Min mormor är dement, hon har Alzheimer's. Därför bor hon på ett äldreboende speciellt för de med demenssjukdomar. Fram till i höstas har allt fungerat mycket bra där, mormor har haft det så bra hon kan ha det i sin sjukdom. I oktober tog det privata företag som vunnit upphandlingen i kommunen över vården och sen dess finns inte min mormor mer. Istället har de skapat ett neddrogat vrak, som knappt orkar hålla ögonen öppna, än mindre prata eller äta ordentligt. Anledningen? Jo, företaget har vunnit upphandlingen till ett pris där de inte har råd att bedriva en tillräcklig vård. På nätterna har en enda personal ansvaret för 26 dementa. För att klara av det ger de tunga sömnmedel, sömnmedel som sitter i länge och gör patienterna dåsiga öven på dagarna. Ovanpå det har det beslutat att ge min mormor tunga morfinpreparat för att hon har så ont i ett knä att hon inte kan gå. Fast att hon blir så neddrogad av det (och sömnmedlet) att hon ändå inte kan gå, det spelar ingen roll. (Varför inte sätta henne i en rullstol, utan morfin istället? Jo, för det finns ingen som kan hjälpa henne i och ur den.) De dödar henne långsamt och de kallar det vård.
Så ser det ut idag, år 2009, i Sverige. Jag skäms, jag är arg, men mest av allt är jag ledsen för att de drogat bort min mormor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Fy fan!
Jag har upplevt flera livs slutskeden och tack och lov har mina kära och jag sluppit det du beskriver.
Vad kan man göra? Det kliar i fingrarna men jag vet inte vad man ska göra med klådan. Frustrerande!
Jag tänker att de äldre är som barn. Någon som vi måste ta hand om. Någon som är beroende av vår goda vilja, vår nåd. Då sviker samhället?
Då våra älskade familjemedlemmar är som mest sårbara så svarar vi inte upp. Varför då? Svaret är väl det mest patetiska man kan tänka sig - pengar. Här har vi en grupp människor, älskade familjemedlemmar som inte får kosta någonting verkar det som. Eller åtminstone så lite som möjligt.
Är det något vi ska satsa pengar på så är det väl de som behöver det mest? De som är beroende av andra, som inte klarar sig själva.
Nej, fy fan!
Kan bara hålla med i allt du skriver.
Mamma ska ta tag i det hela nu efter helgerna (vi fick veta först på julafton hur illa det var) och kontakta både medicinskt och verksamhetsansvarig. Hjälper inte det får hon gå vidare till kommunen och pressen, kanske kan man också polisanmäla det hela?
Vad förbannad man blir... En av de anledningar till att jag faktiskt valt att aldrig återvända till åldringsvården för arbete, är just att tiden inte längre finns. Jag jobbade mellan 2001-2006 och på bara dom åren, hände det så mycket...
Det går att anmäla, kolla in Lex Maria.
Kram!
Det är ju fruktansvärt!!!! Att människor bara kan med att behandla de gamla så här.
Himla bra att din mamma tar tag i detta nu. Hoppas hon inte ger sig förrän de ansvariga ber om ursäkt och avskedas. Tycker en polisanmälan är på sin plats och pressen borde definitivt få veta detta. Hoppas det blir förstasidestoff.
Fy, vad arg jag blir!
Jag hoppas att det ordnar sig för din mormor!
Om det inte löser sig så verkar det finnas de som Denise som vet hur man går till väga med en anmälan.
Fy tusan! På dem bara!! =/ Jag är bra på att svinga kängor så behövs det får du hojta ;-)
Ush, man tror knappt att det är sant (ja, jag vet att det går till så men vill inte tro på det :()
Så bra är det med den privata sektorn...
Hoppas verkligen att din mamma kommer nån vart för det lär ju vara fler än din mormor som råkar ut för liknande förvaring (eller var det vård dom kallade det)
Kram
Det är fruktansvärt! Min farmor fyller 90 år i år och bor än så länge kvar i sitt hus, trots att hon fått två strokes under de senaste fem åren. Hon får hjälp genom hemtjänsten, men det börjar närma sig det stadium då inte heller det fungerar. Min pappa är rädd för att hon inte skulle trivas väl på ett äldreboende och jag kan verkligen förstå hans oro, inte minst efter att ha läst ditt inlägg.
Det sorgliga är att såhär fungerar ju vården på andra ställen också. Inom psykiatrin har man inte råd att erbjuda terapi och anpassad arbetsträning, utan då blir narkotikaklassifierade läkemedel lösningen på var och varannan patients problem.
Min pappa som nyligen fick typ 2-diabetes får högar med läkemedel, men knappt en ord om hur man kan förbättra sina värden genom motion och bättre kost.
Nej fy sjutton... Vi måste sluta se läkemedel som någon sorts ersättning för omsorg om människor. Läkemedel som borde vara komplement till annan behandling har nu blivit förstahandsval.
Jag hoppas att det blir bättre för din mormor och att vården i stort blir bättre också för den delen.
Skicka en kommentar