Man vet

... att man har migrän när man hela tiden klickar bredvid länkar med mera. Ska nog vila från datorn ett tag.

För övrigt...

... var både fredagskvällen och lördagen eländigt migräniga. Idag känns det tack och lova bättre.

Prinsen är feberfri och är som vanligt. Enda problemet nu är att han verkar åkt på en liten ögoninflammation. Eftersom det är ruggigt smittsamt blir vi nog hemma i morgon med.

En påminnelse

Fick veta idag att ett till par av våra "vänner från förr" flyttat isär och ska skilja sig. Återigen blir jag påmind om att även det man tror ska vara för evigt kan ta slut. Det som gör att det känns lite extra den här gången är att det dom hade påminde så mycket om det vi har, jag och Maken. Samtidigt kan jag på något sätt se och förstå varför det blev som det blev. Lika, fast väldigt olika.

En påminnelse är det hur som helst, att inte ta det jag har för givet, att aktivt arbeta för min relation och hitta nya sätt att visa att jag älskar Maken mest av alla.

Payback

Och där kom den, jätte migränen jag väntat på den senaste veckan. Lagom till helgen. Klassiskt.

Genustänkande i skolan 2009

Flickorna får nyckelpiga och fyrklöver på sina lådor. Pojkarna en liten fotbollsfilur som spelar fotboll.

Jag hade inte lagt märket till det här tidigare, men när jag påtalade för Maken vad jag tyckte om det berättade han att det varit uppe på föräldramötet tidigare i höst. En pappan berättade att hans dotter hade varit jätte ledsen när hon såg lådorna. Hon älskar att spela fotboll och förstod inte varför hon inte fick en fotbollsfilur.

Välkommen till skolan, lilla vän.

Kom just hem

För från skolan kan man inte ta VAB. Är det obligatorisk så är det. Och det är det, i morgon, när vi ska redovisa vårt tredje grupparbete för den här veckan.

Uppgiften är att planera en egen tidningsredaktion. Märks det att vi är lite trötta på allt gruppande när vi planerade in kuddrum och bollhav på vår redaktion?

Där den ene slutar tar den andre vid

Första dagen på en vecka för lille H på dagis idag. Klockan 12 ringer de och säger att Prinsen har feber och klagar över ont i pannan. En hel halvdag utan VAB alltså.

Å andra sidan borde jag inte klaga för än magsjukorna kommer. Förkylningar ter sig rätt oskyldiga i jämförelse.

Vad har de gjort?

Sen när har Yoda vassa klor?

Jobbar

Ger min dator lite mer minne. Nu kanske den blir lite gladare och räknar lite bättre åt mig.

Jaha, men tack så jävla mycket!

Idag kl 10 började vi en ny kurs, men lärarna är exakt de samma som på förra kursen. I morse kl 09:18 fick vi ett mejl där det stod att de här två böckerna ska ni ha läst till fredagens seminarium. Nästa mening var "Den första är slut på förlaget, ni får låna den på biblioteket. Den andra kan bara beställas från Göteborgs universitet.".

På föreläsningen fick vi veta att det är seminarium på fredag, och naturligtvis grupparbete tills dess.

Vi ska alltså läsa två böcker, varav en inte går att få tag på (biblo hade två ex och vi är 30 st i klassen) och den andra måste skickas från Gbg, och dessutom knåpa ihop ett grupparbete av det. Till fredag kl 10. Alltså måste vi ha läst böckerna till i morgon, för att kunna göra grupparbetet. Efter en hel del arga protester från oss, gick läraren med på att
1) vi bara behövde läsa en del var i boken (alla behöver inte läsa allt)
2) kopiera upp de kapitel vi behöver läsa

Jag tror jag ska skicka honom ett mejl med ordet "framförhållning" och dess betydelse.

Första Post-iten

"PRAKTIK"

Det kanske kan hjälpa mig att få tummen ur?

En gadget för mig

(och dig, J!)

På min nya dator finns ett gadgetfält till höger på skärmen. Idag upptäckte jag att man kan lägga dit... Post-Its!! Iofs får man bara plats med fem synliga samtidigt på min lilleplutt dator (det går att ha flera sidor), men ändå, ÄNDÅ. Det här innebär att jag faktiskt har en chans att komma ihåg saker jag måste göra. (Vanliga Post-Its är bara att glömma här hemma, eftersom vi inte har något fungerande kontor och överallt där jag sitter med datorn kommer klåfingrar åt eventuella lappar.)

Hurra för digitaliseringen av Post-Its!

Ja, jag inser att jag förmodligen är sist i hela världen med att upptäcka det här, men jag tänker ändå hurra, så det så!

Nu blev det svårt

Fick just ett mejl av henne med ett jobb relaterat erbjudande jag har väldigt svårt att tacka nej till. Samtidigt vet jag att jag borde. Eller klarar jag att hålla den yrkesmässiga distansen? Förmodligen inte, och då kan allt bli så där jobbigt igen.

Samtidigt tänker jag att om hon kontaktar mig (istället för att det är jag som jagar henne) så kanske det är ett tecken på att saker och ting blir annorlunda. Fast jag vet ju att det förmodligen bara är hittepå...

Tomt

Åtta (8) timmar seminarium med PM opponering i ett för litet klassrum utan ventilation.

Resten kan ni räkna ut själva.

Influensan kommer närmare

Idag fick vi veta att en doktorand hos oss är allvarligt sjuk i nya influensan, eller egentligen i sviterna efter den. Han ligger inlagd med lunginflammation, men än så länge svarar han bra på medicinerna (bredspekturm antibiotika bland annat). (Och jag försöker för allt jag är värd att inte tänka på "köttfärslungor"...) Han har varit sjuk i tre veckor, nu. De räknar med att han är borta minst en månad till.

Jag håller tummarna för att han fortsätter svara på behandlingen och snart är hemma hos sin fru och deras lille son igen.

Och som grädde på moset...

Tempar lille H 39.5 och är snorig och hostig. VAB i morgon alltså, men för vem? Förmodligen blir det halv dag var för mig och Maken, eftersom han har saker han måste göra på förmiddagen. Där sprack den planeringen av morgondagen. Bara att sätta sig ner och försöka boka om alla gruppmöten. Å, så jag längtar.

Äntligen... söndag?!

Typiskt. Jag som behövde ett par dagar ledigt för att vila mitt huvud lite.

Nu kör det igång för fullt i morgon, både på jobbet och i skolan. Jag har sammanlagt fyra möten och borde, förutom det, jobba minst fyra timmar eftersom hela tisdagen går åt till skolarbete.

Det ser ut att bli jobb nästa helg också med andra ord. Och jag skyller allt på de förbannade grupparbetena.

Satan satan satan!

Jag har ju glömt bort att söka praktik till i vår. (Eller jag har ju sökt, på tre ställen, men det är ganska troligt att jag inte får där, så jag borde verkligen söka på lite fler ställen.)

Någon som har en praktikplats på någon schyst tidning eller radioprogram att bjussa på?

Trot eller ej

Men jag har uppdaterat matbloggen! Välkomna att ta en titt!

Robinson

Jag säger bara en sak: Hade jag hamnat i det damlaget hade jag inte varit kvar mer än ett par timmar.

Sånt där tjafs som de höll på med det klarar jag inte av, varken på en "öde" ö eller i verkligheten. Det finns en del sådana tendenser i en av grupperna jag jobbat i. Allt arbete i den gruppen tar tre gånger längre tid än vad det borde bara för att vissa måste göra allt på sitt sätt.

Undrar varför det ofta blir så där tjafsigt i kvinnogrupper just?

Även lille H

Nu har alla kidsen fått sin första spruta. Men inte här, i Uppsala läns landsting, eftersom hela vaccincirkusen skötts skrattretande dåligt. (Det är tur att det inte är något värre, typ SARS som sprids, då hade vi väl varit döda för länge sen.)

Det känns i alla fall skönt att det är gjort. Även om de får influensan de närmsta veckorna (det tar tydligen tre veckor innan man har full gott skydd) lär det bli en mild variant.

Nu är det bara maken kvar i den här familjen, och han ska få på jobbet nästa vecka. OM de får vaccin, vilket är sagt, men inte alls säkert.

Mycket, mycket, mycket

Hela veckan har det varit PM, de senaste dagarna har si så där 12 timmar per dygn gått åt till det. Alltså har jag inte jobbat något. Vilket innebär att jag måste jobba i helgen. Känns inte så där jätte lockande, men jag får peppa mig själv med att jag kommer vara ensam där. Lugn och ro med andra ord. Och jobb då.

Jag får helt enkelt tänka på min "mer än heltids"-lön som ramlar in på onsdag. Det, mina vänner, var inte igår.

Besviken läsare?

Såg just att någon hade googlat hit på "Choklad recept" och hamnat på det här inlägget. Om det var jag hade jag blivit ruskigt besviken.

Så, för att råda bot på det , jag vill ju inte göra någon besviken menar jag, lägger jag in ett recept på en supersmarrig chokladkaka (med äkta choklad...)

Ingredienser:
150 g choklad, helst 70 procentig
150 g smör
3 ägg
1,5 dl socker
1,5 dl mjöl
3 msk starkt kaffe

Smält smöret och chokladen. Tillsätt kaffet. Rör i sockret och sedan äggen (se till så att smeten inte är för varm, annars blir det choklad-äggröra!). Vänd i mjölet och rör så lite som möjligt. Häll smeten i en smord och bröad form (jag brukar använda kokos, det blir mums). Grädda i 175 grader mitt i ugnen till kakan stannat i mitten, men inte mer. Hellre lite för kort tid än för länge! (Jag skriver ingen tid eftersom det varierar dels beroende på ung och dels beroende på hur stor form man använder...) Låt den svalna och servera med grädde, glass. Färska jordgubbar och hallon är smarrigt till. Går bra att frysa, om det nu skulle bli något över. ;)

FK-samtal, klockan 20:00

Vet inte vad det är, men både min neurolog och min handläggare på FK ringer på det konstigaste tider. Idag var det FK's tur att ringa, precis när jag gått in i PM-dimman (det ska lämnas in i morgon och... ja, ni vet ju hur jag jobbar). Han ville mest stämma av, tala om att sjukintygen kommit in, att han betalar ut pengarna till den 25:e och att han sen avslutar mitt sjukfall. (Det känns väldigt bra, även fast jag egentligen inte är frisk, så kan jag ju låtsas att jag är det i tre månader nu eftersom jag är utskriven från FK.) Konstigt nog tog det lilla 45 minuter att förmedla. Han är en pratglad prick min handläggare, eller min "pojkvän på Försäkringskassan" som Maken brukar kalla honom för att samtalen alltid blir så långa.

Om jag blir sjuk igen (...) hoppas jag att jag får samma handläggare. Jag önskar också att alla handläggare på FK var sådana - förstående och medmänskliga. Vad mycket ångest och lidande som skulle undvikas.

Nu drar det igång...

Dagiströtta barn ramlar in genom dörren. De kivas och bråkas och är hungriga. Själv är jag migrän.

Bäst att gå ner och laga mat...

Vad konstigt

Helt plötsligt kändes det som att klockan var halv tolv (23:30) och jag undrade varför jag satt här och skrotade.

Nu kan jag ju lugnt skrota vidare ett par timmar till.

Det räcker med äckel

Idag har jag, under idel hulkningar och små sammanbrott, torkat upp en gigantisk hundspya från vardagsrumsgolvet. (Samtidigt muttrade jag åt hunden "se nu vad som händer när man äter vad skit som helst". Inte för att hon fattar det, men det kändes bra.) Nu ropar maken från badrummet att han vill ha hjälp med att rensa avloppet eftersom det tydligen är mina hårstrån som sitter fast där. Jag svarar tyvärr, jag har redan fyllt min äckelkvot med råge idag.

För er som inte vet är spyor och blöta hårstrån mina absolut värsta äckel i hela världen. Bara tanken på det kan få mig att hulka. Därför slutar jag skriva om det här äcklet nu.

Planer på att utvidga verksamheten

Funderar ibland på att go big, att marknadsföra bloggen ordentligt för att dra hit en hel massa läsare. Sen tänker jag att jag nog inte orkar bli en sån storbloggare och att jag faktiskt är helt nöjd med de läsare jag har.

Hur känner ni, har ni någonsin funderat på att expandera?

Sitter och läser politikbloggar

Som en del i PM-arbetet. Säga vad man vill, men media- och bloggsmarta är dom, de där småpartierna som inte länge är så små...

Märkligt rastlös

Går hela tiden omkring med den där känslan att jag glömt något, att det är något jag borde göra, men hur jag än funderar kan jag inte komma på något.

Förmodligen en biverkning av Sandomigrinet, men det gör det ju inte roligare att sitta som på nålar hela tiden.

Dessa grupparbeten

Just nu har vi två grupparbeten på gång. För mig innebär det att två gruppers träffar ska jämkas samman med sex personers scheman. Bara för att någon kläckte ur sig att h*n inte tyckte att grupperna skulle överlappa, så vi skulle få diskutera med så många olika personer som möjligt. Tanken är väl god, men det ska ju helst fungera i praktiken också.

Lägg sedan till att jag är febrig och inte tar mig utanför dörren. Försök sen att planera in fyra gruppträffar och en inlämning till nästa onsdag.

Resultatet blir att planeringen av träffarna tar mer tid än själva träffarna i sig, eftersom vi hela tiden måste boka om och flytta runt dom.

Verkligen tidseffektivt.

Ferschyld

Lagom till att jag ska skriva mitt livs första PM. Och eftersom det sker i grupper om två är det inte bara jag som drabbas.

Det känns väldigt svårt att skriva något av kvalité när det känns som att jag snutit ut större delar av hjärnan. Tyvärr inte de delarna där migränen sitter.

Neurologsamtal, på en lördag

Idag ringde (äntligen) min alldeles för upptagne neurolog upp. Bland det första han sa var att han skulle hämta sin fru vid tåget om nio minuter, men att hon var van vid att han var försenad så det var inget problem.

Vi diskuterade först FK och min strategi för att nollställa min sjukpenning. Han tyckte att strategin var bra, men lät samtidigt lite bekymrad över att jag skulle jobba så mycket. Han sa också att han redan skrivit i min journal att han inte tyckte att mitt medicinska tillstånd medgav arbete ens på halvtid just nu, men att FK i princip krävde det. När han sedan fick höra att jag hade migrän 25 av 31 dagar i oktober, blev han lite upprörd och sa "att så ska ju ingen behöva ha det". Jag kan inte annat än att hålla med.

Sen kom vi in på behandling. Han verkar lite tveksam till att sätta in någon av epilepsimedicinerna (antar att de har riktigt tråkiga biverkningar), utan ville istället att vi skulle prova en ny kombination. (Saroten och betablockar fungerade ju inte alls - jag mådde pest och kunde dessutom inte sova på nätterna.) Nu testar vi Saroten och Sandomigrin (en medicin speciellt framtagen för migrän, en seretoninhämmare) i en månad till att börja med.

Orkar ni hoppas och tro lite på det? Själv känner jag mig ganska blasé inför alla dessa piller...

Vi har pratat

Redan igår faktiskt. (Jag tror också på att ta tag i saker på en gång. Annars ligger det lätt och jäser till något ännu större än vad de egentligen är.) Men jag blev inte så mycket klokare av det. Jag fick en ursäkt, men ingen förklaring. Det känns bättre, det gör det, men osäkerheten finns kvar. Vad var det jag såg, det där som inte var något?

Tack alla för era ord, råd och kramar. Ert stöd betyder oerhört mycket, nu som alltid.

Det där kändes inte bra

Sprang på maken alldeles nyss, på ett ställe där han inte borde vara just nu. (Han borde vara på jobbet, han var på McD...) Det hela hade inte varit så konstigt om det inte vore för sättet han reagerade när jag fick syn på honom. Han såg inte glad ut, inte ett spår av glädje i ögonen, utan han såg ut som han skämdes, som att jag ertappat honom med något. Jag fick känslan att om jag inte hade gått fram till honom utan gått förbi och inte låtsas se honom hade han inte ropat på mig. Hans förklaring var att han blivit hungrig och därför åkt från jobbet tidigare, vilket säkert är sant, men det förklarar inte hans reaktion.

Jag vet att jag har överreagerat i sådana här fall tidigare, men de gångerna har jag varit gravid och minst sagt överkänslig för sånt. Gravid är jag inte nu, men kan jag ändå lita på att det jag kände och såg är rätt? Vad betyder det i sånt fall? Inte blir det bättre av att vårat förhållande har kommit i skymundan de senaste åren, tack vare kräkgraviditeter och migränen. Jag vet att mina känslor finns där, men vad känner han? Har han gett upp, känner han att jag bara är en belastning som det vore enklare att vara utan?

Jag vet inte vad jag ska tro, ärligt talat. Jag vet inte vad det är som är fel, men att se de där kärlekslösa ögonen titta på mig, det gjorde ont.

Hur gör man?

Idag har Maken en hel dag med teambuilding på jobbet. En massa roliga saker hela dagen som avslutas med middag och festligheter i kväll.

Idag har jag ett möte jag vill och borde gå på. Ett möte som kan påverka min framtid på många positiva sätt.

Självklart krockar mötet med Makens middag på jobbet (som varit bestämd och bokad länge, mitt möte fick jag reda på förra veckan), våra barnvakter är sjuka och dessutom är ju Dottern dålig (inga fler spyor sen igår kväll, men hon är inte pigg idag) så även om vi kunde skaka fram någon annan barnvakt känns det inte schyst mot någon att hysa ut kidsen idag.

Så hur gör man? Ska Maken tvingas avstå från det roliga, som han så väl behöver och är värd. Eller ska jag avstå mötet, som är viktigt, men tillkom senare.

Smakligt

Vad sugen man blir att äta när Dottern kräks samtidigt som man lagar mat.

(Och jag hoppas verkligen att det är en vaccinverkning och INTE en magsjuka. Rundkräkning är mer än vad jag klarar just nu...)

Idag är det min dag

Tydligen finns det inget postulat som säger att man inte ska behöva ha migrän på sin födelsedag.

Förutom det har det varit en ganska bra dag. Jag fick frukost på sängen och skönsång. Tårta blev det också, på kvällen:

Chokladmaräng tårta med hallonmousse (mjölkfri) och mörk choklad.

Presenten fick jag ju för några månader sen - den fungerande datorn.

Dum reklam

Kladdkaka med äkta choklad. Vad skulle man annars ha i tänker dom, falsk choklad?

Det har smittat av sig

Självförtroendet alltså. Idag på gruppmötet på jobbet (där två gruppmedlemmar presenterar sin forskning och sen diskuterar vi det) vågade jag säga de där sakerna jag annars bara brukar tänka. Och vet ni vad? Professorn tittade imponerat på mig varje gång och efteråt sa han att det var kul att jag var tillbaka. Jag kände att jag växte några centimeter. Återstår bara att hålla kvar den här känslan till det är min tur att presentera...

Riktigt skarp migrän

Länge sen jag hade så här skarp migrän. Är väl för att jag har mens och samtidigt jobbar.

Viktig information om bilbarnstolar!

Jag vet inte om det är jag som är efter, men jag har alltid trott att bilbarnstolar höll i tio år, oavsett vilken typ det är. Så är det inte. Det är bara de framåtvända som har en hållbarhet på tio år, de bakåtvända har sju år och babyskydden bara fem. Vilken oerhörd tur att vi inte varit med om någon olycka, men tanke på att lille H. har suttit i ett åtta år gammalt babyskydd fram till nu... (Det är alltså hållbarheten i plasten och frigoliten i stolen som försämras med tiden. En för gammal stol klarar helt enkelt inte de stora påfrestningarna de måste klara i en krock för att skydda barnet ordentligt.) Av den anledningen slog vi till och köpte en ny bakåtvänd stol till Prinsen också. Den han hade blir sju år nästa år och så kort som han är kommer han åka baklänges länge till.

När jag ändå är inne på det här ämnet vill jag påminna om att inte vända barnen så att de åker framlänges för tidigt. Det absolut säkraste sättet, för alla oavsett storlek och ålder, att färdas i en bil är baklänges. För barn, som har större huvuden och svagare nackar i proportion till resten av kroppen är det extra viktigt. Så här skriver NTF (min kursivering):
"Ett framåtvänt bilbarskydd är dock aktuellt först när barnet inte längre kan åka bakåtvänt och tidigast vid fyra års ålder."
Låt alltså barnen sitta bakåtvänt så länge det är möjligt. Hellre lite böjda ben än brutna nackar, brukar jag tänka!

För mer information och fakta, kolla på NTF:s hemsida, speciellt här>>> och här>>>> om du vill läsa om varför barn bör åka baklänges så länge som möjligt.

Säkerhetssöndag

Idag har vi slagit på stort och inhandlat två nya bilbarnstolar och två nya brandvarnare. Känns tryggt.

Här härjar flunsan!

Nu har influensan kommit hit, till våran stadsdel. Grannarna berättade att det brutit ut på deras dagis, vilket innebär att det inte dröjer länge innan det kommer till övriga dagis. Eftersom vaccinationerna av icke-riskgrupperna började i måndags, och avbröts efter halva tisdagen eftersom vaccinet tog slut, finns det i princip inga barn som har fullvärdigt skydd än. Det betyder smittspridning.

Pratade med grannen som är narkosläkare och han berättade att barnen blir rejält sjuka, men inte livshotande om de inte har bakomliggande problem. De får inte den lunginflammation som i övrigt friska unga vuxna har åkt på, den där lungorna blir som köttfärs (ja, det var så han beskrev det, han som sett det på nära håll...). Han var också lite upprörd för att en av de största riskgrupperna inte blivit förtursvaccinerade, nämligen de överviktiga. Samtliga som dött, som inte rapporterats som "riskgrupp" har nämligen varit överviktiga. Det är alltså extra viktigt för dom att vaccinera sig, eftersom de löper större risk för svåra komplikationer. Men om det har inte ett ord skrivits i tidningarna.

Det är i sådana här fall man kan diskutera medias inflytande och ansvar...

Respekt

Jag vet att jag varit lite ensidig i min beskrivning av livet som student på den humanistiska fakulteten. Mest fokuserat på det negativa, det jag inte tycker är så bra. På tiden alltså att jag tar upp något som är positivt!

Häromdagen hade vi redovisning av grupparbetet. Under min del av redovisningen avbröt/hoppade läraren in med lite fakta till en av mina slides. Fakta som kom senare under min presentation, men som kanske gjort sig bättre lite tidigare.

Jag tänkte inte mer på det, van som jag är med ett klimat där professorn avbryter hela tiden, och ofta försöker sätta den som håller föredrag på pottkanten. (Det är hans sätt att lära oss att se helheten och inte bara vår egen lilla bit. Hur bra det är för hans studenters självförtroende när de ska hålla föredrag kan disskuteras.) Döm om min förvåning när läraren (på journalistkursen alltså) först bad om ursäkt direkt efter vår presentation. Inte nog med det. Efteråt kom han fram till mig, bad om ursäkt igen och sa att det var väldigt dumt gjort att avbryta mig.

Under alla mina år på teknat-fakulteten har ingen någonsin bett om ursäkt för att han eller hon avbrutit mig mitt i ett anförande, oavsett om det vet befogat eller ej. Över lag ser jag en klar skillnad i sättet man behandlar sina studenter på de båda fakulteterna. På humfak behandlar det studenterna med respekt och varje åsikt är värd att lyssna på.

Det är väldigt långt ifrån den verklighet jag kommer ifrån och för första gången på mycket länge är jag inte nervös för att öppna munnen på föreläsningar och seminarier. Inte rädd för att bli mer eller mindre dumförklarad om jag skulle säga något som inte är helt rätt eller 100 % relevant.

Och det är fantastiskt vilka intressanta diskussioner man kan ha när alla får komma till tals.

P.s. Jag har svarat på era kommentarer till Fatal attraction och Glad och lite rörd.

Jag är i alla fall inte gravid

Har roat mig med att läsa den gamla gravidbloggen. Och det slog mig, igen, att jag har mycket hellre migrän än att vara gravid.

Oavsett hur stor belöningen än är så skulle jag inte orka med att må så där igen. Tre gånger är mer än nog... Hell, EN gång var mer än nog egentligen.

Tur att jag fått tre så underbara ungar, som plåster på såren.

Glad och lite rörd

Ja, det blir jag när jag läser era kommentarer till Fatal attraction-inlägget. För mig var det nog ett av de svåraste inläggen jag någonsin skrivit, samtidigt som det kändes viktigt att få ner det på pränt. Att konfrontera och konstatera att jag faktiskt, efter mer än 30 år, har kommit till vissa insikter i livet. Att jag inte bara blivit rynkigare, men också en aning klokare med tiden.

Jag ska nog också klargöra att inte alla av de här "vänskapsförhållandena" har slutat med att jag blivit trampad på. Och det var också länge sen jag gjorde saker som att frysa ut eller mobba, men minnet av att ha gjort det gör att det inte känns så länge sen.

Många gånger är det jag som valt att följa de här kvinnorna, att göra som de gör. Framför allt när det gäller stora, lite livsavgörande beslut. Att jag började doktorera till exempel berodde inte på att jag brann för det, utan att min dåvarande förebild gjorde det. Även att det blev teori och inte experiment beror på att hon klart tog avstånd i från, och gärna rackade ner på, den experimentella forskningen. Varför blev det så? Dels för att det var enkelt. Om jag följde henne behövde jag inte ta några egna beslut, utan vägen framåt var liksom utstakad. Dels för att mitt akademiskt dåliga självförtroende fick mig att tro att jag inte kunde göra det jag helst ville, nämligen att skriva.

Därför betyder det väldigt mycket för mig att jag nu, äntligen, efter så många år, faktiskt följer min (fram till för något år sen, väldigt hemliga) dröm. Att komma in på journalistutbildningen var betydelsefullt på flera sätt, men framför allt gav det mig självförtroende. Ett självförtroende som vuxit under utbildningens gång, när jag inser att jag faktiskt hör hemma där, att jag är lika bra som de andra studenterna.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om det här, men det får bli en annan gång tror jag. Men en tanke som ibland slår mig är att det kanske var tur att jag fick migrän ändå. För utan den hade jag nog aldrig ens funderat på att ta upp det här journalistspåret.

Alltså mensvärk...

... vad ska det vara bra för?

Vad snackade dom om?

Idag på bussen satt jag snett emot två killar i 18-års åldern. Ungefär följande konversation utspelade sig dom emellan:
Kille 1: Har du nått till i helgen?
Kille 2: Asså jag e så jävla lack på Kicke. Han ba sa att han kunde fixa, men sen ba ballade han ut å sa typ att han inte kunde. När ja lacka, då ba sa han "okej, okej, ja fixar".
Kille 1: Så jävla typiskt Kicke. Hur mycke ska du ha?
Kille 2: Asså ja vet inte, för Kicke ba "nä, jag vill liksom inte hålla på och be om för mycket", så jävla keff.
Kille 1: Aa
Kille 2: Ja vet fan inte va ja ska casha heller. Så jävla stört.
...
Kille 1: Ska du ha burre eller käpp?
Kille 2: Asså jag vet inte. Burre ska jag ha, sen får vi se...
Kille 1: Asså, det finns inget bättre än att ta en stor tugga burre och en käpp.
Kille 2: Ja vet! Boj är också fett najs.
...

Och så där fortsatte det, till de klev av nere på stan där de skulle möta den där "Kicke". Var frestad att gå av och följa efter dom. Om inte annat för att få veta vad "burre", "käpp" och "boj" är. Någon som har en aning?

Fatal attraction

Jag har träffat en kvinna under journalistkursen. Hon är den där kvinnan som har lyckats, som har allt jag just nu vill ha. Hon är smart, rolig, framgångsrik, tuff, självsäker.

Jag har träffat dom förut, de starka, självsäkra, tuffa, spännande kvinnorna och tjejerna. Varje gång blir jag imponerad, fascinerad och attraherad. Som en förälskelse fast på ett platoniskt plan. I mina ögon kan de här kvinnorna inte göra något fel och allt de gör är rätt, eller åtminstone inte fel. Kanske beror det på att jag förlorade min starka kvinnliga förebild redan vid nio års ålder, eller för att de här kvinnorna har precis det jag tror mig vilja ha men aldrig kommer uppnå. Min utopi förverkligad i en person. Jag har åtskilliga gånger dragits med i deras kölvatten, följt dem som ett får, alltid hållit med och ställt upp, oavsett vad det gäller. Till och med gjort saker jag aldrig skulle göra annars, som att frysa ut eller öppet mobba någon som är svag. Saker jag egentligen avskyr och tar ställning emot, men som inte kan vara helt fel eftersom de här kvinnorna (eller i fallet med mobbning, tjejerna) gör det.

Det slutar alltid på samma vis. Hon, den starka, hon utnyttjar mig så länge jag har något att ge. När jag inte längre är intressant trycker hon ner mig, förstör mitt självförtroende, går vidare och lämnar mig kvar, i spillror. Liksom när ett kärleksförhållande tar slut, tar det lång tid att hämta sig, att komma igen och tillbaka.

Men jag lärt mig. Hur gärna jag än skulle vilja bli vän med den här kvinnan, väljer jag att vända mig ifrån henne. Att beundra henne på avstånd. För i hennes skugga skulle jag aldrig bli den jag vill bli, utan någon jag aldrig vill vara igen.

Och de gör sig ändå bäst på håll, idolerna.

Första kvällen utan jobb av något slag

Och jösses vad lyxigt det känns! (Igår höll jag på till midnatt med att förbereda dagens gruppredovisning och läsa igenom de texter vi skulle diskutera i del två av seminariet (del ett var alltså redovisningen). En sak är säker, grupparbete blir inte roligare för att man gör det sent på kvällen.)

Något som inte känns lika lyxigt är att vi idag fick veta att vi istället för tenta på den här kursen kommer få skriva ett PM. Två och två naturligtvis. Oh, but why?

Ha ha, såg just att det såg ut som att jag hade jobbat hårt i evigheter. Det är bara den här veckan det gäller, men det är mycket för mig.

Inte lika roligt

Helt plötsligt blev journalistiken inte lika rolig. Det är en hel massa läsning om saker som inte intresserar mig så mycket (jag vet att de borde göra det, men nej... det finns nog en anledning till att jag inte läste humanistiska ämnen trots allt). Men framför allt är det grupparbeten till höger och vänster. För mig som aldrig vet när jag har lite migrän eller mycket migrän i för väg är det jobbigt att behöva boka in tider för gruppmöten som jag sen måste släpa mig till oavsett hur jag mår. Sen tycker jag faktiskt inte grupparbeten är så himla roligt och ser faktiskt inte vad de ska på en högre utbildning att göra. Jag menar, som färdig reporter lär jag inte sitta och skriva artiklar i grupp.

Nehej, bara att bita ihop och förbereda mig för gruppträffen i morgon. (Fram till nu har jag suttit och läst en låååååång artikel om medier och marknad. Vem som styr vem typ. Intressant kanske, men inte i den förpackningen, om jag uttrycker mig fint.)

Gravplatser

Avslutar Allahelgonhelgen med ett avsnitt ur en text jag skrev om en kyrkogård här i stan. Där i skogen vill jag bli begravd, den dagen det beger sig.

Inne bland träden är det kallt och mörkt. De hundraåriga tallarna blockerar effektivt den oktobertrötta solen. Det råder en trollsk stämning på skogsvägen. Bakom en kulle dyker plötsligt blommorna upp. Rosor, gerbera och nejlikor. Bjärta färger mot skogens bruna och mörkgröna toner. Ytterligare några steg närmare och gravstenarna lyser ljusa i mossan. Namn och årtal på små knubbiga bumlingar av uppländsk granit. 133 stycken är de, stenarna som markerar stoffet efter lika många människor i Kvarteret Skogskyrkogården på Berthåga kyrkogård.

De bästa platserna, de med utsikt över den näckrosprydda dammen, är redan tagna. Kan hända att de döda trivs med att höra vattnet klucka och strandgräset viska. Eller så känns det förtröstansfullt för de anhöriga att deras kära åtminstone har trevlig utsikt där de ligger? Hur det än är med den saken, är det här de flesta av gravarna ligger.

Följer man stigen bort från dammen, den där lilla, nästan osynliga, och tar till höger om enbusken, kommer man till en ensam grav. Den är prydd med vita stenar och den finaste, den i form av ett hjärta, ligger alldeles intill inskriptionen: ”Vår älskade lilla mamma/mormor”. Här vilar hon i hjärtat av skogen, här blir hon ett med naturen. När det naturliga kretsloppet är tydligt närvarande blir det lättare att ställa det i kontrast till våra egna liv. Kanske är det en tanke som som kan skänka lite tröst i sorgen och saknaden.

Vad gillar ni vårt nya soffbord?

På många vis känns det som vi kapitulerat. Med tre små barn är det liksom ingen idé att köpa snygga grejer för de blir i alla fall förstörda. Och vem vet, kanske kan "det" hålla någon sysselsatt i fem minuter i alla fall?

JYSK vs. IKEA

Nu har vi monterat ihop den nya skänken, eller nästan. Vi har det jävligaste kvar, nämligen att justera gångjärnen så att dörrarna hänger rakt och fint. (Någon som har några tips på hur man enklast lyckas?)

Sammanfattningsvis kan man säga att bygga en JYSK-möbel är betydligt mer komplicerat än en IKEA-dito. Att skriva bruksanvisningar (eller rita, för det är ju bara en massa konstiga bilder) är verkligen inte JYSKs starka sida. Sen hade den här möbeln fem (eller sex, nu minns jag inte) olika sorters skruvar i likadana påsar. Påsarna var inte märkta och bilderna på skruvarna dåliga. Det slutade med att vi fick räkna alla skruvar och på så sätt lura ut vilken som skulle användas var.

Men, trots att det inte var snutet ur näven hur man skulle sätta ihop den känns faktisk möbeln gedigen, minst lika bra som motsvarande från IKEA, om inte bättre.

Så, IKEA får högst poäng för bruksanvisningen och skruvar, men JYSK tar hem poängen för den färdiga möbeln. Och det är ju den man ska leva med, inte monteringen.

Tack så jävla mycket för det, Amerika!

Något jag aldrig kommer acceptera, oavsett om jag firar Halloween eller ej, är "traditionen" att kasta ägg på hus som inte ger godis. I år var det en skock ungdomar som kastade ägg på vårt hus, och då hade de inte varit här och ringt på först ens. Maken spenderade en del av kvällen med att försöka spola bort äggröran från vår vita putsfasad. Vet inte hur det blev, om allt gick bort, för det är omöjligt att se i mörkret. Själv ringde jag polisen. De suckade lite uppgivet och sa att om de inte får in fler anmälningar kommer de inte göra så mycket. På min fråga om det inte vore läge att skicka ut en bil i alla fall, innan gänget gör något mer än kastar ägg (t ex eldar bilar) höll konstapeln med. Om det sen kom någon bil vet jag inte. Jag tröttnade på att stå i fönstret och kolla.


Visst var det ni "mamabloggen" som fick erat hur äggat förra året?

Allahelgona eller Halloween?

Jag är inte något vidare förtjust i att den amerikanska Halloween-traditionen kommit hit. Det jag inte gillar är att Halloweenfirandet hotar att ta över Allahelgon, som för mig är en högtid när man minns de som inte finns hos oss längre. Att skicka ut sina ungar att tigga godis på just Allahelgonsafton är helt fel för mig. Okej, i år råkar ju Halloween och Allehelgon infalla på samma dag (Halloween firas alltid den 31 oktober, Allahelgon är alltid en lördag mellan 31 oktober och 6 november), så då är det ju svårt att undvika (om man nu firar Halloween), men inte desto mindre fel för det.

Vi nekar kategoriskt barnen som kommer hit godis om de kommer på Allahelgon (kommer de på rätt dag, om den inte sammanfaller med Allahelgon kan det hända att vi ger) - i år bara ett sällskap och då barn som inte bor i vårat område. Jag kände inte igen dom alls och undrade lite hur långt de går för att tigga godis?

Hur gör ni och vad tycker ni om Allahelgon vs. Halloween?