En bra start på dagen

När nästan det första man gör på morgonen är att kliva i bajs, då vet man liksom hur resten av dagen kommer bli.

Ge tillbaka min bebis!

För det här surtrollet som flyttat in här orkar jag då rakt inte med. Omöjlig att både söva och amma, skriker och gnäller hela tiden, förutom när han tillslut slocknar av utmattning och sover ett par minuter. Finns det något som heter 4-månaderskris?

Simmat igen

Den här gången med träning. Hade ganska mycket migrän redan när jag kom dit, så alla "skump"-övningar gick bort direkt, men de lugnare kändes bra (mycket nacke och rygg). Avslappningen var skön idag med. Efteråt hade jag problem att se ett tag (vet inte om det var en konstig aura eller något annat), annars mådde jag OK. Nu är jag trött, fast på ett ganska skönt sätt.

Nästa vecka blir det nog två pass, ifall det går ihop sig med livet i övrigt.

Hej Förkylning!

Trodde ni att jag skulle klara mig undan? Självklart inte. Är man så nedsatt som jag är (tack vare kortisonet och migränen) vore det väl underligt om jag inte blev sjuk. Så nu sitter jag här med en sorts huvudvärk till - det är lite spännande att känna tre olika smärtor i huvudet på en gång faktiskt - för ni ska inte tro att migränen och spänningshuvudvärken tar semester bara för att det kommer in en vikarie. En sak är säker, jag bör nog inte sitta framför datorn i allafall. *borta*

Häcken full

Två sjuka små killar här hemma. Minimalt med sömn. Migrän på topp och trött make. Tack och lov att de blir ganska lugna av febern i allafall.

Vattenavslappning

Har glömt att skriva om hur det gick i fredags, har haft lite dålig blogglust efter det där med vännerna... Hur som helst, avslappningen var skön (låg och flöt som en säl i en halvtimme med släckta lampor och klassisk musik) och framförallt, jag fick inte mer migrän av det varma vattnet. Nästa vecka ska jag träna lugnt i en halvtimme och sen köra avslappningen igen. Hoppas på att de positiva effekterna kommer snabbt.

Är man sjuk räknas man inte

Så är det uppenbarligen, och det är inte det minsta roligt. Orkar man inte vara social faller man ur folks medvetande, det hjälps inte att man har "giltig frånvaro". Alla vänskap väntar tydligen inte och det gör mig ledsen.

Hoppas verkligen inte att maken lämnar mig nu, för oj vad ensam jag skulle bli då...

Upptakten till inlägget var att jag inte blev bjuden av mina vänner på en av mina vänners möhippa. Okej att jag förmodligen inte hade kunnat vara med ändå, men det beslutet hade jag åtminstonne velat haft möjligheten att ta... Sen att just ingen hört av sig, trots att de vet hur illa det var och hur jag mår nu, känns mer än bara lite ledsamt. MEN. Jag har bestämt mig för att inte deppa ihop över det, eftersom jag har flera underbara vänner här i cyberrymden (vissa av dom både här och IRL). Tack för att ni finns, allihopa.

Någon form av terapiarbete

Fick lite silversaker jag beställt idag, och var tvungen att knåpa lite, även om det känns lite som att jag fuskar när jag bara sätter ihop färdiga delar. (Är ju van att göra allt själv, från start liksom.) Det övre är en tack-för-den-här-tiden-present till dotterns dagisfröken; det står "TEACH LEARN" på elipsen. Det undre är ett halsband jag ska ha på mig på lördag (vi ska på namngivningsfest då), fast jag tror jag ska ändra själva hängena till dess, är inte riktigt nöjd. Nu är det tre minitags med bokstäverna "E", "A" och "H" på, och dessa hänger på tre olika långa kedjor. (Ni som är insatta kan säkert gissa vad de står för! ;)

Upptäckte att jag blivit ruskigt darrhänt av allt det här, något jag aldrig varit förut, så något riktigt smide är inte att tänka på just nu.

Sjukgymnastik i morgon

Närmare bestämt vattenträning, fast jag ska bara vara med på avslappningen så här första gången eftersom varmbassäng tydligen kan utlös migränanfall hos vissa. Hoppas att det funkar och är lika skönt som jag minns det från Vattengympan för gravida.

Läkaren idag

Igår ringde min mobil och det var BM från Spec-MVC. Hon sa att hon hade sett en lapp där det stod att jag ville träffa min läkare och eftersom han bara jobbar två veckor till, varav en natt, innan han försvinner på föräldraledighet, hade hon ordnat så att jag kunde få träffa honom redan idag. Vad glad jag blir när det finns folk som kommer ihåg en och bryr sig!

Sagt och gjort, idag klockan 15 infann jag mig på bedömingsmottagningen (för det är där han jobbar den här veckan) - folk tittade lite konstigt på mig som var där utan tjock mage, ha ha - och fick ett avstämningsmöte med honom innan han försvinner. Vi pratade igenom hur det var nu, och han såg verkligen till att alla baser är täckta vad gäller FK, kommunen och min vidare tillfriskning. Känns återigen bra att jag fått en så vettig och förstående läkare. Passade på att fråga vem han tyckte jag skulle vända mig till vid ev. fortsatta problem och fick ett namn på en läkare som han tycker är bra.

Och så ska jag få peritenal(?) plastik, dvs de ska fixa den där bristningen som inte blev sydd mitt i allt blödande. Han bedömde att det skulle vara lättfixat, det är bara en hudflik som ska bort, vilket tydligen är bra. Det kommer ta ca 20 minuter med lokalbedövning; ett litet snitt och ett par små stygn så är det klart. Kan inte säga att jag längtar direkt, men det ska bli skönt att få det gjort.

Skoluppdatering

Det var en nöjd dotter som kom hem, både igår och idag, mest för att de hade fått keso till lunchen. Hon hade fått sitta bredvid en av kompisarna från dagis och en ny kille som hon inte vet vad han heter (hon har inte vågat prata med honom). Vi fick med ett papper hem med lite information, (med betoning på lite), och även papper att fylla i angående kost och kontaktnummer. Allt som allt vet vi inte så mycket mera nu än igår, det är mycket som liksom saknas innan det känns helt okej, eller vad jag ska skriva. Nåja, dottern trivs i allafall, och det är det viktigaste. Det andra ger sig väl med tiden hoppas jag.

Avgörande ögonblick

Idag var vi iväg till Apoteket en sväng, eller maken var på Apoteket, jag och lillfisen satt i bilen. Eftersom det är väldigt varmt här idag satt jag med bildörren öppen så att den nästan nuddade strecket till nästa parkeringsruta (tom). Bredvid den rutan finns det fyra tomma parkeringar till, så jag tänker inte så mycket mer på det. Helt plötsligt hör jag en bil som rusar motorn för att sen tvärnita. När jag vänder mig om ser jag en skitsur tant som fäktar och svär(?) och vill att jag ska stänga dörren, vilket jag naturligtvis gör. Hon parkerar, så nära linjen som det bara går, och kliver ur bilen med sin sura min. Jag hinner tänka "shit, hon kommer fortsätta skälla på mig nu, vilken kärring", för så såg hon ut. Men så får hon syn på lillfisen som ligger på rygg i mitt knä och snackar, och med ens ändras hela tanten. Från arg och på jakt efter blod till urskuldande, och hon säger något om att hon inte sett att jag hade en bebis i knät, att hon förstår att jag vill ha dörren öppen, men att hon gärna vill parkera i skuggan (vilken skugga? Hon fick typ 2 dm skugga på motorhuven...) eftersom hon hade matvaror i bilen.

I en sekund hade jag valet: Skulle jag snäsa något tillbaka, typ "har du matvarorna under motorhuven eller?", eller skulle jag vara trevlig trots att hon inte förtjänat det? Jag valde det senare och sa något i stil med att det kunde ju inte hon se att jag satt med en bebis. Och se, hela tanten såg alldeles lättad och glad ut, som att hon hade väntat sig en avhyvling av mig. (Genom sig själv känner man andra?) Undrar vad som hade hänt om jag valt det andra alternativet?

Rörig skolstart

Idag börjar dottern i skolan (ja, eller sexårs, men det räknas väl som skolan?) och det känns inte riktigt bra om jag ska vara ärlig. För det första har vi inte fått NÅGON information alls, var tvugna att ringa i förra veckan för att få veta när och var de skulle infinna sig idag, och vet alltså ingenting om hur dagarna ser ut, vad det ska göra, vad de ska ha med sig o s v. För det andra slutade den förskolärare de skulle ha två veckor innan skolstart (fick vi höra ryktesvägen) och istället inkallades en utav fritidspedagogerna på skolan. Nu är jag inte helt säker på vad fritidspedagoger har för utbildning, går den att likställa med förskolärarutbildningen?

När maken ringde i förra veckan fick han inte prata med "läraren" utan någon annan, och den personen sa att föräldrarna fick vara med första dagen, som en liten inskolning. Det är vad vi har sagt till dottern, att maken skulle vara kvar så länge hon ville. (Hon tyckte det var lite läskigt med en fröken hon aldrig träffat.) När de kom dit i morse visade det sig att föräldrarna inte alls fick vara där, utan bara skulle lämna. Maken sa att dottern nästan började gråta när hon fick höra det, något som skulle kunna undvikas om vi hade vetat och kunna förbereda henne.

Vid 14 ska maken hämta henne, och då får vi se hur det har gått.

Sen lite mer allmänt så undrar jag vad vitsen är att ha förskoleklass till nian på samma skola? Jag kan inte riktigt se vad en sex- och sextonåring har gemensamt eller för utbyte av varandra?

Julen

Vet inte om maken också läser Världen enligt J men idag tog också han upp årets julfirande. Han vill att alla ska komma hit till oss i år och fira. (Med "alla" menas min mamma, mina syskon och ev. någon respektive.) Varför i hela fridens namn då, undrar jag? Då har vi ju ingen möjlighet att smita när det blir för jobbigt...

Nu är chansen inte speciellt stor att vi får huset i julskick i år, i allafall inte så pass att vi kan ha fyra -fem nattgäster. Så jag log bara mitt allra mildaste leende och sa att "vi får ta det när det närmar sig". Hoppas han inte tror att det är samma sak som ett ja?

Och månadens magsjuka går till...

... Ponder. Vinsten inkluderar svavelosande rapar, magsmärtor och diarré, följt av utmattning och, naturligtvis, ett migrän anfall. Grattis till vinsten!

Ja, självklart var det min tur, igen, att bli magsjuk, eller kanske snarare matförgiftad, igår natt. Kan säga att det inte är någon höjdare att försöka planera in amningar mellan toabesöken, men vad ska man göra? Nåja, jag slapp i allafall kräkas, alltid något, plus att jag slapp matlagningsoket för en dag. Om man ska se det positivt. Och det ska man ju.

Bättre igen

Har fått sova inatt och genast känns allt lite lättare igen, även om meningslösheten fortfarande lurar runt hörnet. Jag längtar eftera att kunna göra något nyttigt, prestera något (det behöver inte vara något stort, bara det är något), men jag måste ge mig till tåls. Tålamod tålamod tålamod - inte min främsta egenskap...

Psykiskt risig

Har just inte ork eller lust med någonting. Återkommer när det känns lite mindre meningslöst att fylla cyberrymden med ord.

(Har problem att sova, är så rastlös att det kryper i hela kroppen, vilket nog är huvudorsaken till att jag mår risigt. Dessutom sover våra gossar skitdåligt just nu, och naturligtvis är de vakna omlott hela tiden för att minimera föräldrasömnen.)

Hårmonerna är slut

Ja, eller vad det nu är som gör att håret inte ramlar av när man är gravid, för nu rasar det i stora tussar. Även fast jag varit med om det två gånger förut är det inte det inte ett dugg roligare den här gången. Man hade ju kunnat hoppas att migränen skulle försvinna med hårmonerna, men så verkar inte vara fallet. Däremot har den ändrat karaktär; istället för aura har jag fått illamående (om det inte är tarmen som ger det). Ett nedåtköp om ni frågar mig.

Duktig

Nu har jag lämnat meddelande hos KK och sjukgymnasten. Återstår att se när de ringer upp.

Lite svar om läkarbesök

Såg att ni undrade där nere om jag skulle till läkaren snart. Svaret på det är nej, jag har inga inbokade besök just nu, varesig på neuro eller magtarm. Anledningen är att det inte finns så mycket någon kan göra; tarmen är ju som den är (alltid sjuk, när den blir sämre höjer jag kortisonet) och migränen kan de inte behandla så länge jag ammar. Det enda som är på gång är sjukgymnastiken, vilken drar igång sista veckan i augusti. Om jag orkar ska jag ringa min gamla sjukgymnast på KK och höra om hon kan ta emot mig ett par gånger, så jag har något under tiden.

Arbetsträning typ

Maken har åkt till jobbet och lämnat mig hemma med lillfis och storfis, mellanfis är på dagis. Trots att 2-åringen, som är den som kräver mest uppmärksamhet, inte är hemma, känner jag att det är för mycket för mig. Är det inte lillfis som skriker så vill storfis ha hjälp med något, och mitt i alltihopa ringer det så klart på dörren, vilket utlöser hysteri hos hunden också.

Nej, jag är inte redo för det här, nu får maken pallra sig hemåt.

Det här var alltså ett test för att se om jag ev. kan gå ner i sjukskrivningsgrad så att maken kan jobba åtminstonne halvtid, men det verkar alltså inte så. Problemet är att snart har jag varit sjukskriven ett helt år, dock med olika diagnoser (någon som vet hur det funkar?), och då blir det med allra största säkerhet stopp från FK.

Bättre idag

Både på huvudfronten och tarmfronten. Tack och lov.

Nu är det dags för sängen, om lillfisen går med på att släppa bröstet that is...

... och så tarmen på det

Spenderade tre timmar inatt på toa med magkramper (i klass med förlossningsvärkar; jag måste profylaxandas igenom dom) och diarré. När magen lugnat ner sig, slog så klart migränen till och inga mediciner kunde jag ta.

Kanske dax att inse att jag inte är så frisk som jag vill tro, utan snarare ganska sjuk just nu? Jag vill inte se mig själv som sjuk, men snart kanske jag inte har något val? Uppgivenheten smyger sig på igen...

Värsta migränen på länge

Trodde huvudet skulle exlodera ett tag, eller åtminstonne ramla av, men tack vare en stor medicincoctail har det lugnat sig nu. Har satt maken att läsa på och han rapporterade just att nedstämdhet är ett vanligt tecken på att ett anfall är i antågande. (Lärde mig även en del annat om migrän och läkemedel, men det orkar jag inte skriva om just nu...) Nästa gång vet jag och kan ta piller i tid och förhoppningsvis undvika jättespiken.

Naturligtvis har både Prinsen och Lillskrutt varit extremt gnälliga och kinkiga idag, d v s många gälla skrik för mitt stackars huvud - tack och lov för hörselkåpor. (Starka ljud kan f ö också utlösa anfall och väderomslag... verkar som jag prickade in tre av tre den här gången.)

Gråtmild

Idag är det inte långt till tårarna, de liksom bränner bakom ögonlocken hela tiden. Och inte har de någon speciell anledning att ligga där på lur, allt är ju precis lika bra/dåligt som vanligt. Undrar vad det är som gör att vissa dagar känns så mycket jobbigare än andra?

Och så tillbaka ner igen

Det var bara en tillfällighet och inte Prinsens dagisstart som gjorde huvudet bättre, för idag är det lika illa som förut. Dessutom har min mage börjat protestera mot det idoga paracetamolintaget och jag måste dra ner på det för att inte få magsår, typ. Hurra.

Bröllop

Snart ska vi på bröllop, eller ska jag skriva skulle? Chansen att jag ska klara av en sorlig bröllopsfest är just nu lika med noll, oavsett hur mycket piller jag petar i mig. Det hade jag aldrig kunnat ana när jag tackade ja i maj, och tur var väl det... Egentligen borde jag väl vara deppig för att jag missar festen, men mitt nya, osociala jag bryr sig inte så mycket (just nu i allafall) eftersom det mest känns jobbigt att träffa folk.

Får man längta efter sig själv?

En ganska bra dag

Huvudvärksmässigt alltså*. Gör det alltså så mycket att Prinsen är på dagis några timmar om dagen, eller är det bara ett sammanträffande att jag är bättre nu?

* Har inte tagit ett endast piller idag, inte ens Alvedon, och det är ändå uthärdligt

Uppdaterar websida

Om och om igen. Väntar på att kompisens bebis ska komma upp bland webbisarna, hon snittades igår och än har jag inte hört något. (Inser ju att jag inte är speciellt högt upp på ringa-och-meddela-listan, därför är jag inte speciellt orolig... än,men inga fler skräckförlossningar nu tack!)

Åh, varför är det så långsamma på att lägga ut webbisarna för? (Kanske för att de har annat att göra på förlossningen?!)

Uppdatering 20:55
Nu har sms:et kommit, allt hade gått bra och en liten pojke är född!

Augusti

Det var idag maken skulle börjat jobba efter sin långa ledighet, idag som jag skulle vara hemma med lille H själv, idag som jag skulle hämta Prinsen på dagis med syskonvagnen. Inget av det har hänt idag, och ingen vet när det kommer hända heller...

Trots att vädret är migränvänligt så har inte mitt huvud fattat det, och jag har lika ont som vanligt... Borde ringa och fixa akupunktur- och massagetid, men jag har varken ork eller lust med det idag. Måste ringa och boka om en läkartid också - varför kan KKs sekreterare aldrig göra rätt? Det är tredje gången de bokar mig till en annan läkare, trots att det utryckligen står att jag ska träffa "min" läkare för uppföljning...

Ljuvligt väder

Med risk för att bli arkebuserad av alla som fortfarande firar semester så måste jag brista ut i lovsång över det underbara vädret: Lagom varmt, och, det bästa av allt, den jobbiga solen har gått och gömt sig bakom tjocka moln. Nu kanske t o m jag kan sticka näsan utanför dörren innan klockan blir mitt i natten?

Förövrigt sover båda småglinen, storglinet är hos grannarna och maken är iväg och köper två Trip Trap-stolar (begagnade). Ganska lugnt och skönt här med andra ord. I morgon börjar Prinsen på dagis igen, och förhoppningsvis kan maken snart börja jobba några timmar om dagen. Vore det inte för huvudvärken skulle allt vara bra...

Föräldraförståelse

Nu när jag själv fått barn tätt, kan jag på ett helt annat sätt förstå varför jag fick stå tillbaka så mycket när mina yngsta småsyskon föddes. (Det är 18 månader emellan dom, och jag nästan tonåring när de föddes.) Jag märker ju själv att våran äldsta, som ändå är mycket yngre än vad jag var, får stå tillbaka mycket nu när det är så intensivt med brorsorna och min migrän. Det är så lätt att säga till henne att vänta, så lätt att bli irriterad när hon pockar på uppmärksamheten på ett "jobbigt" sätt, så lätt att "glömma bort" henne bland alla andra måsten. Allt det där jag själv avskydde utsätter jag nu min dotter för, och det får mig att må så dåligt för hennes skull. Jag hoppas att hon inte minns den här tiden som lika jobbig som jag minns mina småsyskons bebistid...

Nu ligger hon bredvid lillfisen på golvet och viskar i hans öra: "Jag älskar dig, min lillebror, hör du det? Jag älskar dig." Min fina, duktiga, älskade flicka.

Solförmörkelse

Och naturligtvis ligger det ett tjock molntäcke över solen precis just nu när den är maximal här. Solen har ju bara skinit konstant i tre veckor, men nu ska det minsann vara molnigt. Vi som hade gjort iordning sol-tittar-papper och allt, för att dottern skulle få se hur månen tar en tugga av solen. Så går det när man anstränger sig, lika bra att lägga ner för idag. ;)

Diklofenakdröm

Tänk om jag kunde ta diklofenak varenda dag, vad bra jag skulle må då. Tog en tablett igår och genast blev allt så mycket lättare, eftersom huvudvärken försvann nästan helt. Effekten sitter dessutom i mycket längre än vad den gör med Alvedon/Citodon; en tablett räcker en hel dag.

Tänk om jag visste hur stor dos jag kan ta utan att riskera ett skov i tarmen, vad mycket enklare det skulle vara. Nu måste jag hela tiden väga för- och nackdelar, känna efter hur tarmen känns kontra huvudet o s v. En diklo om dagen, vilken dröm det skulle vara...