Idag migrän

Nehej, det gick inte... I morse vaknade jag med aura (skithäftiga blixtar framför ögonen, synd bara att det är så svårt att se vad man gör ;) och kände den där riktiga smärtan komma krypande. Stod i valet och kvalet ifall jag skulle ta en Citodon eller en Imigran, men valde den senare eftersom det var så tydliga migränsymptom. Nu mår jag ganska dåligt av den, men aurorna har i allafall gett med sig och smärtan har krypit tillbaka till sin normala, uthärdliga nivå.

Every day another battle...

Balanserar på gränsen

Precis mittemellan huvudvärk och migrän ligger jag idag; inte outhärdlig smärta, men tillräckligt för att det ska vara irriterande. Än så länge har jag inte tagit några starkare doningar än Alvedon, och jag hoppas slippa det också. Känns ändå som ett steg i rätt riktning, trots att jag har ont.

Bättre idag

Trots att jag sovit ganska risigt inatt (se inlägget om nattliga svettningar) känns det mycket bättre idag. De stora är på dagis, lillfisen har ammat mindre och sovit mer och jag känner mig lite mer i balans. Dessutom ringde min extra-mamma precis, och hon kan alltid få mig på gott humör. Hon erbjöd sig dessutom att hitta på något roligt med barnen i helgen, bara för att avlasta oss. Äntligen en i familjen som förstår hur det borde fungera. (Hon har varit utomlands och precis kommit hem, därför har hon inte ringt tidigare.)

Tack för era kommentarer och uppmuntrande ord, de betyder jätte mycket för mig och gör allt lite lättare - puss på er!

Om man inte orkar...

... vad gör man då?

Det handlar om enkel matametik: vi har två små barn (och ett lite större som får stå tillbaka allt för mycket just nu), och det kräver att vi tar hand om ett var större delen av tiden. Någon annan lösning verkar inte finnas*, och att jag inte orkar finns liksom inte med i ekvationen.

Det var ju inte alls så här det skulle bli, inte alls så här jag skulle må (efter förlossningen har jag ju mått så bra de andra gångerna, som en ny människa jämfört med hur jag mått under graviditeterna), inte så här jobbigt allt skulle vara. Jag hatar helger, jag hatar middagar, jag hatar allt som kräver att jag umgås med mina stora barn, för jag orkar inte och är bara otrevlig. Den här veckan är det dessutom fucking-Valborg, och de är lediga från dagis torsdag-fredag.

* Nej, fortfarande ingen hjälp från familjen, och jag orkar inte tjata och böna och be att de ska göra avkall från sina viktiga liv...

Gick jag hem för tidigt?

Svårt att veta och omöjligt att svara på, men idag, just nu känns det så. Jag är fortfarande så himla trött och sliten, huvudet gör konstant mer eller mindre ont trots smärtstillande av olika styrka och så har jag kramp i tarmarna lite till och från. När jag blir dålig (får en migränspik eller tarmkramp) kan jag inte göra någonting, inte ens ta hand om mig själv när det är som värst.

Man känner sig en smula värdelös när man inte ens kan ta hand om sin nyfödda bebis...

Night Sweat

Det är något helt enormt vad jag svettas på nätterna, ända sen amningen kom igång har jag vaknat i en sjöblöt säng varje natt. På sjukhuset sov jag på ett badlakarn och hade två täcken att växla mellan när det ena blev för blött (frääääscht va?!), och så kom den snälla morgonpersonalen och bäddade rent åt mig varje morgon kl 6. Här hemma har vi ingen morgonpersonal, så jag får försöka lösa det ändå. Sover med handdukar överallt, som jag byter ut med jämna mellanrum under natten, men det hjälper liksom inte. Det värsta är att när jag liksom svettats mig genomblöt så blir jag kall, bl a om brösten, och inatt vaknade jag med mjölkstockningskänningar i brösten. Inte precis vad jag orkar med just nu - jag behöver ju sova, för attt bli av med migränen om inte annat, men det blir inte mycket av med det. Hoppas snart mina hormoner (eller om det är en biverkning av någon medicin?) kommer i balans, för det här börjar bli löjligt.

För två veckor sen

Så här dax, hade de äntligen fått blödningen under kontroll m h a embolisering av livmoderartärerna och insättning av en vätskefylld kateter. Jag var nedsövd, lagd i resperator och på väg till CIVA där jag skulle komma att spendera det närmsta dygnet.

Idag är jag hemma, i min egen soffa. Fortfarande rätt svag och full av huvudvärk, men jag är här. Och det är ju huvudsaken.

-ADjektiv

- Sederad
- Masserad
- Opererad
- Emboliserad
- Transfunderad (är det ett ord?)
- Kateteriserad
- Suturerad (det är garanterat inte ett ord, men vem bryr sig! ;)
- Respirerad
- Perforerad (då snackar jag om mina vener)
- Ventilerad
- Transporterad
- Kontrollerad

Besviken på min familj

När min pappa dog var jag 23 år gammal, bodde hemifrån sedan några år och var mitt uppe i min utbildning. För mig var det inget som helst snack vad jag skulle göra när det ofattbara hände - jag släppte allt och flyttade hem för att vara med min familj, och för att kunna hjälpa och stötta min mamma (mina yngsta syskon var bara 10 och 12 år gamla). Okej, jag ska erkänna att det inte var helt osjälviskt eftersom jag behövde deras stöd också, men som äldsta barnet tog jag mycket av ansvaret där hemma den där kaotiska tiden. Efter det har jag alltid trott att min familj skulle finnas där om/när det behövdes, trott att jag kunde lita på min dom, att de alltid skulle finnas där när det behövdes på ett självklart sätt, precis som det är/var självklart för mig att alltid ställa upp för någon utav dom ifall det skulle behövas.

Så har det inte varit, nu när det verkligen behövts. Det har varit jätte svårt att få hjälp med de större barnen, okej, det första dagarna gick bra, men sen... Då blev det visst jobbigt, och det var viktigare med sömn, arbete och fester än att hjälpa oss. Jag fick vara ensam på sjukhuset på nätterna tidigt (för tidigt, och utan underbar nattpersonal som tog hand om Lilltjyven hade det inte gått), maken fick åka som en tetting fram och tillbaka och försöka räcka till för både oss på sjukhuset och de där hemma. Inte ens den där hemska kvällen efter imigran injektionen, när jag verkligen inte ville vara ensam, kunde någon av dom slita sig från sina viktiga liv. Och det gör ont, jätte ont, att inte ha högre prioritet än så.

Om jag faktiskt hade dött, hade de tagit ledigt då tro?

Vi skulle behöva hjälp nu med, vi går på knäna (jag förjämnan, maken till och från), men det känns inget roligt att fråga längre eftersom det bara blir "nej" till svar. Jag trodde att de kanske skulle erbjuda sig att hjälpa till, eller åtminstonne fråga hur det går, men inte då...

Besviken är bara förnamnet, jag trodde verkligen att vi hade lärt oss något om vad som är viktigt efter att pappa dog, men jag hade tydligen fel. Av allt som varit jobbigt under den här tiden efter förlossningen är faktiskt det här värst - känslan av att inte betyda mer för dom som betyder så mycket för mig.

Och det verkligt ironiska är att den som verkligen ställt upp och hjälpt oss är mitt ex, som först och främst svarade ett tveklöst ja när jag frågade om han kunde ta hand om hunden på obestämd tid (vi skaffade henne tillsammans). Sen när vi inte kunde ordna barnvakt så att maken kunde åka och lämna henne satte han sig i bilen och åkta ca 20 mil ToR för att hämtade henne, alldeles frivilligt och på eget initiativ.

Hemma igen

Ja, egentligen kom vi hem för ungeför ett dygn sen, jag och Lilltjyven, men eftersom jag passade på att "fira" det med ett migränanfall så har jag liksom inte orkat rapportera för än nu.

Det är skönt att vara hemma, men också väldigt jobbigt, och jag har insett att det kommer ta lång tid innan jag är frisk igen. Det sorgligaste är att jag inte orkar med Prinsen, alls, han är bara högljudd och påfrestande, och så vill jag ju inte känna... Det var ju nu, efter förlossningen, som jag skulle må bra ju, som jag skulle orka vara den där mamman jag inte varit sen i augusti förra året. Jag vill inte vänta ett par månader till på det, men jag har just inget val.

Aldrig mer imigran injektion

Fy fan, säger jag bara, vilken vidrig upplevelse.

Var hos neurologen igår, och han var tämligen säker på att det är "traumainducerad migrän" jag har, och att anfallet alltså började när jag vaknade upp ur narkosen. Ett anfall som pågått så länge kan vara svårt att häva, och ett par olika alternativ diskuterades, bl a dropp plus lätt sedering och så imigran injektionen då, följt av långtidsbehandling med propanolol (eg. blodtryckssänkande, men fungerar även mot migrän). Det senare lät på alla sätt och vis som det bästa alternativet, så vi bestämde oss för att testa det. (Imigranen var som en litet test; tog den inte bort huvudvärken var det inte migrän och vice versa.).

Klockan 19 igår kväll fick jag injektionen (en stor jävla spruta i benet som faktiskt gjorde ganska ont för att vara en spruta), och sen... önskar jag att allt bara var svart fram till nu ungefär, men det är det inte tyvärr. Förutom en del fysiska biverkningar (illamående, magsmärtor, tryckkänsla över bröstet) så mådde jag så jädra dåligt psykiskt - som när man får morfin, fast precis tvärtom är nog det bästa jag kan göra för att förklara. Halvt paranoid blev jag också; var helt säker på att USK:an som tog lillTjyven (jag var ju inte alls kapabel att ta hand om honom) skulle stjäla honom och att jag aldrig skulle få se honom igen. Var arg på BM som hade gett mig sprutan, ville bara vara ifred, men ändå inte vara ensam... (Maken kunde inte komma, ingen ville/kunde vara barnvakt, så jag var ensam... inte så lyckat i det läget.) Natten blev ett helvete, med konstiga tankar varvat med ännu konstigare drömmar. Vaknade tröttare än när jag gick och la mig, men den värsta paranoian och ångesten hade i allafall försvunnit.

Nu har imigranen helt gått ur kroppen, och jag har ont i huvudet igen, men det tar jag. Hellre hundra gånger huvudvärk, än att gå igenom det där igen...

Nya grannar

Nu har skrikbebisen* i rummet bredvid åkt hem, och istället har det flyttat in en mamma med värkar. Jag hör hur hon pustar och ojar sig genom väggen, och det enda jag kan tänka är "det där har jag i allafall klarat av, min belöning är här. Inga mer värkar, inget mer dropp, inga inre undersökningar eller CTG-remsor - skönt!".

* Ja, han skrek all sin vakna tid, vilket bara var på natten, från det han föddes typ... inte utan att man tycker lite synd om föräldrarna ;)

ÄNTLIGEN lite bättre!

Ja, det är faktiskt sant; äntligen känns det som att vi kommer få komma hem inom en överskådlig framtid. Äntligen börjar den ohyggliga huvudvärken ge med sig, och äntligen känns det i kroppen och själen som att jag kommer orka åka hem.

Och det är sannerligen på tiden, för idag är det tio dagar sen jag blev inskriven på förlossningen. Vem kunde ana att det skulle bli så här...?

Det är mänskligt att fela

Det säger jag inget om, alla kan göra fel, så är det bara. Det som stör mig något enormt är när personen som gjort fel istället för att säga "Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag gjorde fel..." på något sätt försöker släta över det som har hänt, som att det inte är viktigt. Är det så svårt att erkänna att man gjort fel, eller vad är det frågan om?

Idag t ex lyckades matansvarig-USKa beställa fel mat till mig, och istället för att be om ursäkt och försöka fixa det så sa hon att eftersom det var vegetariskmat så kunde jag ju äta ändå. (Det var kyckling till mat idag, som jag ju äter, och min mage klarar egentligen inte av alla bönor och linser de stoppar i den vegetariska maten, vilket hon vet.) Hade hon varit lite ödmjuk och bett om ursäkt hade jag inte tänkt mer på saken, men nu sitter jag och blir mer och mer irriterad (kanske för att jag är hungrig?! ;) istället.

Som tur är kommer maken hit med en kycklingsallad snart, så jag slipper i allafall svälta. :)

Inte bara jag

Jag består av ca 30 andra människor just nu. 30 personer som jag inte skulle kunnat överleva utan. Det känns både konstigt och naturligtvis helt fantastiskt att dessa främlingar räddat mitt liv genom att lämna sitt blod.

Tack alla blodgivare, utan er, ingen mer Ponder.

Jädrar vad jag lipar!

Hormonpåslag på bred front här, på ett sätt jag inte varit med om med de andra barnen. Jag gråter för allt, hela tiden, och det kan vara pytte saker (som att pappersrullen åkte i golvet) till större (som att BM vägrade ge mig smärtstillande i natt). Jag gråter mest när jag tänker på att jag inte träffat min älskade Prins på en vecka idag, så det tänker jag inte på för det mesta. (Naturligtvis saknar jag min Fundererska också, men hon har i allafall varit här och hälsat på.)

En dag på uppvaket

I söndags låg jag hela dagen på Central Uppvaket här på sjukhuset. Det är ett stort ljusblått rum där snälla sköterskor far omkring och ser till att man har det bra och kollar upp ens värden. Ibland kommer det en narkosläkare och kontrollerar saker och ting också.

Under hela dagen jag låg där var det bara fyra patienter till som passerade genom Uppvaket på väg tillbaka till respektive avdelningar. Dagens stora behållning för en morfinstinn Ponder var den äldre (något dementa?) farbrorn som när han vaknade upp ur narkosen pratade med Kalle Anka-röst och sa till sköterskan:
"Kom och ta på mig nu" (eller något liknande, jag var ju som sagt lite lullig själv)

Tur att jag hade morfin i kroppen, för jag skrattade så att den misshandlade magen guppade där i min säng.

Uppfinnar-Ponder

Jag kom på en sak i morse när jag borstade tänderna; en sak som skulle kunna spara en massa pengar åt folk, som samtidigt är väldigt enkel och billig att tillverka (tror jag). Frågan nu är:

Hur bär jag mig åt att tjäna miljoner på denna revolutionerande upptäckt? (För några miljoner skulle sitta fint just nu, det känner jag tydligt.)

Någon som vet?

Inga bra nyheter

Strålningen verkar ha fungerat bra, smärtan i ryggen är mycket bättre, men det blir ingen operation. Istället en kur med nya cellgifter, med elaka biverkningar. Metastaser i lungan som gjort att han varit tvungen att tappa ur 6 L vätska. Metastaser i levern trycker på mag-tarmsystemet och gör det svårt att äta.

Trots allt är han lika glad och sprallig som vanligt, i allafall utåt. Jag tänker mycket på vad han tänker, vad vem som helst tänker när man vet att man snart ska dö... Jag vet att vissa väljer att inte tänka på det, att bara köra på så länge det går liksom, och kanske är det det bästa sättet? Det finns ju inte direkt någon mening med att fylla sin sista tid med ångest och tunga tankar.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur hans unga, vältränade kropp äts upp av cancern. För nu är det inte tal om bot, nu är det bara livsförlängande behandling. Jag vet inte om jag gör rätt när jag berättar hur det ligger till för maken (vännen har inte själv sagt att han kommer dö, de pratar nog inte riktigt på det sättet tror jag), men jag gör det i allafall. "Ta vara på tiden som är kvar" säger jag till honom, och jag tror att han gör det, på sitt sätt och efter bästa förmåga.

Författarskap

När jag är gravid och luddig i huvudet så orkar jag inte med någon tyngre litteratur; lättläst och lättillgängligt ska det vara. Just nu håller jag på att plöja igenom Rosamunde Pilchers böcker (dom om några hamnar i just den kategorin) och det slår mig att det är märkligt att hon kan tjäna så mycket pengar på att skriva samma bok om och om igen. Okej, nu kanske jag hårddrog det lite, men det är ju inte direkt så att hon förnyar sig. Några exempel:
- Böckerna utspelar sig i Cornwall, Scotland eller på Ibiza (vissa böcker på ett par av dessa ställen), och till viss del i London.
- Det är ofta med en klok och älskad gammal dam som representerar svunna tider
- Någon med benprotes kommer säkert dyka upp (vad är det med Rosamunde och avskjutna ben egentligen??)
- En kvinnlig huvudperson kommer att bli kär i en betydligt äldre man (deras förhållande börjar som ett fader/dotter-förhållande)
(Finns säkert fler exempel, men det här var vad jag kom på just nu...)

Att hennes förläggare går med på att publicera samma sak om och om igen, det är för mig en gåta. Fast det är klart, så länge folk köper samma bok om och om igen så spelar det kanske ingen roll? Tror jag ska mejla Rosamunde och be henne avslöja hur man gör, inte bara för att skriva samma bok om och om igen, utan också för att lura folk att köpa den. För det fungerar ju uppenbarligen; Mrs Pilcher är en synnerligen förmögen dam.

(Och till mitt försvar måste jag skriva att jag köpt samtliga mina RP-böcker på antikvariat.)

Den mannen gör mig glad

"Man skulle vilja lägga sig ner och ha ohämmad sex med rökt gris... Gu' vad sjuk jag är!"

Perra om rökt sidfläsk

(I dagens avsnitt yttrades även de bevingade orden "Det finns lika många Bologneser som kineser" och jag kan inte låta bli att fnissa i tv-soffan.)