Tjut, vissel och pang

Sa jag att jag hatar smällare, småraketer och snorungar som är ute och skjuter i tid och otid?

Naturligtvis är det egentligen föräldrarna jag är arg på, eller vem det nu är som köper ut raketer till glina? Hoppas innerligt att vår kommun inför raketförbud på alla dagar utom Nyårsafton - inte för att det kommer ta bort alla okynnes smällar, men de kanske minskar lite.

NU är det jul

Maten är lagad, paketen är inslagna och jag är nyduschad och bastad (en familjetradition i det här huset, men eftersom Prinsen är så förkyld väntade maken och jag till barnen somnat i år). Friden råder i huset, allt är lugnt och skönt.

GOD JUL!

Börjar det redan?

Grannarna tvärs över gatan smäller raketer för fulla muggar, och hunden ligger under vardagsrumsbordet och skakar.

När kommer förbudet mot att skjuta raketer i tid och otid?

Checklista inför julafton

Knäckebröd - check
Senapssill - check
Citronkola - check
Jordgubbskola - check
Polkabräck - check
Mangobalsamicotryfflar - check
Microklubbor - check (fast jag sprängde en glasskål på kuppen :-/
Griljera skinkan - check
Klä granen - check (inte gjort än, men delegerat till maken och dottern)
Långbros julsill - check
Sätta in kort i ramar (julklappar till släkten) - check
Slå in julklappar (hälften klart ungefär - glöm inte spelen!!) - check

Fasen vad huslig jag är, om jag får säga det själv! Känner mig helt inte det minsta stressad, det enda jag inte vill göra är att slå in julklapparna, men det kanske jag kan lura maken att göra ikväll?

Kvar att göra:
Ingenting, jag är färdig! :)

Ja ja...

... jag har iallafall över 1900 i ranking på Betapet - alltid något? ;)

Jag önskar jag hade ork

Ork att städa huset - ser ut som sjuhundra svåra år
Ork att rensa och packa undan flyttkartongerna som står här och var - det är ju "bara" två år sen vi flyttade in snart
Ork att måla/tapetsera/möblera om i sovrummet - jag hatar tapeterna och sängen passar inte riktigt

Det värsta är att det är så mycket att jag tar slut innan jag har börjat. Dagens projekt blir att försöka få undan all rentvätt som ligger i soffan nere tror jag... eller så skiter jag i det och gör julgodis istället?

Post på en lördag

Ja, vad gör man inte för att slippa jobba på julafton? Smart tycker jag av brevbärarna att jobba idag istället för på måndag, och kul att få post på en lördag. Synd bara att den inte var roligare... (Fick en påminnelse från kommunen om att de vill ha ett intyg som säger hur mycket jag skulle jobbat ifall jag inte var sjukskriven, något jag skjutit på eftersom jag inte berättat på jobbet att jag är gravid än...)

Att tyda signaler och tecken

Jag vet inte om det är något genetiskt, eller om det bara än en skillnad mellan mig och maken, men när det gäller att tyda och tolka vad barnen vill så befinner han sig på "en termin på Medborgarskolan"-nivån, medan jag har 180 högskolepoäng. Jag pratar om sånt som att höra skillnad på ett ledset skrik och ett sjukdomsskrik, att höra att barnet är på väg att kräkas innan det händer, att veta när det är läge att vara lite mjuk och när man kan stövla på som vanligt.

Vad tror ni, är det någon nedärvd kvinnlig egenskap eller är det bara nonsens?

Parfymerade dagisfröknar

Idag när mina barn kom hem från dagis luktade de parfym båda två. Inte samma parfym, utan två olika sorter, och inte lite heller. Jag är inte så förtjust i att mina barn kommer hem och stinker (ja, just nu stinker det i min gravida näsa) av någon annans parfym, stinker så att jag inte vill krama dom.

Visst borde man kunna be fröknarna (snällt så klart) att inte använda parfym om de ska krama barnen?

Väntan

Telefon tid med min läkare mellan 13-14. Tio minuter kvar och jag börjar bli trött av att sitta på nålar, för att inte tala om att jag behöver gå på toaletten (men det förstår ni väl att jag inte kan göra, för det är naturligtvis just då hon kommer ringa).

Väntar vidare.

14:05, ännu inget samtal. Är jag bortglömd?

14:30, nu har hon ringt, hade bara väldigt många på telefonlistan idag och jag har fått gå på toaletten. Skönt!

Julkort

Antal skickade: 20
Antal mottagna: 2 (ett från grannen som kom över med det efter att de fått från oss, och ett från en förening vi är med i)

Har alla gett upp att skicka riktiga kort, eller är ni bara ute i sista minuten? ;)

Uppdatering 071218:

Antal mottagna: 3 - tack -sl- :o)

Gotta love that man

Mr Depp alltså, min favorit, ja nästan min idol faktiskt. Idag har han underhållit mig som kapten Jack Sparrow, och jag har njutit hela filmen lång. Brilliant, kan man säga annat?

Lite roligt

Kedjebrev som cirkulerar just nu, inget jag hittat på alltså

Visste du att...

Om du skriker I 8 år, 7 månader och 6 dagar har du producerat
tillräcklig energi för att värma en kopp kaffe?
(Är knappast värt det...)

Om du fjärtar oavbrutet I 6 år och 9 månader kommer du att producera
tillräckligt med gas till en atombomb?
(Nu börjar det likna något!)

Hjärtat producerar så pass stort tryck när det pumpar blod runt I
kroppen att det kan spruta 914,40 cm?
(Oh My God!)

En gris orgasm varar I 30 minuter?
(I mitt nästa liv vill jag vara en gris!!)

En kackerlacka kan leva I 9 dagar utan huvud innan den dör?
(Ohyggligt!)

(Jag har fortfarande inte kommit över det där med grisen...)

Om du bankar ditt huvud in I väggen gör du av med 150 kalorier I
timman?
(Prova inte detta där hemma. Men kanske på arbetet...)

Hannen hos vandrande pinnar kan inte para sig när dennes huvud är
fast vid kroppen. Honan tar initiativet till sex genom att slita
loss hannens huvud?
('Älskling, jag är hemma! Vad f...?!')

En loppa kan hoppa 350 gånger så långt som sin kroppslängd? Det
motsvarar att en människa hoppar längden av en fotbollsplan.
(30 minuter...Lyckliga gris.. Kan du föreställa dig detta??)

Havskatten har över 27000 smaklökar!
(Vad kan vara så välsmakande på botten av havet?)

Några lejon parar sig över 50 gånger om dagen?
(Jag vill fortfarande va en gris I mitt nästa liv - kvalitet framför
kvantitet!)

Fjärilar smakar med fötterna?
(Någonting jag alltid har önskat att veta!)

Den starkaste muskel I kroppen är tungan?
(Hmmmmmm....)

Högerhänta människor lever I genomsnitt 9 år längre än vänsterhänta?
(!)

Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa?
(OK, det är nog bra.....)

En katts urin lyser under svart ljus?
(Svart ljus.... ?)

En struts öga är större än dennes hjärna?
(Jag känner människor med samma problem...)

Sjöstjärnor har ingen hjärna!
(Sådana människor känner jag också!)

Isbjörnar är vänsterhänta?
(Om dom byter, kommer de att leva längre!)

Människor och delfiner är de enda arter som har sex för lustens
skull?
(Men grisen då?)

Nu när du har flinat minst en gång, är det din tur att sprida
dumheterna och skicka dem till någon du tycker skulle kunna behöva
ett flin... (Kanske till och med ett gott skratt....

This sucks!

Just nu är det luciafirande på dagis, och jag sitter hemma och snyter mig. Blä!

Överraskningar

Eftersom jag är så glömsk nu för tiden på jag ständigt överraskad, oftast är det vardagliga saker, som att jag glömt att maken ska bort eller så, men ibland, då är det roliga saker jag glömt som kommer tillbaka. Härom dagen kom det t ex ett paket med posten, ingen avsändare, men jag tyckte att handstilen verkade himla bekant på något vis. Öppnar det vadderade kuvertet och ser en plastpåse. Minns fortfarande inte vad det är, inte för än jag känner lukten ramlar poletten ner: Det är ju silikondroppar till mitt (just nu inte särskilt) lockiga hår! Silikondroppar som bästa -sl- köpt men inte kunnat använda och då fick jag dom istället. Tack vännen, för dropparna och för att jag fick en rolig överraskning för en gångs skull. :o)

Det gurglar i magen...

En magsjuka på förkylningen vore väl verkligen gräddet på moset?

Tre saker

Tre saker som finns i min...
Kyl: mjölk, smör och tunna skivor kalkon
Frys: quornfärs, pizzabitar och hallon
Skafferi: havregryn, te och ris
Handväska: plånbok, pass och en massa kvitton
Sminkväska: ögonskugga, maskara och läppglans
Badrumshylla: deo, ansiktskräm och tandtråd
Tvättkorg: barntröjor, barnbyxor och trosor
Skohylla: gummistövlar, fårskinnsfodrade kängor, ofodrade kängor
Förråd: den som det visste...
Hjärna: snor, graviditet och jul
Jackficka: napp, hundgodis och pappersservetter
Kryddhylla: timjan, oregano och chilipulver
Tomt: oklippt gräs, orensade rabatter, sandlåda
Barskåp: gin, rom och whiskey
Köksbänk: disk, tomburkar och diskmedel
Fruktkorg: apelsiner, bananer och äpplen

Om jag hade ett stort hus...

... då skulle jag vilja ha ett sånt bibliotek som Richard Gilmore har i "Gilmore Girls". Mycket mörkt trä, bröstpanel på väggen, en stor Chesterfieldfotölj, ett stort tungt skrivbord, bokhyllor fyllda med böcker, öppenspis osv.

En dag kanske... *drömmer*

Halsont

Två mornar i rad har jag vaknat av att jag haft så sjukt ont i halsen att det t o m gjorde ont att andas. Hjälpte inte att dricka vatten, inte att hosta, utan jag var tvungen att gå upp och ta en häst-Alvedon (Alvedon Forte). På dagarna har jag inte alls lika ont, antar att det är snoret som isolerar eller nått?! ;) Nu har det i allafall satt sig på stämbanden, låter som en storrökande, whiskeydrickande kråka och har totalt idag sagt 10 ord. Prinsen tittade på mig som om jag var ett monster, sen skrattade han stort och sprang iväg.
Hoppas att rösten är tillbaka i morgon, för att vara tyst är inte min grej... ;)

Och idag också är alla hemma...

Ingen inskolning för Prinsen, inga kompisar att leka med för dottern = huset fullt med liv. GAAAAAHHH, jag orkar inte, jag vill rymma!! (Dessutom har jag blivit genomförkyld och skulle verkligen behöva vila, Prinsen är gnällig och maken fattar inte hur man ska tas med honom då, vilket gör att Prinsen skriker ännu mer, dottern övar luciasånger på full volym.)
Fy fan vilken dålig dag det här kommer bli.

Nu är dom hemma igen...

... och det var mysigt, roligt och underbart... i ungefär en timme, sen blev jag trött och önskade att jag var ensam igen. Det är inget roligt att känna så, att inte orka med sina egna barn ens en liten stund. :(
Screw this!

Vilken skillnad

Av någon anledning har maken handlat vanliga morötter istället för ekologiska (förmodligen för att de ekologiska inte finns i 2 kg-påsar?), men nu senast så kom jag ihåg att påminna honom att köpa rätt sort. Idag åt jag den sista från den o-ekologiska påsen och en från den ekologiska påsen - vilken skillnad! (Tjatigt jag vet, men det tål att upprepas.) Den ekologiska moroten smakade bättre, var krispigare och fräschare, för att inte tala om att den är snällare för miljön - helt klart värt varenda extra krona.

Jag tror jag kommit på knepet

Jag har alltid sagt att jag hatar att baka med deg, det är bara jobbigt och inte värt besväret. Häromsistens var det lussebullarna som nästan knäckte mig - stor jobbig deg som det tog en evighet att baka ut (trots att jag gjorde en jätte längd) - jag var helt slut efteråt. Funderade på om jag skulle köpa mig en assistent, då kanske det skulle bli roligare att baka? Lånade mammas för att prova, och tänkte att nu ska här bli andra bullar (haha), men det visade sig att det inte bara är själva degandet som är det jobbiga, utan hela processen med degningn, jäsning, utbakning osv. Ingen assistent alltså, (vilket sparade en del pengar och skåputrymme), men kanske en bakmaskin? Började kolla runt, och det visade sig att en bra bakmaskin kostar ungefär lika mycket som en assistent - alltså vill jag vara säker på att jag kommer använda den innan jag köper en.

Men så idag blev jag så himla sugen på kanelbullar och satte igång att leta efter ett bra och lättbakat recept. Då slog det mig att det alltid är så himla stora degar - massor med vätska och mjöl - inte konstigt att det blir jobbigt att baka förhand! Så jag tog första bästa recept (det på mjölpåsen som jag hört mycket bra om ;), halverade det och vips! så var det inte så jobbigt att göra bulldeg längre! Okej, det tar ju fortfarande lika lång tid med jäsningen, men det är betydligt lättare att arbeta ihop degen och utbakningen går snabbt. Och vad gör det att det bara blir 20 bullar istället för 40? När de är slut bakar jag nya, och jag har ändå ingen plats i frysen.

Snart slut på friden

... och som jag har njutit. Visst, lite ensamt har det varit, och jag saknar min familj så klart, men samtidigt... Så lugnt och skönt och tyst det har varit. Ingen som följer med en in på toa, ingen som pratar med en så fort man försöker vila (dottern gör alltid det, precis när jag ska somna, slår aldrig fel), ingen som tycker att man låter sur/arg/irriterad så fort man öppnar munnen.
Jag har inte varit ensam hemma så här länge på nästan två år, och jag känner nu hur mycket det är värt för mig att få vara ensam. Mår mycket bättre än vad jag gjort på länge, känner mig starkare psykist och mer redo för det som ska komma. Hoppas att det fortsätter så här, nu när jag får vara ensam lite på dagarna också.

Jag Älskar loppis!

Har precis kommit på att det varje söndag (ja, ni läste rätt, det är varje helg) är loppis i en lokal precis bredvid där vi bor. Två söndagar i rad har jag varit där och fyndat; förra helgen blev det en hockeyhjälm, ett brädspel, ett pussel och en bilderbok för 40 kronor, idag en Reima Tec-overall för 20 kr, en Po.p vintermössa för 2 kr, regnbrallor för 10 kr och sen fyra brädspel, varav två ospelade, för 70 kr. Nu behöver jag bara någon att spela alla dessa spelen med - någon som känner sig sugen?! ;)

Livets ytterligheter

Samtidigt som vi ska på ultraljud så begravs min kursare, hon som dog i cancer för några veckor sedan. Samma dag och samma tid, bara några hundra meter ifrån varandra sker de här två totalt motsatta händelserna. Vi ska få se vårt kommande barn för första gången - hennes nära och kära ska ta ett sista farväl av henne.

Jag har funderat mycket på om jag ska gå på begravningen eller inte, men bestämt mig för att jag inte klarar av det just nu. Det blir alltså ultraljud som planerat, fast med många många fler känslor inblandade. Allt ställt på sin spets, liv och död på en och samma gång.

Problemet med dagis löst!

Turerna kring Prinsens dagisplats har varit många, och det har varit osäkert om vi har haft rätt till en plats eller inte. I vår kommun är det nämligen så att är man sjukskriven på heltid så räknas man som föräldraledig på heltid!! (Så urbota dumt att jag inte ens orkar kommentera det...) Jag fick av insatta källor (eller hur -sl-?! ;) veta att enligt kommunallagen så ska den andra föräldern, i det här fallet maken, räknas som ensamstående när behovet av dagisplats bedöms om det andra föräldern är sjukskriven på heltid. Skickade ett mejl till vår handläggare på kommunen, och fick till svar att hon skickat ärendet vidare till deras jurister. I väntan på svar därifrån skulle vi bedömas enligt gällande direktiv, dvs ingen dagisplats automatiskt, utan vi måste gå genom en nämnd som avgjorde frågan. Ett brev från mig krävdes där det klart skulle framgå varför jag inte kunde vårda barnet plus ett intyg från läkare som stödjer detta. En massa extra jobb och fix alltså, något som vi alls inte behöver just nu och som känns väldigt jobbigt.

Så i morse ringde tantan från kommunen och meddelade att deras juristavdelning inte hade hittat något i kommunallagen som stödjer det vi sa, men att de på morgonmötet beslutat att vi hade rätt till plats trots allt... Inget sjukintyg behövdes, bara ett intyg från jobbet där det framgick hur mycket jag skulle ha jobbat i januari ifall jag var frisk så att de kunde bestämma hur mycket Prinsen ska få gå på daigs.

Man undrar ju lite vad som gjorde att de gick ifrån sina egna regler den här gången? Var de rädda för att det skulle bli besvärligt om vi tog det här vidare? Är de kanske medvetna om att de gör fel med det här fallet? Nåja, för oss löste det sig till det bästa i allafall, men vore man en duktig (och frisk) medborgare skulle man väl driva det här vidare för andras skull...

Jag är en kaka

You are a Gingersnap

You're sweet and kind, but never dull. Your flavorful personality and snappy style make a memorable first impression. Some people don't appreciate your spicy sense of humor, but your friends can't get enough of those witty wisecracks. You're smart, fresh, and totally tasty. Everyone wants a bite of you.

Huvudet på spiken, verkligen! Kunde inte ha sagt det bättre själv! ;D

Vill du se vilken kaka du är så finns testen här >>>>

Citat:

"You set the tone Carter"
Mark Green, ER

Vad jag gråter varenda gång jag ser det avsnittet. För er som inte vet är det Mark's sista ord till Carter innan han går hem för att dö i cancer...

Ett sorgligt besked

Fick idag veta att en av mina kursare dog i lördags i cancer. Hon är död, borta, finns inte mer... Tankarna snurrar runt i huvudet, om hur orättvist livet kan vara när en så ung människa dör. Så mycket hon inte hunnit med, så mycket hon hade kvar att göra. Jag har blivit påmind om min egen dödlighet, att man är hyfsat ung är ingen garanti och jag måste försöka ta bättre vara på dagarna som går. (Något jag lovade mig själv när pappa dog, men som har visat sig vara åh så svårt ibland...)

Hon var sjuk i lite mindre än ett år, det var en riktigt agressiv cancer hon fick, en cancer som hon inte kunde besegra. Jävla skit cancer, unga människor ska inte behöva bli sjuka och dö. I onsdags var hon fortfarande så pigg att hon kunde ta emot besök, och på lördagskvällen fanns hon inte mer. Svårt att tänka sig att det kan gå så fort, men så är det ju med döden - här ena dagen, borta föralltid nästa.

Mina tankar går till hennes familj och vänner som lever mitt i den Stora Sorgen just nu, och jag minns allt för väl hur det var...

Bestämt mig

Jag struntar i att köpa en assistent, utan satsar på en lite kraftigare elvisp istället. Det känns liksom inte motiverat att lägga 4000 spänn på något som jag med största sannolikhet mest kommer att använda till att vispa med ändå...
Efter att ha surfat runt och läst div tester och recentioner så har jag bestämt mig för en sån här:
Electrolux Assistent Line ASM450

En rasande stilig maskin, tycker ni inte? ;D

Den har betydligt starkare motor än en vanlig elvisp, även om jag inte räknar med att kunna knåda några större degar med den. (Med tanke på att jag aldrig bakar bröd så är inte det något problem direkt!) De har kampanjpris på den på Electrolux Home, sista dagen idag, så maken får snällt åka och handla! ;)

Fortfarande overkligt

Trots att det snart gått nio år känns det ibland som att han när som helst ska öppna ytterdörren, stampa snön av skorna och kliva in i värmen.

Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

Crappy Birthday

Bara så ni vet, så är det tydligen så att om man säger att man inte vill ha någon present (just nu) så vill man heller inte bli firad på sin födelsedag...

Ja ja, solen skiner ju i allafall, och det är inte ofta den gör det den här dagen.

Utmanad

Blev utmanad av Sanna, och här är mina svar:

Namn: Ponder, i allafall här i bloggen ;)

Ålder: 31

Bor: I den uppländska myllan, eller på kanske passar bättre?!

Kommer från: En annan del av den uppländska myllan

Gör: Är sjukskriven, ligger hemma och mår pest.

Stapelvara i garderoben: Vanliga bomullstoppar i olika färger och former.

Senaste kläd inköpet: Två tunikor på Lindex "tag 2 betala för 1"-rea idag.

Drycker: Ale, alltid ale, fast just nu blir det mest vatten...

Kök: Alla, så länge det inte är kött, och helst av allt fisk och/eller skaldjur

Dessert: Inte min grej, men chokladmousse och -pudding gillar jag.

Bästa köp: Hm, får nog säga min lilla fina laptop (IBM Thinkpad X40, vikt 1.2 kilo)

Sämsta köp: Vår förra bil

Favoritstäder: Kapstaden

Drink: En gammal hederlig GT, eller en White Russian om jag är på det humöret. Även en Irish Coffee slinker ner utan problem.

Inredningsaffär: IKEA

Klädaffärer just nu: Mycket Lindex eftersom vi bor granne med dom! ;)

Önskar mig just nu: Att få må bra lite mer än ett par timmar åt gången...

Nästa resa: Kanske till Norrland i december, men det beror på hur jag mår.

Största utmaning: Att avsluta den här jädra doktorandtjänsten någon gång...

Fotokalender från Önskefoto

Beställde för några veckor sedan fotokalendrar från ovanstående firma (de hade ett specielerbjudande, kostade 99 kr istf 198 kr), och i dag dök dom upp i posten. Det första jag ser är framsidan, där de satt miniatyrer av varje bild, och redan då började jag ana oråd eftersom allihopa var gryniga och pixliga. Öppnar kalendern och inser 1) att de inte ens skrivit ut bilderna på riktigt fotopapper, 2) att varenda bild är grynig/pixlig trots att jag skickat in högupplösta bilder (alltså betydligt större än 18x24 cm).

Jag fattar ärligt talat inte vad fotofirmorna håller på med, eller snarare vad de har för programvara när de skalar om bilderna? För det är inte första gången jag skickar in bilder som kommit tillbaka och sett ut som skit. Det här hade jag kunnat göra minst lika bra här hemma på våran egen bläckstråleskrivare, och billigare hade det dessutom blivit. Nej, nu ger jag upp dom här amatörfirmorna och kör bara på crimson - de vet i allafall vad de sysslar med!

Åldersskillnad

Min lilla lillasyster (inte ens 20 år fyllda) dejtar en kille (man?) som är 11 år äldre än henne, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om det? Saken är den, att egentligen borde jag inte tycka någonting, eftersom det är exakt lika många år mellan mig och maken, men det är svårt att inte kasta sten i glashus den här gången. Det jag undrar mest är vad en man på 30 ser hos en ung tjej på 19? Eller det vill jag nog inte veta förresten... Jag hoppas bara hon är försiktig, att han inte är ett svin och att hon inte gör något dumt (något som jag inte skulle göra höll jag på att skriva, men det vore inte så bra ;). Ibland är hon så väldigt naiv och blåögd min lilla syster att jag blir lite rädd, men sen kommer jag ihåg att hon måste göra sina egna misstag, och jag kan bara hoppas att det inte blir något ödestigert. Var rädd om dig älskade syster!

Årets julklapp

Den kanske inte ser så mycket ut för världen, men jag kan garantera att den kommer att bli årets bästa julklapp för dottern. Det här är nämligen inte vilken filt som helst, nej det här är Snuttefilten med stort S! Jag har letat efter en extra filt i snart fyra år, allt medan originalet blivit mer och mer sliten (och grå...), när den tillslut dök upp på Tradera. Helt oanvänd dess utom och jag ropade in den för ynka 53 kronor (hade kunnat betala det fyrdubbla)! Enda "felet" är att det är fel färg på fotavtrycken (originalet är mintgrönt), men dottern är så stor nu att jag tror (hoppas) att det inte spelar någon roll. Längtar efter att få se hennes min på julafton när hon öppnar paketet! :)

Hjälp! Jag kanske skrev för tidigt?? Har inte fått någon kontakt alls med säljaren, trots upprepade email... Hoppas att h*n bara har datorstrul eller är bortrest en tag, för det vore ju för tråkigt om det sket sig nu...

Säljaren har nu hört av sig och jag har betalat för filten. Hoppas hon skickar snabbt - jag känner mig inte säker för än jag har den i min hand! ;)

Isprinsessan

Om jag som nyligen läst boken inte rikigt får kläm på vem som är vem, hur ska då dom som inte läst den kunna följa TV-serien?
Lite tråkigt att SVT drama inte förvaltade en så pass bra historia bättre, att de inte får den att kännas mer genomarbetad. Jag tyckte den kändes billig och amatörmässig på det hela taget, förutom att den var så rörig. Nej, skaffa en bättre regissör till nästa gång, och gör fler avsnitt per bok!

P.s. Ni missade väl inte att Camilla gjorde en Hitchcock?

Stickning och Betapet...

... det är mina tidsfördriv just nu (har tröttnat på day time tv), och inte går det särskilt bra något av det. Sticka i olika färger är inte min grej, skitfult blir det när jag ska byta färg, eller blev i början, innan jag kom på tricket som gör att det inte blir hål i det hela. Egentligen borde jag väl repa upp och göra om, men jag ooooorkar inte. På Betapet har jag lyckats sänka min ranking 300 poäng på två dagar - jag är verkligen på topp just nu... Kanske dax att hitta något annat att pyssla med?

Var vinner man mobiltelefoner?

Sitter och kollar på mobilanonser på Blocket för kul skull, och jag ser ett tydligt mönster när det gäller nya mobiltelefoner till salu: Antingen är det mobiler uttagna på garantin eller så är det vinster i en tävling. I första fallet förstår jag inte riktigt varför man ska sälja, men kanske för att man vill ha ett annat märke? I det andra fallet förstår jag ingenting... Hur många tävlingar att vinna mobiler i finns det egentligen?? Och varför får aldrig jag veta var jag kan vinna en ny telefon? Eller är det kanske så att det är ett kodord för något annat... För det är märkligt att man inte får garanti när man vinner en telefon, tycker ni inte?! ;)

Jag visste väl det!

Läser i tidningen om hela Facebook grejen - att folk helt plötsligt inser att information man lägger ut där faktiskt kan läsas av vem som helst, och att de som är ens "vänner" kan sprida saker och ting vidare, saker som man kanske inte vill att hela världen ska veta om. Att uppgifter man lägger ut där kan användas till både det ena och det andra. Folk som är anonyma på andra forum, använder samma nick på Facebook, fast tillsammans med en massa oanonym information. Hur tänker man då, undrar jag?

Jag har varit skeptiskt ända sen jag fick höra om Facebook - visst, det skulle vara roligt att få kontakt med en del gamla kompisar, men till vilket pris? För att någon ska kunna hitta mig, måste jag ju lägga ut information som avslöjar mycket mer om mig än vad jag vill. Okej, jag vet att det inte är särskilt svårt att leta rätt på mig om man bara vet några få enkla uppgifter, men jag försöker vara försiktig på internet - inte lämna ut namn, adress, födelsedagar och annat som gör mig lätthittad. Sen vet jag att det inte är helt säkert ändå - förr eller senare dyker det upp saker som jag, eller andra, skrivit som gör att någon kan lista ut vem jag är IRL. Jag har varit med om det förut, varit med om en otrevlig människa som skickade mejl och talade om att h*n minsann visste var jag bodde, vad mina barn hette osv. Jag valde att ligga lågt och ignorera, och männsikan försvann efter ett tag, men sen dess är jag försiktigt. Så ja, jag är glad att jag inte är en Facebookare! :)

Hål i huvudet?

Hur kan man helt plötsligt bara glömma bort hur man gör något som man kunnat i över 20 år? Hur kan en färdighet bara försvinna (temporärt hoppas jag)? Vad är det för blockering som uppkommit som gör att jag inte längre minns hur man gör?

Jag satt och stickade alldeles nyss, ett mönster som innehåller både slät- och mosstickning varje varv, dvs både aviga och räta maskor omvartannat. Helt plötsligt, mitt i ett varv, minns jag inte längre hur man stickar aviga maskor! Hur jag än försöker, kan jag inte komma på eller se hur det är man gör. Jag försöker att inte tänka så mycket, utan låta händerna styra (tänker att jag blockerar det motoriska minnet genom att tänka för mycket), men inte heller det går. Så nu sitter jag här, med en stickning som är pausad mitt i ett varv för att jag inte minns hur man gör. Läskigt...

Om jag väntar tillräckligt länge kommer jag säkert på det igen, men jag tror jag gör det enkelt för mig och googlar reda på det istället...

Tack -sl- för stickupplysningen - nu kan jag sticka aviga maskor igen! :)

Nu ryker amningsräknaren...

... för jag ammar inte längre, i allafall inte på ett par månader. Tror ni att man kan pausa den på något vis, så att den fortsätter räkna sen när det är dax igen?! ;)

Här är den i allafall, ta en sista titt och säg farväl av denna fantastiskt viktiga räknare! ;D

Yes!

Fick just mejl från chefen där det stod att han förlänger mitt kontrakt med ett år! Jävlar vad skönt att det ordnade sig, och utan att vi blev för osams på kuppen (tror jag i allafall...). Skam den som ger sig, med bra argument kommer man långt, tom med en så envis man som min chef!

Nytt mejl från chefen

The primary aim is to get your thesis done. I don't understand the meaning of your question. If your position is prolonged one year, does it give an advantage economically for you, compared to half a year and then extension? I have not paid attention to this, since I have not been instructed regarding potential consequences of doing it one way or the other.

Vad säger man?? (Förutom att det är våldsamt töntigt att skriva på engelska när man är helt igenom svensk...)

Bipolära barn

Tittar på "CBS 60 minutes" som idag handlar om en lavinartad ökning av antalet barn som diagnosticeras som bipolära (manodepressiva) i USA. På 70- och 80-talet var det här en okänd diagnos för barn, men nu får över en halv miljon barn den diagonsen per år. Anledningen? Jo, det finns viss forskning som visar att de som senare i livet utvecklar manodepressivitet uppvisar vissa symptom och beteenden som barn, bland dessa hyperaktivitet, raseriutbrott, sömnproblem mm. Skrämmande nog har ett stort antal barnspykiatriker tolkat (valt att tolka?) den här forskningen som att ALLA barn med dessa symptom är bipolära, därav det stora antalet fall. För att behandla detta sätter man nio gånger av tio in psykofarmaka, ibland upp till 12 olika sorter, till ett litet barn. Mediciner som inte är godkända för barn överhuvudtaget, ingen vet vad dom gör med en växande hjärna, men det slätas på något vis över med att man ju hjälper barnet och familjen. Förutom att man inte vet vad som händer med hjärnan så har många utav dessa mediciner svåra biverkningar, så svåra att barnen ibland inte överlever. Ett fall togs upp i programmet, där föräldrarna blivit stämda för mord sedan deras dotter avlidit i något som rubricerades som "överdos av mediciner". Föräldrarna säger att de litade på läkarna, och läkarna säger att de "bara ville hjälpa". Till vilket pris undrar jag?

Är det värt att droga ner miljontals barn (och eventuellt ge dom men för livet), bara för att fånga upp den där procenten som faktiskt utvecklar manodepressivitet senare i livet? Är det rimligt att tro att det skulle vara vanligare med manodepressivitet bland barn än bland vuxna (där det finns bättre diagnosticeringsverktyg)? Vad vinner man på att tolka forskningen på det här sättet? Vem hjälper man egentligen?

Förhörd och försmådd

Först ringde FK och förhörde sig om min sjukskrivning, sen kommer anställningsbeviset från jobbet och jag får bara ett halvår till. ETT HALV ÅR?! Kom igen, är det ett skämt eller? Jag kommer ju inte hinna någonvart på ett halv år, speciellt inte om jag är sjukskriven. Så nu har jag två orosmoment:
1. Kommer sjukskrivningen gå igenom
2. Kommer jag ha något jobb efter mars nästa år

Håller på att samla ihop mig för att prata med min chef om anställningen, och höra vad han har för anledning till att bara anställa mig på ett halvår i taget. Jag har aldrig hört talas om någon annan som haft det så innan de disputerat, så varför jag? Kanske har han ett bra skäl, kanske är han bara dum i huvudet, vilket som är det JOBBIGT JOBBIGT JOBBIGT. Vill bara dra täcket över huvudet och gråta, men vad hjälper det?

Svaret från chefen (min fråga var varför avtalet löper på ett halvår):

Vet inte. Har det någon betydelse för någonting? 

Tack liksom, nu är ju allt MYCKET klarare... Och vilket jävla skitsnack, det är klart han vet varför han sa att det skulle vara 6 månader och inte 12.

Namn

Vi bor i ett ganska nybyggt område där det nästan uteslutande bor barnfamiljer med barn i alla åldrar. Om man tittar på vår snutt av gatan - det handlar om 15 hus - har vi följande tjejnamnfördelning:
- 3 st Anna (5, 5 och 4 år)
- 2 st Elin (7 och 2 år)
- 2 st Klara (5 och 14 år)
- 2 st Elvira (5 och 2 år)

På pojksidan är det inga dubletter vad jag vet, utan det är bara på flicksidan som det är samma namn är populära. Det som jag tycker är lite lustigt är alla Annorna - de är alla födda på den här gatan, de två femåringarna väldigt nära varandra, och ÄNDÅ väljer man samma namn. Är inte det lite... tråkigt? Dessutom är det ett himla sjå att hålla isär alla ongarna, det är Anna J. hit, och Anna C. dit, och glömmer man att fråga VILKEN Anna dottern leker med, så får man gå runt i upp till tre hus innan man hittar rätt på henne. Fast det är klart, Anna kanske har varit föräldrarnas favoritnamn i evigheter, och då vill man kanske inte ge upp det bara för att två grannbarn heter så?

Och ja, jag kan erkänna att jag tyckte det var ganska trist att det redan bodde en Elvira här när vi flyttade in, men vad kan man göra?

Förresten, jag kom på att det finns en killnamnsdublett också - David (11 år och 7 månader) - inräknat i dom där 15 husen också...

Skulle skriva ett inlägg om "hip hip hora" och hedersmord, men jag orkar inte just nu. Kanske kommer det senare, vi får se.

Ibland undrar jag vad HAN tänker med/på?

Dottern kom precis uppspringande, jätte glad, och visade att hon hade ritat sig på armen (ett hjärta och en plupp). Min kommentar var direkt att så får man väl inte göra, man ritar väl på papper? (Något vi försökt pränta in i henne läääänge nu, efter diverse konstverk på golv, väggar och kläder) Då säger hon att "pappa sa att jag fick det". Jaha, är det så vi har det nu, att barnen får rita på sig själva? I min värld är då inte steget så långt till att börja rita på kläder mm igen, men vad vet egentligen jag?

Ibland undrar jag vad hon tänker med/på?

Idag var mamma här och lagade middag till oss, jätte snällt, men sen när de sitter och äter hör jag hur hon glatt lär dottern ramsan "mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn" (ni vet den där när man vinklar ögonen först upp, sen ner och sen ett åt vardera håll). (En så oerhört dum och fördomsfull ramsa som var populär när jag var liten.) När jag kommer ner frågar dottern vad det betyder, hon har uppenbarligen inte riktigt förstått det "roliga", och jag säger att det räcker så. Hur smart är det att lära en 5-åring en sån ramsa, speciellt när samma 5-åringar har både dagisfröken, dagiskompisar och en granne som har asiatiskt ursprung?? *arg* Hoppas att dottern glömmer bort det hela - jag försökte att inte göra en så stor sak av det hela - och framför allt att hon inte upprepar det på dagis...

Är det bara jag...

... som tycker att AFFs medlemsavtal känns lite läskigt? Jag har ju hört rykten förut att b la värdar kan gå in och läsa personliga meddelanden skickade till/från någon som de upplever som en bråkstake, och inte riktigt vetat vad jag ska tro om det... Men nu läste jag det gamla avtalet (fick fel länk som så många andra), och där står det klart och tydligt att AFF har rätt att "med stöd i gällande lag, förordning, myndighetsanvisning eller -beslut, eller för att kunna förmedla material eller information, granska det material som Medlemmen erhåller, skickar eller lagrar genom Tjänsterna. Vidare äger Allt för Föräldrar rätt att granska det material som Medlemmen erhåller, skickar eller lagrar genom Tjänsterna för att säkerställa att Medlemmen följer sina åtaganden enligt dessa Avtalsvillkor."

I det nya avtalet finns inte den här biten upptagen alls (vad jag såg), men betyder det att de INTE kollar?

Jaha, det här var ju kul...

Fick e-post från kommunen i morse, angående Prinsens dagisplats (vi har sökt till december och muntligt blivit lovade en plats på samma dagis som storasyster):

"Hej!

Ursäkta sent svar, jag har varit borta några dagar från min arbetsplats.
Enligt kommunens placeringsregler så betraktas du som föräldraledig med Prinsen. För att han skall få en placering på förskola skall du antingen börja arbeta eller studera. Är du/blir du sjukskriven under din föräldraledighet så har du ej rätt till en barnomsorgsplats. Barn till sjukskrivna/sjukpensionerade kan efter särskild prövning erhålla en plats,(denna prövning görs av en liten grupp här på barnomsorgsadministrationen). Det skall klart framgå av familjens ansökan vad det är i det dagliga omhändertagandet av barnet som gör att man ej klarar av/orkar med ett vanligt föräldraansvar. Detta skall också styrkas med intyg från läkare(endast en diagnos räcker ej).
Om du ej är sjukskriven 100 % i december, utan ex arb 25%, så har du rätt till 25% barnomsorg. Du skall då lämna ett arbetsgivarintyg där din arbetsgivare intygar att du har återgått i tjänst på den %-en."

Jippi liksom, precis vad vi behövde nu... :-/

FK ringde igår...

... men jag hann inte ens bli nervös, eftersom jag inte skickat in mitt sjukintyg än. Den vänliga damen svarade i allafall på alla mina frågor, och om hon vet vad hon snackar om så blir det nog bra det här. En lite rolig sak var att när hon sa "ja, och så får din man ta TFP (jag hörde PFP) de dagar du skulle tagit FP", och jag frågar "vad är PFP". Hon skrattar lite och säger att det inte är någon som förstår vad det är, eftersom alla kallar det för VAB, men dom har fått order om att kalla det tillfällig föräldrapenning. Så fick man lära sig något nytt igår med! :D

Sjuka familjen

Lille mannen har feber, store mannen har borrelia, och så jag då med mina bråkiga tarmar. Bara dottern som är frisk, men som hon själv sa "jag kan inte ta hand om alla er själv mamma". Så det blir till att bita ihop, ibland för mig, ibland för maken (han är iofs inte så dålig, men lite sliten). Ja ja, det är väl lika bra att ta allt på en gång, eller?

Ensam hemma

De andra har åkt på födelsedagskalas, och jag är mol alena, tom hunden fick följa med. Så nu ligger jag här i soffan, slöglor lite på TV och funderar på vad jag ska äta. Lutar åt en avokado och sen smågodis - vad tror ni om den middagen? ;) Man får ju passa på, det händer typ aldrig att jag är ensam hemma. (Ska man se något bra med att vara sjuk, så är det väl det här då...)

Det gick inte... :(

Inatt fick jag ett anfall till och insåg att jag var tvungen att ta till kortison (eller steroider som läkarna alltid säger... betyder det att jag inte får vara med i OS 2008 nu?! ;). Jag bestämde att börja med en svag dos, för att se om det räcker. På det viset sparar jag mitt skelett lite grann, plus att jag kanske inte behöver sluta amma. (Om jag måste höja dosen blir det självklart amninsstopp; jag vill ju inte utsätta Prinsen för steroider i onödan)

Så var det med det.

Min favorit

Det har i flera omgångar cirkulerat enkäter med vem som är ens favorit skådespelare, ens frikort osv, och jag har aldrig vetat vem jag ska svara. Till idag, då jag plötsligt mindes hur fantastiskt underbar Johnny Depp faktiskt är. Tittade på ett program på 9:an som heter "Inside the Actors Studio" där en ganska trist farbror pratar med skådisar om deras yrke typ. Idag var det JD som var med, och jag slogs av vilken ödmjuk, sårbar och hemlighetsfull person han är. För att inte tala om vilken stor skådespelare, snacka om att han har bredd i sina roller. Vem kan glömma hans tolkning av Edward Scissorhands, Gilbert Grape eller Willy Wonka? Vem kan glömma hans insats i Chocolat, Finding Neverland, Ed Wood eller klassikern Cry Baby?

Vaggvisa

Kom just ihåg ett litet fragment av en vaggvisa min farmor brukade sjunga för mig när jag var lite, och eftersom både hon och min pappa är döda har jag ingen att fråga om hur den fortsätter. (Min pappa hade inga syskon och min farfar, som också är död, drog tidigt så även om han hade levt hade han inte vetat...) Kanske någon här vet? Så här går den del jag kommer ihåg:
"Vill du månen ha och dra i,
eller stjärnorna att ta i
...
så lulla lulla lullaby" (Verkar alltså vara någon engelsk översättning?)

Läkarkontakt

Pratade med en magläkare igår (min var tyvärr sjuk, han jag fick prata med känner jag också, så det var OK), och har nu fått ny medicin och sjukskrivning i en månad. Håll tummarna för att det räcker och att jag snabbt blir frisk är ni snälla!

Helvette!

Min tarm strular big time, och jag vill bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting, men det gör för jävla ont... Tur att jag ändå hade telefontid med läkaren i morgon, nu kanske jag kan få snabb hjälp. Kan ni hålla tummarna för att jag slipper kortison? Vore ju käckt om mitt skelett slapp bli ännu äldre...

Undrar om tarmstrulet är ett stressrespons på mejlet jag fick av min chef idag?? Inget farligt i det egentligen, men det krävs en viss insats av mig för att svara på det utan faktafel

Vänner

Idag när jag satt och slösurfade en stund hörde maken och jag hur det tutade utanför. Tittade ut och såg postbilen stå vid vår brevlåda och vänta. Maken frågar mig om jag väntar paket, nej sa jag, inte vad jag vet. Han går ut och kommer tillbaka med ett stort rött paket, till mig! Jag fattar ingenting och undrar lite vad jag har glömt att jag köpt nu, ända till jag ser handstilen. Då vet jag. Det är min älskade vän som har skickat kläder till mina barn, kläder som jag köpt, vännerna hämtat och sen har jag liksom glömt bort dom... Nu är dom alltså här, lagom till att höstrusket ska börja. Tack snälla -sl- för att du har mer mellan öronen än vad jag har just nu, för att du ser till att mina barn slipper frysa! Och skulle det här vara Tradera skulle jag har skrivit "snabb leverans, mycket välpackat, rekomenderas som vän till alla".

Kattägare

Jag har länge förundrats och förfärats över hur vissa männsikor ser på sina katter. Släpper ut dom hur som helst, ursäktar deras beteende med att "men det är naturligt för katter att..." (fyll i valfritt av "bajsa i grannens sandlåda/rabatter/uteplats", "kissa i/på grannens barnvagn, dynor, hundkoja", "springa ut i gatan så bilarna får tvärnita", "springa in i grannens hus" osv).

Nu senast så är det en av våra grannar som skaffat en kattunge åt sin 5-årige son, och vi gjorde tidigt klart för dom att det inte är bra om den kommer in på vår tomt eftersom vår hund äter katter (det gör hon inte, men hon jagar dom och jag är livrädd för att hon skulle springa ut i vägen och bli påkörd, och katten med för den delen). Föräldrarna nickade och hummade och såg lite bekymrade ut. Maken fortsatte med att berätta att katter faktiskt inte får springa lösa i tättbebyggtområde enligt lagen, men att det finns bra selar och löplinor man kan använda på sin egen tomt. Allt detta verkarde det som de tog till sig, men inte då! Bara några veckor senare börjar dom släppa ut katten vind för våg, och lilla kissen, som är en mycket sällskaplig katt, knallade rakt in i grannens hus där pappan har svår kattallergi. Han slängde helt sonika en hink vatten över katten, men det hjälpte föga. Redan nästa dag var katten tillbaka igen. Grannen kastade ännu en hink vatten på den, och gick sedan över till kattägarna och berättade (ganska upprört kan jag tänka mig) att deras katt gått in till honom två gånger och att han fått svåra besvär varje gång. Och svaret han fick? Jo, att det var "naturligt för katter att undersöka och upptäcka". Arrrrrrggghh! Sen dess har katten varit hos oss, och utanför på stora bussvägen ett flertal gånger. Varje gång har dottern fått gå tillbaka med katten och säga till sin kompis att det var tur att inte vår hund bet den... (Lågt jag vet, men lyssnar inte föräldrarna för man ta till de knep som finns till hands) Sen försvann katten (pojken var i upplösningstillstånd så klart), i fyra dygn var den borta innan den dök upp igen... på dagis! (Grannpojken går på samma dagis som min dotter.) Stor glädje så klart, men inte så stor förtjusning bland fröknarna eftersom de har allergiska barn även på dagis (och alla barnen ville ju klappa kissen så klart).

Min fråga nu är: Varför utsätter man sitt barn och sin katt för det här? För mig är det glasklart att den här katten inte kommer överleva länge till, inte som den beteer sig när den går över vägen t ex. Är det då viktigare att de "naturliga instinkterna" ska få sitt, än att katten och familjen mår bra?

Jobbmejl

Och där kom det... mejlet från chefen som jag skräckfyllt gått och väntat på sen i juni. Ingen rubrik och bara ett enda ord, men fullt tillräckligt att få mig att må dåligt. Kunde han inte ha väntat med att komma ihåg mig till i morgon istället? Då hade jag ju hunnit åka på semester utan att ha ångest över min jobbsituation. Nåja, nu får jag knåpa ihop en rapport över vad jag gjort sen i juni och skicka iväg den idag, så att han har något att fundera på medan jag är borta. Synd bara att jag är så trött och hela huvudet fyllt av bomull - det kommer att bli som vanligt med andra ord han kan / vill inte förstå vad jag skriver, jag måste försöka förklara och så blir det jobbigt igen.

Nehej, bäst att sätta igång att rapportera.

Mera jobb

Okeeeej... Nu har jag surfat igenom hela min bloglista - två gånger - chattat lite med vännerna, sorterat lite papper, letat efter hur man gör snabbmakaroner och lekt med en bild av mig. Är det kanske nu det är dax att börja jobba?

P.s. Bilden nedan är inte producerad idag, även om jag ville få det att låta så

Mitt jobb

... men sno det inte, för det är inte publicerat än - rykande färska rön! ;)

Nu jobbar jag igen...

Om jag får säga det själv så tycker jag att det ser ut som min mamma när hon var ung...

Den här och andra transformationer kan man roa sig med här >>>>

Magknip

Inte den sorten som gör ont, utan nu snackar jag min nya, revolutionerande träningsmetod. Jag har nämligen lagt till ett moment till när jag är ute och power walkar med hunden - jag kniiiiper med magen. Efter två barn så är inte magmusklerna vad de en gång var, men det är ju så tråkigt att göra sit ups. Därför har jag uppfunnit den här nya, smärtfria, metoden för att få bättre magmuskler. 40-60 minuters knip om dagen är allt som behövs för att magen ska komma i form. Snart ska jag sälja in det till TV-shop, ska bara tillverka gummigördeln som gör vansinnigt ont om man inte kniper ihop magen. Sen mina vänner, sen ska Ponder bli miljonär och sit upsen kommer att vara ett minne blott.

Mobilt fel

Min mobil är trasig, en av dom viktigaste funktionerna för mig fungerar inte... Avtryckarknappen till kameran har slutat fungera, den vill liksom inte knäppa något kort alls, inte heller spela in film. Igår funkade den, idag är den bara död. Ska man inte kunna ta mer än 1500 bilder med mobilkameran eller?

Koncentration

Juice kan vara koncentrerad, och det kan jag med, bara inte just nu. Är lite irriterad, lite trött, lite uttråkad, istället. Men snart, snart ska jag vara lika koncentrerad som en 2 dl-tetra med BOBs apelsinjuice.

Jag hör honom ropa där nerifrån

"Älskling, kan du ta barnen, jag måste sätta mig och skita"

Jag stänger öronen, låtsas inte höra eftersom jag är så djupt koncentrerad på mitt jobb. Hör hur han suckar lite, men går i allafall inte uppför trappan, utan tar med sig lillfisen på toaletten.

Ibland är det bara den hårda skolan som hjälper, men snart tror jag han börjar förstå vad det innebär att vara föräldrarledig.

Objektsbeskrivning

Hittade det här i en annons:
"Bilden blev suddig men det är alltså bara från kameran."

Tur det, så inte tröjan i sig är suddig... :D

Skönhetssömn

Jag måste sluta sova på sidan, för sover jag på sidan får jag rynkor på bröstet, mellan brösten liksom. Och det finns inget som ser så tantigt ut som att ha rynkor på bröstet, speciellt om man dessutom är lite lätt rödbränd... Så därför ska jag sluta sova på sidan, och på mage med för säkerhets skull, från och med nu är det ryggen som gäller, som en annan silikonpumpad bimbo. Om det inte finns antirynkkräm för dekoltaget förstås? Måste genast surfa runt lite och leta...

Nu drar vi till landet!

Tänkte bara att jag skulle rapportera, ifall någon chatsugen eller så tittade in här... ;) Är tillbaka på söndag em någon gång.

Ha en bra helg allihop!

Försök att sluta svära

Jag måste sluta svära, det har blivit smärtsamt tydligt när dottern på 5 år utbrister i ett rungande "helvette" när saker går emot henne. Inte så snyggt, och jag vet ju att det kommer från mig, min mun, när jag är arg. Så det är dags att byta kraftord, till något som ligger lika bra i munnen, men som inte låter lika illa ifall dottern anammar det.

I morse ramlade bajsblöjan upp-och-ner på badrumsmattan, vilket naturligtvis utlöser en önskan att svära hos mig. Jag hinner i allafall bromsa mig själv, tänka efter, åtminstonne lite och utbrister... HÄSTHORA!! Kanske inte så mycket bättre än helvette va?

Förslag på barnvänliga svordomar med lite schvung mottages tacksamt av bloggens läsare!

Bussigt

Var hos mamma i helgen och åt middag, och berättade stolt att jag har gått ner två kilo på bara ett par veckor genom att sluta med sötsaker förutom en dag i veckan + börjat gå långa och snabba prommenader med hunden. Då säger hon att jag har ju dragit ner på portionerna också, och tillägger med en blandning av förundran, förmaning och en liten smula förakt att ju åt "jätte portioner" då i början. Jag kände bara hur jag inte orkade förklara, orkade påpeka att
1) alla kan inte leva på sånna pytteportioner som hon äter
2) att om man inte har kunnat äta något på 9 månader, och det man tvingar i sig smakar skit, så tacka fan för att man äter sen när man kan

För hon skulle aldrig förstå, för hon låtsas helst inte om att jag är sjuk eller mår dåligt. Det är nog enklare så?

Glömsk

Vet inte om det är dax att bli åtminstonne lite orolig över mig själv, men dom senaste dagarna har jag varit mer än lovligt virrig. Ett exempel: igår satt jag och tittade på vinteroveraller på Blocket och kom på mig själv med att undra om Prinsen hade varit med om någon vinter eller inte... Hallå liksom, han är ju mer än ett år, då borde han ju rimligen det! (Fast förra vintern var ju inte så mycket vinter, så det kanske är därför jag inte minns? *försöker förklara bort*) Andra saker jag gör är att flippa genom kanalerna på TV:n (10 st) och när jag kommit till slutet minns jag inte vad som vad som var på. Så det är bara att börja om. Fast efter andra gången brukar jag faktiskt minnas, om det nu är någon tröst?

Hoppas verkligen att det bara är den senaste tidens brist på sömn som spelar mig ett spratt (sömnbrist försämrar ju närminnet), och kanske har den annalkande PÄLS:en något med det hela att göra också? Kanske bäst jag går och lägger mig nu...

Pappaledighet

Idag är maken pappaledig och jag jobbar, hemifrån som vanligt. För mig är det självklart att maken då ska låtsas som att jag inte är hemma, inte be mig om hjälp med saker o s v, om det inte är katastrof och kris förstås. Hittills idag har jag fått leta rätt på och klä på prinsen kläder, torka dotterns bajsrumpa samt söva Prinsen (tog en halvtimme ungefär). När han väl sover säger maken att han ska ta Storasyster och åka iväg. Jaha, och Prinsen då? Vem ska ta hand om honom? Jag ger mig fasen på att så fort dom åker så vaknar den lille herren; han har lite av ett sjätte sinne när det gäller sånt nämligen. Nåja, nu fick dom stanna hemma och vänta till han vaknat, men att ens komma på tanken att lämna det barnet som faktiskt behöver mest tillsyn hemma med den som jobbar...? (Att lämna Storasyster hade inte varit något direkt problem, hon är hyfsat självgående och är mest ute och leker så här års i allafall.)

Mamma är lik sin mamma

Ibland kommer jag på mig själv att låta som min mamma, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det hoppar ut ord ur min mun som jag hört henne säga så många gånger, med samma tonfall t o m, och det känns... skumt. Som att någon annan har tagit över min mun, och använder den utan min tillåtelse. Eller håller jag helt enkelt på att bli min mamma på äldre dar? Det vet jag inte om jag vill, jag trivs rätt bra med att vara jag.

Tack!

Tänkt vilken tur jag har som har sånna bra vänner som tar emot mig (och mina egenheter) med öppna armar, trots att ni redan har huset fullt med barn och egenheter ;) . Som tar hand om mig, lagar god mat till mig, ger mig prit och ljuger med mig. Mer kan man väl inte önska sig? (Jo, kanske att jag inte fått stryk så många gånger i Magic, men men ;)

Vi ses snart igen!

Jädra väder

Jag trodde det skulle gå lättare att jobba idag, när det var skitväder, men det har bara kännts tungt tungt tungt. Visst har jag fått en del gjort, men det känns inte tillräckligt på något vis. Sitter här med hudra lösa pusselbitar och kan inte riktigt få ihop dom. Väntar på den där snilleblixten, den där aha-känslan, som får allt att falla på plats. Hoppas den kommer snart, för jag orkar inte ha det här snurrandes i huvudet mer.

Grannar

Har ni tänkt på att grannar är lite som släktingar? Man får inte välja dom själv och man måste stå ut med dom på obestämd tid. Dessutom underlättar det ifall man har ett hyfsat förhållande till dom, för att underlätta dom gånger man måste träffas.

Sen är det en stor skillnad på grannar när man bor i lägenhet och grannar när man bor i hus. I lägenhetshus så kan man bibehålla någon sorts anonymitet; man hejar i trappan, men så mycket mer är det inte. Men så fort man får egen ingång, ska man helt plötsligt presentera sig, och bli tjenis och du med alla närboende. Ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt, speciellt eftersom jag aldrig kommer ihåg vad folk heter, men det kan också vara bra när man känner sig fikasugen eller behöver låna en kopp socker.

Vi har ganska mång grannar där vi bor nu - någonstans mellan 6 och 30 beroende på hur man räknar - och med dom allra flesta trivs jag bra, eller i allafall okej med. Sen finns det dom som jag inte förstår alls, som det inte går att få igång någon som helst konversation med. Det blir bara pinsamma tystnader när mina artighetsfraser tagit slut, och ibland får jag inte ens svar på mina frågor. Folk som liksom inte ens är intresserade av att prata om vädret, och då vet man ju som svensk att det blir väldigt svårt, för får man inte prata om vädret, vad ska man då prata om?

Häromdagen hörde jag våra närmsta grannar gräla, ett sånt där riktigt praktgräl när blodsockret är i botten, ungarna har varit pest, chefen ett svin osv. Ett sånt där riktigt larvigt gräl, som båda två ångrar så fort det är över, och som känns lite skämmigt. Ett sånt hörde jag, för dom hade glömt dörren öppen, och först fnissade jag lite igenkännande, men sen tyckte jag lite synd om dom. Funderade på att smyga över och stänga åt dom, men jag gick in istället - man vill ju inte riskera att bli indragen i nått. ;)

Jag överlevde!

Tandläkaren alltså. Kunde knappt sova natten innan, låg och fantiserade om alla rotfyllningar och visdomstandsutdragningar som säkert skulle bli domen efter undersäkningen. Hörde, och kände, det där ilandet av tandläkar borren. Vaknade svettig, allt annat än utvilad och med tusen elaka stålfjärilar i magen.

Allt helt i onödan! Jag hade inga hål, inte ens början till och allt såg bra ut. Fast undersökningen i sig var i allafall en pers med hårt knutna händer, dunkande hjärta och snabb andning... Låg mest och längtade efter den där lustgasen som -sl- berättat att man kan få, men den dök inte upp. Det konstiga var att jag hade kryssat i på hälsodeklarationen innan jag fick komma in att jag hade tandläkarskräck, men det var visst inget dom tog på allvar? :( Vet inte hur tydlig man måste vara för att dom ska lyssna på en och ta det varligt? Sen hade han t o m mage att föreslå att jag skulle byta min lagning på framtanden jag slagit av för länge sen, AV KOSMETISKA SKÄL!! Va fan tror han, att jag frivilligt skulle utsätta mig för borrande, slipande, slitande och rivande?? Jag sa till honom att jag skulle inte tro det va, så kul är det inte att gå till tandläkaren... Han blev lite lång i fejset efter det, och sa inte så mycket mer. Bra tycker jag, för då kunde han inte haspla ur sig mer dumheter. En annan sak som irriterar mig så här i efterhand, men som jag liksom inte orkade gräva i då, var att dom inte röntgade visdomständerna. Anledningen (tror jag, om jag inte missförstod) var att dom inte ingår i en vanlig undersökning?? Jag som ville veta ifall dom tänker komma, eller om dom har stannat av för alltid (vilket jag hoppas på). (Det kan man tydligen se på roten, om den är färdigvuxen eller inte.)

Ja, ja, nu behöver jag inte tvinga mig dit på ett par år eller så, om inget oförutsätt händer förstås...

Jag - en Simpson??

Jag kanske inte är så korkad som jag känner mig?

Jädrar vad jag är huslig idag då

Nu har jag bakat en paj* till efterrätt, samtidigt som jag förberedde och lagade middagen - hur många husmorspoäng ger inte det?! Var ska detta sluta? Snart växer det väl även på mig (precis som hos Sivan) ut Gretchenflätor och jag brister omotiverat ut i sång så fort något tilldrar sig i familjen, som en bajsblöja som ska bytas eller en snorig näsa som ska torkas. Hoppas nu bara att pajen blir god, för då kan det ju vara värt dom där vuxen poängen. Annars måste jag nog ta mig ett snack med den där -sl-... ;)

* bara för att bullmamman -sl- vägrade provbaka den var jag tvungen att göra det... ;)

P.s. Pajen blev god

Har jag ingen skam i kroppen?

När grannen kom över och frågade om jag jobbade svarade jag att "jo, jag försöker, men du vet hur det är första dagen efter semestern...", vilket ju var sant, i princip. Men sen kom det, LJUGET: "Jag tycker faktiskt att det gått ganska bra trots allt, fått en del gjort i allafall".

Ja, det är klart om man räknar bloggande, blogläsande och kommentarskrivande så har jag ju fått en del gjort, men jag är ganska säker på att grannen tolkade det som att det var jobb jag hade fått gjort. Skäms på mig!

Vad har jag gjort?

Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle passa grannens två tjejer (5 och 7 år) medan dom åkte på Friskis&Svettis. I vanliga fall brukar det inte vara några problem, men, och ett stort MEN, innan dom åkte proppade dom ungarna fulla med fika. Tack för den liksom... Nu har jag tre sockerstinna (Fundererskan fick också fika), ganska trötta tjejer som springer omkring och gastar i trädgården. Har redan varit ute och sagt till dom två gånger att dom inte ska skrika som om någon satte kniven i dom (grannarna kan ju börja undra menar jag), och hela tiden ligger leken på GRÄNSEN - ni vet där det är ungefär lika långt till skratt som till gråt. Nu är det "bara" 45 minuter kvar till föräldrarna kommer hem, hur ska jag, och inte minst dom, fixa det?

Ja ja

Jag har ju i allafall skrivit mitt hittills längsta bloginlägg om ingenting, det är ju bra! ;)

Jag borde jobba...

... fast jag har nog glömt hur man gör, för inte räknas väl att blogga som att jobba?? (Svarar mig själv: Nej, det gör det inte, för det är inte det jag får betalt för... tror jag inte i vart fall? Kanske ska mejla professorn och fråga?) Har försökt i allafall, verkligen försökt, men det går liksom inte att tänka när huvudet är fyllt med gas. Jag tror faktiskt att det är saringas därinne, och den har tagit död på precis varenda hjärncell. Kvar är bara gasen, som fyller upp hela kraniet, med övertryck (det skulle förklara min huvudvärk). Och försöker jag tänka för mycket, så kommer mitt huvud att explodera, och då kommer alla inom en mils radie att dö (eller mer om vinden blåser mycket). Det vore ju inte bra, så det är nog bäst jag tar en paus nu, och bloggar lite. Sen måste jag nog gå ut i solen en stund, för jag har hört att saringas inte gillar värme. Så värmer jag bara huvudet tillräckligt mycket, kanske gasen försvinner? Sen kan jag jobba och säkert t o m tänka en och annan vettig tanke.

En sak har jag iallafall gjort - jag har köpt en vinteroverall till Prinsen. Det måste väl ändå räknas som jobb? Speciellt om professorn visste hur mycket tid jag har lagt ner på att hitta en bra overall - man vill ju inte att ungen ska frysa ihjäl i vinter när han ska sitta i snömodden på dagisgården (för att inte tala om hur dåligt jag skulle jobba då, om han frös ihjäl alltså). Nu har jag i allafall hittat en bra overall till en billig peng, tyvärr finns den någonstans i Norrland, men det är väl inget en logistik expert som jag inte kan råda bot på. Plötsligt måste makens halva bekantskapskrets mobiliseras (han är ju från de Norrländska skogarna), bara för att hämta Prinsens overall. Och jag trivs! Jag tycker det är roligt att samordna och fixa grejjer, speciellt om det resulterar i att min barn får en fin och bra overall på köpet! Hm, det är kanske logistik jag ska jobba med? Kolla vilka lastbilar som är var, hur mycket last dom kan ta, vilka varor som ska på import respektive export. Sitta där som spindeln i nätet och känna att det är jag, JAG, som har kontrollen över allt det här. Fast man får passa sig, för rätt var det är blir man väl en galen logistikmaktsmissbrukare, som aldrig duschar, får långt tovigt hår (och skägg, om jag nu hade anlag för skäggväxt), smutsiga naglar, stirrande blick (den kan jag redan, i allafall om man ska tro maken som brukar säga att jag ser galen ut titt som tätt) och inte att förglömma - det galna skrattet: MOOOOAAAAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA! Ser ni, jag kan också det redan nu. Kanske är det så att jag har precis allt som behövs för att bli en logistikmaktmissbrukare? Inte så pjåkigt att ha på sin CV, någonstans mitt emellan högskolestudier och doktorstitel (I wish...) skulle det nog göra sig bra? Hm, kanske skulle sätta mig och skriva lite på min CV, DET måste väl i allafall räknas som jobb? Om inte annat så räknas det som ett steg mot ett nytt jobb, och kanske är det precis vad jag behöver. Men det skulle ju innebära att jag gav upp, slutade, kastade in handduken och det är inte jag. Jag ger ALDRIG upp, jag sliter tills jag går på knäna, och även då krälar jag vidare så gott det går. Kanske därför jag har så fula valkar på knäna? Eller så är det för att jag kryper runt på golvet med Prinsen titt som tätt? Men nu verkar han i allafall vara på väg att börja gå - har liksom fattat att man går miste om så mycket när man krälar omkring där nere på golvet. Undrar hur länge det tar innan jag inser det? Och undrar vad det är jag går miste om medan jag envist hänger mig kvar vid mitt doktorerande? Men tänk ändå, tänk när jag är klar (I wish), vad nöjd jag kan känna mig med mig själv då. Jag grejjade det liksom, utan någon nämnvärd hjälp så GJORDE jag det... vad det nu är man måste göra för att disputera? För mig är det lite oklart just nu, men jag vet iallafall att det innefattar att publicera något, eller mer än något förresten, publicera mera helt enkelt. Nu är det ju inte så svårt att publicera mera än vad jag har gjort, eftersom jag inte har ett enda vitten i mitt namn där ute, trots att det alldeles nu är 7 (sju!!) är sen jag började. Jippi, vad jag känner mig bra, fast än att jag vet att det är minst lika mycket Herr Professors fel som mitt, så är det ju liksom mitt doktorerande det berör. Man kanske skulle bli Buddhist, så där som han brukar föreslå Herr Professorn? Då behöver man inte bry sig om sånna här materiella och egoistiska saker som att han inte läser mina artiklar t ex. Då kunde jag sväva omkring där i Nirvana, och bara vara. Jag och min saringas, ett föralltid. Amen.

Sådan är jag (tydligen)

Inåtvänd Upplevande Konkret Känslostyrd person

SÅDAN ÄR DU:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Testet från Zapera.com finns här >>>>

-----------------------------------------------------------------
Stämmer väl ganska bra, förutom det där med att jag är inåtvänd, eller vad säger ni som träffat mig?! ;)

Jag vill byta arbetsuppgifter

- Jag vill hänga tvätten istället för att sortera den, sätta på tvättmaskinen, vika och plocka undan den.
- Jag vill diska och plocka undan istället för att planera och laga maten
- Jag vill slippa ha nästan all kontakt med förskola och BVC/husläkare
- Jag vill slippa vara den som har koll på allergier, sjukdomar och blodsocker

Problemet är bara hur jag ska göra det här? För låter jag maken tvätta, blir det ofta något knas med temperatur eller sortering, låter jag honom vika, får inget plats i garderober och lådor, planerar och lagar han mat blir det snabbmakaroner med korv/fiskpinnar/bacon varenda dag, ringer han BVC/läkare står jag ändå bredvid med 1000 frågor som inte får svar osv... Jag håller nog på att bli som min mamma - allt ska vara på mitt sätt annars får det vara - och det vill jag inte. Måste lära mig att släppa kontrollen, måste lära mig att det inte måste vara på mitt sätt (gäller allt utom maten, för bacon och makaroner 7 dagar i rad går jag faktiskt inte med på!).
Kanske ska ta och överlämna högen med ovikt tvätt till maken och se vad som händer?

Jag känner mig vuxen när jag

- tar fram fisken ur frysen i tid, så att den hinner tina alldeles av sig själv
- handlar med kundvagn, speciellt om jag också köper en back med läsk/lättöl
- inte tvättar håret på kvällen för att det inte hinner torka innan jag går och lägger mig
- har klocka på mig
- ser dottern gunga högt högt och istället för det där killet i magen hon känner, känner jag mig bara rädd
- blir presenterad som fru och/eller tvåbarnsmamma
- klipper naglarna efter att jag duschat, dom ÄR ju faktiskt mjukare då
- oroar mig för att rosorna ska frysa ihjäl (egentligen skiter jag i rosorna, men det känns som att om man har dom så ingår det också att oroa sig för dom)
- blir fnissig efter ETT glas vin
- inser att Tequila faktiskt inte bara smakar piss, det gör mig också sjuk, trots att jag redan druckit en hel del alkohol (ett glas vin alltså ;)
- prenumererar på DN
- betalar TV-licensen
- planterar om blommor

Shopping

Jag tänkte att jag skulle göra som -sl- och faktiskt handla lite kläder till mig för en gångs skull, det är inte roligt att bara ha två par byxor och flera av mina toppar har liksom gjort sitt. Att det dröjt så länge har väl att göra med att jag inte velat inse att mina "vanliga" (eller ska jag skriva gamla?) kläder inte kommer passa mig igen, iallafall inte i närtid. Så, i väntan på att fläsket ska bli fastare gav jag mig vid gott mod ut på Shopping. Just nu är det ju strålande tider att shoppa eftersom alla butiker har rea, och de flesta börjat med antingen "50% på rean" eller "tag 2 betalat för 1", vilket ju gör det ännu roligare. Lallar in på Lindex (eftersom det ligger här hos oss) och plockar åt mig kläder som jag vet brukar passa mig och går och provar... Inser snabbt att dom här kläderna passar nog min gamla kropp, inte den nya med en extra fladdret på sidorna. Jag antar att det är inbillning, eller en effekt av att jag tappat fett på andra delar av kroppen, men helt plötsligt tycker jag att det VÄLLER ut just runt midjan... Omlott t ex är bara att glömma, det ser inte riktigt klokt ut, och jag som gått och spanat på en tunika hela våren som nu var nedsatt till 129 kr. :(

Då minns jag -sl- visdoms ord: "byxor med hög midja håller in fladdret". Sagt och gjort, jag letar fram ett dylika jeans och vips så är fladdret hjälpligt borttrollat! Efter det gick det mycket lättare att shoppa, och jag kom hem med två par jeans (ett par blå och ett par svarta), en långärmad top, ett lite långt linne, en svart finklänning som är som skuren för min kropp, ett par high waterbyxor (eller vad heter dom som slutar på halva vaden? dom var egentligen lite för låga för fladdret, men det fick gå ändå ;) och en tunika (ej omlott). Eftersom det var rea blev det inte så dyrt heller och alltså blev maken glad! (Självklart kunde jag inte låta bli att handla lite till barnen, men det var ju så billigt! Vad sägs om två pyjamasar för 49 kr, shorts+t-shirt för 29 kr, kjol+top för 39 kr? Ganska bra tycker jag, speciellt som jag lämnade tillbaka ett plagg för 49 kr också!)

Förresten, om man försöker cykla in på Maxi är man då:
a) på väg att bli konstig
b) väldigt trött
c) ute och cyklar utan glasögon
eller
d) allt ovanstående?

Grattis på 2-årsdagen mina vänner

Den här helgen har jag varit och hälsat på PappaF och ~sl~ igen - min alldeles egna lilla semester, utan make och ongar. Lite tid att bara var jag, inte mamma, maka eller matte i första hand. Välbehövligt och precis rätt i tiden; bättre semester kunde jag inte önska mig (jo, lite bättre väder hade ju inte gjort något iofs, men man kan ju inte få allt! :).

Balkongljug blev det (fast jag skulle hellre vilja kalla det för -sanningar, för det mesta iallafall ;), om både stort och smått, roligt och lite mer jobbiga saker. Massa skratt, men även lite tårar, precis som det ska vara när man diskuterar det som är livet. Och naturligtvis åt vi "vår" efterrätt, den som gjorde att jag och ~sl~ fick vår första kontakt på OÄF, någongång i juli 2005. Tänk om det inte funnits blåbär, vad tråkigt det hade varit!

Tack för att ni tog så bra hand om mig och gjorde det här till den bästa helgen på länge. Längtar redan till nästa gång och hoppas att det inte dröjer så länge (som planerat) innan vi ses igen! Till dess vet ni var jag finns... ;)

Han ska ha barn

... nu borde väl ändå den undermedvetna skulden försvinna? Jag har tröttnat på att drömma konstiga saker om honom...

Sömn

Att somna är som att dyka ner genom ytan på en svart skogssjö. Vissa dagar är jag liksom solvarm i hela kroppen och riktigt längtar efter att låta det svala sammetslena vattnet omsluta mig och svalka. Dom dagarna är det lätt att klyva vattenytan; jag bara går längst ut på bryggan och dyker i. Andra dagar, då står jag längst upp i det rangliga hopptornet, solen har försvunnit och jag fryser. Jag tittar ner mot vattenytan långt långt där nere och känner ångesten välla upp för att möta mig. Jag får svårt att andas, allting snurrar; jag kan inte titta, men heller inte blunda. Är trollbunden av den nattsvarta vattenytan. Står där uppe, darrar och hyperventilerar. Vill inte, VILL INTE hoppa, men för eller senare måste jag, det är den enda vägen ner. Ingen räddande stege finns bakom min rygg, ingen himlasänd ängel kommer och lyfter ner mig.

Att sova är som att simma under ytan i en bottenlös sjö. Ibland ligger jag nära ytan och huvudet dyker titt som tätt upp i luften ovanför. Då måste jag andas och slappna av, ibland läääänge, innan jag kan dyka ner igen. Lite längre ner, där ljuset fortfarande silar ner, bor drömmarna. Likt stora fiskar simmar dom omkring, i alla former och färger - stora silverskimrande, små färgglada i stim, långa slingrande. Längst ner, där man bara kan ana dom som mörka skuggor, tornar mardrömmarna upp sig, likt urtida rovfiskar. Hungriga, väntar att kasta sig över mig så fort jag glömmer bort att hålla ett öga på dom.
Men det går att komma förbi dom, är jag bara försiktig kan jag sjunka djupare, förbi alla farligheter, ner i det eviga mörkret. Här finns inga varelser, ingenting som kan göra mig illa ellre påverka mig. Här finns bara jag, utan min kropp, flyter jag omkring. Allt är stilla och det enda som finns är mina lugna andetag. Här kan jag äntligen vila.

Vad ÄR det med mig??

Symptom: Deppig, ångestfylld, yrslig, vresig, huvudvärk (på gränsen till migrän), lågt blodtryck och ledvärk

Diagnos någon?

Ner i hålet...

Nu har jag legat på köksgolvet några timmar och kännt världen snurra omkring mig medan jag försökte få bort klumpen som parkerat sig på mitt bröst. (Det var nog inte sl:s elefant som hittat hit, utan snarare en St Bernardshund - ganska tungt, men inte övermäktigt) Det gick inget vidare, så tillslut reste jag mig upp och kravlade hit... inte för att jag vet vad jag gör här?

Konstigt att man kan känna sig så jävla långt nere, trots att dottern sitter och klappar mig på kinden, lillfisen ligger på min mage och kramas och maken ger mig allt jag vill ha? Jag är ju lyckligt lottad, varför ska jag må så här så?? Varför rinner tårarna och allt jag kan tänka är neggo neggo neggo?

Jag vet att egentligen är det "bara" hormonerna som spökar och att det kommer kännas bättre om ett par dagar, men just nu är det enda jag kan tänka "tänk om det inte gör det..."

Nog för idag.

Nej nu ska jag nog ägglossa snart...

... för nu blev allt så där svart igen.

Det här var väl inte så farligt?

64%How Addicted to Blogging Are You?

Mingle² - Online Dating

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva...

... men orden vill inte komma ut. Får försöka igen en annan dag, när jag tänkt färdigt?

Ett litet citat

Misan klädde sig i svart.
Hon satte sig i ett hörn och grät hjärtligt för sig själv.
Sörjer du verkligen sådär förfärligt efter dem? frågade Homsan medlidsamt.
Nej, bara lite, svarade Misan. Men jag passar på och gråter för allting nu när jag har anledning!

(ur Farlig midsommar av T.Jansson)

Resespecifikation

Var: Italien, närmare bestämt en liten skithåla 10 mil söder om Rom, innåt landet (om den åtminstonne hade legat vid havet hade den blivit uppgraderad till håla). Vi konstaterade ganska snabbt att vi ALDRIG kommer att åka just dit igen, det fanns liksom inget värt att se eller göra.

Reslängd: Fyra dagar var det tänkt, men det blev fem eftersom vi missade planet hem (se nedan, under Transport)

Logi: 4-stjärnigt hotell var utlovat, men i svenska mått mätt skulle det nog komma upp i knappt 2. (Trasig AC, mögel i badrummet, flagnande tapeter, otrevligt personal, inget internet som utlovat osv...) Poolen kändes i allafall OK, ända till jag såg hur Coachen (jo, han hette så, chefen över poolen) hällde outpätt klorin rätt i poolen utan att säga till dom som badade att gå upp. (Det här var dessutom mitt på eftermiddagen, när det var som mest folk där.) Sen när ett utav parasollena, som var fast skruvade i betongen under plattorna runt poolen, blåste omkull så började det kännas ganska så vanskligt att sitta t o m i de annars sköna solstolarna...
Efter att planet åkt ifrån mig och Prinsen tog vi in på ett hotell vid flygplatsen (ingen aning om hur många stjärnor), inte så billigt men fräscha rum MED AC och en jätte fin restaurang (mer om den nedan).

Kost: Frukost på hotellet varje dag, vilket nog var en utav de få sakerna som fick godkänt. Fin matsal, relativt mycket att välja på för att vara av den kontinentala sorten plus att man utan problem kunde ta med sig ett lass frukt, kex eller vad man nu ville ha till senare. Lunch däremot serverades inte, varken inne i matsalen, inne i baren, restaurangen vid poolen eller baren vid poolen. Då fick man ga sig ut bland skithålans vältrafikerade gator och hoppas på att man hittade något ställe som serverade något annat än pizza (vilket inte min mage tål att äta VARJE dag). På tredje dagen hittade vi ett typiskt italiensk lunchhak (tror jag i allafall) där man kunde välja på ett antal små rätter / sallader a' la skolbespisning typ, fast lite godare. Ganska dyrt, men ändå ett helt OK alternativ till pizzan, och många plus för trevlig ägare. Sen gjorde det ju inte saken sämre att det låg en super bra Gelateria vägg i vägg, så att man kunde avsluta lunchen på ett kungligt sätt! :) På kvällen öppnade pool-restaurangen på hotellet, och vi provade den första kvällen. Jag beställde grillade fiskspett, men blev liiite förvånad när det var precis det som dök upp; två fiskspett på en tallrik och tre salladsblad. Det var allt - tutti liksom! Inte var det billigt heller, och jag blev inte mätt på långa vägar. Dag två bestämde vi oss för att gå till en riktig italiensk restaurang, ni vet en sån där med rödvita dukar, ljus i vinflaskor och 10 sorters pasta på menyn. Och vi gick och vi gick och vi gick och vi gick och hamnade tillslut på en pizzeria. (Nu räcker det inte med pizza till lunch alltså, nu skulle man äta det till middagen också) Goda pizzor var det i allafall, och vi lärde oss att "Pizza Rosso" är pizza med tomatsås i botten, och "Pizza Verdi" är med bara ost underst. Maken åt en pizza med ost, korv och potatis, medan jag fick en skapelse med mozarella i botten och sen liksom en sallad ovan på (som de la på efter bakningen), udda men OK. Dag tre bestämde vi oss för att gå in mot centrum i stället (hotellet låg lite i utkanten av skithålan), och halv åtta gav vi oss i väg. Två timmar senare hade vi ÄNTLIGEN hittat någonstans att äta, nämligen en... just det PIZZERIA!! Nu började vi båda två bli ganska less detta bakverk, men lite måste man ju äta, annars tror dom ju att vi inte gillar maten och börjar fråga en massa. Det som skulle bli min sista kväll trodde jag att jag skulle äta på planet, men det blev istället resans bästa middag (på hotellet vi tog in på vid flygplatsen); en härligt krämig risotto med skaldjur och musslor. Synd bara att klockan var närmare 23 och den dödströtte Prinsen skrek hela racer-måltiden, så det blev till att njuta snabbt.

Transport: När vi landade i Italien på söndagkvällen skulle maken komma och möta oss på Ciampino. Han hade landat på den andra flygplatsen, och skulle först ta tåget in till Rom och sen en buss ut till oss... Bara det att bussarna hade slutat gå ut TILL Ciampino, och innan han/vi luskat ut det, hade bussen in till stan gått och nästa gick om en timme, vilket hade resulterat i att vi missat sista tåget till skithålan. Maken ringer arbetskamraten med hyrbilen (som är nere för att gå samma kurs som honom) och ber honom att hämta oss. Det är ju bara tio mil, det borde inte ta så lång tid... Bara det att kl 22 på en söndagkväll är det rusningstrafik i Rom, och det dröjer ända till 24 innan han kommer och hämtar upp oss. (Prinsen har somnat i vagnen som tur är, och jag sitter ute och njuter av värmen - det var säkert närmare 30 grader) Kl 01 ungefär är vi framme i Skithålan och slänger oss i det av luftkonditionering svala och sköna rummet, eller det var vad vi önskade i allafall...
När det var dags för hemfärd tog Prinsen och jag tåget från Skithålans station till Roma Termini. Tåg hade vi ju åkt förut i Italien, och det hade gått bra, så jag var inte speciellt orolig för den biten. Det gick bra den här gången med, fast tåget var bra mycket sunkigare och slitnare än det vi åkte med förra gången (en annan linje, kanske därför?). Hur som helst kom vi till Termini utan problem och skuttade snabbt ut till Flygbussen. Kl 18:15 klev vi på bussen, vårt flyg skulle gå 20:45 och biljettkillen garanterade att det inte skulle ta mer än en timme. Klockan 21:05 klev vi av bussen efter att ha suttit fast i trafiken i nästan tre fucking timmar, och planet hade naturligtvis redan gått. Jippi liksom. Började frenetiskt sms:a med lillebror i Sverige som försökte hjälpa mig att hitta ny biljett, samtidigt som jag stod i kön till Ryan Airs disk (eftersom Sterling inte har ngn egen disk). Där i kön träffade jag en svensk familj (mamma, pappa och tre barn) som också missat planet, och tillsammans bestämde vi oss för att ta en taxi till närmsta hotell (eftersom det inte gick fler flyg den dagen till Sverige). Sms:andet fortsatte, men tanken på att betala 2500 spänn för en Ryan-biljett som dessutom bara skulle ta mig till Nyköping var inte speciellt tilltalande. Jag bestämde mig för att stanna åtminstonne två nätter på hotellet (kostade dock 70 Euro per natt, så det var inte gratis precis...), men då, när klockan passerat midnatt, sänkte Al Italia plötsligt sina biljetter! För 1300 kr kunde jag helt plötsligt få komma hem redan dagen efter, det enda problemet var att planet gick 08:30 - från den ANDRA flygplatsen naturligtvis... Bara att försöka sova några ynka timmar, innan jag och Prinsen satte oss i en taxi och susade (för kl 06 är det minsann inte många italienare vakna) över till Leonardo Da Vinci-flygplatsen. Kommer till terminalen för internationella avgångar och blir alldeles iskall när jag inser att det inte finns något plan till Stockholm på tavlan!! Men sen börjar hjärnan fungera och jag minns att jag ju ska byta plan i Milano. Bara att knalla över till inrikesterminalen och snällt checka in där istället. En sak som är bra i Italien är att man får ta med sig vagnen hela vägen till gaten, så Prinsen, som också var ganska trött av gårdagens mankemang, sov sött i den mest hela tiden. Bytet i Milano gick också bra, förutom att det tog en himla tid innan jag fick tillbaka vagnen (vid planet). Sen var det bara att masa sig bort till Stockholms gaten och vänta på att få gå ombord, vilket vi gjorde först av alla. Vilket vi inte alls hade behövt visade det sig, eftersom de var tvugna att lasta av allt bagage, eftersom två incheckade passagerare inte dök upp. Planet blev p g a det ca 40 minuter försenat, men sen, SEN, var vi ÄNTLIGEN på väg hemmåt!

Himmel och Helvete

Så kan man sammanfatta vår "släpp-allt-och-åk"-semester den här veckan. Orkar inte skriva fullständig redogörelse just nu, men hade jag vetat all skit som skulle hända, skulle jag nog aldrig åkt... Men eftersom jag inte visste det, så åkte jag, och alla dagar som inte var resdagar var helt OK och ibland t o m rent himmelska. Sol, värme och en härlig pool att slappa vid - det kan man ju inte klaga på eller hur?!

Att vi sen höll på att inte ens komma iväg p g a strul i datasystemen och att hemresan tog 1.5 dygn mer än beräknat, med ett missat flyg och en extra hotellnatt (eller natt och natt, 4 timmar blev det nog) som bonus, hamnar inte direkt i den himmelska kategorin... *trött*

Men Italien är ju alltid Italien, och jag längtar redan tillbaka, men inte till den lilla skithålan vi spenderat veckan i, nej, nästa gång ska vi till ljuvliga Toscana istället! *längtar*

Kolla min amningsräknare! *asg*

VEM i hela världen minns inte hur länge hon har ammat och VEM ammar i 12 år?!?!? *skrattar lite till*

Lite vetande om Ponder

Är du..

Arrogant: nej
Osäker: ja
Trött: japp
Intressant: det hoppas jag
Smart: ja, fast inte riktigt på det sättet jag skulle vilja
Barnslig: ja
Liten: kort iallafall
Lätt: ja
Rolig: ja
Pratglad: för det mesta
Frågvis: nja
Organiserad:nej
Hälsosam: nja
Blyg: nej
Attraktiv: svårt att säga om sig själv, det ligger väl i betraktarens öga?
Lätt uttråkad: nej
Vegetarian: inte så mycket längre
Besatt: nej
Pålitlig: ja
Filosofisk: nej

Har du..

För många vänner: nja
Förföljelsemani: nej
Tvångstankar: nej
Färgat håret: ja
Brutit några ben: ja
Några piercings: ja
Egen dator: ja
Gjort bort dig rejält: ja
Bra självförtroende: nja, beror inom vilket område
Komplex: ett och annat
Kysst någon: ja, fler än någon
Haft sex: fler än en gång, om inte Prinsen kom till genom ett större mirakel än vi trott ;D
Sagt jag älskar dig till någon idag: Ja, till alla i min familj faktiskt
Varit kär: ja
Blivit kär i någon på nätet: nja
Velat vara otrogen: inte i det här förhållandet...
Stulit någonting: ja
Gjort något olagligt: ja

Tom

Det som blev kvar efter gårdagens skit var ingenting. Hela jag är tom, orkar ingenting. Orkar inte tänka på hur jag ska orka ta tag i jobbet igen, men nästan värre är att jag inte orkar tänka och planera för det som är roligt...

Och fingrarna gör ont igen, så jag slutar nu.

Efter första riktiga dagen på jobbet...

... är jag redo att ge upp, slänga in handduken - skita i allt helt enkelt. Anledningen? Min idiot till handledare gjorde det han är bäst på, nämligen att trycka ner mig i skorna och köra mitt självförtroende i botten. Jag tar det från början, eller iallafall från dagens början, för det här sträcker sig låååångt tillbaka (man får inte glömma att jag började hösten 2000):
I morse tyckte jag att det skulle bli SÅ roligt att få komma till jobbet, roligt att få sätta igång att jobba på riktigt. Jag hade lagt upp en plan för hur jag skulle börja (för några månader sen), tillsammans med min handledare, som tyckte det var OK. Från det att jag kom till jobbet vid 10 (maken hade en läkartid vid 9, därför blev det så sent) fram till klockan 19:30 jobbade jag som en tok för att få klart en artikel. Den här artikeln har varit i princip klar sen maj -04, och sedan dess har jag väntat på min handledares final say, så att vi kan publicera den någon gång. För er som inte vet så är det en VÄLDIGT lång tid, och risken är stor att någon annan publicerar samma, eller liknande resultat, och då är det kört för mig att kunna publicera det. En hel massa års jobb rätt åt helvete mao. Hur som helst, jag var klar med genomgången av artikeln vid halv åtta och gick in med den till min handledare. Det första han säger är att han inte vill ha den, att han inte har tid och att det inte finns någon tid. Jag säger att han inte behöver läsa den idag, men i närtid, och att vi måste få iväg den innan det är för sent. Då säger han att jag ska skicka den som den är, vilket jag absolut inte vill - jag vill ju göra bra saker och få den handledning jag har rätt till. Säger att jag inte vill skicka den som den är, utan att jag behöver handledning. Då öppnar han den på måfå och börjar klanka ner på detaljer, som varken han eller jag har någon koll på i dagsläget (kom igen liksom, jag har ju varit borta sen november 2005). Självklart ska jag sätta mig i det hela igen, men det går inte på en dag! Min tanke var att han kunde läsa den och komma med förslag till ändringar, medan jag gick igenom detaljerna och kollade upp så allt fortfarande stämde. Men nej, jag fick stå med hundhuvudet eftersom jag inte mindes allt, och fick känslan av att jag hade spätt på hans stress något så enormt genom att ens föreslå att han skulle läsa den. :(

Trött och hungrig satte jag mig på cykeln och åkte hem och grät... Nu känns det jävligt trist igen, och jävligt osannolikt att jag någonsin kommer bli klar. Hur fasen ska jag lyckas få ihop en avhandling utan handledning?? Och inte finns det någon annan som kan hjälpa mig heller, eftersom det vi håller på med är så speciellt. *gråter*

Maken är och köper tröstmat till mig (sushi, alltid sushi), och har lovat att krama mig till jag blir glad. Får se om han lyckas.

Vem kom på det här med barnkalas??

Måste helt klart vara ett jävulens påfund, eller vad säger ni som har provat på att ha 15 sockerstinna 5-7-åringar på kalas?! ;)

Fast egentligen var det inte så illa, det var faktiskt ganska trivsamt förutom två saker:
1. Det var på gränsen till för varmt att vara utomhus, trots uppspänd fallskärm, svalkande vind och massor av iskall saft. (Problemet är att ongar inte håller sig stilla i skuggan, trots att det ju är det bästa ;)
2. Två av barnen betedde sig, i mina ögon, ganska illa. Gjorde absolut inte som jag sa, utan gärna tvärt om, käftade emot och var allmänt otrevliga (knuffade andra barn, knyckte deras grejor osv). Det värsta var nästan att ena pojkens pappa bevittnade det hela utan att säga ett pip... Skulle min dotter bete sig så borta skulle jag då inte sitta tyst och låtsas som det regnar.

Hur som helst, nu är det ett helt år till nästa gång - tjoho! - om man inte räknar släkt- och vänkalaset i morgon med 8 barn och ungefär dubbelt så många vuxna. *pustar lite innan jag går och bakar tårta*

Och nu är pengarna tillbaka...

... skönt det, men webshopen har inte hört av sig. Helt klart är att jag kommer ligga på till dom svarar att de rensat bort mitt, och andra kunders, kortnummer, känns ju inte direkt säkert det där.

Mensångest

Det är konstigt, för trots att vi är låååångt ifrån bebisverkstan så kände jag ändå den välbekanta "nej-nu-kommer-mensen"-ångesten från tiden innan Prinsen när den dök upp i helgen. Huvudet vet ju att det absolut inte ska vara några fler barn nu, men det verkar som att hjärtat och kroppen inte riktigt insett att kampen är över... Jag minns när jag fick tillbaka mensen efter Storasyster, då tyckte jag att det var skönt - ett kvitto på att kroppen fungerade liksom (vilket den ju inte gjorde, men det är en annan historia...). Nu är allting annorlunda, efter kampen, och förhoppningsvis kommer hjärtat och kroppen snart ikapp hjärnan, eller så blir det tvärtom... ;)