Borde ta en tablett och säga godnatt

Men av någon anledning sitter jag istället kvar här och gör huvudvärken värre. Ibland är det svårt att vara smart...

(Och det är mensmigrän idag, vilket så klart inte är kul, men jag vet åtminstone att det är över på ett par dagar. Eller fortare om jag tar den där tabletten. Hm...)

Oliver och Bounty

Det är vad jag är sugen på. Inte samtidigt, jag är ju inte gravid gubevars, men gärna var för sig och i stora mängder.

Och när jag äter oliver, tänker jag alltid på -sl- och Pappa F. Kanske är det för att jag saknar dom så mycket som jag har oliv-sug?

Personligt misslyckande

Ja, så känns det faktiskt när lille Prinsen har ett hål i en tand som måste lagas. Trots att han bara äter godis/sötsaker på lördagar och borstar tänderna varje dag. Min lille plutt! Och jag vet, det är inte världens undergång att ungen har ett hål och jag behöver förmodligen se över kraven på mig själv som förälder.

Obs! Inlägget är skrivet med ett visst mått av själv ironi.

Bedövande trött

Så där så jag inte kan hålla ögonen öppna, trots att jag sover om nätterna. Hoppas det inte är något på gång utan att det bara beror på att jag jobbar mer än vad jag egentligen orkar...

Klona mig!!

Så här års skulle jag behöva ha åtminstone ett par till av mig själv, som jag kunde skicka på föräldramöten, utvecklingssamtal, diverse uppvisningar och avslutningar och familje picknickar osv osv. Jag menar, jag hinner ju knappt inte sitta i soffan och äta praliner alls ju! (För att inte tala om hur lite jag hinner ha migrän...)

Behöver andras elände

Ja, så är det. När allt känns skit, då behöver jag läsa om någon som har det värre. Liksom riktigt gotta ner mig i någon annans olycka, känna att det nog inte är så jävla synd om mig ändå.

Det var säkert av samma anledning som jag i många år efter att pappa hade dött varje dag lusläste dödsannonserna på jakt efter de som var yngre än pappa när han dog. För att se att det kunde varit värre.

Om ni läser cancerbloggar etc, varför gör ni det?

Den Stora Kalastävlingen

I år har den verkligen dragit igång med besked. Tävlingen om vem som kan ha störst, bäst (och dyrast) kalas. Det är bowling och laser games och äventyrsbad och restaurang besök... Nu är det ju snart dags för Storasysters 10-årsdag och födelsedagskalas. Hon hade bestämt (hon är ju snart 10, då bestämmer man tydligen bara så där, utan att prata med sina föräldrar först...) att hon ville ha kalaset på ett nyöppnat lekland och att hon egentligen ville bjuda 17 barn, men kanske bara behövde bjuda 15 ändå. En snabb titt på leklandets hemsida avslöjar att kalas kostar 170 kronor per barn, alltså 2550 kronor totalt. Är det bara jag som tycker att det är väldigt mycket pengar att lägga på ett kalas? Speciellt med tanke på att Prinsen säkert också vill ha sitt kalas där, vilket skulle innebära 1700 kronor till. (Jo, jag vet, det är ju lite dåligt planering att ha två barn som fyller år i samma månad.)

Samtidigt... så fyller hon ju 10 år, vilket är jämt. Och hon får stå tillbaka en hel del på grund av min migrän, så hon förtjänar verkligen något jätte roligt till sin födelsedag. Fast 2500 spänn kan man ju ha en himla massa annat roligt för, utan lekland och 15 kompisar. T ex åka på en weekend resa tillsammans med mig någonstans. Fast då återstår i och för sig ordnandet av ett födelsedagskalas, men det har ju gått bra alla andra år..?

Roligheter

Har under våren fotat ett par konserter med ett amerikanskt rock band. Bandet och deras manager tyckte så mycket om bilderna att dom nu ska användas i deras promotion. Inga pengar till mig den här gången, men "photo credits" varje gång dom använder mina foton och, framför allt, något att skriva på min CV.

Kommer även vara ansvarig för press releaser och marknadsföring av en rock festival i Kalifornien i sommar och även vara officiell fotograf på själva tillställningen.

Tänk om det här kunde vara sånt jag alltid jobbade med...

Oj, snacka om ordbajs

Man skulle kunna tro att jag har saknat att blogga. Och det gör jag ju. Bara det att det är så himla svårt att få någon kontinuitet i det nu och det känns som att jag behöver det för att det ska bli bra. (Och ja, jag inser hur urbota dumt det där ser ut, att det ska vara "bra"... vet inte varför jag har sådana krav på mitt bloggande helt plötsligt?)

Kanske blir det bättre om jag slutar tänka så förbenat mycket och bara skriver?

Vad andra lär ens barn

Som en liten fortsättning på förra inlägget så hade Prinsen idag ett av grannbarnen här inne en liten stund idag. Det är normalt inget som händer någonsin, på grund av mig, så Prinsen var mäkta stoblt och visade runt i rummet. När han visade sin säng la han till "fast den börjar bli för liten för mig nu" (vilket är sant). Varpå grannbarnet, också snart 6 år, svarar:
- Ja, men så bra då.

Prinsen måste ha sett ut som ett frågetecken, för grannbarnet fortsatte:
- Det där var ironi. Vet du inte vad det är??
När Prinsen svarade nej, kom följande förklaring:
- Det är när man säger något som är tvärtemot och liksom låter lite otrevlig samtidigt.

Och jag undrade lite vem som tyckt att DET var en bra/viktig sak att lära sitt barn? En ironisk sexåring - det är liksom inte rätt någonstans.

Vad man lär sina barn

Jag försöker vara en bra förebild för mina barn, lära dom vad som är rätt och fel, hur man beter sig mot andra, oavsett vad man tycker om dem, att man svarar på tilltal, säger tack när man får något och så vidare. Därmed inte sagt att jag är perfekt, för trots allt gör ju barnen som man gör, inte som man säger. Följaktligen kan samtliga mina barn de flesta svordomar som finns, smäller i dörrar när dom blir arga, låter bli att göra saker de tycker är tråkiga, tjatar på varandra...

Ändå verkar vi ha gjort något rätt, för alla tre får idel lovord på utvecklingssamtalen, framför allt för att de är goda kamrater och att de vågar säga ifrån vid orättvisor. DET tycker jag känns väldigt bra att veta, mycket viktigare än hur det går resultatmässigt. För oavsett hur mycket man lär sig, så kommer man ingenstans om man inte är en bra människa. I alla fall önskar jag att det vore så.

En nästan bra dag

Skönt väder, glada barn, en make som på eget bevåg dammsuger hela huset. Borde varit perfekt, om inte min skalle känts som att den krympt tre storlekar över natten. Eller över natten är inte riktigt sant, över åren kanske är mer riktigt?

Det som irriterar mig mest är att det liksom inte går att ignorera migränen. Med Crohn's kan man ju i alla fall (med hjälp av mediciner) låtsas att man är som alla andra. Det är helkört nu. Det är liksom så tydligt, hela tiden, att jag kommer till korta, inte orkar med, inte kan. Bleh!

Sjukgymnastikern

Hade ett möte med henne igen i veckan och jag måste faktiskt säga att hon blivit väldigt mycket bättre med tiden. Nu är hon verkligen det där stödet jag behöver och hon pushar mig att träna, utan att ge mig dåligt samvete när det liksom inte går att få till tidsmässigt. Nu gäller det bara att komma igång med gymträningen igen. Så fort botoxet kickat in...

Ett litet bakslag

Har varit tvungen att sätta in Saroten igen. Efter den andra botox-behandlingen bestämde jag mig för att testa att sätta ut den, framför allt för att jag blir så himla trött av den. Det funkade jätte bra, både utsättningen (är ju egentligen ett psykofarmaka, så det finns en del utsättningseffekter man kan råka ut för) och att klara mig utan den... Fram till att jag började jobba för mycket. Har försökt intala mig att det inte behövs, att det snart ska bli bättre, men nu i veckan insåg att jag behöver Sarotenet. Tre dagar in och jag märker redan effekt - både på huvudvärken och att jag är väldigt seg. Men så får det vara.

Sen finns det faktiskt fördelar med att sätta ut Sarotenet ett tag, eftersom den smärtstillande effekten blir sämre över tid. Alltså borde den fungera strålande nu ett tag framöver.

Ur lille H's mun

- Man måste se sig för på våran gata, för det kan komma brevbärarbilar och pansarvagnar.

Borde vi kanske sluta låta dom cykla där?

Lille H har blivit stor

Han satt häromdagen vid köksbordet medan jag lagade mat. Plötsligt säger han:
- Mamma, det är mitt fel att du har ont i huvudet. Det var jag som gjorde det. När jag kom ut så kom jag så fort så att ditt huvud blev trasigt.

Som en kniv i hjärtat! Lilla gubben... vet inte hur han har snappat upp det (eller vem som pratat med honom om det), för vi har dels aldrig använt dom orden (så klart) och heller inte pratat framför/med något av barnen om hur det hände. Jag svarade så klart att det inte var hans fel och att inte ens läkarna vet varför jag har så mycket ont i huvudet. Hans självklara svar var:
- Du kanske ramlade ur sängen och slog huvudet på sjukhuset. Utan att märka det.

Ja, kanske. Vem vet vad som hände under tiden som jag var nedsövd...

FK också

Det blev avslag. Vilket var väntat. Och jag tror inte jag orkar överklaga till Förvaltningsrätten, speciellt som bara 22 % får rätt i den här stan. Fast jag borde, jag vet...

Eh, vi får se. Har några dagar till på mig att fundera.

Sorgligt men sant

När jag tänker på det så är jag faktiskt lite ledsen för att jag är så dålig på att blogga nu för tiden... Jag kom liksom av mig då när allt var så himla dåligt och nu glömmer jag liksom bort det. Jag vill lova bättring, men vet inte riktigt hur det ska gå till?

Dessutom tror jag att jag använt den där rubriken förut.

Botox behandling nr 4

Eftersom effekten inte var riktigt lika bra den här gången (förmodligen för att jag har jobbat för mycket... alltså mer än vad migränen egentligen klarar av) fick jag lite mer i varje punkt den här gången, plus att han utökade antalet punkter. Skönt är det fortfarande inte, men det går ju som tur är över fort. Nu väntar jag bara på att effekten ska kicka in, så att livet blir lite lättare igen. (Det är förresten veckorna innan jag får påfyllning, som det verkligen märks vilken bra effekt den har. Kanske lite nyttigt att bli påmind om hur dåligt det faktiskt är utan botoxen?)

Jag har fått flera frågor om biverkningar av Botox och svaret på den frågan är att jag inte har några! Det kan ibland kännas som att nacken är svag, speciellt när effekten är som bäst, men för det mesta tänker jag inte på det. Och för mig, som hade så stora problem med migränen, är det helt klart ett pris som är värt att betala. Eftersom det är en lokal behandling, har jag svårt att se att det skulle ge stora biverkningar i resten av kroppen och en sökning bland vetenskapliga artiklar ger heller inga sådana indikationer. Just injektioner i ansiktet är fortfarande det absolut vanligaste användningsområdet och skulle biverkningar vara vanliga hade det garanterat kommit fram. Med det sagt är det ju inte omöjligt att någon enstaka person reagerar på det, genom överkänslighets reaktioner eller annat, men på det stora hela skulle jag säga att det är en säker behandling.

Oj, här är allt nytt!

Tog en stund innan jag klurade ut hur man skapar ett nytt inlägg, haha! Ni som (kanske) har vant er vid Bloggers nya upplägg - vad är fördelarna?