fredag, december 31, 2010

Välkommen till bords!

Maten är serverad:
Published with Blogger-droid v1.6.4

Förrätt

Räkcoctail med hemgjord citronmajonäs
Published with Blogger-droid v1.6.4

Varmrätt

Feta- och baconfylld kalkonfilé med potatis- och rotselleripuré och skysås
Published with Blogger-droid v1.6.4

Efterrätt nr 1

Choklad pannacotta med hallon- och vit choklad strössel
Published with Blogger-droid v1.6.4

måndag, december 27, 2010

Dyster statistik

Antalet treåringar som åker baklänges har sjunkit från 60 till 40 %, trots att risken att barnet ska skadas svårt eller till och med avlida är stor om det åker framåtvänt så tidigt.

Det vanligaste sättet för unga kvinnor att ta livet av sig är nu mera med receptfria smärtstillande läkemedel. I dagligvaruhandeln finns en 18 års gräns för att få köpa dessa. Det gör det däremot inte på apoteken. Hej, vad bra det är med reklam på tv för dom här läkemedlen...

torsdag, december 23, 2010

Plötsligt blev det tolv år sen

En flicka i Dotterns klass förlorade sin pappa i måndags. Och med ens är jag tillbaka till den där julen...

Jag kan bara hoppas att den här familjen har lika många underbara människor omkring sig som vi hade, så att dom får någon sorts jul.
Published with Blogger-droid v1.6.4

Själviskt

Jag har influensa och är helt utslagen. Har insett att jag inte kommer orka med något större julfirande i morgon och hade det inte varit för barnen hade jag struntat i det helt. Ringer mamma och säger att jag mår dåligt och att vi nog bara kommer några timmar på dagen. Men det gick inte alls, för just i år har hon bestämt att vi ska äta julmiddag, istället för -lunch som vi alltid gjort. Och det går inte att ändra på. Dessutom upplyste hon mig om att jag och min familj kunde äta julgröt hemma, innan vi kom, medan alla mina syskon kommer vara där.

Åh jag känner mig verkligen betydelsefull och omtyckt just nu. Vi får se, vi kanske helt enkelt stannar hemma i år och firar med grannarna, som faktiskt bjudit in oss. Tid för nya traditioner?
Published with Blogger-droid v1.6.4

onsdag, december 22, 2010

Vem är det som avgör hur man mår?

Är det hur jag upplever att jag mår, eller hur dom runt omkring mig uppfattar det som räknas?

Jag har tänkt mycket på det på sistone med anledning av den ena flickan och hennes mående. Hennes föräldrar och läkaren (psykiater tror jag) säger att hon mår mycket bättre, medan hon själv känner precis tvärtom. Här om dagen ville hon inget annat än att dö igen, skulle ta 50+ tabletter, skära sönder sig och sen lägga sig i snön. Sa hon. När jag i desperation sms:ade pappan sa han att hon satt och tittade på innebandyfinalen.

Jag vet ärligt talat inte vad eller vem jag ska tro på. Jag vill lita på flickan, att hon faktiskt talar om hur hon känner sig för mig medan hon döljer det för sin omgivning. Men samtidigt, kan dom (hennes familj, som känt henne hela livet) verkligen ha så fel? Å andra sidan förstod dom inte att något var allvarligt fel för än psykologen berättade att hon var djupt deprimerad (hon fick närapå max på det där testet man gör). Och hur kan man som läkare/psykolog sitta och säga till en patient som säger att hon mår jätte dåligt att hon alls inte gör det? Oavsett hur det ligger till, måste ta patienten på allvar!

Jag vet inte... det är svårt att avgöra vad som är vad i allt det här, vad som är på riktigt och vad som händer i flickans huvud. Och vilket jag ska tro på.

tisdag, december 14, 2010

Gör ditt jobb!!

Är återigen i konflikt med administratören på jobbet. Personen gör inte sitt jobb ordentligt och har nu mage att anklaga MIG för att han får skit från personalavdelningen när det inte stämmer. Tur att jag har torrt på fötterna och kan redovisa exakt vad jag gjort och inte. Men ändå - blahrg - det tar massa energi som jag inte har just nu.

måndag, december 13, 2010

Ibland blir det för mycket

Har stängt av mobilen. Orkade inte mer känslomässig utpressning ikväll. Jag ska hjälpa, men bara på deras villkor. Så fort jag ställer det minsta krav slår dom bakut och hotar med att inte berätta något alls mer, så att jag inte vet när dom mår riktigt dåligt.

Så nu sa jag att jag mådde dåligt och inte orkade mer. Att vi får prata mer i morgon.

söndag, december 12, 2010

Dagisslarv

I tisdags när Maken hämtade barnen på dagis var det ingen som visste var lille H var. Efter en stunds letande hittade Dottern honom. Sovandes i lekstugan (ute). Kanske inte så jätte bra när det är -15...

Ingen visste hur länge legat där, men han var inte nedkyld i alla fall. Men det känns ändå oerhört olustigt att en 2½-åring kan försvinna så där utan att någon lägger märket till det. För mig signalerar det en brist i rutinerna. Vi har pratat med personalen och dom ska nu se över rutinerna när dom är ute och det är mörkt.

... och apropå rutiner så brände Prinsen handen på ett hett strykjärn på dagis i fredags, så pass att han fick blåsor.

Det känns inte roligt när det brister i säkerheten, två gånger på så kort tid...

lördag, december 11, 2010

Åh hurra, vilken underbar dag...

Jag har PÄLS*, maken manstruerar och ongarna är mer än lovligt syskonkära. Tur att det inte är julafton idag i alla fall...


Åh ja, och så en typisk manligt och kvinnligt, eller i alla fall maken och kvinnan i det här huset:
- Går upp och vilar, har så himla mycket migrän.
- Ja, gör det.
- Kycklingen står färdig styckad på spisen och den ska vara inne i ungefär en timme.
- Okej.
[Femtio minuter senare, klockan kvart i sex.]
- När hade du tänkt vi skulle äta idag?
- Öh... jag sa ju att den skulle vara inne i en timme..?
- Ja. Menade du att jag skulle sätta in den?!
- ...


* Pre ÄggLossnings Syndrom

fredag, december 10, 2010

Men skaffa en pannlob!

Det är inte lätt att hjälpa tonåringar alla dagar. Idag är en sån dag när jag bara vill skrika åt dom att växa upp och inse att allt inte kretsar runt dom. Men det gör jag inte, för jag vet att det inte skulle hjälpa på en fläck, minns ju själv hur det var.

Ännu ett tecken på att jag behöver ta ett steg tillbaka kanske?

Jag visste det!

Nu har det börjat ramla in vänförfrågningar från folk jag inte är intresserade av att vara vänner med på FB. När det bara är vanligt löst folk är det ju inte så svårt att bara ignorera, men när det är kusiner blir det lite svårare. Speciellt som jag gärna är vän med ett par av mina kusiner, medan jag verkligen inte är intresserad av att låta vissa av dom veta vad som händer in mitt liv.

Lösningen heter viss listor, men vem orkar hålla på med sånt?

torsdag, december 09, 2010

Man kan minnas på olika sätt

Men det här tror åtminstone jag att pappa hade gillat.

fredag, december 03, 2010

Äsch, jag vet inte...

Ett litet mejl från professorn och det blev så där jobbigt igen. Vad ska jag göra och hur ska jag göra det?

Om jag bara var frisk, då hade det varit så mycket enklare att strunta i tryggheten...

torsdag, december 02, 2010

Jo alltså...

Det har varit kräksjuka (igen), förkylning, ögon- och öroninflammation (gissa vem...) här dom senaste sex dagarna. Fantastiskt roligt allt ihop.

Prinsen fick förresten nyss någon sorts feberchock, skakade och yrade i några minuter till vi kylt ner honom (tack och lov att vi har en kall bastu). Står på stand by till barnakuten eftersom han inte borde bli sämre när han står på antibiotika...

Uppdatering:
Vi behövde inte åka in, febern gav med sig och det verkar som han åkt på ett virus ovan på ögon- och öroninflammationerna. Men trumhinnan hann spricka någon gång där på natten, så antibiotikan hade inte hunnit verka ordentligt enligt öronmottagningen...

onsdag, november 24, 2010

Vad skönt

Det fanns inget jag ville ha av NetOnNet's öppningserbjudande. Hade varit jobbigt att behöva åka dit till kl 0700 i morgon bitti. Eller att sitta hemma och veta att man missade något super erbjudande. Ytligt? Jajemen!

Nog

Jag orkar inte mer. Har sagt åt flickorna att jag inte kan vara tillgänglig lika mycket längre, att jag måste se till att jag orkar också.

Dom säger att det är okej och att dom klarar sig. Ändå är jag livrädd för att något ska hända... Skulle aldrig förlåta mig själv, men det kan heller inte fortsätta så här. Dom måste försöka ta emot den professionella hjälpen dom får. Hur vet jag inte.

Jag kan inte försaka mina barn, Maken och min hälsa mer. Önskar att det gick utan att få dåligt samvete...

lördag, november 20, 2010

Fem minuter

Det är förunderligt hur mycket dom hinner med på den korta tiden. Notera dom sönderrivna tidningarna och kartongerna.

fredag, november 19, 2010

Två av två

Beställde två par jeans på nätet. Fick hem dom idag och tro det eller ej, men BÅDA paren satt som gjutna. Som att vinna på lotto så här på barnbidragsfredagen.

Hurra för framsteg!

En av flickorna har berättat allt för sina föräldrar, från hur hon mår till varför hon har hamnat där. Och det känns så bra att jag inte är den enda vuxna människan som vet hela historien. Nu hoppas jag bara att hennes föräldrar kan göra det bästa av den här informationen och se till att hon får rätt hjälp.

Det känns också bra för nu kan jag prata med hennes pappa på ett helt annat sätt, när jag inte behöver bryta något förtroende för att berätta hur hon upplever att hon mår.

Och nu kanske dom äntligen förstår varför hon mår så dåligt av att gå till skolan... (Hon har varit mobbad dom senaste sex åren och även om det lugnat ner sig nu måste hon ändå möta sina plågoandar varje dag.)

torsdag, november 18, 2010

Läkemedelsreklam

Är det bara jag som tycker det är obehagligt med reklam för diverse smärtstillande läkemedel? Jag tror inte alls på att trivialisera den sortens mediciner, speciellt inte som dom är så lätta att få tag på.

Och så beror det så klart på att flickorna tar stora mängder Alvedon för att dom tycker att det hjälper mot ångesten...

onsdag, november 17, 2010

Så tuktas en argbigga

Lille Herr'n var ovanligt ovillig att gå och lägga sig idag. Höll på och sprang fram och tillbaka, ville ha saga och vatten och täcke och lyft i sängen och vatten och.. Ja, ni förstår. Efter 74:e gången han ropade att han ville bli lyft i sängen, trots att han kan klättra i själv, igen förlorade jag mitt annars så goda humör (ehe...), stampade in och slängde i ungen i sängen. På med täcket och vände mig om för att gå ut. Då hörde jag från sängen: "hejja mamma, hejja mamma, hejja mamma".

Vem kan fortsätta vara arg då?

Och ja, efter det la han sig faktiskt ner och somnade...

tisdag, november 16, 2010

Otäckt

På väg till akupunkturen idag såg jag en cykelolycka. En kille som körde omkull i halkan. Jag var ganska långt ifrån och när jag kom fram var det redan fyra personer där och hjälpte till. Killen var medvetslös och svarade inte alls på tilltal. Ambulans var redan tillkallad, men jag sprang till närmaste ingång (det här var på sjukhusområdet) och hämtade ett par sköterskor. Dom gick dit och jag gick till min sjukgymnastik.

Jag hoppas jag inte kommer se honom där om några månader, svårt skadad, utan att det gick bra för killen.
Published with Blogger-droid v1.6.4

måndag, november 15, 2010

Dags att ta tag i saker

Jag har sedan i somras försökt få tag i min läkare på neuro. I fredags tittade jag förbi på mottagningen och bad sköterskorna att lägga en lapp till honom, igen. Får hoppas att han hör av sig, för jag vill veta vad jag ska göra för att vända det här igen. (Eller ja, egentligen vet jag nog det, men vet inte hur...)

Sen kom jag på att mitt högriskskydd hos försäkringskassan håller på att löpa ut. Dags att sätta sig i telefonkö. Jag har just nu nummer 100 i kön.

torsdag, november 11, 2010

En svår balansgång

Flickan fick i veckan ett psykosliknande anfall i början av veckan och är övertygad om att det är av Sertralinet. (Ni som vet, är det en biverkning?) Jag fick just veta att hon slutade med medicinen igår. Jag försöker få henne att berätta för sina föräldrar att hon slutat och varför, men gör hon inte det måste jag ringa hennes pappa. Igen.

Åh, jag hoppas jag kan få henne att berätta, för jag orkar inte ringa igen...
Published with Blogger-droid v1.6.4

Saknad

Jag var ute och gick med min kamera härom dagen då det slog mig hur mycket hellre jag hade varit ute med Vovan istället. Vissa hål kan aldrig fyllas.
Published with Blogger-droid v1.6.4

Det varierar

Ibland är lycka att ligga i ett tyst rum, stirra i taket och tänka på ingenting. (fast det sista gjorde jag uppenbarligen inte så länge eftersom jag började skriva ett blogginlägg om det.)

Förresten, är jag den enda som skriver blogginlägg i huvudet då och då?
Published with Blogger-droid v1.6.4

onsdag, november 10, 2010

Ännu ett år

Man kanske skulle blicka tillbaka på det gångna året och göra en tjusig sammanfattning? Fast jag har en känsla av att det mest skulle bli migränmisär ändå, så jag hoppar över det.

Jag har haft en bra födelsedag där många timmar spenderades med Nat på radion. Det kändes väldigt tryggt att vara tillbaka där måste jag säga, kanske för att vi hade det så rysligt trevligt och inte jobbade något.

Största överraskningen var en födelsedagshälsning från den amerikanska filmaren John Roecker. Jag börjar komma upp mig i världen minsann.

lördag, november 06, 2010

Jaha

Idag har jag gjort amerikanska pannkakor och handlat middag för några dagar framåt. Det är allt.

Jag minns den tiden när man faktiskt kunde få något gjort på helgerna istället för att ha migrän och försöka få ongarna att hålla sams i fem minuter.

torsdag, november 04, 2010

Något sorts jobbrekord

Var där "redan" klockan 10 och åkte hem kl 16:15. (Med migrän.) Minns inte när jag var där så länge senast.

Däremot har jag haft produktivare dagar...

Jo, och ett av projekten jag jobbat på det senaste året, men sen blev tillsagd att det inte gick att göra, har visst en annan doktorand fått. Tack för den.

onsdag, november 03, 2010

Paella a la Perra

... lagad på hans utomhus grillbord.

Jatacksåväldigtmycket.

Veckans Perra

"Jag hatar den där Per Morbergs nonchalanta sätt att laga mat"
Vad fan tror du jag gör, som hatar mig själv?!

tisdag, november 02, 2010

Jag är patetisk

Nu är jag svartsjuk på att flickorna tröstar och hjälper varandra, när jag borde tycka det är jätte bra. Ja, ja, sådan är jag. Uppenbarligen.

Bisarrt

Flickorna är tillsammans nu. Men de smsar ändå mig när dom mår dåligt, eftersom dom inte vill/kan prata med varandra om det. Då märker den andra att det är något som är fel och tror att det beror på henne. Och då sitter jag där i mitten och vet inte vad jag ska göra.

Anledningen till att jag inte säger åt dom att prata med varandra är att dom har en poäng i att dom så lätt drar ner varandra när dom mår dåligt. Och jag vill absolut inte att det ska urarta i en gemensam skärnings-orgie... (Den ena flickan är redan rysligt imponerad av den andras ärr och ska "skaffa sig" likadana.)

Höstens första kräka

Prinsen klagade på ont i magen igår kväll, men lyckades hålla igen till morgontimmarna = bara vattenspya. (Vilket är många gånger lättare att städa upp en den normala matspyan.) Sen fortsatte han i några timmar, men nu verkar det ha lugnat ner sig.

Återstår att se hur många andra som åker dit...

lördag, oktober 30, 2010

Plötsligt händer det

Ensam hemma. Bara jag. Inga ljud. Slappnar av. Njuter.

12

Man kan verkligen undra varför jag har så många bloggar när jag inte skriver i någon av dom?

fredag, oktober 29, 2010

Farliga förväntningar

I veckan ska flickorna träffas för första gången. (Den ena ska hälsa på hemma hos den andra.) Och jag är dels orolig att det inte ska bli vad dom förväntar sig och dels att dom kommer påverka varandra negativt. Det är trots allt två väldigt sjuka tonåringar vi pratar om.

Jag hoppas att inget förfärligt händer och att dom får en underbar vecka tillsammans. Men jag vågar inte tro på det...

Jag saknar att blogga

Men all min tid går åt till att tänka på jobbet, faktiskt jobba och hjälpa flickorna. Får se till att ta mig tid att blogga, när ett inlägg infinner sig i huvudet helt enkelt.

Den krassa verkligheten

Jag har en vän, hon bor i det stora landet i väst. Hon har en utbildning, men får inga jobb inom den branschen. Istället jobbar hon som sevitrist, ett av de sämst betalda yrkena over there. Eftersom hon tjänar så lite har hon inte råd med vare sig sjuk- eller tandvårdsförsäkring. Alla pengar går åt till att betala hyra, mat och bensin.

Hon har haft ont i en tand ett tag och gick till tandläkaren igår. Besöket kostade $120, som alltså måste komma ur hennes egen ficka. Det visade sig även att hon skulle behöva en rotfyllning. Den skulle gå på $2500. Åtskilliga månads löner för henne.

Det finns ingen chans att hon skulle kunnat betala det, så idag drog hon ut tanden istället. 29 år gammal.

God bless America...

tisdag, oktober 26, 2010

Så där trött igen

Utan någon egentlig orsak. Mer än att det är höst och mycket med flickorna, igen.

Skulle helst vilja sova ett par dygn, eller vara ifred med mobilen avstängd. Kommer få i alla fall mobilvila nästa veckan när båda flickorna är utomlands. Känns elakt att skriva, men det ska bli skönt med en paus.

onsdag, oktober 20, 2010

Imureluppdatering

Jag har ju helt glömt bort att skriva om min teletid med min magtarm-läkare förra veckan (jag hade ju lite fullt upp med ongarna då kan man säga...). Hon tyckte i alla fall att det var OK att köra på 50 mg imurel (vilket är det jag kan äta utan att må illa) och så följer vi upp med lite extra prover under hösten för att se när/om det börjar gå åt skovhållet.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag har en läkare som lyssnar på vad jag har att säga och som det går att ha en bra dialog med. Sådana växer sannerligen inte på träd.

Min tid

Bara jag och Perra för en stund.

Ahahahaha, om pajdegen: "Det blev inte snyggt, men... fult."

Och nu kastar han svamp över hela köket. Gud, vad jag älskar den mannen! (Strikt platoniskt naturligtvis.)

"Så här års är det så kul att leva om man tycker om mat."
Amen.

Vilken lycka!

Det läggs ny asfalt här utanför och Prinsen och lille H. har stått klistrade vid fönstret i över en timme nu. Då kan jag faktiskt stå ut med att det luktar apskit (ja, eller tjära då, men i min värld är det lika illa...).

tisdag, oktober 19, 2010

Migränperiod igen

Och det passar särdeles dåligt med tanke på att min chef tycker jag är alldeles för lite på jobbet...

lördag, oktober 16, 2010

Tillökning

Vi har visst blivit med iPad.
Published with Blogger-droid v1.6.0

Lättnadsmigrän

Maken har just landat på Arlanda och jag känner lättnad och hur migränen kommer krypande. Förhoppningsvis hinner han hem innan det blir så illa som igår. Då fick jag akutsnorta Zomig - inte det bästa när man är ensam med barnen (man blir nämligen en aaaaning lullig av det), men att låta bli hade varit ännu värre...

Det suger att behöva göra det rätta

Flickan har slutat med sina anti-dep. Utan att föräldrarna vet om det. Hon samlat dessutom Sertralinet hon inte tar, för att ha "ifall att hon inte orkar längre".

Och jag vet att jag måste kontakta föräldrarna, det finns inget annat alternativ. Men det gör det inte lättare för det.

fredag, oktober 15, 2010

Tröttochsliten

Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar...

Till Maken kommer hem alltså. Idag är det tungt, drar mig verkligen för att hämta Prinsen och lille H. på dagis. Vilket får mig att känna mig som en dålig mamma. Med migrän. Blä.

onsdag, oktober 13, 2010

Tre mot en är fegt

Eller i alla fall väldigt jobbigt. Speciellt när de tydligen är för dåliga för att vara på dagis, men alldeles för pigga för att vara hemma med mig. Behöver jag säga att jag längtar till lördag då Maken kommer hem?

Hade också ett stort samtal med professorn förra veckan. Tydligen måste det hända saker nu, hur det nu ska gå till när jag får byta projekt varannan måndag. Vilken tur att jag inte kommer kunna jobba alls den här veckan då.

lördag, oktober 09, 2010

Åh, jag hade ett sånt bra inlägg på gång

Men nu när jag har tid att sätta mig här har jag så klart glömt bort det.

Får väl skylla på gårdagens disputationsfest.

tisdag, oktober 05, 2010

Rosa bandet

Nu är det oktober och Rosa bandet har dragit igång. Dom kostar 25 kr och 24 kr går direkt till insamlingen. Det är bra.

Alla rosa varor tycker jag däremot ni kan hoppa över och istället skänka pengar direkt till cancerfonden. Blir så irriterad att företag använder det som ett sätt att få sälja mer, ibland höja priset och sen bara skänka en yttepytte liten del till Rosa bandet!

(Och ja, jag skrev ett liknande inlägg förra året för jag var lika irriterad då!)

måndag, oktober 04, 2010

Hur bär jag mig åt??

Lärde för ett tag sen känna en kvinna på ett Green Day forum. Vi har pratat en hel del och insett att vi har väldigt mycket gemensamt. Idag fick jag reda på att hon har cancer (någon sorts neruroblastom tror jag) som sitter så illa till vid ryggraden att de inte kan operera. Enda hoppet är att läkarna kan krympa den tillräckligt med cellgifter för att kunna ta bort en tillräckligt stor del av den så att hon kan över leva åtminstone något år till. Om de inte kan operera handlar det om månader.

Naturligtvis mår hon fruktansvärt dåligt (hon har två barn som är 10 och 15 år) och behöver någon att prata med. Och denna någon verkar bli jag.

Hur ska jag kunna säga till henne att jag inte vet om jag orkar, hur gärna jag än skulle vilja? Hur kan jag välja bort henne till "förmån" för flickorna?

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag söker mig till de här människorna, som på något vis är trasiga. (Jag vill alltså påstå att det inte är så, eftersom jag först lärt känna dom och sen fått veta om deras problem...)

fredag, oktober 01, 2010

Kaos

Dom vill inte leva längre, men fortsätter för varandras och min skull. Jag är så jävla villrådig, vet inte hur jag ska kunna hjälpa dom på bästa sätt.

Och BUP, som bara säger att hon ska vänta på att antidep börjar verka. Men om hon dör innan dess då??!!

tisdag, september 28, 2010

No more illamående

Satte ner imurelen igen och vips! försvann illamåendet. Återstår att se vad mag-tarm tycker om det, har teletid med min läkare om två veckor.

Tom

Har stängt av känslorna ett tag. Det blir för mycket. Jag orkar inte oroa mig 24 timmar om dygnet, då går jag under. Och jag tänker att flickorna på något sätt också måste lära sig att klara sig själva ibland, att övervinna ångesten utan att jag sitter bredvid, för jag kan inte finnas där jämt. Jag har mitt eget liv och framför allt egna barn, som har fått stå tillbaka ganska mycket en tid (inte så att jag inte brytt mig om mina egna, men ofantligt mycket energi har gått till flickorna).

Vad mycket lättare det vore om jag visste att de fick bra hjälp...

fredag, september 24, 2010

Tillägg till Saknad

Det finns en hel massa andra jag saknar, hela tiden, men just idag var det just blåbärssaknaden som tog över.

Jag önskar jag var piggare så jag orkade fixa ihop lite träffar till höger och vänster... Saknar er alla underbaringar där ute!

Så lite energi just nu

Helt sänkt av migrän, akupunktur och doshöjning av imurelen. Om ni undrat varför jag varit så tyst alltså?

Lättar det inte måste jag be om att få bli sjukskriven ett par veckor till biverkningarna lagt sig, alternativt minska dosen, men det är inte mag-tarm så pigga på... Som det är nu orkar jag knappt med mig själv igen, och det är ett STORT steg tillbaka.

Saknar

Blåbärspaj med goda vänner. Balkongljug och isberg. Och en hel massa annat.

Jag hoppas vi kan få ihop det så vi kan ses snart.

torsdag, september 23, 2010

Jag. Vill. Inte. Kräkas.

Akupunktur igår. Sjukgymnasten kunde se att jag fick bra effekt av nålarna redan när hon satt dom. Kändes helt okej medan jag var där, men på vägen hem började jag må illa. Och det har hållit i sig sen dess. Ibland så illa att jag nästan kräkts.

På plussidan finns att migränen varit bättre än på länge.

tisdag, september 21, 2010

Får det vara så här?

En självmordsbenägen självskadande tonåring får kontakt med BUP. Det visar sig att hon är djupt deprimerad och medicin sätts in (ångestdämpande, sömnmedel och SSRI). Psykologerna betonar vikten av terapi, eftersom medicinerna bara är hjälpmedel för att komma ur det värsta. När flickan ber om hjälp med att hantera ångesten på annat sätt än att skära sig, svarar psykologerna att det inte finns några enkla sätt. När flickan säger att hon är ännu mer självmordsbenägen, svarar dom att hon ska bita ihop och kämpa på och vänta på att SSRI ska börja verka.

Jag är livrädd för att det här inte ska gå vägen. På riktigt. Jag känner hur hon glider ifrån mig mer och mer, att jag inte har samma kontakt som förut, att hon stänger mig ute. Har pratat med flickans pappa igen och även han är rädd och förbannad på hjälpen dom (inte) får.

Samtidigt säger psykologerna att hon ska vara i skolan, trots att det är en stor källa till ångesten och vägrar hjälpa till med kontakten med dom för att det ska gå enklare. Nu går hon som ett vandrande lik där varje dag, utan att någon ser henne eller pratar med henne. Hur någon människa, lärare eller elev, kan låta bli att se en flicka med blodiga bandage på armarna övergår mitt förstånd. Eller är folk så vansinnigt rädda för psykisk sjukdom fortfarande??

Får det verkligen vara så här?

måndag, september 20, 2010

Alltid så mycket

Föräldramöten, kurser för maken, rehabilitering för mig, BVC, skolsköterskan...

Och mitt i allt det ska jag försöka låta bli att få migrän. Går inget vidare med den saken just nu.

söndag, september 19, 2010

En mardröm

SD i riksdagen. Vad fan tänker folk med?

En annan dröm

Vaknade med ett ryck och trodde jag hade missat och rösta. (För att jag var på middag hos Per Morberg, men ändå.)

Nu är det snart dags att gå till vallokalen och utöva sin medborgeliga rättighet. Och jag tycker att det är en skyldighet att utöva den rättigheten nu när ett främlingsfientligt parti riskerar att komma in i Riksdagen.

Kom så går vi och röstar!

torsdag, september 16, 2010

En hel massa hat

Maken ska åka iväg en vecka på kurs. Något jag naturligtvis unnar honom. Men, jag hatar att det kräver att jag måste be om hjälp för att klara av det. Hatar att jag inte kan ta hand om mina barn själv. Hatar att stå i tacksamhets skuld. Hatar att inte vara självständig.

Men jag har inget val. Och det hatar jag också.

onsdag, september 15, 2010

Så. Mycket. Migrän

Det var bara det.

tisdag, september 14, 2010

Bara en dröm

Men vilken underbar dröm. Jag träffade äntligen min bästaste I, som varit borta ur i mitt liv i snart 4 år nu. Känslan var precis den samma som då, som den alltid varit. Jag var så glad när jag vaknade, för att sen bli lite ledsen för att det inte var sant. Fuuuuu, vad jag saknar henne!

Dags att lyfta luren och försöka jaga rätt på henne kanske?

Jag vill skriva

Inte forska.

Ska bara samla lite mod och förbereda innan jag tar steget. Nat, tar du emot mig när jag kommer?

måndag, september 13, 2010

Ett litet dilemma

Min bror ska tatuera sig (igen). Motivet är mamma och pappas bröllopskort. En fin tanke, men det som bekymrar mig är dels att jag inte vet om han skulle vilja det ifall han visste hur dåligt deras äktenskap var (han var bara 11 år när pappa dog) och dels att jag inte är säker på att mamma skulle vilja det (med anledning av orsak nummer ett).

Hur gör jag nu? Ska jag prata med min bror och kanske förstöra hans bild av deras äktenskap? Eller ska jag berätta det för mamma? (Vilket han inte vill, eftersom han vill överraska henne.) Tänk om han får reda på det om säg 5 år och inte vill ha tatueringen längre?

Ibland suger det att ha alla fakta...

söndag, september 12, 2010

Vänd aldrig ryggen till

Jag var på toa. I fem minuter. Sen såg han ut så här. Med hjälp av sin bror, så klart.

Igår var det saltkaret de sprungit ett varv runt huset med.

Ps. -sl- förstår du nu varför jag duschar när de sover?!

måndag, september 06, 2010

Försöker hitta tillbaka till mig själv

Det är ungefär vad som händer just nu. Om jag lyckas får vi se, men det känns i alla fall bra och som att jag är en bit på vägen.

Ibland är bästa sättet att bara kasta sig in i det och se vad som händer.

lördag, augusti 28, 2010

Lite bloggtorka

Det händer inte så mycket, mer än att jag stöttar flickorna så mycket jag kan. Och det går lite framåt och lite bakåt, emellan åt känns det väldigt hoppfullt, ibland helt åt helvete. Men vi kommer ta oss igenom det här, det vet jag.

Med mig är det inte så mycket nytt. Jo, jag har fått eksem på hakan. Har ingen aning om varför eller av vad och det vägrar ge med sig.

Roligare än så blir det inte idag är jag rädd.

torsdag, augusti 26, 2010

One down...

Jag har överlevt första dagen ensam, eller morgonen ska jag säga, för på eftermiddagen kom mamma och hjälpte mig. Jag fick iofs hjälp på morgonen också med att ta Dottern till skolan, så jag behövde bara lämna Prinsen och lille H. på dagis.

Trots det kände jag hur hela världen gungade av migrän på vägen hem. En tablett och lika många timmars sömn senare var jag i hyfsad form igen.

Hoppas det går bättre i morgon bitti...

onsdag, augusti 25, 2010

En sån där dag

Fast inte för mig, utan Maken. Bägaren har runnit över, måttet har varit rågat, skiten har träffat fläkten - ja, ni förstår vad jag menar. Inget konstigt med det. Jag är mer förundrad över att det händer så sällan som det gör, med tanke på vilket lass han drar här hemma.

Det som kan irritera mig lite är att han aldrig kan erkänna att det är en jobbig dag. Nej, det är alltid "som vanligt" eller möjligen "inte värre än vanligt". Varför är det så svårt att erkänna att det är jobbigt? Eller bli det jobbiga jobbigare då på något underligt vis?

Hur som helst är det tur för honom att han får åka bort med jobbet i två dagar i morgon. Kan ju bli spännande att se hur det kommer gå för mig, förkylningen och barnen under tiden... Kan tänka mig att ett och annat mått kommer vara rågat då med.

tisdag, augusti 24, 2010

Sena mejl

När man får mejl på jobbadressen så här dags vet man att det antingen är
- något väldigt brådskande som kommer hålla mig sysselsatt resten av natten
eller
- spam som lovar dig större penis/vill sälja viagra/meddelar att din mejl har vunnit 370 000 Euro.

Och det är därför jag inte kollar min jobbmejl så här dags.

They've got me!

Dagisbacillerna. Däckad med hosta, halsont och migrän så klart.

En av nackdelarna med att äta medicin som slår ned immunförsvaret är att man åker på precis all skit som barnen drar hem.

måndag, augusti 23, 2010

Har sagt det förut

... men hosta och migrän är ingen bra kombination. Fast egentligen är jag nöjd så länge jag inte kräks.

Och det blir roligare

Magsjuka i dotterns klass. Tre som spydde i skolan idag, varav två sitter vid Dotterns bord/är dom hon leker mest med.

söndag, augusti 22, 2010

Tonårsdrama

Alltså, för det mesta är det riktiga problem de här tjejerna brottas med. Men sen finns det dom gångerna när jag bara vill ruska om dom och skrika "DET DÄR ÄR VÄL INGET PROBLEM!!". Sen kommer jag ihåg hur det var, på den tiden när alla känslor satt utanpå och man inte hade någon möjlighet att skydda sig. Och så tänker jag att det är en himla tur att man bara är tonåring en gång.

lördag, augusti 21, 2010

Slagen hjälte

En vecka på dagis, sen kroknade Prinsen med feber och hosta. Förmodligen kommer öroninflammationen som ett brev på posten i veckan.

Hösten är här.

Asocial

Var bjuden på fest idag hos en fd klasskamrat som ska flytta från stan. Jag vill egentligen jätte gärna träffa henne, men tanken på att jag inte känner någon där (eller snarare, inte vet om jag känner någon där) gör att jag nog inte kommer gå. (Plus en smygande migrän, men den går ju faktiskt att ta piller mot...) Har en stund till på mig att fundera, för innan barnen är jagade i säng åker jag inte.

Var tog jag vägen? Jag som älskade att träffa nya människor, att umgås och vara social. Utan migränen, skulle jag fortfarande vara jag då?

Uppdatering:
Det löste sig av sig själv med illamående och yrsel. Hurra...

fredag, augusti 20, 2010

Fortfarande sliten

Jag är trött. illamående och yrslig. På dåligt humör för saker som jag inte kan styra över. Rätt uttråkad är jag också. Och i morgon är det helg och alla är hemma. Vad bra att jag inte ens orkar med mig själv då.

torsdag, augusti 19, 2010

Jag tog precis slut

Det känns lite oroväckande det här, att energinivån är nere på noll redan innan jag gjort något... (Och då menar jag den fysiska energin. Att jag är lite sliten psykiskt är ju inte så konstigt med tanke på de senaste veckorna.)

Dax att lämna prover för att kolla järnstatusen (och en del annat) tror jag.

onsdag, augusti 18, 2010

Jag skulle stannat hemma

Möte på jobbet idag. Jag mådde egentligen för dåligt för att gå dit, men tänkte att jag borde gå dit.

Det börjar bra. Professorn ser på en gång att jag är ett vrak och säger något om att jag inte behöver offra livet för att komma dit. Sen undrar han om jag orkar med mötet. Jag säger att det går bra om jag inte behöver prata något utan bara lyssna på de andra. Det är okej.

Ändå slutar det med att jag blir indragen och mitt projekt blir ändrat. Igen. Jag är så less på hela skiten just nu så ni anar inte...

tisdag, augusti 17, 2010

Gamla låtar

Lyssnar igenom en skiva jag inte spelat på många år. Känner mig plötsligt väldigt ledsen och undrar varför. Sen kom jag på det. Skivan lyssnade jag på om och om igen när det tog slut med exet. Gamla glömda känslor som dyker upp.

Nej, det var inte roligt att vara den elaka som raserade någon annans liv. Men vad hade jag för val?

måndag, augusti 16, 2010

Ett steg framåt och två tillbaka

Ungefär så är det med flickorna. Och ofta när den ena mår lite bättre, mår den andra sämre. Det är inte mycket andrum för mig, men jag kan inte strunta i dom. Nu har den ena flickan fått bra hjälp (hon vars pappa jag ringde till) så förhoppningsvis behöver hon inte mig lika intensivt längre.

För det tär, det gör det. Samtidigt som jag får mycket tillbaka. Och jag skulle inte ha den här tiden ogjord.

Överraskningsbesök

Det fick vi igår. Eller de ringde en timme innan. Så vi hann skura ur badrummet och dammsuga bort det värsta. Sen gick jag och gömde mig. Kom fram när de åkt. Jag är verkligen en trevlig prick nu för tiden.

lördag, augusti 14, 2010

Ni glömmer väl inte att lämna blod?

Ni som kan och får. Kom på att det var länge sen jag skrev om det, men blodgivare behövs alltid!

Har ganska många påsar kvar där på min blodskuld som ni ser. Hjälp mig minska den.

fredag, augusti 13, 2010

Tomt

Jag hade något bra jag skulle skriva om, men nu är det bara tomt. Det är så irriterande. Jag måste lära mig att skriva upp saker. Livet utan korttidsminne är inget vidare...

torsdag, augusti 12, 2010

Uppdatering

Först: Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Är lite för sliten för att svara alla personligen, men de betyder jätte mycket att få lite "vuxet" stöd i det här.

Flickan har varit hos kuratorn, men det gick tyvärr inte bra alls. Kuratorn började med att säga att om flickan berättade att hon inte ville leva kunde kuratorn bryta tystnadsplikten. Vilket så klart resulterade i att flickan i princip inte sa ett ord på hela tiden. Hon ska dit i morgon igen, men jag betvivlar att det kommer gå något bättre.

Det positiva är att flickan fortfarande pratar med mig och faktiskt förstår varför jag gjorde som jag gjorde. Hon ska till läkaren i morgon och jag hoppas att det är en bra en som kan föreslå någon ordentlig hjälp.

Själv har jag legat i fosterställning och grinat i en timme. Det behövdes. Nu känns det mycket bättre.

Bland det svåraste jag gjort

Jag är inte så förtjust i att ringa folk jag inte känner i vanliga fall. Att ringa till en pappa och tala om att hans dotter mår jätte dåligt och säger att hon ska ställa sig framför tåget, ja det gör ju inte saken enklare. Men jag gjorde det, för jag var tvungen och det gick bra. Han visste ju att hon mådde dåligt, bara inte HUR dåligt, så han lyssnade och tog mig på allvar. (Kanske svårt att göra annat när en främmande kvinna ringer och gråter i telefon iofs...)

Nu har han kört henne till en kurator (jag hade ju tyckt att psykakuten hade varit bättre, jag som vet "allt"). Jag hoppas att det är en vettig människa som förstår att hon behöver mer hjälp och det nu på en gång. Jag hoppas också att hennes föräldrar tar upp kampen nu och inte ger sig för än hon släpper in dom. För mig lär hon inte prata med något mer...

... till ingen nytta

Nu vill hon dö. Säger att hon ska ställa sig framför tåget om en timme. Jag kontaktar föräldrarna nu och hoppas att de hinner hem i tid för att stoppa det.

Jobbig kamp mot rakbladet i natt

Har varit uppe halva natten och försökt lindra den ena flickans ångest. Hon har suttit med rakbladet i handen i flera timmar och velat skära, men samtidigt inte. Jag vänder ut och in på mig själv för att komma på lösningar, något som kan få henne att bli av med ångesten utan att skära.

Inser att jag inte räcker till, eller, det har jag vetat hela tiden... jag har insett hur lite jag räcker till är mer riktigt. Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan gjort, vet inte hur jag ska få dom att våga söka hjälp. (Och samtidigt är jag rädd att när de väl söker hjälp så kommer de till någon som bara gör saken värre. Nej, jag har ingen riktig tilltro till dagens psykvård.) Det äter upp mig och jag vet inte hur jag ska fixa det här...

Mens, nu igen

Jaha, har det redan gått en (knapp) månad? Det förklarar i alla fall varför jag haft så mycket migrän de senaste dagarna. Idag har jag migrän och mensvärk, happy times, men förhoppningsvis ska båda släppa till i morgon.

Vilket menlös inlägg, men ändå.

tisdag, augusti 10, 2010

Jag längtar till nästa vecka

Då är barnen tillbaka på dagis/skola. Det ska bli så fruktansvärt skönt att ha huset för sig själv några timmar om dagen. Jag känner på mig att det kommer vara bra för mitt huvud och min mentala hälsa.

(Idag har Prinsen och lille H turats om att skrika för full hals. Antingen för att de var arga, ledsna, glada eller uppspelta. Det blir en hel massa skrik på en dag. Och jag som stannade hemma pga av migränen - vilket lyckokast...)

måndag, augusti 09, 2010

Lugnare idag

Båda töserna har en bra dag idag. Den ena för att hon berättat att hon mår dåligt (åtminstone delar av) och den andra är borta med en kompis.

Ska inte sticka under stolen med att det är rätt skönt att få koppla av psykiskt en stund.

söndag, augusti 08, 2010

Periodare

Jag är en sån som gärna drar igång nya saker. När jag får lära mig något nytt är jag oftast som lyckligast. Men sen, när jag lärt mig och hållit på ett litet tag, då tröttnar jag.

Se bara på pärlandet, stämplandet, virkande, stickandet, fotandet (på tema då) osv osv.

Det enda jag faktiskt hållit på med riktigt länge och inte tröttnat på är bloggandet. Det måste betyda något.

Ensam mamma söker

Kan någon förklara trailer för det programmet?

För er som inte sett den är det tre ensamma mammor (förmodar jag) i vita skira klänningar som sitter på stenar i strandkanten och tvättar en tygbit på ett halv-sensuellt sätt.

Jag tycker mest den verkar nedvärderande och sexistisk, men jag har å andra sidan aldrig sett programmet.

Cyklar till jobbet

Och ja, det går bra, eller i alla fall hyfsat med min nya cykel. Lite migrän får jag om jag tar i för hårt, vilket är lätt gjort eftersom jag alltid varit en snabbcyklare.

En fördel är att jag får motion varje dag i nästan en timme. Och det ska vara bästa sättet att glesa ut migränanfallen enligt forskningen.

lördag, augusti 07, 2010

Sms-terror

Min mobil brummar i ett. Båda flickorna har svår ångest och vill skära och jag försöker stötta och avleda. Det är tungt och svårt när de mår så dåligt.

Just det, det är så här det är

Cyklat till jobbet (i regnet), jobbat, pratat med professorn, jobbat lite till, cyklat hem (utan regn).

Hemma. Orkar inte med barnen. Orkar inte med alla ljud. Vill bara ha lugn och ro.

Hatar att inte orka med både jobbet och barnen.

torsdag, augusti 05, 2010

Promenadsällskap

Published with Blogger-droid v1.4.9

Plågsamt vackert

Solnedgång över kyrkogården

Published with Blogger-droid v1.4.9

Kommer ni ihåg mitt soffbord?

Så här ser det ut nu. Och så undrar ni varför vi aldrig köper nya möbler.

Published with Blogger-droid v1.4.9

Urlakad

Hobbypsykologandet tär på krafter jag egentligen inte har. Men jag kan inte bara släppa dom innan jag vet att de sökt och fått den hjälp de behöver...

onsdag, augusti 04, 2010

Hobby-psykolog

Helt plötsligt har jag blivit terapeut åt två tonårstjejer som har ångest, skär sig och vill till och från inte leva längre. Jag hjälper gärna till så mycket jag kan, men jag känner att det här börjar bli lite övermäktigt. Har försökt, om och om igen, att få dom att förstå att de måste be om hjälp, att de måste prata med någon i deras närhet, men nej, det vill dom inte.

Vad gör man? När kontaktar man föräldrarna? Jag vet ju egentligen ingenting om hur de har det hemma t ex, kanske är det som de säger att allt bara skulle bli värre om föräldrarna visste?

tisdag, augusti 03, 2010

Tystand och lakrits

Det var inte igår*. Och jag njuter. Snart är det vardag, snart är det vardag, snart är det...

* Bästa Maken såg att jag var på gränsen till sammanbrott och tog med sig ongarna till sommarstugan.

måndag, augusti 02, 2010

Migrändepp

Det var jobbigt att jobba och det var jobbigt att komma hem. Huvudet svarade med stormigrän och resten av mig vill gråta. Ska prova att sova och hoppas det känns bättre i morgon.

Men det är ett problem, det här att alla är hemma och dessutom vakna sent på kvällarna. Jag får inte den tid i tystnad som jag behöver för att fungera. Idag resulterade det i att jag röt HÖGT åt lille H. Han blev jätte ledsen och jag kände mig usel.

Kanske ska be om mer semester? Både från jobbet och familjen...

Back to life, back to reality

Jobbar. Kan med en gång säga att det går så där. Migrän och semester har gjort hjärnan överväldigande långsam. Tur att jag fortfarande kan blogga.

lördag, juli 31, 2010

Dagens terapiarbete

För att inte krevera av högljudda barn gjorde vi pärlplattor idag. Ganska avkopplande och fint blev det ju också som ni ser.

fredag, juli 30, 2010

Hundvakt

Det kan inte hjälpas, det känns som att jag är ute och går med en råtta.

torsdag, juli 29, 2010

Regnigt och migränigt

Det var det här dagen. Bättre i morgon tack.

tisdag, juli 27, 2010

Äntligen varmt igen!

Har frusit den senaste veckan och nästan fått spader på alla ungar som varit inne och väsnats hela tiden. (Klart att de inte heller tycker det är särskilt trevligt ute i kylan...)

Nu kan man ha dörren öppen igen och låta dom springa ut och in som de vill. Mera sånt tack!

måndag, juli 26, 2010

Premiär

Kanske inte den bästa maten när man har stor-migrän (högljudd), men gott var det. Och nej, jag kunde inte vänta till de var helt tinade.

Tampong på natten?

Får man ha det nu för tiden? Dom säger i alla fall det i reklamen på TV. Har tampong-sjukan slutat existera i deras värld eller? För här i verkliga världen finns den nämligen fortfarande, det vet jag å det bestämdaste.

Fast jag behöver ju inte bekymra mig vilket som. Jag har ju min menskopp.

Oooo så mycket migrän

... och vad roligt jag mår av Zomigen idag, eller inte. Yr som jag var full och illamående. Ska nog ligga stilla en stund tror jag...

Testar app till mobilen

verkar funka?

Published with Blogger-droid v1.4.8

söndag, juli 25, 2010

Jamie Oliver i Stockholm

"What amazes me is that the Swedish people speaks better English than me."

Ha ha, han är väl för söt! (Ja, jag är lite svag för Jamie.)

"Just put that (gravlax med gräddfilssås) in your gob and think of Sweden.", sagt med sensuell röst. Jag tror jag dör... av skratt och inget annat!

... men ägg i bullarna, det är inte rätt, inte om de ska vara "real Swedish buns".

Nu är det dags för "Really rotten herring", haha. Ska bli kul att se vad Jamie tycker om surströmming.
"Oh my God, it's like a stinkbomb... like rotten eggs. But it is... delicious!".
Överraskande.
"My brain is telling me 'don't eat it', while my pallet is saying 'it is delicious!'"

Hahahaha, nu har han varit på kräftskiva och är stupfull av alla snapsar. "It doesn't matter if you have some one boring at the table, 'cause this (snapsen) is making everybody interesting!"

Underbart vackert

Han, den lilla, som nyss var ett litet knyte och nu inne på sitt tredje år. Han står där nere och sjunger med hög och klar röst:
"illa niiigel atta däj, atta däj, anna ta'a däääääj!"

Och aldrig har jag hört en vackrare sång. Min underbara lilla tjyv, vad livet vore tråkigt utan dig.

lördag, juli 24, 2010

Det är inte rättvist!

Satt hos grannarna och drack te (ja, faktiskt) i 1.5 timme. Väldigt trevligt och det var alldeles för länge sen sist. Tiden har en tendens att rinna iväg, men det är lite fånigt att vi inte pratat ordentligt på tre(!) månader!

Nu är jag hemma igen och migränen kommer smygande. Varför varför varför kan jag inte ens få gå till grannen och dricka te utan att bli "straffad" (för det är lite så det känns).

Så. Slutgnällt. Nu ska jag bädda om mina finaste och framför allt sovande ungar. Sen blir det sängen.

Behåring

... eller lagen om alltings jävlighet:

- Jag äter kortison. Det ger ökad behåring, men bara på ställen man INTE vill ha det.
- Jag äter imurel. Den ger håravfall, man BARA på huvudet.

Det kommer sluta med att jag är en flintskallig grottmänniska.

fredag, juli 23, 2010

Snott, men tänkvärt


(Jag hittade en länk hos Norr went South som gick hit>>> och där knyckte jag den här ;)

Bränna BH?

Ja, på allvar så kommer jag snart bränna upp varenda BH jag provat! Det finns inte en enda BH som sitter som den ska på mig just nu, varken bland dom jag redan äger eller de som finns att köpa. Ska det vara så svårt att göra en som 1) brösten inte ramlar ur, 2) inte delar förut nämnda bröst på två (det är verkligen skit snyggt att ha fyra bröst), 3) inte sitter åt så att jag inte kan andas.

Sen undrar jag lite över det här med BH-storlekar. Okej att kuporna är lite olika stora beroende på modell osv, men borde inte rimligtvis 80 cm alltid vara 80 cm runt om??

Just nu har jag på mig det enda i BH-väg jag har som passar: en bikiniöverdel. Strålande.

torsdag, juli 22, 2010

Jobbigt väder

Varmt, kvavt, åska, regn, kallt, varmt, kvavt, kallt.

Inget drömväder för ett migränhuvud.

onsdag, juli 21, 2010

Våra val har fört oss hit

Och när jag ändå håller på och tänker tillbaka, funderar jag lite på de val, mina eller andras, som har tagit mig hit där jag är idag.

... hade jag inte åkt tillbaka till Sydafrika några veckor efter att pappa dog hade jag förmodligen inte träffat maken.
... och hade H. inte övertalat mig att åka dit som utbytesstudent första gången, hade vi heller inte träffats
... hade jag inte blivit gravid med lille Herr'n hade jag inte haft någon migrän. (Å andra sidan hade jag inte haft någon liten H. och det är ju otänkbart.)
... osv

Jag funderar också lite på de saker jag inte gjorde och hur mitt liv hade sett ut då? Vad hade hänt om jag stannat kvar i Sydafrika t ex, eller om jag istället för att börja plugga i Uppsala hade åkt till Grekland och jobbat en säsong?

Vad har du gjort för val för att komma dit du är?

Kul decenium

Det slog mig just att de senaste tio åren har jag varit väldigt mycket sjuk. Först var det Crohn's som gjorde debut, sen var det den första kräk-graviditeten och så har det liksom rullat på fram till att migränen gjorde sin debut.

När man börjar tänka på det är det lätt att bli lite nedstämd på all tid som försvunnit. Men sen tittar jag på mina fina barn och min bästa och finaste Make och tänker att jag haft (och har) det väldigt bra.

Och jag planerar inte att vara lika mycket sjuk de kommande tio åren. Så det så!

tisdag, juli 20, 2010

Dagens motion

Cyklade fram och tillbaka till sjukhuset för att lämna prover. Kände mig jätte duktig när jag höll på, men vad fick jag för det? Migrän så klart. Så där så jag bara vill ligga stilla och ha det mörkt och tyst. Men det går ju inte med alla hemma så jag har tagit ett piller istället och hoppas på det bästa.

måndag, juli 19, 2010

Inte lika duktig idag

Borde ha städat färdigt, men jag orkade inte. I stället åkte vi till stugan och bara var en stund innan vi gjorde barnen till viljes och åkte till badstranden. Där blåste det storm, eller åtminstone styv kuling, så det gick för en gångs skull ganska lätt att få dom där ifrån när det var dags att åka hem.

Nu smälter jag maten - pasta med rökt lax/citronsås - och väntar på att lille H. ska somna. Sen väntar fd. klassisar på stan, om jag orkar... (Har en riktigt mysig mensmigrän att dra runt på idag.)

söndag, juli 18, 2010

Duktig

Idag har jag städat och röjt på övervåningen. Jag är långt ifrån klar, men det syns i alla fall att jag gjort en insats.

Bland annat har jag tömt min garderob på alla kläder och skurat ur den, eftersom allt man lägger dit börjar luktar unket... Någon som har några tips på hur man säkert får bort unket? Jag har nämligen ingen lust att behöva göra om det här om en vecka... (Och det börjar bli lite jobbigt att vädra alla kläder innan man sätter på sig dom.)

Screw you ComHem!

Nu har vi tröttnat på att det aldrig fungerar som det ska och skaffat mobiltbredband. Undrar om vi kan få ComHem att ta kostnaden för det, eftersom deras skit aldrig funkar?

lördag, juli 17, 2010

Hemma igen

Sommar i skärgården. Sol, klippor och kalla bad i havet. Många avlastande händer runt omkring. Väldigt lite gnäll och bråk mellan kidsen.

På det stora hela, en väldigt bra semester, med bara några få irritationsmoment som jag försöker förtränga.

måndag, juli 12, 2010

Varför räcker det inte med oss?

Ända sen förra sommaren har min mamma tjatat om att vi måste komma och hälsa på henne den veckan hon hyrt en stuga vid kusten. Alltså har vi planerat in det, att vi skulle åka dit och vara med henne. (Förstår ju jag med, att hon inte vill vara ensam.)

Ju närmare vi kom, desto mer "problem" blev det: Vi skulle komma då, men inte stanna för länge för sen kom mina syskon och då skulle det bli trångt osv osv. Nu idag pratade jag med henne och då visade det sig att hon bjudit in ytterligare folk dit och att vi "kanske inte får plats då".

Vad jag inte förstår är dels hur vi hamnade längst ner i rangordningen (dvs dom som får anpassa sig efter alla andra) och dels varför det inte räcker för henne att umgås med sina barn och barnbarn? Varför måste hon bjuda dit div. löst folk?

Ja, ja, det lär jag aldrig få veta. Nu ska vi sätta oss i bilen och köra ut till kusten. Får se hur länge vi får vara kvar...

söndag, juli 11, 2010

lördag, juli 10, 2010

Alltså, Kilkenny-skum

Så fantastiskt lent och mumsigt. Synd bara att det blir så lite skum per glas öl... Jag skulle kunna äta skålvis av det med sked.

Jaha, och nu...?

Hörde hur någon pratade med killarna i trädgården och när jag kom ut står där en kvinna jag aldrig sett förut. Med sig har hon en pojke i Dotterns ålder. Hon säger att pojken (som hon kallar vid namn och då placerar jag honom) vill leka med Dottern. När jag svarar att hon är någonstans i området och leker går de iväg för att leta rätt på henne. Nu är det fem barn och leker i vår trädgård (helt ok), bland annat den här killen. Mamman verkar ha åkt hem, utan att säga något till oss.

Alltså, lämnar man sin 7-8-åring bara så där hos folk man inte känner? Kommer hon och hämtar honom, eller förväntas vi se till att han kommer hem ordentligt? (Han bor alltså inte här i området, utan en bit bort.) Lite konstigt känns det, men igen - alla är vi olika.

fredag, juli 09, 2010

Utekväll

Tjoho, nu ska klackarna i taket när småbarnsmorsorna går ut och dricker öl! (Kanske att vi äter lite mat också, vi är ju trots allt över 30 och vet att man inte ska supa på tom mage.) Jag tror det kommer bli en kanon-kväll, men först måste jag tvätta håret.

torsdag, juli 08, 2010

Vi är olika

Strandpremiär för Ponder-familjen idag. Två väldigt badglada killar skulle hålla redas på av Maken/Pappan (eftersom Mamman inte har några badkläder som passar). Rätt var det var försvann den lille under vattenytan, framför fötterna på Maken. Istället för att, som jag hade gjort, kastat mig ner och rykt upp honom, böjer sig Maken långsamt framåt och fiskar upp den lille.

I min värld kändes det som evighets långa sekunder lille H. låg där under vattnet (bara solhatten syntes på ytan... *ryser*), medan Maken tycker jag är sjåpig - det var ju inga större fel på ungen när han väl kom upp... Olika, som sagt.

Imurel-strejk

Struntade i imurelen i morse och simsalabim så har jag mått okej idag.* Det känns ju inte något vidare bra det här. Ska jag fortsätta med imurelen och bli knäckt av illamående, eller ska jag sluta och riskera skov och fler kortisonbehandlningar? Problemet är att jag ännu inte vet om imurelen kommer hjälpa mig eller ej, det kan bara tiden utvisa. Men är jag beredd att må illa i ett år (till och från, men ändå) för att ta reda på det?

* Att jag sen fått en släng av svamp, i munnen så klart, talar vi tyst om och behandlar med en superkapsel diflukan...

onsdag, juli 07, 2010

Bara jag

Har skickat iväg Maken och barnen till mamma på middag. Kvar här hemma är bara jag och mitt illamående. (Tanken på att sätta sig i en varm bil var inte särskilt lockande...)

Så underbart tyst och lugnt.

tisdag, juli 06, 2010

Det här är INTE okej

Har mått illa hela jävla dagen. Så där åksjuksillamående som inte blir bättre oavsett om jag ligger, sitter eller står. Måste försöka jaga fatt på en läkare som kan fixa det här. (Hur vet jag inte och det jag inte saken lättare...)

Jag undrar varför jag mår mer illa vissa dagar av imurelet och andra knappt alls?

måndag, juli 05, 2010

Sommarmys

Irriterande

Allt sedan lille H kissade i min toffla har den börjat gnälla när jag går med den. Stackarn gillar väl inte kiss får man anta.

söndag, juli 04, 2010

Ungdomar på internet

Jag insåg just att jag haft en diskussion på ett nätforum av rätt avancerad sort med en 12-åring. (Ja, alltså, det var ju flera inblandade...) En 12-åring!! Fyra år äldre än min egen Dotter. Vet hon vad den ungen vet vid 12 vill jag inte vara med. Jag vet att man inte är liten då, men inte fan är man stor nog att diskutera sånt som vi pratade om.

Men hur gör man? Hur håller man koll på vad ens ungar gör och inte på nätet? Hur lär man dom att navigera bland all den skit som finns där ute? Hur lär man dom vad som är sant, vad som är vettigt och vad som är viktigt?

20:52

Och alla barn är vakna. Det går verkligen bra det där med att behålla vardagsrutinerna...

lördag, juli 03, 2010

En hemlighet

Jag har en hemlighet, som bara är min. Som ett litet guldägg bär jag den med mig och när jag känner mig nedstämd tar jag fram den. Den gör mig gladare, får mig att orka mera, att vilja mera.

Och det bästa av allt - ingen kan ta den ifrån mig.

Kanske inte så konstigt

Att jag måste fly alltså, när det springer småttingar uppe till halv tio på kvällarna. Så dags behöver jag tyst och lugnt, återhämtningstid liksom.

Jag tror vi måste försöka återgå/behålla lite vardagsrutiner över sommarlovet, annars blir det här tufft.

Första dagen på sommarlovet

... och jag flyr till jobbet. Bådar gott det här. Bara sex veckor kvar...

fredag, juli 02, 2010

Höjden av äckel

Idag såg jag två duvor som åt... kräks. De riktigt slafsade i sig av den sura spyan. Jag tror ta mig fan att duvor är de äckligaste djur jag vet.

Friskare på alla håll och kanter

Mest bara den äckliga penicillinkuren som ska ta slut, sen är vi fit for fight igen. Vore ju himla hyggligt om vi fick hålla oss friska hela semestern. Snälla?

måndag, juni 28, 2010

Ser jag ut som en knarkare?

Jag har ju glömt att skriva om säkerhetskontrollen på Heathrow när jag skulle flyga hem. Jag hade inte sovit många timmar och var kanske inte mitt snyggaste jag, dessutom hade jag keps på mig och solglasögon till jag kom fram till säkerhetskontrollen. (Ni vet ju varför, men för dom kanske det såg lite misstänkt ut?) Hur som helst blev jag tagen åt sidan efter att jag passerat metallbågarna och min väska röntgats. De klämde igenom mig och frågade om jag hade någon mobiltelefon. Fick lämna ifrån mig den och sen svepte damen med en liten trasa på en pinne över skärmen och tangenterna. Trasan stoppade hon in i en maskin som blippade lite och sen fick jag gå.

Jag var lite för trött för att förstå vad det handlade om, men sen när jag kommit hem råkade jag slå på Gränsbevakarna UK och då fick jag se samma maskin och vad den var till för: Trasan suger nämligen åt sig alla små smulor man har på mobilen och sen kan maskinen hitta yttepytte små knarkrester. De kollade alltså om jag hade knarkat i London. Så fräsch såg jag alltså ut den dagen! Och av alla som stod i säkerhetskön tog de bara in mig. Som att vinna på lotto, typ.

Jo, men alltså, vi är sjuka

Knappt hade min mage repat sig innan lille H vek sig i feber som övergick i prickar på lördag. I söndags såg han riktigt illa ut och han kliade sig en hel del. På kvällen kroknade Prinsen i hög feber och klagade på ont i huvudet. Öroninflammation tänkte vi på en gång.

Idag har vi varit hos husläkaren med killarna. Den ene har mul- och klövsjukan (fast nu för tiden heter det visst "höstblåsor", men det kan man ju inte säga på sommaren. Väl?) och svinkoppor, den andre har, tack och lov, bara feber.

Bredspektrum antibiotika till den lille, som efter första dosen utbrast i ett kraftfullt "blä!". Ska bli kul att se hur det går med det där de närmaste 10 dagarna.

Är det inte den ena så är det den andre, är ord som liksom faller på en dag som denna. Själv mår jag i alla fall bättre, både fysiskt och psykiskt. Tror tamejsjutton att hålet inte är lika djupt längre och att jag inte ramlar ner lika lätt.

fredag, juni 25, 2010

Midsommar

Barnen leker och stojar ute i trädgården. För en gångs skull är det sol och varmt. Själv sitter jag inne och är svag efter gårdagens magpers. Har kunnat äta lite idag utan att det bara passerat rakt igenom, men det tar några dagar innan jag är fit for fight igen.

Synd på all den goda maten jag hade tänkt göra, men hey, helgen är lång - vi kan fira midsommar en annan dag!

torsdag, juni 24, 2010

Saker man inte vill vara med om

Totalt maghaveri på Ica Maxi mitt i Midsommarhandlingen.

Okej, kanske inte det värsta jag varit med om i mitt liv, men någonstans mitt emellan "bli nedspydd av magsjuk unge" och "se narkossyrrorna klämma in blod med panik i blicken" hamnar det nog.

Just nu är jag bara glad att jag hann till en toalett innan jag bajsade på mig. Det var inte långt ifrån, kan jag avslöja, där bland alla tokhandlande människor...

Försöker få i gång hjärnan


Med lite algebra. Går så där. Lite skrämmande hur mycket jag glömt, men det kommer väl tillbaka hoppas jag.

onsdag, juni 23, 2010

Skört

Idag mår jag skit igen. Det krävs inte mycket för att jag ska slira tillbaka ner i hålet. Inte riktigt lika djupt som sist som tur är.

Har hamnat i en situation jag inte vill vara i. Mittemellan två stridande parter. I ett bråk som inte rör mig, inte direkt i alla fall. Det gör mig nedstämd och fundersam. Vet inte vem jag ska tro på eller vilket håll jag ska vända mig åt. Säger att jag inte vill höra, men de berättar ändå.

Dessutom mår jag illa, har mens och migrän. En riktig toppendag.

Plötsligt händer det

De två äldsta barnen har lekt tillsammans i en timme. Utan att bråka. Nytt rekord.

måndag, juni 21, 2010

Londonresan

Åkte dödstidigt hemifrån, innan bussarna börjat gå till och med så det fick bli taxi ner på stan och var på Arlanda strax innan 7. Mellanlandade i München så jag var inte framme på Heathrow för än kl 12. Sedan gick två (2) timmar åt att försöka ta sig till hotellet som låg typ 1 km utanför flygplatsen!! (Anledningen var att alla hjälpsamma människor bara skickade runt mig hela tiden och Heathrow är som bekant rätt stort...) Checkade in på hotellet, andades tre djupa andetag och bytte byxor innan jag åkte tillbaka till Heathrow, den här gången för att ta mig in till stan och sen vidare till Wembley.

Från Heathrow finns bara en tunnelbanelinje, Picadilly. Så långt, inga problem. Men den går så klart inte till Wembley, utan man måste byta. Frågan var bara var man skulle byta för att smidigast ta sig dit. Frågade mina med resenärer och jag fick en massa bra svar... bara det att alla var olika. En mindre debatt (vänlig sådan) utbröt innan jag ramlade av tåget någonstans (inte fan minns jag vad det hette) för att byta till den bruna linjen som skulle ta mig till Wembley. Spanar in några kids med Green Day-tröjor och bestämmer mig för att följa efter dom. Det gick bra, fast det är låååångt att gå från tunnelbanan till Wembley och det var snorkallt (12 grader och snålblåst).

Väl framme ska jag försöka lokalisera min biljett, eller snarare han som hade min biljett. Efter ett stort antal förvirrade samtal hittade jag äntligen till "the bottom of Wembley Way" (Wembley är också grymt stort btw) och får biljetten i handen. Lite sur är jag eftersom insläppet redan varit och de bästa platserna, de närmast scen i Golden Circle, redan var fulla. Traskar in på Wembley och hittar en sittplats så nära scen man kan komma (en fördel med att vara ensam). Sitter där och fryser och surar mig igenom första, för mig helt okända förbandet. Sen komer Joan Jett och då blir det i alla fall lite mer drag.
Här satt jag under förbanden. Scenen är alldeles till höger utanför bild.

När hon slutat får jag se en farbror med texten "Security Manager" på ryggen som tar med sig fem pers och släpper in dom i GC. Fan, tänkte jag, där borde jag ju ha hängt på. Surar lite till över det, men bestämmer mig för att fråga honom nästa gång jag ser honom. Det dröjer till 10 minuter innan Green Day ska börja innan han dyker upp igen och jag går fram till honom (lagom nervös) och frågar om inte jag också kan få komma in i GC. "Okay luv" säger han och ler. Lycka!

Ett par minuter senare står jag framför scen, ganska långt ut till höger och myser. Det var ingen trängsel alls där på min kant och de som stod runt omkring var jätte trevliga och omtänksamma (typ bad om ursäkt när de råkade trampa mig på tårna - det hade aldrig hänt i Sverige).
Billie Joe Armstrong, fotad av mig!

Green Day var... bäst! Så enkelt är det. Och det är stort att ha varit där, på Wembley av alla ställen med över 60 000 pers i publiken. 2 timmar och 50 minuter av ren lycka - hur ofta händer det?

Sen måste jag skriva något om organisationen: Det märks att de är vana vid stora event och vet hur man får det att flyta. Det var t ex inga som helst problem att ta sig ut och därifrån, trots det stora antalet människor. Visst, jag fick vänta ett extra tåg eftersom det första blev fullt, men det brukar hända när man ska från Globen också. Överallt fanns funktionärer som hjälpte till att valla folket dit de skulle. Och folket var alldeles glada och avslappnade, inget bråk någonstans.

Tyvärr saknades de där funktionärerna inne i stan och det dröjde till halv två innan jag kom ut till Heathrow igen. (Att veta vilka tunnelbanor som går var och när på natten är minsann inte det lättaste...) Vid två (tre svensk tid) stupade jag i sängen och sov fem timmar innan det var dags att gå upp och flyga hem.

Beviset på att jag var där. Och ja, jag har tagit av det nu.


Vardagsdrama

Idag firade vi måndag genom att handla mat på McD (jag firar väl mest att jag slipper laga den...), i driven. Dottern fick fel leksak i sitt Happy Meal så maken kör till en parkering, kliver ur bilen och älgar iväg mot restaurangen. Bara det att han glömmer dra i handbromsen/lägga i en växel så bilen börjar rulla bakåt.

Där sitter jag, fastspänd i baksätet med all mat i knät medan vi rullar rakt över vägen (McD-vägen visserligen, med ganska lite trafik, men däremot en hel del människor som gick omkring...).

Dottern skriker och jag lyckas på något sätt spänna loss mig och dyka ner på förarsidan och trycka på bromsen. (Var tvungen att fråga Dottern om bilen stod stilla, för jag såg ju inget där nere på golvet.) Med ena handen på bromspedalen la jag i handbromsen innan jag började krångla mig upp igen. Såg att vi stod tvärs över vägen, några decimeter från en stolpe. Skickar Dottern att hämta Maken medan jag försöker samla mig en smula.

Maken kommer och... börjar gapskratta. Själv höll jag mig för skratt och hade jävlig ont på diverse ställen - bildykning är ingen lätt sport. Så här i efterhand är det kanske lite roligt, men just då, när man sitter helt hjälplös i baksätet, då var det bara otäckt. Ser hela tiden framför mig hur något barn rusade ut bakom bilen (vi rullade liksom snett emot lekparken)...

London i bilder

Två bilder som sammanfattar hela min resa:
Tunnelbanan

Wembley stadium


Payback

Inte helt oväntat att jag mår skit idag. Men det gör det ju inte roligare.

söndag, juni 20, 2010

Hemma

Trasig av trötthet, men lycklig.

London var jobbigt, dåligt och bra. Fast inte på en gång. Tråkigast var faktiskt att jag inte hade någon att åka med.

Mer i morgon. Nu sova.

torsdag, juni 17, 2010

London baby!

Wild and crazy eller inte, i helgen drar jag till London. Tillbaka på söndag eftermiddag. Äventyr - exakt vad jag behöver just nu.

P.s. Vet ni förresten vem som uttalade de bevingade orden i rubriken?

onsdag, juni 16, 2010

Någon som jag

Det är vad jag skulle vilja ha just nu. Fast samtidigt skulle det säkert bli jobbigt. Edit: Någon nästan som jag. Det vore bra.

Busskung


The only way to go.

Ja, det här har blivit en bilderblogg till orken att skriva återkommer.

Somrigt



Fin plats för sista vilan


måndag, juni 14, 2010

Jag bygger stege

För att ta mig ur det svarta hålet.

Det går långsamt framåt, men jag är inte nere i det mörkaste mörka längre. Ibland blir det bakslag, som igår, efter barnkalas med 18 ungar (jag var inte med på själva kalaset, men det är ju en del som ska förberedas). Vissa saker går helt enkelt inte att ställa in, så är det bara.

En annan dag ska jag berätta om vad jag tror har utlöst allt det här. Idag orkar jag inte försöka få ner tankarna i ord.

Tack för all er omtanke och kramar. Har läst kommentarerna om och om igen när det känts som värst.

onsdag, juni 09, 2010

Punked

I pledge allegiance to the underworld
One nation under dark
There of which I stand alone
A face in the crowd
Unsung, against the mold
Without a doubt
Singled out
The only way I know

One light, one mind

Flashing in the dark
Blinded by the silence of a thousand broken hearts
"For crying out loud" she screamed unto me
A free for all
Fuck 'em all
You are your own sight

måndag, juni 07, 2010

Alldeles nattsvart

Ingenting känns det minsta roligt eller meningsfullt. Hela jag är tömd på energi och det känns som att jag skulle behöva gråta, riktigt ordentligt, men orkar inte. Orkar inte bry mig om just någonting, finns ingenting att se fram emot, ingenting som gör mig på bättre humör.

Tror jag går och lägger mig och hoppas att det är en bättre dag i morgon.

fredag, juni 04, 2010

Börjar bli lite orolig för mig själv

Eller för min hjärna. Jag börjar misstänka att migränen (eller blodförlusten) faktiskt gett permanenta skador. Okej för att vara virrig och glömma saker, men när jag börjar få problem med andra saker, som mängder, antal och klockslag/tiduppfattning då känns det lite läskigt.

Ett par exempel: På affären kan man köpa 3 avokado för 10 kr. Jag plockar på mig 4 st och förstår inte varför det blir så konstigt på kvittot. Eller så köper jag 3 askar tomater för 20 kr, men är helt övertygad om att de skulle kosta 10 kr (vilket ju är helt orimligt) och tror att de gjort fel i affären. Eller när jag ska åka 17:15 bussen från jobbet, då kan jag titta på klockan hundra gånger och inte fatta att det är en halvtimme kvar när den är 16:45. (Svårt att förklara, men tidskänslan finns liksom inte där...)

Det är jätte jobbigt att inte kunna lite på sig själv... Måste nog ta och ringa Neuro och diskutera det här tror jag.

torsdag, juni 03, 2010

Test: Xperia X10 mini

Okej, nu har jag hunnit pilla lite mer på min nya vän och, jo jag gillar den. Framför allt gillar jag att den är så liten och ändå kan så mycket. Visst, antalet appar är betydligt färre än till storebror X10, men en hel del roligt finns det.

Det enda jag egentligen undrar är varför inte Google fixar en app så att man kan blogga på blogger på ett smidigt sätt? (Med tanke på att det är Google som ligger bakom både android och blogger så är det ganska konstigt.) Med Wordpress kan man däremot blogga hur bra som helst, men vad hjälper det när jag har bloggen här?

Och ni verkar inte ha tid med mig heller...

Eller har ni bara ledsnat på mitt ordbajsande?

onsdag, juni 02, 2010

Har inte tid med er

Leker med min nya mobil och det blir nog bra det här sörrni!

Och migränen fortsätter

Nu håller jag på allvar på att tokig på det här. Orkar inte ens räkna efter hur många dagar i rad jag haft stor-migrän nu, men det är många fler än på mycket länge. Som grädde på moset har jag dragit på mig spänningshuvudvärk igen, något jag varit nästan helt utan i ett år. Smärta på smärta, på samma ställe fast på olika vis.

Vad är det här för skit - det ska väl inte bli sämre heller?!

Eller jo, det är klart det kan bli sämre när man slutar med medicinen... I kväll är det jag som sätter in Saroten igen. Hellre trött som en zombie än knäckt av migrän. Och nu vet jag i alla fall att den gör någon nytta.

tisdag, juni 01, 2010

Inte mycket att förtälja

Har varit på jobbet hela dagen, trots migrän, för att döva det dåliga samvetet. Men egentligen vill jag bort, eller ut på fältet och jobba som reporter. Men med tre barn och en hel massa hus lån går det inte bara att släppa allt och slänga sig handlöst ut. Alltså sitter jag mest och dagdrömmer ihop planer på hur jag ska bära mig åt för att komma vidare. Mycket produktivt.

måndag, maj 31, 2010

Man vet att man har migrän...

... när man tittar på TV med solglasögon på.

Maken konsumerar mera

Jag råkade nämna häromdagen att jag tyckte den nya Sony Ericson Xperia X10 mini verkade som en mobil för mig, att jag väldigt gärna vill köpa den men att jag inte behöver någon ny mobil. I helgen gick jag verkligen och suktade efter den, ni vet så där riktigt längtade efter att köpa den (sjukt, jag vet...). Var inne på webshopen där den är billigast och la den i varukorgen några gånger (ja, jag är patetisk som låtsas-shoppar), men sa bestämt "nej" till mig själv innan jag checkade ut och betalade.

Så idag kommer maken och säger att han beställt en X10 mini till mig. Och vad blev min första tanke? Besvikelse, över att jag inte fick köpa den själv. (Sen blev jag naturligtvis jätte glad och undrade lite om han vunnit på lotto - både cykel och mobil på en gång liksom.) Jag börjar ana att mitt shopping-beteende inte är helt igenom sunt...

Nästa ansökan skickad

Idag har jag meckat ihop ansökan till webredaktörlinjen vid Kalix folkhögskola. Vet inte om det blev så jätte bra, det personliga brevet, eftersom jag varit full med migrän hela dagen idag. (Ja, jag är inne i en ganska dålig period...) Nu är den i alla fall postad och inte så mycket mer att fundera på. Däremot får ni gärna hålla tummarna för att de som har hand om antagningen tycker jag ska få komma in.

Ibland vill man inte ha några grannar

Som idag, när jag kom hem sent, trött och hungrig och möts av doften från grannarnas grill. Ni vet den där ljuvliga doften av rök, marinad och stekt kött. På en måndag, när jag på sin höjd orkar koka makaroner och steka korv. Borde vara förbjudet enligt lag att ingen får grilla inom doofthåll när jag är jätte hungrig och utan ork. Så det så.

Jag vill vara LEDIG!!

Fy, vad det går tungt och trögt. Och inte blir det bättre av att jag har en hel bunt med migrän. Men va fan, det är bara att bita ihop och komma igen - nu!

söndag, maj 30, 2010

Anti-restaurang

Såg precis på Jamie i Amerika och i dagens program var han i New York. Bland mycket annat träffade han på fenomenet med anti-restauranger, vilket är helt vanliga människor som lägger ut ett datum och en meny på en blogg och sen får folk anmäla sig för att komma hem till dom och äta. Antalet platser beror på hur stort man har hemma och det kostade $35 och en flaska vin att vara med.

Hade jag varit frisk (och huset inte sett ut som ett bombnedslag) hade jag helt klart testat konceptet här. Jag tänker mig att jag skulle annonsera lokalt, typ på närmsta affären och sen försöka få en bra blandning av människor. Och bäst av allt, jag skulle få laga mat åt lite mer tacksamma människor än min familj.

Facebook eller ej?

Jag har börjat fundera på om jag ska gå med i fejjan ändå. Har insett att det liksom är så man håller kontakten nu för tiden, och det vill jag ju göra. Samtidigt har ju inget ändrat sig direkt, alla min invändningar finns fortfarande kvar.

Hur är det, är det bara jag som inte hänger på Fejjan?

Det bästa med att vara bakis

... är när man får gå och lägga sig på kvällen och sen vakna upp dagen efter dagen efter och må bra. Det underliga är att jag inte hade speciellt mycket migrän igår, eller så överskuggades den av att jag mådde så dåligt i övrigt, ha ha.

Förövrigt vill jag bara tillägga att snapsar borde förbjudas.

lördag, maj 29, 2010

Och vilken examen sen!

Kom hem klockan halv två i natt. Behöver jag säga mer?

Tack allihop för era gratulationer och fina ord under examensinlägget. Jag blev alldeles varm inuti och rörd.

fredag, maj 28, 2010

Examen idag

Hurra för mig, som blir journalist idag! Nu väntar jag bara på att solen ska titta fram, för tio grader och regn, det vill jag inte ha på min examensdag.

torsdag, maj 27, 2010

Oj, nu konsumerade jag igen

Köpte just en Lifebike elhybridcykel. Så trendigt av mig. Till halva priset dessutom och då kan jag leva med att det är herrmodellen. Och nu kom Maken och sa att det kunde bli min examenspresent. Alltså är det egentligen han som konsumerat och inte jag. Vilken tur.

Ps. Det finns en tanke bakom, nämligen att jag ska kunna cykla till jobbet utan att få migrän.

onsdag, maj 26, 2010

Allvarligt samtal med chefen

Blev inkallad idag till herr Professorn och jag vet faktiskt inte riktigt om det var ett bra eller dåligt samtal. Summa sumarum är att jag har max två år på mig att bli färdig, i faktisk tid, för sen går han i pension. Och med min hälsa kan det ju bli svårt att arbeta effektivt i två år i sträck...

Starta eget

Ja, det är tydligen det jag ska göra. För att kunna frilansa. Men först måste jag kolla upp vad FK säger om saken...

Lite spännande och pirrigt känns det på samma gång. Och vuxet.

tisdag, maj 25, 2010

Mera illamående

Nej, vet ni, nu får det snart vara nog. Så här kan jag ju inte gå omkring och må hela förmiddagarna. Både illamående och migrän, det blir liksom för mycket. (Plus att just illamående är psykiskt knäckande...)

Samtidigt vore det väldigt synd att sätta ut Imurelet, eftersom det är min bästa chans till att slippa skov i tarmen.

måndag, maj 24, 2010

Mina barns ben

De verkar ha ärvt mina dåliga ben, de stackarna. De har ofta ont i benen, speciellt de dagar de gått mycket. (Trots att de alltid har bra skor, kanske ska tilläggas.) Eller om de varit barbenta när det egentligen varit lite för kallt (som idag).

Just nu ligger två av tre och gråter för att de har ont i benen. Riskuddarna är värmda och pålagda - nu hoppas jag att det släpper snart.

Skit för mina dominanta pronnerande fötter!

Dålig dag

En sån där när jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och försvinna. Migrän. Illamående (av imurelen). Yrslig. Frussen.

Istället ska jag till jobbet. Jag känner att jag måste för att inte helt tappa sugen. Sen om jag tar mig dit och presterar något är en annan femma. Men jag ska i alla fall försöka.

Så funkar sjukvården, del 43

Jag äter en medicin (imurel) som kan ge en hel massa otrevliga biverkningar (finns att läsa om här>>> för den som är intresserad), bland annat nedsatt immunförsvar och ökad blödningsbenägenhet. När jag började med den blev jag informerad om att det var väldigt viktigt att ta prover, i början varje vecka, för att hålla koll på det här. Efter åtta veckor tog mina remisser till labb slut och när jag mejlade om nya svarade sköterskan att hon skulle skicka ut det. Inga remisser dök upp och jag mejlade igen. Fick då svaret att "en gång i månaden verkar vettigt" att ta prover, remisser skulle skickas ut. Jag väntar fortfarande på dom, men nu har jag tröttnat och kommer åka upp till sjukhuset och hämta remisser samtidigt som jag lämnar prover.

Det jag funderar över nu är vad som skulle hänt om jag inte legat på? Varför är det inte någon som är ansvarig (eller snarare, varför gör inte den sköterska som är imurelansvarig sitt jobb) och skickar ut remisser? Varför ska jag behöva påminna?

Jag undrar hur många som ramlar mellan stolarna...

söndag, maj 23, 2010

Nyfiken läsare

Idag kom Dottern med mitt reportage och frågade vad det var för något. Det visade sig att hon hade läst det, eller i alla fall delar av det. Hon hade inte riktigt förstått vad det handlade om, som tur var och slutat efter ett par sidor. Innan hon kom till den delen som handlar om obduktionsavdelningen.

Måste komma ihåg att inte lämna sånt som inte hon bör läsa framme...

lördag, maj 22, 2010

Beroende

Jag har ett sjukt behov av att köpa Magrethe-skålar. Helst i alla färger. Gärna också matchande redskap. Och det sjukaste av allt är att jag inte ens gillar att använda dom. Tycker det känns läskigt att röra i dom.

Hjälp mig! (Problemet är inte var jag ska göra av dom, jag älskar att ha dom och titta på dom, utan att jag måste sluta köpa fler...)

Bilden är lånad från inreda.com, riktigt så här illa är det inte här... än.

Hur man provocerar fram ett migränanfall

Om ni någon gång gått omkring med en migrän som inte riktigt vill dra igång, vet ni hur irriterande det är. Själv har jag gått med ett sånt hela veckan. Ingenting fungerar som det ska i huvudet, allt är jobbigt - att försöka tänka, läsa, prata, höra ljud.

Igår fick jag nog. Tog på mig löparskorna (på min trasiga tå) och sprang så fort jag orkade i 10 minuter. Sen fick jag migrän. På riktigt. Nu är jag tillbaka på min vanliga nivå av migränkänningar. Och det kan jag leva med.

fredag, maj 21, 2010

Vilse

Apropå promenaden så gick jag vilse. Eller inte vilse, men fel och kom ut ur skogen någonstans helt bort i tok. Fick vända och gå tillbaka vilket resulterade i en 1.5-timmes promenad istället för 40 minuter. Men spännande var det!


Så här såg det ut där jag kom ut ur skogen. Inte alls vad jag hade väntat mig...

torsdag, maj 20, 2010

Olycka

Det händer så himla mycket skit runt omkring och jag blir bara så ledsen för att livet kan vara så jävligt ibland. Och det får mig att inse att jag är väldigt lyckligt lottad som har "allt". Det kan vara bra att påminna sig själv om det en sådan här dag, när ungarna håller på att göra mig vansinnig med sitt evinnerliga bråkande...

Slö

Nu har jag suttit framför datorn hela förmiddagen. Och inte gjort någon nytta alls.

Nu: lite lunch. Sen: sätta fart. Deal?

Så onödigt


Att sparka på dammsugaren i går. Det syns inte så mycket, men jag kan inte gå som en normal människa. Att en lilltå kan påverka så mycket...

Och tänk att något som ser så lite ut kan göra så ont. Känner mig inte direkt som en tuffing!

Vilken skillnad!

Oj, vad pigg jag är på morgnarna sen jag slutade med Sarotenet. Från att ha fått kämpa mig upp varje dag till att liksom bara kliva upp ur sängen och börja dagen. Härligt.

onsdag, maj 19, 2010

Experimenterar

Har satt ut båda mina migränmediciner nu. Utan Sandomigrinet märkte jag ingen skillnad alls (var över en månad sen jag slutade med den tror jag). Igår slutade jag med Saroten. Idag har jag haft migrän precis hela dagen, av den värsta sorten.

Även om jag vet att det kan vara ett sammanträffande (vädret har inte varit det bästa för huvudet idag, riktigt tryckande) så känns det ju alltid lite trist när det blir så här. Nåväl, vi får se vad som händer fram över. Är ju dumt att äta mediciner som inte gör någon skillnad menar jag.

Vad tycker ni om det här?

GoGirl - en mojäng som gör att vi kvinnor kan stå upp och kissa.

Så här beskriver en återförsäljare den:
GoGirl är manicken som gör att tjejer utan krångel kan stå och kissa. GoGirl löser problemen på vandringen, konserten, resan eller på en sån där sunkig offentlig toalett. Den är liten, diskret och kan användas om och om igen, det är bara att tvätta med tvål och vatten och låta torka.

Vad tror ni, blir det en succé?? Själv känner jag mig lite... obekväm med tanken, men det kanske är jätte bra om man väl provar...

måndag, maj 17, 2010

Lite låg

Känner mig inte alls i form psykiskt idag. Antar att jag kommer få ett migränanfall i morgon. Eller är det redan dags för mens igen? Inte blir det bättre av att jag är ensam med barnen till efter middagen eftersom Maken är på kurs den här veckan. Första dagen idag och jag håller knappt ihop. Det känns inte kul att inte orka med, inte kul när det blir så tydligt att jag inte riktigt håller ihop.

Ska försöka gå en rask promenad och se om det piggar upp mig lite.

Borde åka till jobbet

Men det känns liksom inte direkt lockande eftersom jag inte vet vad jag ska göra där. Herr Professorn sitter fortfarande och ruvar på mina artiklar och jag vill inte börja med något nytt innan det där är avslutat.

Äh, lika bra att ta tjuren vid hornen och ge sig iväg.

Väntar på att telefonen ska ringa

Finns det något värre än att sitta och vänta på att bli uppringd? Nu är det inte ens något jobbigt eller viktigt samtal, som en teletid med läkaren, men jag sitter ändå som på nålar. Kom igen, ring nu då!

Jag kan slå vad om att det inte är ofta någon längtar efter att en begravningsentreprenör ska ringa upp...

söndag, maj 16, 2010

Men det är ju det jag har sagt!

I dagens DN* skriver de om en forskningsstudie i USA som visar att beroende på vilken gentyp man har så fungerar olika dieter för att gå ner i vikt. Det finns alltså ingen universal-diet som funkar på alla. Vilket är vad jag länge hävdat!

Och nu finns det även ett företag i USA som för 150 USD kan ta reda på vilken gentyp du är och dessutom ge dig tips och råd på vilken mat och träning som passar. Nu kollar de så klart bara på ett fåtal gener och de vill tjäna pengar, men idéen är lite cool tycker jag.

* Hittar tyvärr inte artikeln på nätet än.

Bluffins


Bara för att det var kul att skriva.

Goda blev de även i den här varianten. Recept finns i matbloggen som vanligt!

Just det, ska man äta dom dagen efter kan de med fördel köras 10 sekunder i mikron. Då blir chokladbitarna härligt rinniga.

lördag, maj 15, 2010

Bätttre avslut

Kom just hem efter att ha suttit hos grannarna och pratat. Ute. Somrigt och trevligt.