Jag överlevde!

Tandläkaren alltså. Kunde knappt sova natten innan, låg och fantiserade om alla rotfyllningar och visdomstandsutdragningar som säkert skulle bli domen efter undersäkningen. Hörde, och kände, det där ilandet av tandläkar borren. Vaknade svettig, allt annat än utvilad och med tusen elaka stålfjärilar i magen.

Allt helt i onödan! Jag hade inga hål, inte ens början till och allt såg bra ut. Fast undersökningen i sig var i allafall en pers med hårt knutna händer, dunkande hjärta och snabb andning... Låg mest och längtade efter den där lustgasen som -sl- berättat att man kan få, men den dök inte upp. Det konstiga var att jag hade kryssat i på hälsodeklarationen innan jag fick komma in att jag hade tandläkarskräck, men det var visst inget dom tog på allvar? :( Vet inte hur tydlig man måste vara för att dom ska lyssna på en och ta det varligt? Sen hade han t o m mage att föreslå att jag skulle byta min lagning på framtanden jag slagit av för länge sen, AV KOSMETISKA SKÄL!! Va fan tror han, att jag frivilligt skulle utsätta mig för borrande, slipande, slitande och rivande?? Jag sa till honom att jag skulle inte tro det va, så kul är det inte att gå till tandläkaren... Han blev lite lång i fejset efter det, och sa inte så mycket mer. Bra tycker jag, för då kunde han inte haspla ur sig mer dumheter. En annan sak som irriterar mig så här i efterhand, men som jag liksom inte orkade gräva i då, var att dom inte röntgade visdomständerna. Anledningen (tror jag, om jag inte missförstod) var att dom inte ingår i en vanlig undersökning?? Jag som ville veta ifall dom tänker komma, eller om dom har stannat av för alltid (vilket jag hoppas på). (Det kan man tydligen se på roten, om den är färdigvuxen eller inte.)

Ja, ja, nu behöver jag inte tvinga mig dit på ett par år eller så, om inget oförutsätt händer förstås...