maken är piggare blir inte vi osams lika lätt
- Det har gått bra att sluta med kortisonet
-> Jag har gått ner tre kilo i vikt och är inte lika svullen längre
-> Eftersom jag inte är lika svullen längre kan jag ha min vigselring igen

Det var allt jag kunde komma på just nu, förutom det att jag har tre underbara ungar och en make som jag älskar över allt annat. Och enligt Singelpappas uppmaning, ska jag tala om det för dom nu.

Utbrända mammor

Dagens (egentligen gårdagens, eftersom det var reprisen jag tittade på) Oprah handlade om mammor som blir utbrända av alla krav som ställs på dom (av sig själva, släkten och samhället i stort). Det började med den stackars mamman som glömde sin 1,5-åring i bilen utanför sitt jobb i åtta timmar mitt i sommaren. Det slutade i katastrof och nu sörjer hon dottern som hennes glömska hade ihjäl. Andra mammor berättade om hur de glömt barn hemma när de åkt iväg, hur de glömt gasen på, kört dotterns kattunge i torktumlaren o s v.

Jag kände igen mig i deras historier. Att ha bomull i huvudet. Att inte kunna tänka på två saker samtidigt, för då glömmer jag den ena. Att inte riktigt klara av tempot.

Skillnaden mellan dom och mig är att jag har en make som förstår att jag inte kan dra lasset ensam (och särskilt inte under rådande omständigheter), som ställer upp och tar vid där jag tar slut. Jag förstår inte hur männen kan stå bredvid och se hur de slits ner mer och mer? Hur de kan undgå att se hur det egentligen står till? Hur de kan utsätta både sina barn och deras mamma för fara genom att inte finnas där?

Tårar till tidningen

Det är inte ofta jag gråter när jag läser tidningen, men idag när jag läste om de fasor som Mahamad Mohamod upplevde i kurdiska Halabja som barn träffade orden rätt i hjärtat. Inga barn, eller människor överhuvudtaget, ska behöva uppleva något sådant. Någonsin. Ändå upprepar sig historien i detta nu, i Gaza, i Sudan och på andra platser i världen. Jag gråter för att världen är ond, för att barnen aldrig kommer bli hela barn igen, för att vi inte kan garantera att det inte händer igen och igen och...

Icke-kommunikation med lönekontoret

Har dom ingen utbildning alls, de som sköter våra personalfrågor? Har i två dagar försökt förklara varför jag vill vara 100% föräldraledig trots att jag är sjukskriven på 50% (det har med den nya rehabiliteringskedjan att göra.), men det är som att prata med en vägg. Nu ger jag upp och fortsätter vara FL på 50%. Det här tar för mycket kraft.

Jag minns förintelsen

Låt oss aldrig glömma de miljoner människor som fick sätta livet till i nazisternas koncentrationsläger och gaskammare. Låt oss minnas så att det aldrig upprepas.

Böcker i långa rader

Har fått litteraturlistan till journalistkursen och jag blev lite trött, redan innan jag faktiskt läst något. Det är nämligen inte mindre än tio böcker som ingår i kursen, samt ett par broschyrer och naturligtvis en del referenslitteratur. Jag är inte så förtjust i att köpa facklitteratur som jag inte vet om den är något att ha, det är fullt nog i bokhyllan (och inte är de snygga heller), men den här gången blir jag nog tvungen att köpa det mesta. Vilket leder till problem nummer två; hur ska jag kunna läsa all den här litteraturen med min migrän? Vi har inte fått några läsanvisningar än, men tänk om vi ska läsa... allt?! Då blir det nog ingen kurs för mig, just nu i allafall. Ska nog mejla kursansvarig i morgon och kolla läget, innan jag målar fan på väggen.

Hot hot hot

Sitter fortfarande och myser efter kvällens wok-middag. Den blev så där alldeles lagom stark (på min tallrik ska tilläggas, i pannan måste det vara feset p g a barnen), en fin liten eld på tungan att värma gommen med. En balanserad hetta som förstärker och kompletterar övriga smaker i maten.

Nu när jag fått egna barn förstår jag förresten min pappa som alltid suckade över att han inte fick krydda maten som han ville. Min onge (den äldsta) klagar att det är starkt om man har oregano i.

Hur vill ni ha maten; fesen eller glödhet?

Det är ju själva fan

Jag blir så jädra less på att jag inte kan gå ens en kort lugn promenad med hunden utan att få migrän. Jag vill vill vill gå långa turer i skogen och bara umgås med henne, men när priset jag (och resten av familjen) får betala är flera timmar i sängen med ett huvud som hotar att brisera, då känns det inte lika lockande längre. Det värsta är att hennes liv ju är så kort i jämförelse med mitt, och det känns som att jag förlorar dyrbar tid med henne (hon fyller trots allt 10 år snart) när jag är så här trasig. Hoppas det snart blir bättre väder så att jag åtminstonne kan cykla med henne, för det får jag av någon underlig anledning aldrig migrän av.

Dig eller hunden?

Såg ett program härom dagen om en tokig kvinna som älskade hönor. Hon räddade burhöns från äggfabriker (när de inte värper längre dödas dom) och tog hand om dom till de dog en naturlig död. Så långt okej, men när hon började pussas med hönorna, då kände jag att det kanske hade gått lite långt...?

Hur som, hon sa en sak som fick mig att börja tänka: "Om det var en eldsvåda och jag var tvungen att välja mellan att rädda ett djur som jag känner och en främling, så skulle jag välja djuret."

Sanningen är att jag inte vet hur jag skulle göra om jag var tvungen att välja mellan min älskade vovve och en helt okänd människa i en sån situation. Och det skrämmer mig lite.

Jag såg mig själv

Gick upp för att hämta dottern hos en klasskompis. Ringer på, dörren öppnas och där står... jag för si så där tjugo år sen*. Med ens blev allting overkligt; var jag verkligen där för att hämta ett barn? Vems barn var det i sånt fall? Det kunde ju inte vara mitt, eftersom jag är storasyster inte mamma. En sekund varade känslan, sen lyckades jag bete mig som en vanlig mamma. Tror jag. Men jag hade svårt att hitta något att säga till storasystern.

* det var alltså storasyster16 år som öppnade

Sömnparalys

När man är i ett visst stadium av drömsömn är kroppen paralyserad; jag antar för att man inte ska kasta sig ut för fönstret i tron om att man kan flyga eller så. Ibland kan jag bli medveten om att jag drömmer och även att jag är paralyserad. Ofta är det en hemsk eller obehaglig dröm, och det är när jag kämpar för att vakna som jag märker att jag är paralyserad. Känslan är svår att beskriva, men jag kämpar och kämpar för att kunna röra mig, utan resultat. Jag får panik, känner det som jag håller på att kvävas (jag kämpar för att röra mig och glömmer bort att andas). Jag önskar inget hellre än att något barn ska skrika, att maken ska vända sig i sängen eller något annat hända som väcker mig, men det händer sällan. Om inte det fungerar, om ingen väcker mig, är enda sättet att lugna ner andningen och sjunka tillbaka ner i drömmen. Förhoppningsvis vaknar jag helt nästa gång det blir hemskt.

Migränhelg

Det var länge sen jag hade en sån här dålig helg, vill bara sjunka ner i ett mörkt tyst hål. Maken tror att det är väderomslaget, jag tror att det är alla dåliga nyheter* och allt tjafs** den senaste tiden som tar ut sin rätt. Skit samma egentligen, för allt är saker utanför min kontroll. Den där resan till Italien som maken pratar om känns mer och mer lockande.

* levern, mormors ben, lillasyster långt borta som var med om en misshandel på nära håll^
** neuro och jobbet^^

^ hennes kompis blev nedslagen med en flaska av en transa on drugs
^^ vår sekreterare satte käppar i hjulet för mig och såg till att jag fick en löneskuld

Det som var roligt förr

Jag minns hur mycket vi skrattade på gymnasiet när vi lärde oss vad hemorrojder är. Det var veckans, om inte månadens hjödpunkt. Tänk liksom, åderbråck i analen, kan det bli mer komiskt?

Så här 15 år och tre graviditeter senare är det inte riktigt lika roligt längre, även om ordet i sig är bland de mer skrattretande i svenska språket.

Jobbvisit

En och en halv timma på jobbet*, en halvtimme på bussen hem. Migrän nu så klart, men det känns ändå bra att ha tagit första steget mot att komma tillbaka.

* En mycket prominent forskare höll föreläsning idag, inom ett ämne som ligger väldigt nära mitt.

Att lida i religionens namn

På TV är det ett program om en bebis som får lida för religionens skull. Det gör mig illamående att okunskap kan leda till att ett mycket sjukt barn inte får sjukhusvård för att traditioner och religion säger annorlunda. Återigen, hur långt får man gå i religionens namn? En sak om man som vuxen väljer att bli martyr, men ett litet nyfött barn, nej det är aldrig okej.

Min lilla mormor

Mamma ringde precis och sa att mormor ramlat och brutit lårbenet. Jag vet att jag inte kan skylla på "vården" hon får utan underlag, men det känns bra jävla frestande... Stackars stackars min lilla mormor.

Omtänksamt

Alldeles nyss ringde en utav fröknarna på dagis "bara för att ge dagens magsjukerapport". De vet ju hur jag mår och att det är svårt för mig att ha Prinsen hemma hela dagarna, därför ville hon uppdatera oss om läget. (Tyvärr insjuknas det fortfarande...) Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag blir mottagare för sådan omtanke.

Det absolut motsatta utspelade sig på Lindex idag, dit jag och lille Herr'n a.k.a. Skrikburken, tagit oss idag.Där träffade jag ett barn i dotterns klass (I) tillsammans med sin mamma. När jag lite skämtsamt frågade om I var ledig för att kunna handla på rean svarade mamman "nej, h*n var hemma för att h*n varit magsjuk och de får ju inte gå tillbaka till skolan på 48 timmar". Jag svarade att man nog bör hålla sig hemma då, eller åtminstonne inte bland folk, eftersom det är väldigt smittsamt med magsjuka och liksom meningen med 48 timmars-regeln. Mamman mumlade något om att h*n var så pigg att de inte kunde sitta hemma utan att bli osams. Sen gick hon och tog barnet med sig. Hoppas de inte hann smitta ner någon.

Var är mina utkast?

Hallå Blogger, var har ni gjort av mina utkast på superintressanta inlägg jag gjorde igår??