Hon vänder sig bort från mig, stirrar ut genom buss rutan. Och utan att det egentligen hänt något, känner jag hur hon är på väg bort från mig, hur det öppnar sig en avgrund mellan hennes och min värld. Hon fyller snart nio och är naturligtvis på väg och hitta sin egen plats här i världen. Jag känner mig bara så... frånvarande.
I mer än en tredje del av hennes liv har jag varit för sjuk för att orka var en del i hennes liv på allvar. Senaste gången vi gjorde något tillsammans när jag mådde bra var när Prinsen var ett halvår, för ungefär fyra år sen alltså. Visst gör vi saker nu också, men det blir aldrig riktigt bra, eftersom jag inte orkar med fullt ut. Jag vill kunna njuta, vill kunna göra saker med min fina underbara Dotter utan att bli trött och/eller irriterad efter en kort stund. I julas var hon och jag på Coop och handlade förresten. Efteråt sa hon, med tårdarr på rösten "Tack mamma för att jag fick följa med dig"...
Sen är jag också livrädd att den här avgrunden kommer bli ännu större emellan oss och att jag en dag kommer hitta skärsår på hennes perfekta kropp, gjorda av henne själv. Jag vet ju hur lätt det är att hamna där och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Det jag inte vet är hur man undviker att hon hamnar där... och det skrämmer mig. Jag försöker ta med mig så mycket erfarenheter jag bara kan från Flickorna och deras föräldrar, men är det tillräckligt? Ska jag prata med henne om Flickorna när hon blir lite äldre, berätta hur dom mått och vad dom gjort? Så att hon vet att jag vet. Eller är det bättre att hon inte vet?
Jag vänder mig mot henne och tar hennes hand i min. Hon tittar fortfarande bort, men tar min hand, trycker den ömt. Och avgrunden försvinner för den här gången.
tisdag, januari 25, 2011
lördag, januari 22, 2011
Börjar slappna av
Inser att jag levt på lånad energi ganska länge nu, att jag tvingat mig själv att orka mycket mer än vad det funnits utrymme till. Det är som jag måste bevisa för mig själv att migränen inte hindrar mig, vilket så klart kostar på. För det är jobbigt att leva med kronisk migrän, men skulle jag tänka så kom jag aldrig ur sängen på morgnarna. Det gäller att se till det man faktiskt kan göra, utan att göra för mycket. Vilket fungerar så länge det inte tillkommer något annat, som t ex ett tarmskov...
Äsch, jag vet inte riktigt vad jag vill med det här, mer än att det faktiskt känns helt rätt att vara sjukskriven nu. Jag behöver det, jag kan inte fungera när jag mår så här. Sen hoppas jag så klart att kortisonet ska kicka in ordentligt snart, så att jag inte känner mig så sjuk längre. För även om jag har en sjukdom eller två, så räknar jag mig för det mesta inte som sjuk.
Äsch, jag vet inte riktigt vad jag vill med det här, mer än att det faktiskt känns helt rätt att vara sjukskriven nu. Jag behöver det, jag kan inte fungera när jag mår så här. Sen hoppas jag så klart att kortisonet ska kicka in ordentligt snart, så att jag inte känner mig så sjuk längre. För även om jag har en sjukdom eller två, så räknar jag mig för det mesta inte som sjuk.
onsdag, januari 19, 2011
Triangeldrama
På två håll samtidigt. Och det gör mig så trött så trött. Jag vill inte vara den som sitter i mitten och medlar, eller den som håller ihop dom felande länkarna.
När det gäller tonåringarna kan jag förstå att det händer, men vuxna människor, borde inte dom kunna hålla sig ifrån sånt här? Inte blir det lättare av att den "vuxna" triangeln till större delen befinner sig 2000 ljusår härifrån...
Det kanske ligger något i det här att kvinnor inte kan umgås tre och tre?
När det gäller tonåringarna kan jag förstå att det händer, men vuxna människor, borde inte dom kunna hålla sig ifrån sånt här? Inte blir det lättare av att den "vuxna" triangeln till större delen befinner sig 2000 ljusår härifrån...
Det kanske ligger något i det här att kvinnor inte kan umgås tre och tre?
Kreativitetspåslag
Ungefär en gång om året* får jag en sån himla lust att GÖRA något. Och då menar jag att tillverka, producera något. Problemet är bara att jag inte kan komma på vad jag vill göra. Eller jo, jag skulle vilja göra en väggmålning, men det inser till och med jag att det inte är läge för just nu.
Hm, undrar vilket annat pyssel jag skulle kunna sysselsätta mig med?
* Nu när jag tänker efter så sammanfaller dom här perioderna med kortisonkurerna. Kanske som ett svar på rastlösheten?
Hm, undrar vilket annat pyssel jag skulle kunna sysselsätta mig med?
* Nu när jag tänker efter så sammanfaller dom här perioderna med kortisonkurerna. Kanske som ett svar på rastlösheten?
Tillbaka i sjukskrivningsträsket
Och det känns ärligt talat så där. Visst, jag inser ju att jag behöver vila, speciellt när alla värden ser ut som dom gör, men på något vis känns det ändå som ett misslyckande. Vilket bara är dumt, eftersom jag just inte kan göra så mycket åt dom här Crohn's skoven. Det jag hoppas på nu är att kortisonkuren ska göra migränen lite bättre, så som den gjorde förra året. Till dess - vila.
måndag, januari 17, 2011
Varningsklockor
Alltså, hur mycket fantasi har en 2.75-åring? Vad kan dom tänka ihop själva?
Lille H sa till mig igår kväll att en utav fröknarna på dagis slagit honom när dom skulle duka av bordet (vilket jag naturligtvis inte tror att hon gjort med flit) och att hon inte sagt förlåt "fast man måste det mamma". Det här är samma fröken som vi haft en del problem/incidenter med tidigare och det gör ju att man drar öronen åt sig lite när man hör något sånt där. Jag vet inte om han skulle kunna hitta på något sånt där? Det kändes lite för precist och detaljerat för det på något vis...
Hur som helst känns det lite konstigt om hon inte ber om ursäkt om hon råkar göra illa något av barnen. Samtidigt som det liksom passar in i min bild av henne som en ganska hård och tuff person. Eftersom jag inte vet vad som faktiskt hände känner jag att jag inte kan prata med henne om det heller, utan lägger helt enkelt det här till listan över saker som inte känns riktigt rätt med den här personen...
Lille H sa till mig igår kväll att en utav fröknarna på dagis slagit honom när dom skulle duka av bordet (vilket jag naturligtvis inte tror att hon gjort med flit) och att hon inte sagt förlåt "fast man måste det mamma". Det här är samma fröken som vi haft en del problem/incidenter med tidigare och det gör ju att man drar öronen åt sig lite när man hör något sånt där. Jag vet inte om han skulle kunna hitta på något sånt där? Det kändes lite för precist och detaljerat för det på något vis...
Hur som helst känns det lite konstigt om hon inte ber om ursäkt om hon råkar göra illa något av barnen. Samtidigt som det liksom passar in i min bild av henne som en ganska hård och tuff person. Eftersom jag inte vet vad som faktiskt hände känner jag att jag inte kan prata med henne om det heller, utan lägger helt enkelt det här till listan över saker som inte känns riktigt rätt med den här personen...
Vill inte
Ibland känns det som att jag vill sluta med alla mediciner, som att dom mest bara gör att jag mår sämre, att biverkningarna förtar effekten.
Idag är en sån dag. Det känns bara så sjukt med alla dessa piller, speciellt när jag ändå mår dåligt.
Men jag vet ju. Jag skulle må ännu sämre utan dom. Så hur sjukt det än känns är det bättre än att vara utan.
Idag är en sån dag. Det känns bara så sjukt med alla dessa piller, speciellt när jag ändå mår dåligt.
Men jag vet ju. Jag skulle må ännu sämre utan dom. Så hur sjukt det än känns är det bättre än att vara utan.
söndag, januari 16, 2011
Längtar tillbaka
Jag föll verkligen pladask för NYC, något jag inte jag trodde jag skulle göra. Det är verkligen en helt fantastisk stad med något för alla, när som helst på dygnet. Visst, mycket av min förälskelse beror på alla fantastiska människor jag träffade. Jag åkte dit för att träffa två vänner från Californien och kom hem med en hel armé av nya vänner och bekantskaper. Även om det är musiken som förde oss samman, så visade det sig snart att vi alla var liksom av samma skrot och korn. Vi förstod varandra och det kändes som att vi alltid varit vänner.
Men okej, tillbaka till NYC. Staden fascinerar mig. Det händer så mycket, hela tiden och det kan vara lite svårt att hinna med och komma på vad man vill göra. Vi rörde oss mest kring Midtown (Broadway och Times Square typ), med en liten utflykt ner till Soho en dag. Trots att vi var fullt sysselsatta med att vara turister har vi massor kvar att se och göra. Jag tror det får bli en resa till om inte allt för länge... Om inte annat för att den lille mannen kommer tillbaka till Broadway igen!
Att se honom på en teaterscen och att träffa och prata några ord med honom var stort. Inte så stort som det hade varit för 15 år sen, men ändå. (Vet inte om det är skönt eller sorgligt att bli vuxen och inse att ens idoler faktiskt bara är vanliga människor dom med? Ovanligt talangfulla, men ändå ganska mycket som du och jag... Det förtar ju lite av magin, så att säga.* Fast det är skönt också, att inte vara upp över öronen förälskad i sina idoler, och faktiskt kunna föra en något så när sammanhängande konversation med dom utan att flippa ut helt.) Att han sen uppskattade våra hyss så mycket var ju en oväntad bonus! Alltid roligt att göra intryck på någon som träffar så mycket löst folk som han, haha!
* Hm, det här skulle jag nog kunna skriva en krönika om tror jag!
Men okej, tillbaka till NYC. Staden fascinerar mig. Det händer så mycket, hela tiden och det kan vara lite svårt att hinna med och komma på vad man vill göra. Vi rörde oss mest kring Midtown (Broadway och Times Square typ), med en liten utflykt ner till Soho en dag. Trots att vi var fullt sysselsatta med att vara turister har vi massor kvar att se och göra. Jag tror det får bli en resa till om inte allt för länge... Om inte annat för att den lille mannen kommer tillbaka till Broadway igen!
Att se honom på en teaterscen och att träffa och prata några ord med honom var stort. Inte så stort som det hade varit för 15 år sen, men ändå. (Vet inte om det är skönt eller sorgligt att bli vuxen och inse att ens idoler faktiskt bara är vanliga människor dom med? Ovanligt talangfulla, men ändå ganska mycket som du och jag... Det förtar ju lite av magin, så att säga.* Fast det är skönt också, att inte vara upp över öronen förälskad i sina idoler, och faktiskt kunna föra en något så när sammanhängande konversation med dom utan att flippa ut helt.) Att han sen uppskattade våra hyss så mycket var ju en oväntad bonus! Alltid roligt att göra intryck på någon som träffar så mycket löst folk som han, haha!
* Hm, det här skulle jag nog kunna skriva en krönika om tror jag!
onsdag, januari 12, 2011
onsdag, januari 05, 2011
New York baby!
Om två små futtiga dagar sitter jag på planet till Zürich för att sen flyga vidare till det stora äpplet, staden som aldrig sover, NYC!! Ska träffa mina cali-vänner och en massa annat folk, gå på musikal och museum, se, uppleva och bara vara. Precis vad jag behöver så här i tarmskovens tid.
tisdag, januari 04, 2011
Hur det är
Hon skriver på julkortet: I år måste vi ses.
Jag vet: Det är jag som måste ta tag i det om det ska hända.
Precis som det alltid varit.
Jag vet: Det är jag som måste ta tag i det om det ska hända.
Precis som det alltid varit.
Rastlös kortison koma
Jag sover inget vidare just nu. På gränsen till inte alls faktiskt. Är så otroligt speedad av kortisonet (samtidigt som jag är jätte trött och ganska migränig), så det är svårt att komma till ro. När jag väl somnat, vaknar jag många gånger och det tar upp till en timme att somna om. Det hela hade väl varit okej om jag kände att jag mådde bättre i allmänhet, men det gör jag inte än. Och då sattes ändå behandlingen in långt tidigare än förra gången, innan alla värden var helt åt helvete.
Jag gillar inte riktigt att det förändrats till det sämre. Förr fick jag alltid snabb effekt av kortisonet och mådde strålande av det. Nu är jag arg som ett bi, rastlös och sömnlös, utan några positiva effekter. Skoven är också annorlunda nu, mer smygande, som en uppförsbacke som långsamt blir brantare liksom.
Jag gillar inte riktigt att det förändrats till det sämre. Förr fick jag alltid snabb effekt av kortisonet och mådde strålande av det. Nu är jag arg som ett bi, rastlös och sömnlös, utan några positiva effekter. Skoven är också annorlunda nu, mer smygande, som en uppförsbacke som långsamt blir brantare liksom.
måndag, januari 03, 2011
Lyx och längtan
Vinkade just av familjen på tågstationen. Är ensam hemma resten av veckan (ja, ända fram till NY-resan), för första gången sen vi flyttade hit för fem år sen. Åh vilken lyx att göra VAD jag vill, NÄR jag vill.
Självklart kommer jag längta och sakna dom i bitar, men jag tänker att det är ganska bra och nyttigt att göra det ibland också. Just nu är det i alla fall bara skönt att vara hemma i lugnet och tystnaden.
Självklart kommer jag längta och sakna dom i bitar, men jag tänker att det är ganska bra och nyttigt att göra det ibland också. Just nu är det i alla fall bara skönt att vara hemma i lugnet och tystnaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
