Ser jag ut som en knarkare?

Jag har ju glömt att skriva om säkerhetskontrollen på Heathrow när jag skulle flyga hem. Jag hade inte sovit många timmar och var kanske inte mitt snyggaste jag, dessutom hade jag keps på mig och solglasögon till jag kom fram till säkerhetskontrollen. (Ni vet ju varför, men för dom kanske det såg lite misstänkt ut?) Hur som helst blev jag tagen åt sidan efter att jag passerat metallbågarna och min väska röntgats. De klämde igenom mig och frågade om jag hade någon mobiltelefon. Fick lämna ifrån mig den och sen svepte damen med en liten trasa på en pinne över skärmen och tangenterna. Trasan stoppade hon in i en maskin som blippade lite och sen fick jag gå.

Jag var lite för trött för att förstå vad det handlade om, men sen när jag kommit hem råkade jag slå på Gränsbevakarna UK och då fick jag se samma maskin och vad den var till för: Trasan suger nämligen åt sig alla små smulor man har på mobilen och sen kan maskinen hitta yttepytte små knarkrester. De kollade alltså om jag hade knarkat i London. Så fräsch såg jag alltså ut den dagen! Och av alla som stod i säkerhetskön tog de bara in mig. Som att vinna på lotto, typ.

Jo, men alltså, vi är sjuka

Knappt hade min mage repat sig innan lille H vek sig i feber som övergick i prickar på lördag. I söndags såg han riktigt illa ut och han kliade sig en hel del. På kvällen kroknade Prinsen i hög feber och klagade på ont i huvudet. Öroninflammation tänkte vi på en gång.

Idag har vi varit hos husläkaren med killarna. Den ene har mul- och klövsjukan (fast nu för tiden heter det visst "höstblåsor", men det kan man ju inte säga på sommaren. Väl?) och svinkoppor, den andre har, tack och lov, bara feber.

Bredspektrum antibiotika till den lille, som efter första dosen utbrast i ett kraftfullt "blä!". Ska bli kul att se hur det går med det där de närmaste 10 dagarna.

Är det inte den ena så är det den andre, är ord som liksom faller på en dag som denna. Själv mår jag i alla fall bättre, både fysiskt och psykiskt. Tror tamejsjutton att hålet inte är lika djupt längre och att jag inte ramlar ner lika lätt.

Midsommar

Barnen leker och stojar ute i trädgården. För en gångs skull är det sol och varmt. Själv sitter jag inne och är svag efter gårdagens magpers. Har kunnat äta lite idag utan att det bara passerat rakt igenom, men det tar några dagar innan jag är fit for fight igen.

Synd på all den goda maten jag hade tänkt göra, men hey, helgen är lång - vi kan fira midsommar en annan dag!

Saker man inte vill vara med om

Totalt maghaveri på Ica Maxi mitt i Midsommarhandlingen.

Okej, kanske inte det värsta jag varit med om i mitt liv, men någonstans mitt emellan "bli nedspydd av magsjuk unge" och "se narkossyrrorna klämma in blod med panik i blicken" hamnar det nog.

Just nu är jag bara glad att jag hann till en toalett innan jag bajsade på mig. Det var inte långt ifrån, kan jag avslöja, där bland alla tokhandlande människor...

Försöker få i gång hjärnan

Med lite algebra. Går så där. Lite skrämmande hur mycket jag glömt, men det kommer väl tillbaka hoppas jag.

Skört

Idag mår jag skit igen. Det krävs inte mycket för att jag ska slira tillbaka ner i hålet. Inte riktigt lika djupt som sist som tur är.

Har hamnat i en situation jag inte vill vara i. Mittemellan två stridande parter. I ett bråk som inte rör mig, inte direkt i alla fall. Det gör mig nedstämd och fundersam. Vet inte vem jag ska tro på eller vilket håll jag ska vända mig åt. Säger att jag inte vill höra, men de berättar ändå.

Dessutom mår jag illa, har mens och migrän. En riktig toppendag.

Plötsligt händer det

De två äldsta barnen har lekt tillsammans i en timme. Utan att bråka. Nytt rekord.

Londonresan

Åkte dödstidigt hemifrån, innan bussarna börjat gå till och med så det fick bli taxi ner på stan och var på Arlanda strax innan 7. Mellanlandade i München så jag var inte framme på Heathrow för än kl 12. Sedan gick två (2) timmar åt att försöka ta sig till hotellet som låg typ 1 km utanför flygplatsen!! (Anledningen var att alla hjälpsamma människor bara skickade runt mig hela tiden och Heathrow är som bekant rätt stort...) Checkade in på hotellet, andades tre djupa andetag och bytte byxor innan jag åkte tillbaka till Heathrow, den här gången för att ta mig in till stan och sen vidare till Wembley.

Från Heathrow finns bara en tunnelbanelinje, Picadilly. Så långt, inga problem. Men den går så klart inte till Wembley, utan man måste byta. Frågan var bara var man skulle byta för att smidigast ta sig dit. Frågade mina med resenärer och jag fick en massa bra svar... bara det att alla var olika. En mindre debatt (vänlig sådan) utbröt innan jag ramlade av tåget någonstans (inte fan minns jag vad det hette) för att byta till den bruna linjen som skulle ta mig till Wembley. Spanar in några kids med Green Day-tröjor och bestämmer mig för att följa efter dom. Det gick bra, fast det är låååångt att gå från tunnelbanan till Wembley och det var snorkallt (12 grader och snålblåst).

Väl framme ska jag försöka lokalisera min biljett, eller snarare han som hade min biljett. Efter ett stort antal förvirrade samtal hittade jag äntligen till "the bottom of Wembley Way" (Wembley är också grymt stort btw) och får biljetten i handen. Lite sur är jag eftersom insläppet redan varit och de bästa platserna, de närmast scen i Golden Circle, redan var fulla. Traskar in på Wembley och hittar en sittplats så nära scen man kan komma (en fördel med att vara ensam). Sitter där och fryser och surar mig igenom första, för mig helt okända förbandet. Sen komer Joan Jett och då blir det i alla fall lite mer drag.

Här satt jag under förbanden. Scenen är alldeles till höger utanför bild.

När hon slutat får jag se en farbror med texten "Security Manager" på ryggen som tar med sig fem pers och släpper in dom i GC. Fan, tänkte jag, där borde jag ju ha hängt på. Surar lite till över det, men bestämmer mig för att fråga honom nästa gång jag ser honom. Det dröjer till 10 minuter innan Green Day ska börja innan han dyker upp igen och jag går fram till honom (lagom nervös) och frågar om inte jag också kan få komma in i GC. "Okay luv" säger han och ler. Lycka!

Ett par minuter senare står jag framför scen, ganska långt ut till höger och myser. Det var ingen trängsel alls där på min kant och de som stod runt omkring var jätte trevliga och omtänksamma (typ bad om ursäkt när de råkade trampa mig på tårna - det hade aldrig hänt i Sverige).

Billie Joe Armstrong, fotad av mig!

Green Day var... bäst! Så enkelt är det. Och det är stort att ha varit där, på Wembley av alla ställen med över 60 000 pers i publiken. 2 timmar och 50 minuter av ren lycka - hur ofta händer det?

Sen måste jag skriva något om organisationen: Det märks att de är vana vid stora event och vet hur man får det att flyta. Det var t ex inga som helst problem att ta sig ut och därifrån, trots det stora antalet människor. Visst, jag fick vänta ett extra tåg eftersom det första blev fullt, men det brukar hända när man ska från Globen också. Överallt fanns funktionärer som hjälpte till att valla folket dit de skulle. Och folket var alldeles glada och avslappnade, inget bråk någonstans.

Tyvärr saknades de där funktionärerna inne i stan och det dröjde till halv två innan jag kom ut till Heathrow igen. (Att veta vilka tunnelbanor som går var och när på natten är minsann inte det lättaste...) Vid två (tre svensk tid) stupade jag i sängen och sov fem timmar innan det var dags att gå upp och flyga hem.

Beviset på att jag var där. Och ja, jag har tagit av det nu.

Vardagsdrama

Idag firade vi måndag genom att handla mat på McD (jag firar väl mest att jag slipper laga den...), i driven. Dottern fick fel leksak i sitt Happy Meal så maken kör till en parkering, kliver ur bilen och älgar iväg mot restaurangen. Bara det att han glömmer dra i handbromsen/lägga i en växel så bilen börjar rulla bakåt.

Där sitter jag, fastspänd i baksätet med all mat i knät medan vi rullar rakt över vägen (McD-vägen visserligen, med ganska lite trafik, men däremot en hel del människor som gick omkring...).

Dottern skriker och jag lyckas på något sätt spänna loss mig och dyka ner på förarsidan och trycka på bromsen. (Var tvungen att fråga Dottern om bilen stod stilla, för jag såg ju inget där nere på golvet.) Med ena handen på bromspedalen la jag i handbromsen innan jag började krångla mig upp igen. Såg att vi stod tvärs över vägen, några decimeter från en stolpe. Skickar Dottern att hämta Maken medan jag försöker samla mig en smula.

Maken kommer och... börjar gapskratta. Själv höll jag mig för skratt och hade jävlig ont på diverse ställen - bildykning är ingen lätt sport. Så här i efterhand är det kanske lite roligt, men just då, när man sitter helt hjälplös i baksätet, då var det bara otäckt. Ser hela tiden framför mig hur något barn rusade ut bakom bilen (vi rullade liksom snett emot lekparken)...

London i bilder

Två bilder som sammanfattar hela min resa:

Tunnelbanan

Wembley stadium

Payback

Inte helt oväntat att jag mår skit idag. Men det gör det ju inte roligare.

Hemma

Trasig av trötthet, men lycklig.

London var jobbigt, dåligt och bra. Fast inte på en gång. Tråkigast var faktiskt att jag inte hade någon att åka med.

Mer i morgon. Nu sova.

London baby!

Wild and crazy eller inte, i helgen drar jag till London. Tillbaka på söndag eftermiddag. Äventyr - exakt vad jag behöver just nu.

P.s. Vet ni förresten vem som uttalade de bevingade orden i rubriken?

Någon som jag

Det är vad jag skulle vilja ha just nu. Fast samtidigt skulle det säkert bli jobbigt. Edit: Någon nästan som jag. Det vore bra.

Busskung

The only way to go.

Ja, det här har blivit en bilderblogg till orken att skriva återkommer.

Somrigt

Fin plats för sista vilan

Jag bygger stege

För att ta mig ur det svarta hålet.

Det går långsamt framåt, men jag är inte nere i det mörkaste mörka längre. Ibland blir det bakslag, som igår, efter barnkalas med 18 ungar (jag var inte med på själva kalaset, men det är ju en del som ska förberedas). Vissa saker går helt enkelt inte att ställa in, så är det bara.

En annan dag ska jag berätta om vad jag tror har utlöst allt det här. Idag orkar jag inte försöka få ner tankarna i ord.

Tack för all er omtanke och kramar. Har läst kommentarerna om och om igen när det känts som värst.

Punked

I pledge allegiance to the underworld
One nation under dark
There of which I stand alone
A face in the crowd
Unsung, against the mold
Without a doubt
Singled out
The only way I know

One light, one mind
Flashing in the dark
Blinded by the silence of a thousand broken hearts
"For crying out loud" she screamed unto me
A free for all
Fuck 'em all
You are your own sight

Alldeles nattsvart

Ingenting känns det minsta roligt eller meningsfullt. Hela jag är tömd på energi och det känns som att jag skulle behöva gråta, riktigt ordentligt, men orkar inte. Orkar inte bry mig om just någonting, finns ingenting att se fram emot, ingenting som gör mig på bättre humör.

Tror jag går och lägger mig och hoppas att det är en bättre dag i morgon.

Börjar bli lite orolig för mig själv

Eller för min hjärna. Jag börjar misstänka att migränen (eller blodförlusten) faktiskt gett permanenta skador. Okej för att vara virrig och glömma saker, men när jag börjar få problem med andra saker, som mängder, antal och klockslag/tiduppfattning då känns det lite läskigt.

Ett par exempel: På affären kan man köpa 3 avokado för 10 kr. Jag plockar på mig 4 st och förstår inte varför det blir så konstigt på kvittot. Eller så köper jag 3 askar tomater för 20 kr, men är helt övertygad om att de skulle kosta 10 kr (vilket ju är helt orimligt) och tror att de gjort fel i affären. Eller när jag ska åka 17:15 bussen från jobbet, då kan jag titta på klockan hundra gånger och inte fatta att det är en halvtimme kvar när den är 16:45. (Svårt att förklara, men tidskänslan finns liksom inte där...)

Det är jätte jobbigt att inte kunna lite på sig själv... Måste nog ta och ringa Neuro och diskutera det här tror jag.

Test: Xperia X10 mini

Okej, nu har jag hunnit pilla lite mer på min nya vän och, jo jag gillar den. Framför allt gillar jag att den är så liten och ändå kan så mycket. Visst, antalet appar är betydligt färre än till storebror X10, men en hel del roligt finns det.

Det enda jag egentligen undrar är varför inte Google fixar en app så att man kan blogga på blogger på ett smidigt sätt? (Med tanke på att det är Google som ligger bakom både android och blogger så är det ganska konstigt.) Med Wordpress kan man däremot blogga hur bra som helst, men vad hjälper det när jag har bloggen här?

Och ni verkar inte ha tid med mig heller...

Eller har ni bara ledsnat på mitt ordbajsande?

Har inte tid med er

Leker med min nya mobil och det blir nog bra det här sörrni!

Och migränen fortsätter

Nu håller jag på allvar på att tokig på det här. Orkar inte ens räkna efter hur många dagar i rad jag haft stor-migrän nu, men det är många fler än på mycket länge. Som grädde på moset har jag dragit på mig spänningshuvudvärk igen, något jag varit nästan helt utan i ett år. Smärta på smärta, på samma ställe fast på olika vis.

Vad är det här för skit - det ska väl inte bli sämre heller?!

Eller jo, det är klart det kan bli sämre när man slutar med medicinen... I kväll är det jag som sätter in Saroten igen. Hellre trött som en zombie än knäckt av migrän. Och nu vet jag i alla fall att den gör någon nytta.

Inte mycket att förtälja

Har varit på jobbet hela dagen, trots migrän, för att döva det dåliga samvetet. Men egentligen vill jag bort, eller ut på fältet och jobba som reporter. Men med tre barn och en hel massa hus lån går det inte bara att släppa allt och slänga sig handlöst ut. Alltså sitter jag mest och dagdrömmer ihop planer på hur jag ska bära mig åt för att komma vidare. Mycket produktivt.