Vad som helst men inte det...

Illa. Jag mår väldigt, väldigt illa. Med allra största sannolikhet en biverkning av Imurelen, men det spelar liksom ingen roll.

Jag vägrar att må illa och kräkas igen. Jag står ut med mycket - dropp, provtagningar, otrevliga undersökningar - men inte det. (Det har varit en livlina sen migränen kom, ett mantra att upprepa: "jag mår i alla fall inte illa och kräks". Utan det faller allt ihop.)

Jobbdag

Idag har jag varit på jobbet för att förbereda morgondagens jobb. Jobba för att kunna jobba liksom. Det var lugnt och tyst och ganska trivsamt på kontoret när ingen annan var där. Jag hann klart det jag skulle göra utan problem eller stress, kände mig nöjd när jag gick där ifrån.

Optimala arbetsförhållanden, skulle man kunna säga. Ändå har jag våldsam migrän nu. Det går liksom aldrig att veta...

(För att inte tala om vilket anti-klimax det skulle vara om jag inte kunde åka till jobbet i morgon...)

Skitdag!

Är det så här jag ska må av medicinerna vill jag inte vara med. Det är framför allt psykiskt som det är jobbigt - jag mår dåligt, är arg och känner inte igen mig själv.

Dessutom är det en hel månad sen världens finaste Vovva somnade in för alltid. Idag är saknaden minst lika stor som då - hon fattas mig så oerhört mycket. Sorgen ramlade ner på mig när jag stod och bakade pizza till middag - då brukade hon alltid komma smygande och sätta sig och titta på (hon tyckte väl som alla andra att det luktade gott med nybakad pizza). Idag var det första gången det inte satt någon hund där. Och då, sista gången, fick hon inte ens någon pizza...

Bara ett barn

Idag har jag och lille H varit ensamma hemma på förmiddagen. Bara han och jag, med tid för varandra. Vi åt mellanmål och lunch, var ute och åkte pulka, kramades och busade. Mysigt och välbehövligt.

Och tänk, så lätt det var och vad bra jag klarade av det. Sen kom de andra hem och på en gång blev det jobbigt. Tror inte jag behöver skriva hur mycket jag avskyr att det är så?

Ännu en mens-migrän-dag

Inte mycket till liv idag heller. Spenderade en halvtimme på köksgolvet med huvudvärk from hell innan Zomigen började verka. Nu gör det inte lika ont längre, men jag mår konstigt av medicinen.

I morgon. Då kanske det blir en bättre dag.

Kan man?

Jag är lite sugen på att beställa de här glasögonen:
Bara för att de är så roligt fula liksom, men det kanske inte är rätt anledning att köpa nya brillor? (Kan tillägga att de med studentrabatt kostar 200 kr inklusive glas och frakt.)

Typiskt

Andra halvan av min hemma-dag blev allt annat än skön. Dundermigrän, mensvärk och blodtrycksfall gjorde att jag mest låg i soffan och kved. Tog en tillslut en diklofenak, även om man inte ska det när man skovar, och nu börjar den ge lite effekt. Dags att göra allt det jag inte hann med under kvidandet med andra ord.

Snart bara jobb

Kom just på att det ju finns en ljusning, alldeles snart. Vi ska nämligen ha praktik om ett par veckor, men eftersom jag 1) inte har någon praktikplats och 2) inte vet hur jag mår, har jag beslutat att skjuta på det till i höst. Det betyder att jag har sex hela veckor när jag bara jobbar. Inget plugg, inga grupparbeten, inga tråkiga böcker att läsa. Vad skönt det ska bli!

Hemma-dag

Bestämde mig för att ta en hemma dag idag. Inte en ledig dag, men en lite lugnare dag. Hittills har jag: ätit frukost och läst hela tidningen, surfat lite, druckit förmiddagsfika och ätit en bulle, varit ute och fotat.

Känns nästan lite dekadent.

Sjuk blogg

Här verkar allt handla om sjukhus, sjukdomar och sjukvård för tillfället. Kanske inte så konstigt, men heller inte särskilt spännande.

Får skylla på kortisonet: Det är svårt att tänka och formulera sig när man antingen är speedad som fasen eller seg som kola. Försökte just skriva ett riktigt inlägg, om något jag funderat på ett tag, men det gick inte. Så ni får helt enkelt ge er till tåls och vänta på bättre dagar när det kanske kan komma något intressant inlägg också. Håll ut!

Vad skönt det vore

Jag ska inte sticka under stol med att det vore väldigt skönt att bara plugga eller jobba eller vara mamma/fru just nu. Det är en anings för mycket på alla håll och kanter...

Ingen rolig nål-dag

Idag gjorde det ont, jätte ont till och med, att sätta nål för järndroppet. Jag brukar inte känna att det gör ont över huvud taget (det är den psykiska grejen att ha nål som är jobbig sen förlossningen), men idag låg jag och jämrade mig. Stackars sköterskan bad om ursäkt hela tiden medan jag försökte slappna av (det psykiska blev inte direkt lättare när det samtidigt gjorde ont). Det konstiga var att trots att det gjorde så ont fungerade nålen både att ta prover ur och sätta dropp i.

Tur att det bara är fem veckor kvar...

Lite mindre koma

Det verkar som att kroppen börjar hämta sig från kortisonchocken. I kväll känner jag mig faktiskt nästan som en människa - visst jag är trött och seg, men inte en total zombie. Jag kan till exempel föra en konversation, något som var omöjligt under gårdagens koma. Skönt!

I morgon blir det provtagning och dropp, sen slipper jag förhoppningsvis sjukan på en hel vecka.

Ny dag, nya piller

Idag börjar jag med en ny medicin som ska hämma immunförsvaret och på så sätt hålla tarmskoven borta. (De uppkommer för att mitt immunförsvar är för effektivt kan man säga och reagerar mot mina egna tarmceller...) Medicinen har en del otrevliga biverkningar, bland annat kan den slå ner immunförsvaret för mycket. Känns väl så där, men vad kan man göra? Det är den bästa medicinen som står till förfogande just nu och sen är det bara att hoppas att den 1) hjälper, 2) inte får mig att må ännu sämre.

För något som är värre än att vara sjuk, är att må skit av alla mediciner (som jag gör nu).

På andra sidan

Tog mig igenom kortisonkoman idag med. Hur det gick till vet jag inte, men fram emot kl 21 kändes det lite mer som vanligt igen. Nu ska jag gå och försöka sova, innan det är dags att stoppa i sig mer kortison (i morgonbitti).

Hoppas verkligen att de här kortison-svägningarna avtar, snabbt, för det är fan inte lätt att hålla ihop allt just nu...

Förbereder flykt

Jag fixar inte tre huliganer och ett kortison-söndrigt psyke. Jag vill fly, bara öppna dörren och springa iväg. Var spelar ingen roll, bara jag slipper kaoset här hemma.

Barn vill ha närhet, ömhet och kärlek. Själv vill jag bara vara ensam, i tystnad och vila min dödströtta kropp.

Ännu en olöslig ekvation.

Sista sprutan

Hoppas jag i alla fall. Håll gärna tummarna för att övergången till tabletter går bra. Inte för att jag vet hur jag ska veta det, med tanke på att jag inte kände av skovet för än det var jätte stort...

Kortisonkoma

De höga doserna har tagit ut sin rätt - idag har jag varit mer eller mindre zombie hela dagen. Har aldrig varit med om den effekten förut, brukar bli pigg av min "normala" skovdos, men vid så höga doser jag fått nu är det tydligen inte ovanligt att man blir helt sänkt (samtidigt som man är rastlös, agressiv och effektiv - en mycket märklig kombination). Sista sprutdosen idag var nadtrappad, och i morgonon är det alltså tabletter som gäller, en gång om dagen. Förmodligen har min egen kortisolproduktion redan stängts av (jag är känslig på det viset) vilket leder till att jag blir ännu tröttare på grund av den lägre dosen, innan kroppen sätter igång igen.

Om jag säger så här - just nu känns det inte så troligt att jag kommer fixa att redovisa grupparbetet i morgon...

Och nu slår kortisoneffektiviteten till

Eftersom kortisol (kroppens egna kortison) är ett uppiggande hormon är det inte helt ovanligt att man blir lite hyper vid högdosbehandling med kortison. Lite trist att det ska slå till nu, mitt i natten, bara. Tur att jag har ett helt berg med ren tvätt att sysselsätta mig med. Sen kan det hända att jag röjer lite på köksbordet också. There's no time like the present.

Reafynd

Efter sjukhusvisit nr 2 tröstade jag mig med lite reashopping. Ramlade in på Åhléns och där hängde Väskan som jag letat efter hela hösten utan att hitta den. Den jag gladeligen betalat fullpriset på 349 kr för. Nu var den på halva reapriset och blev min för en ynka hundring. Behöver jag säga att jag är ruskigt nöjd?

Det tär på krafterna

Tog bussar till och från sjukhuset för eftermiddagssprutan och hjälp vad trött jag blev. Nu är det jag och soffan resten av kvällen. Det roligaste av allt är att jag måste läsa inför grupparbetet på måndag. Hurra, vad sugen jag är...

Kortisonpest

Jag mår dåligt, är arg, irriterad, rastlös och samtidigt helt slut. Typiska biverkningar vid höga kortisondoser. Nu får vi fan hoppas att de hjälper och att jag kan gå ner till lägre dos i tablettform på måndag.

Dagens sprutrum

Ännu läskigare än det andra. Men det var en skön säng i alla fall.

Hur tänkte dom här?

Nyrenoverad sjukhuskorridor och ljusblå svampade väggar. Så nittiotal, trodde jag.

Klippkort på sjukan och knarkararmar

Det har gått väldigt smidigt på sjukan idag - sköterskorna är både trevliga och duktiga - men det är ändå lite slitigt att springa där två gånger om dagen. Idag stängde de dessutom tidigt, så jag var tvungen att komma redan 15, vilket gjorde att dagen blev ganska sönderdelad av de där besöken. Fördelen med det var att jag slapp vara med på sista timmen av vårat tre timmars seminarium idag, alltid nått.

Trots intensiv behandling mår jag betydligt sämre idag. Kanske är det biverkningar eller så är det, som min kloka vän -sl- sa, att jag tillåter mig själv att känna efter nu. Vilket som hoppas jag det blir en bättre dag i morgon.

Armarna börjar se lite lätt knarkiga ut, men det är smällar man får ta antar jag...


Jag får fortfarande lite lätt ångest av att ligga på sjukhusbritsarna, men tack vare de underbara syrrorna har det gått över förväntan.


Jag vill inte ens veta vad de använder de här sakerna till...

Väl hemma möttes jag av det här:

Härlig dag det här...

Jag undra förresten var vi ska förvara askan till vi kan begrava henne? Det vore ju en mardröm om någon av ongarna fick tag på den...

Känns det igen?

Jag mår visst sämre än vad jag känner mig. Järndropp och kortisonsprutor blev det idag efter läkarbesök och akut-CT. Egentligen borde jag lägga in dig sa läkaren, men du ser lite för pigg ut för det. I stället får jag komma in 2 gånger om dagen till på söndag för att få sprutor. Järndropp ska jag få en gång i veckan i sex veckor. Hepp!

Så var det fullt upp igen

Grupparbete, radioinspelning, artikelskrivning och nytt projekt på jobbet. Tur att jag inte har tid att tänka - det är bara att köra - annars kanske jag hade blivit stressad.

Just nu varvar jag 10 minuter läsning (en ooootroligt tråkigt kursbok) med 10 minuters skrivande framför datorn (har jag sagt att det tar evigheter för mig att läsa något nu för tiden?). Försöker få ihop en radiokrönika, men när man inte vet vad man vill säga är det lite svårt.

Var ska man köpa sin medicin?

Jag måste köpa ny, receptfri, medicin, men har ingen aning om var jag ska gå. Läste i DN idag att vissa av de privata kedjorna har lagt sig väldigt högt när det gäller just de receptfria läkemedlena, men hur ska man ha koll på det? Och hur ska man veta vilka apotek som fortfarande är Apoteket?

Just nu känns det jätte bra med den där avregleringen - inte nog med att läkemedelsföretagen passar på att sko sig på den, nu ska även återförsäljarna ta en större del av kakan.

Läkartid ordnad

Redan på torsdag får jag komma till min läkare (kunde få komma idag också, men då till någon ny) och hon ringer även upp mig i eftermiddag för att kolla så jag klarar mig till dess.

Vad jag älskar sjukvården när den fungerar som den borde.

Ett slag i magen

Så jävla typiskt att vi får den här rabatten just den här månaden...

Nya vanor

Förut duschade jag alltid uppe på kvällarna, eftersom det sista jag gjorde nere varje kväll var att släppa ut Vovvan. Idag duschade jag nere för första gången. Och ändå vände jag mig om för att ropa på henne när jag gick förbi ytterdörren...

Jag håller ihop

Magen verkar ha stabiliserat sig på ett halvdåligt läge. Jag är inte på topp, men bra mycket piggare än i lördags. Har försökt nå magtarm-mottagningen idag, men kom inte fram innan jag var tvungen att åka till skolan för fyra (4) timmars föreläsning (ZZzzzzzZZZZzzzzzzz). Gör ett nytt försök i morgon för jag måste få veta vad jag ska göra om jag blir sämre. (Kortison är ju förbjuden frukt för mig nu för tiden med tanke på mitt urkalkade skelett.)

Annars gick det över förväntan i skolan. Trodde inte jag skulle palla, men att sitta fyra timmar och dåsa i ett mörkt rum gick över förväntan.

Naturligtvis fick vi ett nytt grupparbete tilldelat, som ska vara klart till på måndag. Hurra.

Dagens diet

Vatten och blåbärssoppa i sängläge. Verkligen upphetsande.

Riktigt dåligt

Magen har gett upp, fast på ett nytt och annorlunda sätt. I morse var jag beredd att åka till akuten (och då är det dåligt eftersom jag hatar sjukhus...) men det lättade lite och nu är det inte värre än att jag klarar mig hemma till på måndag. Då kan jag få komma direkt till mottagningen och slipper iaf akuten. För övrigt är det första gången jag har skov sen jag fick migrän och der är inte att rekommendera. Inte någonstans.

Idag är jag less

Less på migränen, som gör att jag missar så mycket. Förut, innan jag började jobba och plugga, var det med barnen jag missade mycket. Nu blir det så mycket mer påtagligt, när jag alltid måste tacka nej till allting som är utan för måstena. Eller så tackar jag ja med migränen som brasklapp.

Idag har en av mina finaste vänner i klassen födelsedagsfest och jag vill vara där, vill vara med, vill festa och ha roligt. Vill vill vill. Men vad fan hjälper det när migränen hamrat ner mig i soffläge, som vanligt.

Nya migrän-erfarenheter

Fick mega-migrän på jobbet idag och var tvungen att försöka ta mig hem med ett huvud som höll på att gå i bitar. Satt på bussen och blundade större delen av vägen. De få gånger jag öppnade ögonen och tittade ut hade jag ingen aning om var jag vad. Jag var helt vilse i en stad där jag bott i snart 15 år, på en busslinje jag åkt hundratals gånger. När jag sedan koncentrerade mig och tittade ut en längre sträcka kände jag igen mig resten av vägen hem.

Otroligt otrevligt var det hur som och ytterligare en "kul" grej att lägga till migränhistorien.

För att citera Homer Simpson:

Doh!

Det var ju först i morgon artikeln skulle vara färdig. Nåja, nu får jag ju kvällen ledig vilket passar utmärkt eftersom vi har bröllopsdag idag. (Vi hade tänkt låta min bror komma hit och passa kidsen medan vi gick ut och åt, men eftersom Prinsen började gråta bara vi nämnde det - separationsångest som sagt - bestämde vi att skjuta det på framtiden.)

Separationsågest

Stackars lilla Prinsen har börjat avsky separationer sen Vovvan dog. Inte alls konstigt då det börjat gå upp för honom att Vovvan aldrig kommer tillbaka - vad är det då som säger att inte vi försvinner för alltid varenda gång vi lämnar honom?

Min lille Plutt, det skär i hjärtat när han tittar på mig med tårfyllda ögon och säger att han vill att jag ska stanna. När han ska sova frågar han om och om igen ifall jag är kvar uppe och han har svårt att slappna av trots att han är jätte trött. När han vaknar på nätterna ropar han i panik på oss och vill sen sova med Maken.

Jag hoppas, för hans skull, att han snart är övertygad om att vi kommer tillbaka, trots att vi ibland måste lämna honom. Under tiden ger jag honom all kärlek jag kan och hoppas att det hjälper.

Färdig, men inte helt nöjd

Det lossnade tillslut, vid 23-snåret. Nu, lite drygt en timme senare är jag färdig. Det tog alltså längre tid att ha komma igång än att skriva. Verkligen arbetseffektivt.

Texten är inte den bästa jag skrivit, men nu får den ligga till sig över natten så kör jag en snabb redigering i morgon. Blir nog jätte bra.

Jaha, skulle jag skriva nu?

Sitter här med datorn i knät, papperna runt omkring mig och Open Office öppet. Huset är tyst och lugnt. Det är nu det ska hända.

Men det tar emot. Det kommer inga ord. Jag stirrar i luften, läser bloggar och tänker på annat. Tiden rinner iväg. Vore bra om den blev klar till 21 så att de andra i gruppen hinner läsa den innan den ska lämnas in.

Dags att övervinna motståndet och börja ordbajsa.

Traumaförlossning på TV

Bara på låtsas, men jag kan ändå inte titta. För mycket, för nära. Fortfarande.

Btw

Att springa till bussen i femton minus är inte att rekommendera. Speciellt inte med migrän. Kanske det här kan lära mig att bli mer punktlig. Fast så enkelt är det inte att lära gamla hundar sitta. Har jag hört.

Rullar på

Livet och vardagen alltså. Jag har grymt mycket att göra, så mycket att jag låter bli att tänka på det. Istället biter jag ihop, stretar vidare och betar av en sak i taget. Förhoppningsvis fixar jag det, helst i tid. Annars får det helt enkelt gå ändå.

Det känns i alla fall roligare igen, journalistandet. Vet inte vad det var för svacka jag hamnade i (var varken mensig, PMS:ig eller PÄLS:ig = de gånger när sånt här brukar hända), men det verkar tack och lov som att den är över. Magen och migränen är fortfarande rätt dåliga, men inte värre än att det funkar. Telefontid hos läkaren är beställd och jag har börjat fila på en lista med saker jag vill ta upp.

Det är fortfarande ofantligt tomt här hemma. Värst är när jag kommer ner på morgonen, eller hem efter att ha varit borta en stund och det inte finns någon hund där som möter mig. Inget frenetiskt svansviftande, inget springande fram och tillbaka, inget huvud som buffar på handen för klappar. Saknad.

Jo tack, bättre

Idag har varit en mycket bättre dag - jag har till och med orkat vara ute med de yngsta ongarna själv en stund (något som inte händer så ofta). Vet inte vad det var igår, men något konstigt var det.

Vill också passa på att tacka för alla kommentarer, kramar och fina ord under den här tiden sen Vovvan dog. Jag har inte orkat svara er alla, men ni ska veta att jag läser allt, flera gånger och att det tröstar att veta att ni finns där ute.

Sämre än på länge

Och nu snackar jag fysiskt. Migränen dunkar på utan paus, magen är halv havererad och blodtrycket i botten. Dessutom tror jag mig ha ont över levern, vilket ger våldsamma cancernojor.

Nej, bra är det inte idag.

Är det bara jag?

Vet inte om det beror på att jag har ett oändligt mått av "kan själv" i mig, men ofta när jag ser saker andra människor gjort (t ex på bloggar) tänker jag "Men det där är ju inte svårt att göra själv". Nu testar jag ju inte att göra allting, men det jag ger mig på brukar lyckas (efter en del svordomar och omstarter i och för sig).

Det där lät ju inte särskilt ödmjukt, men å andra sidan anser jag mig inte vara speciellt bra på någonting. Jag kan lite om mycket, när det gäller det mesta tror jag.

Det gick ju inte så bra

Första dagen avklarad, på ren vilja. Det har varit tungt, det har varit motigt och det har till och med varit skittråkigt. Det har gått så långt att jag överväger att hoppa av - varför kämpa och kämpa när det inte känns kul längre?

Migrän har jag också, av den stora sorten, vilket i och för sig inte betyder någonting, men idag känns det som ett tecken.

Vill bara krypa ner i sängen, dra täcket över mig och aldrig komma ut igen.

I morgon - verkligheten

Det är visst skola för mig i morgon, något jag helt lyckats förtränga. Kan inte säga att jag är laddad, eller ens sugen. Hade behövt några dagar hemma, ensam, för att komma i fas med mig själv. Antar att det känns lättare när jag väl tagit mig dit. Så brukar det ju vara - ju mer motstånd, desto bättre när man väl kommer dit.

Fast jag har börjat fundera lite på om det är så smart att göra sin största hobby till sitt jobb? Någon gång slutar det ju vara roligt, till exempel nu, och det kan ju kännas lite synd. Fast om jag tänker efter lite är det ju inte själva skrivandet jag är less på, utan allt runt omkring det. Det är väl bara att bita ihop och ta sig igenom teorin för att kunna ge sig det roliga, praktiska arbetet.

Bearbetning

"Mamma, lejonet har dött och då kommer ambulansen och kör hon till eppenären (veterinären). Sen blir hon bra igen och kan springa fort fort uppe bland molnen."

På något vis tror jag att Prinsen börjar förstå att Vovvan aldrig kommer tillbaka. Han pratar mycket om döden (naturligtvis) och funderar och frågar saker som jag har svårt att svara på (för att jag själv inte vet vad jag tror). Samtidigt fortsätter han att fråga, varje dag, när Vovvan kommer hem.

Inte så konstigt. Det är svårt att förstå att hon aldrig kommer tillbaka, inte ens jag har förstått det riktigt och kommer på mig själv att undra när hon kommer. För att inte tala om alla vanor vi hade - gå ut, ge mat, plocka undan allt ätbart i köket, lägga saker i soffan osv osv. Vet inte hur många gånger jag varit på väg att ropa på henne så att hon kan gå ut att kissa... Old habits die hard, men i det här fallet vore det skönt om det kunde dö knall och fall.

Det blev inget jobb

Jag gick upp, gjorde mig i ordning, men när jag skulle åka iväg tog det stopp. Det fanns liksom ingen mening att åka dit när hela jag höll på att rasa ihop.

Det blev en dag hemma istället, som så många gånger förr. Jag förstår faktiskt inte hur jag orkade och höll ihop i november och december, med jobb och skola och lite extra jobb utanpå det. Kanske lika bra att vänta till allt kör igång igen med en smäll och hoppas man överlever?

Trösten

Maken, barnen. Att ha dom nära. Just nu: en sovande Prins och hans lugna andetag tätt intill mig.

Svart

Både ljus och naglar matchar min sinnesstämning. Och i morgon ska jag visst jobba...

Människa utan hund

Det är jag. Och det är fan inte bra någonstans.

Aldrig kommer hon tillbaka och det kommer dröja många, många år innan en ny vovve flyttar in.

Människa utan hund, det är alltså vad jag måste lära mig vara.