Custom rom på ZTE Blade

Jag var en utav dom som hoppade på tåget och köpte ZTE's budget Android för lite över ett år sen. Jag gav under tusenlappen för den och jag var jätte nöjd med allt, förutom kameran. Jag gillar ju som bekant att fota, så för mig är det viktigt med en bra mobilkamera, något som Bladen alltså inte har. (Dom måste ju spara in någonstans, det förstår jag också.) Av den anledningen bytte jag till Xperia Neo, som kostade över det dubbla... Visst, man får mer än en bra kamera för pengarna, men inte så det motiverar köpet om man bortser från kameran.

Har varit nöjd med Neon, ända fram till i förra veckan när den tvärdog. Jag pratade med syster i telefon och när jag la på blev den svart. Gick inte att tända skärmen igen så jag tog ut batteriet och försökte starta om. Det enda som hände var att mobilen vibrerade till, sen ingenting. Nu har den åkt in på reparation och ingen vet hur lång tid det tar.

Det går ju inte att leva utan mobil, så jag tog fram min Blade igen. Blev lite irriterad för att flera av apparna jag använder mest inte fungerade - för gammal version av Android, 2.1 bara. Började surfa runt och det visade sig att officiell Android 2.2 släppts av ZTE, så jag försöker installera den. Fungerar inte, installationen fastnar efter en halv sekund och säger att det är fel version av Android installerad. Börjar surfa runt och hamnar återigen på Swedroids eminenta forum. Läser tråd efter tråd och inser att det finns flera custom romar (alltså versioner av Android som inte är gjorda av tillverkaren) som fungerar mycket bättre än dom officiella och som också är högre versioner. Efter noggrant genomläsande bestämmer jag mig för att installera SwedishSnow, eftersom det finns ett färdigt installations paket som verkar enkelt att använda. Men först måste jag roota (dvs får administratörs rättigheter på telefonen) och göra en backup på den befintliga romen, OM något skulle gå fel. Med hjälp av ett par appar går det på ett kick och sen var det dags. Lite svettigt var det att starta installationen och vänta på att mobilen skulle starta om. Men det gjorde den och ååååååååh vad bra den är nu! Varför gjorde jag inte det här för länge sen, då när jag faktiskt använde mobilen?

Den är snabbare, jag har mer internminne ledigt (eftersom allt onödigt skit tagits bort i custom romen), alla appar fungerar och jag kan spara dom till minneskortet. Tack som fan alla Android nördar som sitter hemma och filar på romar och appar, och dessutom svara på frågor och hjälper såna n00bs som mig!

Och någon dag när jag orkar ska jag lägga till en massa fina länkar i det här inlägget. Tills dess hänvisar jag er till Swedriods forum och sökfunktionen där!

Utanför

Igår var det som sagt brorsonens namngivningskalas. På kalaset fick jag veta att båda mina andra syskon ska vara faddrar till honom, det vill säga alla utom jag. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. Både att jag inte blev tillfrågad och att ingen talade om det för mig innan. Hade min bror talat om det för mig innan och kanske gett en förklaring hade det inte alls känns lika jobbigt.

Vi har inte haft några av mina syskon, eller makens, som faddrar till våra barn, just därför att det lätt blir fel och dessutom har dom ju redan en given plats i barnens liv som morbröder och moster. Men jag ifrågasätter egentligen inte deras beslut att välja våra syskon, utan mer att jag inte fick veta något i förväg.

Till saken hör att det inte är första gången som jag lämnas utanför när det gäller dom, till exempel blev jag inte inbjuden till min brors överrasknings-30-årsfest, utan någon direkt anledning. Kanske för att när man är sjuk så räknas man inte? Bara för att man tvingas tacka nej gång på gång för att man mår dåligt så betyder det inte att man inte vill gå och definitivt inte att man inte vill bli inbjuden och inkluderad.

Bristande social kompetens

Igår var det stort kalas för finaste brorsonen. Det var mest folk jag inte kände och förr om åren hade det inte bekymrat mig det minsta, jag hade snarare tycket att det var roligt att träffa och lära känna nya människor. Nu känns det bara jobbigt, eftersom det av någon anledning tar väldigt mycket energi att vara social. Det är som att jag glömt hur man gör när man kallpratar med människor jag inte känner, vet liksom inte vad jag ska prata om, eller ens svara när dom pratar med mig. Och då var jag ändå hyfsat migränfri igår, om än ganska förkyld.

Att migränen har ändrat den jag är känns på något vis jobbigare än migränen i sig.

Ibland är det bra med blogg

Till exempel när man vill komma ihåg hur man mådde när man provade någon medicin, eller vid tidigare skov. Idag försökte jag komma ihåg varför jag slutade med imurel - vilket jag så klart inte mindes, men det gjorde bloggen! Nu vet jag att jag mådde ruskigt illa av maxdos, men att en lägre dos funkade OK. Alltså något som är värt att prova om inte Lanvis fungerar.

Idag har jag förövrigt bara mått lite illa på förmiddagen. Det känns bra, men jag vågar inte tro på att det ska hålla i sig än.

Imunosupressivt, igen

Provar nu den tredje och sista sorten av mediciner i imurelkategorin - Lanvis. Man tar den bara varannan dag och jag tog min första tablett i förrgår. Idag mår jag illa som ett as och ser inte alls fram emot att ta tablett nummer två om någon timme. Men jag måste nog bita ihop och försöka ett tag till, för fungerar inte det här är det Humira som gäller, vilket är långt mycket mer skrämmande än lite illamående...

Med det sagt, måste jag tillägga att jag fortfarande blir helt knäckt av att må illa - mycket mer än av skovsmärtor eller huvudvärk - sen mina kräkgraviditeter. Jag är liksom fortfarande färdig med den sortens mående.

Sjukgymnastik

Mest för mitt eget minnes skull, men jag har faktiskt lyckats träna minst en gång i veckan (med undantag för de två första veckorna av kortisonbehandlingen) sen i maj. Förhoppningsvis ska det ge resultat på migränen också och inte bara snygga muskler.

Botoxad

För femte gången. Det gjorde lika ont som vanligt (fast än han använde en tunnare nål) och jag fick ett litet hematom i pannan. Nu återstår bara att invänta effekten.

Mer hemlängtan

Men inte min den här gången, utan Dotterns. Hon är borta på läger den här veckan och det är första gången som hon är borta ensam (dvs utan oss eller någon annan som hon känner). Första kvällen var det inga problem, men i måndags ringde hon och grät av hemlängtan. Hon vill åka hem, på en gång och det tog en lång stund innan vi kunde övertyga henne om att åtminstone stanna över natten och känna efter hur det kändes morgonen efter. Hon ringde igen på morgonen och sa att det kändes bra och att hon ville stanna. Vilket höll i sig ändå till kvällen, så hon igen grät och ville hem. Det gick lättare att övertyga henne den här gången och igår kväll när hon ringde var hon glad och tycket allt var bra.

Jag är stolt över henne, att hon bestämde sig för att stanna kvar och faktiskt klarade det. Jag är skitförbannad på ledarna på lägret, som såg att hon grät, men inte frågade vad som var fel. Det var istället några av dom andra barnen som tröstade henne. Inte hade dom tid att prata med oss i telefon heller, så det lär bli hett om öronen på dom på lördag när vi ska hämta henne...

Hemkommen

Ja, redan i måndags, men har inte tagit mig till bloggen för än nu. Så här i efterhand kan man säga att jag nog inte borde åkt, för största delen av helgen spenderades med migränen som kompanjon, vilket gjorde att jag var på ganska dåligt humör mest hela tiden. Jag tror inte någon utav dom andra märkte det, men jag gick omkring och var konstant irriterad på dom för att dom var så högljudda och hade så roligt hela tiden. (Ja, kortisonhumöret spelade nog in en del också...) Jag brukar sällan längta hem, speciellt inte när jag bara är borta ett par dagar, men nu räknade jag ner timmarna till jag fick åka hem.

Fast nu när jag varit hemma några dagar kan jag ändå säga att jag inte ångrar att jag åkte. Om inte annat för att det är nyttigt att längta hem.

Till OS landet

Drar jag ikväll. Med migrän och allt. Fast något OS kommer jag inte se eller komma i närheten av, utan helgen kommer spenderas i Kent i sällskap av goda vänner för att fira en 40-åring. En söndags brunch på puben hoppas jag kunna klara av och en del social samvaro i alla fall. Dom vet hur jag mår och har ett stort hus, så jag kommer kunna gå undan och vila när det behövs. Den största utmaningen just nu är att klara av själva resan, igen, men det ordnar sig säkert på något vis.

Åter på måndag!

Migrän, mens och allmänt munter

En sån där strålande dag med andra ord. Längtar till på tisdag när det är dags att fylla på Botox. Eller, egentligen längtar jag till om ett par veckor, när effekten har kickat in. Tänk att jag mådde så här precis hela tiden för ett år sen. Hur fan orkade jag? (Jo, jag vet, man vänjer sig ju vid att ha det så, men nu, när jag oftast mår bättre, känns det nästintill omöjligt.)