Välkommen till bords!

Maten är serverad:

Published with Blogger-droid v1.6.4

Förrätt

Räkcoctail med hemgjord citronmajonäs

Published with Blogger-droid v1.6.4

Varmrätt

Feta- och baconfylld kalkonfilé med potatis- och rotselleripuré och skysås

Published with Blogger-droid v1.6.4

Efterrätt nr 1

Choklad pannacotta med hallon- och vit choklad strössel

Published with Blogger-droid v1.6.4

Dyster statistik

Antalet treåringar som åker baklänges har sjunkit från 60 till 40 %, trots att risken att barnet ska skadas svårt eller till och med avlida är stor om det åker framåtvänt så tidigt.

Det vanligaste sättet för unga kvinnor att ta livet av sig är nu mera med receptfria smärtstillande läkemedel. I dagligvaruhandeln finns en 18 års gräns för att få köpa dessa. Det gör det däremot inte på apoteken. Hej, vad bra det är med reklam på tv för dom här läkemedlen...

Plötsligt blev det tolv år sen

En flicka i Dotterns klass förlorade sin pappa i måndags. Och med ens är jag tillbaka till den där julen...

Jag kan bara hoppas att den här familjen har lika många underbara människor omkring sig som vi hade, så att dom får någon sorts jul.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Själviskt

Jag har influensa och är helt utslagen. Har insett att jag inte kommer orka med något större julfirande i morgon och hade det inte varit för barnen hade jag struntat i det helt. Ringer mamma och säger att jag mår dåligt och att vi nog bara kommer några timmar på dagen. Men det gick inte alls, för just i år har hon bestämt att vi ska äta julmiddag, istället för -lunch som vi alltid gjort. Och det går inte att ändra på. Dessutom upplyste hon mig om att jag och min familj kunde äta julgröt hemma, innan vi kom, medan alla mina syskon kommer vara där.

Åh jag känner mig verkligen betydelsefull och omtyckt just nu. Vi får se, vi kanske helt enkelt stannar hemma i år och firar med grannarna, som faktiskt bjudit in oss. Tid för nya traditioner?

Published with Blogger-droid v1.6.4

Vem är det som avgör hur man mår?

Är det hur jag upplever att jag mår, eller hur dom runt omkring mig uppfattar det som räknas?

Jag har tänkt mycket på det på sistone med anledning av den ena flickan och hennes mående. Hennes föräldrar och läkaren (psykiater tror jag) säger att hon mår mycket bättre, medan hon själv känner precis tvärtom. Här om dagen ville hon inget annat än att dö igen, skulle ta 50+ tabletter, skära sönder sig och sen lägga sig i snön. Sa hon. När jag i desperation sms:ade pappan sa han att hon satt och tittade på innebandyfinalen.

Jag vet ärligt talat inte vad eller vem jag ska tro på. Jag vill lita på flickan, att hon faktiskt talar om hur hon känner sig för mig medan hon döljer det för sin omgivning. Men samtidigt, kan dom (hennes familj, som känt henne hela livet) verkligen ha så fel? Å andra sidan förstod dom inte att något var allvarligt fel för än psykologen berättade att hon var djupt deprimerad (hon fick närapå max på det där testet man gör). Och hur kan man som läkare/psykolog sitta och säga till en patient som säger att hon mår jätte dåligt att hon alls inte gör det? Oavsett hur det ligger till, måste ta patienten på allvar!

Jag vet inte... det är svårt att avgöra vad som är vad i allt det här, vad som är på riktigt och vad som händer i flickans huvud. Och vilket jag ska tro på.

Gör ditt jobb!!

Är återigen i konflikt med administratören på jobbet. Personen gör inte sitt jobb ordentligt och har nu mage att anklaga MIG för att han får skit från personalavdelningen när det inte stämmer. Tur att jag har torrt på fötterna och kan redovisa exakt vad jag gjort och inte. Men ändå - blahrg - det tar massa energi som jag inte har just nu.

Ibland blir det för mycket

Har stängt av mobilen. Orkade inte mer känslomässig utpressning ikväll. Jag ska hjälpa, men bara på deras villkor. Så fort jag ställer det minsta krav slår dom bakut och hotar med att inte berätta något alls mer, så att jag inte vet när dom mår riktigt dåligt.

Så nu sa jag att jag mådde dåligt och inte orkade mer. Att vi får prata mer i morgon.

Dagisslarv

I tisdags när Maken hämtade barnen på dagis var det ingen som visste var lille H var. Efter en stunds letande hittade Dottern honom. Sovandes i lekstugan (ute). Kanske inte så jätte bra när det är -15...

Ingen visste hur länge legat där, men han var inte nedkyld i alla fall. Men det känns ändå oerhört olustigt att en 2½-åring kan försvinna så där utan att någon lägger märket till det. För mig signalerar det en brist i rutinerna. Vi har pratat med personalen och dom ska nu se över rutinerna när dom är ute och det är mörkt.

... och apropå rutiner så brände Prinsen handen på ett hett strykjärn på dagis i fredags, så pass att han fick blåsor.

Det känns inte roligt när det brister i säkerheten, två gånger på så kort tid...

Åh hurra, vilken underbar dag...

Jag har PÄLS*, maken manstruerar och ongarna är mer än lovligt syskonkära. Tur att det inte är julafton idag i alla fall...


Åh ja, och så en typisk manligt och kvinnligt, eller i alla fall maken och kvinnan i det här huset:
- Går upp och vilar, har så himla mycket migrän.
- Ja, gör det.
- Kycklingen står färdig styckad på spisen och den ska vara inne i ungefär en timme.
- Okej.
[Femtio minuter senare, klockan kvart i sex.]
- När hade du tänkt vi skulle äta idag?
- Öh... jag sa ju att den skulle vara inne i en timme..?
- Ja. Menade du att jag skulle sätta in den?!
- ...


* Pre ÄggLossnings Syndrom

Men skaffa en pannlob!

Det är inte lätt att hjälpa tonåringar alla dagar. Idag är en sån dag när jag bara vill skrika åt dom att växa upp och inse att allt inte kretsar runt dom. Men det gör jag inte, för jag vet att det inte skulle hjälpa på en fläck, minns ju själv hur det var.

Ännu ett tecken på att jag behöver ta ett steg tillbaka kanske?

Jag visste det!

Nu har det börjat ramla in vänförfrågningar från folk jag inte är intresserade av att vara vänner med på FB. När det bara är vanligt löst folk är det ju inte så svårt att bara ignorera, men när det är kusiner blir det lite svårare. Speciellt som jag gärna är vän med ett par av mina kusiner, medan jag verkligen inte är intresserad av att låta vissa av dom veta vad som händer in mitt liv.

Lösningen heter viss listor, men vem orkar hålla på med sånt?

Man kan minnas på olika sätt

Men det här tror åtminstone jag att pappa hade gillat.

Äsch, jag vet inte...

Ett litet mejl från professorn och det blev så där jobbigt igen. Vad ska jag göra och hur ska jag göra det?

Om jag bara var frisk, då hade det varit så mycket enklare att strunta i tryggheten...

Jo alltså...

Det har varit kräksjuka (igen), förkylning, ögon- och öroninflammation (gissa vem...) här dom senaste sex dagarna. Fantastiskt roligt allt ihop.

Prinsen fick förresten nyss någon sorts feberchock, skakade och yrade i några minuter till vi kylt ner honom (tack och lov att vi har en kall bastu). Står på stand by till barnakuten eftersom han inte borde bli sämre när han står på antibiotika...

Uppdatering:
Vi behövde inte åka in, febern gav med sig och det verkar som han åkt på ett virus ovan på ögon- och öroninflammationerna. Men trumhinnan hann spricka någon gång där på natten, så antibiotikan hade inte hunnit verka ordentligt enligt öronmottagningen...