Inte så bra start

Gaaaah! Journalist-jävla-kursen har redan börjat, men de hade missat mig när de skickade ut information - hurra. Nu ligger jag tre inlämningsuppgifter efter och första examinationsdelen är nästa fredag. Därför har jag inte tid att sitta här och blogga, men jag måste så inte bloggpolisen tar mig (se kommentar under inlägget nedan). Dags att skriva en nyhetsnotis om en fiktiv (?) trafikolycka i Småland.

Men, jag har ju inte bloggat något idag!

Kanske för att jag haft fullt upp med att vara positivt? Nej, nu ljög jag. Jag har haft fullt upp med barn, hundar, handling, matlagning, tvätt och sist men inte minst migrän. Dagens roligaste var nog när hunden drog Prinsen (ca 11 kilo med ytterkläderna på) i pulka. Jisses vad det gick, och guppade! Mamma kom på spontanvisit och underhöll de äldsta en stund (lille Herr'n är mycket skeptisk mot alla som inte bor i det här huset, så honom fick hon inte komma nära, för honom). Skönt att kunna laga mat och sätta på en tvättmaskin utan en som pratar hål i huvudet på en och en som busar obegränsat.
Nu vill migränen sova, och jag böjer mig för dess vilja. Goder natt alla läsare, återkommer i morgon med ett intressantare inlägg!

Ett försök att vara positiv

Efter att ha ramlat in på Singelpappans blogg igår, har jag jag bestämt mig för att försöka se saker och ting från den ljusa sidan. Han har gått igenom det värsta jag kan tänka mig, nämligen förlorat sin livskamrat och ditt nyfödda barn i en trafikolycka. Ändå lyckas han vara positiv, och kan han, så kan fan jag det med! (Speciellt gillar jag hans uttryck "att inte sätta på sig offerkoftan", det ska bli mitt nya motto. Rekommenderar er ett besök i hans blogg om ni inte redan varit där.)
Då kör vi:
- Mina revben är så gott som helt bra (jag känner lite om jag lyfter och samtidigt roterar överkroppen)
-> Eftersom revbenen har läkt sover jag mycket bättre
-> Eftersom jag sover bättre har jag inte lika ont i huvudet
- Alla barnen är friska
-> Eftersom alla barnen sover på nätterna är maken piggare
-> Eftersom maken är piggare blir inte vi osams lika lätt
- Det har gått bra att sluta med kortisonet
-> Jag har gått ner tre kilo i vikt och är inte lika svullen längre
-> Eftersom jag inte är lika svullen längre kan jag ha min vigselring igen

Det var allt jag kunde komma på just nu, förutom det att jag har tre underbara ungar och en make som jag älskar över allt annat. Och enligt Singelpappas uppmaning, ska jag tala om det för dom nu.

Utbrända mammor

Dagens (egentligen gårdagens, eftersom det var reprisen jag tittade på) Oprah handlade om mammor som blir utbrända av alla krav som ställs på dom (av sig själva, släkten och samhället i stort). Det började med den stackars mamman som glömde sin 1,5-åring i bilen utanför sitt jobb i åtta timmar mitt i sommaren. Det slutade i katastrof och nu sörjer hon dottern som hennes glömska hade ihjäl. Andra mammor berättade om hur de glömt barn hemma när de åkt iväg, hur de glömt gasen på, kört dotterns kattunge i torktumlaren o s v.

Jag kände igen mig i deras historier. Att ha bomull i huvudet. Att inte kunna tänka på två saker samtidigt, för då glömmer jag den ena. Att inte riktigt klara av tempot.

Skillnaden mellan dom och mig är att jag har en make som förstår att jag inte kan dra lasset ensam (och särskilt inte under rådande omständigheter), som ställer upp och tar vid där jag tar slut. Jag förstår inte hur männen kan stå bredvid och se hur de slits ner mer och mer? Hur de kan undgå att se hur det egentligen står till? Hur de kan utsätta både sina barn och deras mamma för fara genom att inte finnas där?

Tårar till tidningen

Det är inte ofta jag gråter när jag läser tidningen, men idag när jag läste om de fasor som Mahamad Mohamod upplevde i kurdiska Halabja som barn träffade orden rätt i hjärtat. Inga barn, eller människor överhuvudtaget, ska behöva uppleva något sådant. Någonsin. Ändå upprepar sig historien i detta nu, i Gaza, i Sudan och på andra platser i världen. Jag gråter för att världen är ond, för att barnen aldrig kommer bli hela barn igen, för att vi inte kan garantera att det inte händer igen och igen och...

Icke-kommunikation med lönekontoret

Har dom ingen utbildning alls, de som sköter våra personalfrågor? Har i två dagar försökt förklara varför jag vill vara 100% föräldraledig trots att jag är sjukskriven på 50% (det har med den nya rehabiliteringskedjan att göra.), men det är som att prata med en vägg. Nu ger jag upp och fortsätter vara FL på 50%. Det här tar för mycket kraft.

Jag minns förintelsen

Låt oss aldrig glömma de miljoner människor som fick sätta livet till i nazisternas koncentrationsläger och gaskammare. Låt oss minnas så att det aldrig upprepas.

Böcker i långa rader

Har fått litteraturlistan till journalistkursen och jag blev lite trött, redan innan jag faktiskt läst något. Det är nämligen inte mindre än tio böcker som ingår i kursen, samt ett par broschyrer och naturligtvis en del referenslitteratur. Jag är inte så förtjust i att köpa facklitteratur som jag inte vet om den är något att ha, det är fullt nog i bokhyllan (och inte är de snygga heller), men den här gången blir jag nog tvungen att köpa det mesta. Vilket leder till problem nummer två; hur ska jag kunna läsa all den här litteraturen med min migrän? Vi har inte fått några läsanvisningar än, men tänk om vi ska läsa... allt?! Då blir det nog ingen kurs för mig, just nu i allafall. Ska nog mejla kursansvarig i morgon och kolla läget, innan jag målar fan på väggen.

Hot hot hot

Sitter fortfarande och myser efter kvällens wok-middag. Den blev så där alldeles lagom stark (på min tallrik ska tilläggas, i pannan måste det vara feset p g a barnen), en fin liten eld på tungan att värma gommen med. En balanserad hetta som förstärker och kompletterar övriga smaker i maten.

Nu när jag fått egna barn förstår jag förresten min pappa som alltid suckade över att han inte fick krydda maten som han ville. Min onge (den äldsta) klagar att det är starkt om man har oregano i.

Hur vill ni ha maten; fesen eller glödhet?

Det är ju själva fan

Jag blir så jädra less på att jag inte kan gå ens en kort lugn promenad med hunden utan att få migrän. Jag vill vill vill gå långa turer i skogen och bara umgås med henne, men när priset jag (och resten av familjen) får betala är flera timmar i sängen med ett huvud som hotar att brisera, då känns det inte lika lockande längre. Det värsta är att hennes liv ju är så kort i jämförelse med mitt, och det känns som att jag förlorar dyrbar tid med henne (hon fyller trots allt 10 år snart) när jag är så här trasig. Hoppas det snart blir bättre väder så att jag åtminstonne kan cykla med henne, för det får jag av någon underlig anledning aldrig migrän av.

Dig eller hunden?

Såg ett program härom dagen om en tokig kvinna som älskade hönor. Hon räddade burhöns från äggfabriker (när de inte värper längre dödas dom) och tog hand om dom till de dog en naturlig död. Så långt okej, men när hon började pussas med hönorna, då kände jag att det kanske hade gått lite långt...?

Hur som, hon sa en sak som fick mig att börja tänka: "Om det var en eldsvåda och jag var tvungen att välja mellan att rädda ett djur som jag känner och en främling, så skulle jag välja djuret."

Sanningen är att jag inte vet hur jag skulle göra om jag var tvungen att välja mellan min älskade vovve och en helt okänd människa i en sån situation. Och det skrämmer mig lite.

Jag såg mig själv

Gick upp för att hämta dottern hos en klasskompis. Ringer på, dörren öppnas och där står... jag för si så där tjugo år sen*. Med ens blev allting overkligt; var jag verkligen där för att hämta ett barn? Vems barn var det i sånt fall? Det kunde ju inte vara mitt, eftersom jag är storasyster inte mamma. En sekund varade känslan, sen lyckades jag bete mig som en vanlig mamma. Tror jag. Men jag hade svårt att hitta något att säga till storasystern.

* det var alltså storasyster16 år som öppnade

Sömnparalys

När man är i ett visst stadium av drömsömn är kroppen paralyserad; jag antar för att man inte ska kasta sig ut för fönstret i tron om att man kan flyga eller så. Ibland kan jag bli medveten om att jag drömmer och även att jag är paralyserad. Ofta är det en hemsk eller obehaglig dröm, och det är när jag kämpar för att vakna som jag märker att jag är paralyserad. Känslan är svår att beskriva, men jag kämpar och kämpar för att kunna röra mig, utan resultat. Jag får panik, känner det som jag håller på att kvävas (jag kämpar för att röra mig och glömmer bort att andas). Jag önskar inget hellre än att något barn ska skrika, att maken ska vända sig i sängen eller något annat hända som väcker mig, men det händer sällan. Om inte det fungerar, om ingen väcker mig, är enda sättet att lugna ner andningen och sjunka tillbaka ner i drömmen. Förhoppningsvis vaknar jag helt nästa gång det blir hemskt.

Migränhelg

Det var länge sen jag hade en sån här dålig helg, vill bara sjunka ner i ett mörkt tyst hål. Maken tror att det är väderomslaget, jag tror att det är alla dåliga nyheter* och allt tjafs** den senaste tiden som tar ut sin rätt. Skit samma egentligen, för allt är saker utanför min kontroll. Den där resan till Italien som maken pratar om känns mer och mer lockande.

* levern, mormors ben, lillasyster långt borta som var med om en misshandel på nära håll^
** neuro och jobbet^^

^ hennes kompis blev nedslagen med en flaska av en transa on drugs
^^ vår sekreterare satte käppar i hjulet för mig och såg till att jag fick en löneskuld

Det som var roligt förr

Jag minns hur mycket vi skrattade på gymnasiet när vi lärde oss vad hemorrojder är. Det var veckans, om inte månadens hjödpunkt. Tänk liksom, åderbråck i analen, kan det bli mer komiskt?

Så här 15 år och tre graviditeter senare är det inte riktigt lika roligt längre, även om ordet i sig är bland de mer skrattretande i svenska språket.

Jobbvisit

En och en halv timma på jobbet*, en halvtimme på bussen hem. Migrän nu så klart, men det känns ändå bra att ha tagit första steget mot att komma tillbaka.

* En mycket prominent forskare höll föreläsning idag, inom ett ämne som ligger väldigt nära mitt.

Att lida i religionens namn

På TV är det ett program om en bebis som får lida för religionens skull. Det gör mig illamående att okunskap kan leda till att ett mycket sjukt barn inte får sjukhusvård för att traditioner och religion säger annorlunda. Återigen, hur långt får man gå i religionens namn? En sak om man som vuxen väljer att bli martyr, men ett litet nyfött barn, nej det är aldrig okej.

Min lilla mormor

Mamma ringde precis och sa att mormor ramlat och brutit lårbenet. Jag vet att jag inte kan skylla på "vården" hon får utan underlag, men det känns bra jävla frestande... Stackars stackars min lilla mormor.

Omtänksamt

Alldeles nyss ringde en utav fröknarna på dagis "bara för att ge dagens magsjukerapport". De vet ju hur jag mår och att det är svårt för mig att ha Prinsen hemma hela dagarna, därför ville hon uppdatera oss om läget. (Tyvärr insjuknas det fortfarande...) Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag blir mottagare för sådan omtanke.

Det absolut motsatta utspelade sig på Lindex idag, dit jag och lille Herr'n a.k.a. Skrikburken, tagit oss idag.Där träffade jag ett barn i dotterns klass (I) tillsammans med sin mamma. När jag lite skämtsamt frågade om I var ledig för att kunna handla på rean svarade mamman "nej, h*n var hemma för att h*n varit magsjuk och de får ju inte gå tillbaka till skolan på 48 timmar". Jag svarade att man nog bör hålla sig hemma då, eller åtminstonne inte bland folk, eftersom det är väldigt smittsamt med magsjuka och liksom meningen med 48 timmars-regeln. Mamman mumlade något om att h*n var så pigg att de inte kunde sitta hemma utan att bli osams. Sen gick hon och tog barnet med sig. Hoppas de inte hann smitta ner någon.

Var är mina utkast?

Hallå Blogger, var har ni gjort av mina utkast på superintressanta inlägg jag gjorde igår??

Bortskämd

Så är det. Jag är nog bortskämd med bra läkare. Idag har jag kommit tillbaka till verkligheten. Hög tid att bli frisk så man orkar vara sjuk.

Nu vill jag bara gråta

Fan, jag klarar inte ens av ett litet bakslag nu för tiden utan att gå ner mig. Med ens känns det oöverstigligt att ringa till KK och leta rätt på en läkare som vill hjälpa mig. Och inte hjälper det att böla heller. Buuuuääääääää!!

Nervös

Idag ska en läkare från Neuro ringa till mig, en läkare jag inte känner. Jag är lite nervös, för det gäller att lägga fram sitt fall väl. Det är både sjukskrivning och medicinering som ska avhandlas, viktiga saker med andra ord. Då måste man vara både påläst och insatt i sin egen sjukdomshistoria för att kunna presentera det hela på ett bra sätt. Vilket jag är, men mitt huvud bara virrar till allting hela tiden.

Nej, nu ska jag gå och läsa på lite om mig själv.

Uppdatering:
Det var nog det mest värdelösa samtalet hittills. Först satt han tyst (läste min journal?), jag fick ingen respons alls på det jag sa. Sen när jag kom till sjukskrivningen sa han "att det måste vi diskutera öga mot öga (vilket jag absolut förstår, men då kunde han väl för faen ha sagt det tidigare, typ när jag ringde och ville boka tid). Tid kan jag få först i mars, fram till dess får jag be KK lösa det här med sjukskrivning. Tack och hej.". Medicineringen hann jag inte diskutera överhuvudtaget. Less? Vem då, jag?

Den utlovade rapporten

Det gick väl så där att vara ensamma idag, lille Herr'n och jag. Trött och grinig bebis i kombination med migräntopp är inte det optimala. Dessutom ville han amma hela tiden, något som jag tyvärr måste neka honom nu med tanke på min lever och ev. medicinering. Vi klarade oss i allafall utan att behöva ringa hem maken, alltid något.

Illmående

Förmodligen är det psykiskt efter att fått rapport från uppgivna fröknar på dagis idag: Magsjukan går runt runt runt runt för att föräldrar struntar i 48 timmars-regeln*. Jag blir lite matt när jag tänker på att vuxna människor inte kan ta sådan information på allvar. Nu blir det extrainsatt föräldramöte på onsdag där saken ska diskuteras och ev. kommer dagis stänga några dagar för att bli av med smittan. Till dess kommer Prinsen vara hemma, för jag tror inte någon av oss orkar med någon mer magsjuka just nu.

* D v s de håller inte barnen hemma 48 timmar efter sista diarrén/kräkningen. Urbota korkat när den här magsjukan visat sig vara av intervalltyp...**
** Prinsen hade ju som mest över 1.5 dygn mellan sina kräkningar och var dessutom pigg däremellan (första vändan)

Jodå, vi lever

Tre dygn utan kräk från någon familjemedlem, det är ett rejält framsteg! Lagom trötta och glåmiga är vi allihop, ser ut som ett gäng spöken. Jag har fått megamigrän som "bonus" vilket är anledningen till att det varit lite tyst här. Återkommer i morgon med rapport om hur första dagen själv med lille Herr'n på länge gick.

Fredagsmys?

Dryck: Rött te gjort på Resorb (vätskeersättning)
Snacks: Majskrokar

Nja, jag tror inte det.

Dagens lärdom

Idag har jag lärt mig att raggarsträng heter "happy trail" på engelska. Alltid något.

Onda aningar

Båda kräkbarnen från igår (i.e. Dottern och Prinsen) har varit pigga och glada hela dagen. Ätit av det vi gett dom, druckit bra. Fram till det var dags för middag, då ville de inte ha och klagade på ont i magen. Nu sitter jag här utanför Prinsens rum och väntar på ljudet av spya...

Allt har ett pris

Priset för att ha vägrat kräkas igår är diarré i kubik idag (många turer till toan blir det...). Men, som jag sa till min bror, det är i allafall mindre förnedrande att sitta på toaletten än att titta ner i den.

Det finns inget...

... som lite kräks för att få en att tänka på annat: Dottern har spytt (bara för att vi lät henne gå till skolan idag, hon har varit hemma hela veckan i väntan påmagsjukan som aldrig kom... trodde vi), Prinsen har spytt (vad då över? Nehej då, här ska det fortsätt och fortsätta och...*) och jag mår mer än fashionabelt illa.

Dessutom är det dåliga samvetet över att vi förmodligen släppt lös kräkan på skolan bra på att överskugga alla andra tankar; man slipper fundera över sin egen lever t ex.

* Damen på sjukvårdsupplysningen svarade på följande vis när jag lite lätt paniskt ställde frågan hur länge det kan hålla på: "Ja-a du *skrock* man kan ju till och med smitta sig själv, så det är omöjligt att svara på."

Man lever inte utan lever

Jag vet, nu målar jag fan på väggen, men pajar levern, ja då har man liksom inte så många alternativ kvar. Nu vet jag att det inte är så allvarligt, än, för då hade inte min underbara läkare* släppt hem mig, men på längre sikt, hur ser det ut då? Jag har läst på om det förut, men nu minns jag inte. Jag orkar inte leta information nu, inte än, jag väntar till jag vet mer om hur det faktiskt ser ut.

Det som kommer hända nu är först ett ultraljud på levern, följt av en magnetröntgen och naturligtvis nya prover. Skulle inte det räcka blir det någon form av kirurgiska ingrepp, antingen biopsi utifrån av levern eller gastroskopi av gallgångarna (då tas även biopsier där). Ny medicin ska jag också få, men det avvaktar vi också med till vi ser hur det ser ut (för att välja vilken medicin och styrkan).

*Hon fick tårar i ögonen när hon skulle berätta, och sa att hon var så ledsen att hon var tvungen att komma med dåliga nyheter efter allt som jag gått igenom.

Inga roliga besked från mag-tarm

Proverna visar att min lever inte mår bra, att min autoimmuna sjukdom troligtvis flyttat dit. Fler prover och, framför allt, mer eller mindre otrevliga undersökningar kommer göras. (Mer otäcka nålar i armen...) Det här kom som ett slag i magen; luften gick ur mig och jag känner mig rätt uppgiven.

Kanske ska byta namn på bloggen till Ponders Patetiska Sjukdomshistorier?

Omröstning

Jag röstar för en kräksfri natt!

Vad säger ni?

Uppdatering:
Det blev en kräksfri natt - hurra - men inte dag... Prinsen höll sig fram till kl 18, sen kom det en jätte spya. Det här är den konstigaste magsjuka jag varit med om, visste inte att det fanns intervallkräksjukor. Ja, just det, behöver jag skriva att vi börjar misströsta så smått?

Kärlek i Kräksland

Inatt, mitt under Lille Herr'ns kräksejour* möttes våra blickar över kräksbyttan och vi inser ungefär samtidigt att det faktiskt är vår bröllopsdag idag. Vi mumlade ett par tårögda "jag älskar dig" sedan återgick koncentraionen till det kräkande barnet. Sannerligen en annorlunda bröllopsdag.

* När en niomånaders bebis kräks är det helt klart lättast att vara två, en som styr bebin och en som håller bunken...

Vårt omdöpta hem

Nu mera går vårt hus under namnet Spy Lyan, eller möjligtvis Pestens Näste om man vill vara lite snajdig. Fan vad jag är less på spyor och slabbande med vätskeersättning var femte minut. Man vet att man lever, om jag säger så.

I karantän

Fy vad det sliter att vara hemma allihopa, speciellt när en onge är jätte sjuk, en frisk och uttråkad och en sitt vanliga vettlösa klättriga jag. (Gissa vem som är vem?!) Tur att min migräntopp vänt nedåt idag, inte bara för att det är skönt att slippa känna sig värdelös, utan för makens skull som annars hade haft häcken full. På eftermiddagen släppte vi ut dottern en sväng för att lufta sig och få lite lek till livs, och det var en mycket gladare tjej som kom in några timmar senare. Det är så skönt att hon och kompisarna än så länge tycker om att vara ute och leka, speciellt med tanke på att migränen sätter P för att leka här inne. Nu sover Prinsen en mer frisk sömn, Dottern ligger i sin säng och läser (högt, jag hör hur hon bokstaverar sig igenom orden) och Lille Herr'n får sin kvällsgröt. Snart hoppas jag att lugnet lägrar sig här, det är efterlängtat och behövligt.

Diklofenak, bra eller dåligt?

Idag tog jag en diklo för min migrän, och vips var i princip all smärta borta från revbenen. Det har underlättat i dagens spylya, men det är bedrägligt eftersom jag inte känner när jag gör för mycket. I normala (Alvedon-)fall känner jag direkt när jag gör något dumt, men idag har jag kunnat lyfta lille Herr'n både i och ur sängen utan att det känts något, då. Nu, när effekten går ur, känner jag att jag gjort för mycket, tror jag... Vet i fasen om det är bra eller dåligt att inte känna när det gör ont i det här fallet?

Fortfarande skör

Inte ens en enda natt med för lite sömn klarar jag av utan att få megamigrän. Idag är jag mer en belastning än något annat. Kul för maken.

Det skär i hjärtat

Hör hur Prinsen kräks och gråter där nere, och mellan varven frågar han efter mig. Jag sitter med lille Herr'n här uppe och vill gå ner, men inser att jag måste hålla mig här uppe trots allt. (Jag menar, risken är ju att om jag blir sjuk så får maken en till att ta hand om, förutom alla barnen...) Ont gör det i hjärtat att bara sitta här och inte kunna hjälpa honom, inte kunna krama honom ens en gång. Nu är han arg på sin pappa för att han inte kan få någon medicin som får stopp på kräkandet, min lilla älskling. :(

Uppdatering 090111:
Nej, det gick inte, jag var tvungen att gå ner och krama honom lite, annars hade nog hjärtat brustit i bröstet på mig. 19-02 höll han på och kräktes, sen somnade han, men vaknade flera gånger och ville ha vatten. Att bara få en tesked åt gången var inte populärt, och det är ju inte så lätt att förklara för en 2½-åring varför han inte får dricka mer... Idag har han druckit vätskeersättning gjord på Roiboos Blåbär, och än så länge har det fått stanna i magen.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Jag skulle inte ha skrivit något, för nu kräks han igen. Fan fan fan fan fan.

Kräkpanik

Man tycker ju att jag, som kräkts mig igenom tre graviditeter, skulle ha ett ganska avslappnat förhållningssätt till det här med kräkandet, men så är inte fallet. Jag sitter här och är uppstressad till tårar för att jag inte inte inte vill kräkas... Låt mig uttrycka det så här: Att kräkas i vanliga fall är extra dåligt för mig, med tanke på min tarmsjukdom. Att kräkas med migrän också extra dåligt, för det känns som huvudet ska sprängas. Att kräkas med knäckta revben är (nog) också extra dåligt, eftersom man jobbar en del med revbenen då. Summasumarum är det alltså extra dåligt*extra dåligt*extra dåligt=extra dåligt i kubik** för mig att kräkas just nu. Och då har jag inte ens räknat in den psykiska biten...

** Ja, jag är en mattenörd, men det visste ni väl redan?

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!

"Blurp" sa Prinsen och la en pizza i trappan.* Jaha, vad gör vi nu (mer än att vänta på vem som ska bli sjuk härnäst)? Jag är ju inte speciellt behjälplig vare sig när det gäller att torka spyor eller ta hand om bebisar just nu, och att hitta en barnvakt som trotsar kräksjuka är ungefär lika lätt som att vinna högsta vinsten på Lotto. Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.

Och inte hjälper det att svära heller.

Fan!

Nu följer en olidlig väntan: Vem ska bli sjuk härnäst och när? Maken föreslog att vi skulle slå vad, men sen kom vi på att det var våran egen hälsa vi spelade om och då var det inte lika kul längre.

* Apropå Lericas mjölkinlägg häromdagen: Hur stor tror ni en spya blir om man kräks nedåt i trappan...?

Utbildad till arbetslöshet

Läste i en insändare i DN (finns inte på nätet än tyvärr) om arbetslöshet efter gymnasiet, att upp till 100% av studenterna från vissa (yrkes)utbildningar var arbetslösa någon gång under de tre efterföljande åren efter studenten. (Studien var gjord under år med god konjunktur.) Det slår mig hur sorgligt det är att det förmodligen är dom som är mest skoltrötta, som slitit hårdast för att orka med de här tre åren som hamnar rakt ut i arbetslösheten. "Grattis, du har tagit studenten i arbetslöshet."

Sen att det verkar saknas återkoppling från arbetslivet till gymnasieskolorna är rent skamligt. Eleverna måste ju få information och chansen att välja något annat om nu utgången är så dyster.

Revbensuppdatering

Det var nog en sträckning (eller något annat muskulärt) för idag känns höger sidan mycket bättre. Tänker dock inte sätta mig i bilen igen förän jag verkligen måste, det var verkligen en plåga igår.

Mer goda nyheter är att jag faktiskt kunde ligga lite på vänster sida i morse! Nu kanske jag kan sova lite bättre om jag slipper ligga konstant på rygg.

Ovanligt lugn lördag

Dottern är hos en kompis i några timmar, Prinsen sover och lille Herr'n är med maken på Maxi. Plötsligt var det bara jag här vid köksbordet, med min tekopp och lördagskrysset. Sämre start på helgen kan man ha.

Första migräntoppen sen revbenspajen

Och det är varken roligare eller tråkigare än vad det brukar vara. Same shit, different story typ.

Å andra sidan (den positiva) är det alltså mer än tio dagar sen sist, och jag fick vara migräntoppsfri i hela åtta dagar in på det nya året. Alltid något.

Funderar på om det har något att göra med att jag är väldigt noga med Alvedonen nu? Det visade ju sig i början av migränhelvetet att jag fick toppar då jag inte åt fulldos, och kanske är det så än. Jag har ärligt talat varit ganska slarvig med Alvedonet fram till revbenspajen, typ tagit när jag redan börjat få ont och då är det ju egentligen för sent. Det har bara känts så jobbigt att vara beroende av (ännu fler) piller för att få livet att fungera, men jag kanske måste acceptera att det är så det är nu?

Tandläkarbesök

Idag har jag varit hos tandläkaren utan att behöva gapa! Det var nämligen dottern som fick gapa eftersom hennes permanenta tand kommit upp så långt utan att mjölktanden ramlat ut. Och vilken bra tandläkare, och tandsköterska, vi fick träffa. Mjuka, snälla, pedagogiska men ändå lite lagom bestämda. Tänk om jag hade haft en så bra tandläkare när jag var liten, då kanske jag inte vore så satans rädd för att gå dit nu?

Hur som helst är den eländiga tanden ute (den har varit lös i flera månader men dottern har inte velar/vågat dra ut den själv), det gick fort och lätt med lite bedövningssalva runt om först. (De var inte tvungna att dra den, men vi, dottern inkluderad, tyckte att det var lika bra när vi ändå var där.) Dottern grät och skrek lite, för säkerhets skull, men hon märkte inte ens när de drog ut tanden! Men det är klart, när det är något man inte vet hur det känns, då är det bäst att gråta lite utifall att det skulle göra ont liksom.

Har Blogger problem?

Här dyker i allafall kommentarer upp lite hipp som happ som skrevs för mååånga timmar sen... Därför ser det lite konstigt ut på vissa ställen när jag bara svarat på vissa kommentarer, så ni vet.

Ska det göra ondare?

Igår kväll började jag få mer ont på höger sida, den sida som jag bara trodde var lite trasig. När jag skulle lägga mig i sängen knäppte det till och gjorde skit ont. Sen kändes det som att något hoppat snett till jag sträckte ut mig (och skrek samtidigt) ordentligt. Det här känns inte riktigt bra om jag ska vara ärlig, men jag avvaktar nog till nästa vecka i allafall innan jag ber om en röntgenremiss. (Om inte annat för att den ordinarie husläkaren är tillbaka, för jag är inte direkt sugen på att träffa Farbrorn igen...)

Nu har jag funderat och känt efter lite till och har kommit fram till att det nog är en sträckning jag fått. Eftersom jag haft mest ont på vänster sida hela tiden har jag kompenserat, både medvetet och omedvetet, med höger och då är det inte så konstigt att det kommer en sträckning. Så, nu bestämmer vi det!

Google idag?

Idag har jag googlat på ordet "fascist". Vad har ni googlat på idag?

Språkslarv

Något jag inte gillar är det nya språkslarvet som uppkommit i och med att chattandet blev populärt, t ex att skriva "d" i stället för "det", "juste" istället för "just det" o s v och framför allt slarvandet med skiljetecken. Okej när man sitter och chattar, då ska det ju helst gå fort för att det ska flyta bra, men inte i inlägg, mejl eller andra permanenta texter. Förstår inte dom som använder det här "chat-språket" att det inte ger en direkt smickrande bild av dom? När jag stöter på ett inlägg skrivet på det sättet orkar jag oftast inte läsa, eftersom det är svårt att tyda ut vad skribenten verkligen vill. Inte sällan leder det till missförstånd och onödiga diskussioner, bara för att skribenten inte uttryckte sig klart från början. Nej, vill man meddela sig med andra människor får man nog se till att lägga ner lite ansträgning på att texten är läsbart eller stå ut med att man får fel/inga svar!

(Nu när jag läser mitt inlägg är jag nästan säker på att någon annan har bloggat om det här förut... Lott@ eller Alex, eller?)

Ett ord

För att undvika att blogga mer om bajs idag snor jag den här listan från Busmamman. Endast ETT ord är tillåtet...

1. Var är din mobiltelefon?
Fickan
2. Var är din andra hälft?
Nere
3. Ditt hår?
Uppsatt
4. Din mamma?
Trysil
5. Din pappa?
Död
6. Det bästa du vet?
Barnen
7. Din dröm inatt?
Underlig
8. Din dröm/ditt mål?
Migränfri
9. Rummet du är i?
Allrum
10. Din hobby?
Silversmide
11. Din skräck?
Cancer
12. Var vill du vara om 6 år?
Sydafrika
13. Var var du igår kväll?
Sängen
14. Vad är du inte?
Smärtfri
15. En sak du önskar dig?
Smärtfrihet
16. Var du växte upp?
Sigtuna
19. Det sista du gjorde?
Surfade
20. Dina kläder?
Sunkiga
21. Din TV?
Platt
22. Ditt/dina husdjur?
Hund
23. Din dator?
Liten
24. Ditt humör?
Okej
25. Saknar någon?
Ja
26. Din bil?
Rostig
27. Något du inte har på dig?
Smycken
28. Favoritaffär?
Lindex
29. Din sommar?
Borta
30. Älskar någon?
Många
31. Favoritfärg?
Silver
32. När skrattade du senast?
2008
33. När grät du senast?
2008

Double Trouble

Lyllos maken, båda killarna har bajsat, samtidigt. Vad synd att jag inte kan byta några blöjor med mina revben.

Dagens "att göra"

¤ Ringa Neuro och beställa en telefontid - klart!
¤ Ansöka om föräldrapenning jan-mars - klart!
¤ Fylla i och skriva ut f-ledighetsansökan till jobbet - klart!
¤ Mejla min handläggare på FK - klart!
¤ Skicka in sjukintyg till FK - klart!
¤ Lämna prover på sjukhuset - klart!
¤ Vaccinera hunden - klart!
¤ Mejla sjukgymnasten - klart!

Ja, det är en del som ska göras som ni ser, fast mer än hälften är klart. Om jag kunde skulle jag klappa mig själv på axeln!

Så där, nu är allt klart. Nu återstår bara vila?

En sekund för sent

Skit! I dubbel bemärkelse... Jag skulle ju lämna in ett fekalieprov (eller några små kluttar av mitt bajs, om man vill vara lite mer rakt på sakt) idag, men det kom jag så klart på när jag redan levererat och resultatet var på väg ner i avloppet. Nu är det bara att hoppas på att jag blir nödig igen, innan klockan 13. Inga krav alls eller så.

--------------------------------------------------------------------------
Det gick, men det var inte lätt. Nu slipper vi i allafall åka iväg till sjukhuset en extra gång.

Här kommer en liten 2008-lista

Gjorde du något 2008 som du aldrig gjort förut?

Hm, hela den där "nästan blöda till döds"-grejen var ju rätt ny

Höll du några av dina nyårslöften?

Kan inte minnas att jag hade några?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar 2008?

Ja, flera stycken.

Dog någon som stod dig nära?

Ja, makens (och min) vän dog i cancer i somras inte ens 35 år fyllda

Vilka länder besökte du?

Inte ett enda, mest beroende på migränhelvetet.

Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009?

Migränfriadagar!

Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?

12:e april

Vad var din största framgång 2008?

Att jag överlevde? Annars att jag blev mamma åt en tredje underbaring.

Största misstaget?

Att tro att min familj skulle ställa upp i alla väder...

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Haha, frågan borde vara: Har du varit frisk? ;) Gravidkräks mm, migrän och revbenspajen är väl det som toppar listan över sjukdomarna 2008.

Bästa köpet?

Det får nog bli mina slipade solglasögon faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?

Huslånen

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att lille Herr'n mådde så bra från start och sen fortsatte med det, att Dotterns skolstart gick bra och att Prinsen ätit upp sig lite.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?

"This is the moment" från Jekyl and Hyde-musikalen

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare.

Vad önskar du att du gjort mer?

Orkat med mina barn.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Varit arg, sur och otrevlig när jag mått dåligt.

Hur tillbringade du julen?

Med maken, barnen, min mamma och mina syskon hemma hos min mamma.

Blev du kär i år?

Otaliga gånger.

Favoritprogram på TV?

House, CSI och Scrubs

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?

Tror inte det finns någon jag hatar?

Bästa boken du läste i år?

Det har verkligen varit ett ökenår literärt sett, men Nessers senaste var ganska bra (som jag inte ens minns vad den heter...)

Största musikaliska upptäckten?

Ingen tyvärr, migränen har satt P för musiklyssnandet.

Något du önskade dig och fick?

En stooor extern hårddisk.

Något du önskade dig men inte fick?

En digitalkamera...

Årets bästa film?

Simpsons filmen, för den håller ongarna lugna och mamman glad!

Vad gjorde du på din födelsedag 2008?

Den firades i dagarna tre, med ett litet antal gäster varje gång för att jag skulle orka med. Fast frågan är om det inte blev jobbigare ändå?

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Naturligtvis att migränen hade försvunnit, eller ännu bättre, aldrig kommit.

Hur skulle du beskriva din stil år 2008?

Stil, vad då stil?? Mjukisbyxor och sunkig t-shirt, oklippt och otvättat hår, osminkad och helt otränad.

Vad fick dig att må bra?

Maken som tar hand om mig, barnen som är mitt ljus och mitt allt, minusgraderna som gör vintern mindre grå.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Johnny, alltid Johnny (Depp alltså).

Vem saknade du?

Två gamla vänner som jag inte hört av på länge, E och I. Än har jag inte orkat ta tag i det, men jag ska, snart...

De bästa nya människorna du träffade?

De underbara människorna som tog hand om mig, maken och lille Herr'n på förlossningen, CIVA, uppvaker och special-BB. (Jag väljer att inte minnas stolpskotten, för sånna fanns det ju ett par där också...)

Min vän Alvedon

På eftermiddagen gick jag som vanligt min lilla runda med hunden (promenad är synd att kalla det - så kort är den - och dessutom går det långsamt så hunden hinner ledsna rejält på mig) tyckte jag det gjorde mer ont än vanligt i revbenen. Tänkte att det är väl inte riktigt rätt, att det ska göra ondare nu än för några dagar sen. När jag kom hem kom jag på att det var över sju(!!) timmar sen jag tog alvedon. Alltså hjälper hon (eller är Alvedon en han?) mer än vad jag trott. Min vän, min räddare.

(Och för att ni inte ska bli oroliga är det väldigt svårt att bli beroende av Alvedon och så länge man håller sig till dyngsdosen har hon visat sig vara ofarlig för kroppen.)

Dagens "att undvika"

Att sätta i halsen och tvingas hosta en hel massa är inget jag rekommenderar med trasiga revben. Se så, anteckna det på listan nu!

Doktorerad

Ja, eller läkarerad i allafall, av en äldre, väldigt gammeldags Farbror. (De ordinarie läkarna har semester, och Farbror är deras vikarie.) Han slängde ett snabbt öga på mig, sa att det såg ut som jag hade ont och frågade vad jag ville ha hjälp med. Jag förklarade att jag behövde ett sjukintyg, varpå Farbror sa "jaha, du är barnledig... Vem är hemma och tar hand om barnen nu?". När jag svarade att det var maken så han mäkta förvånad ut och undrade om han inte behövde jobba. Jag visste inte riktigt om han skämtade eller var allvarlig, men allt eftersom samtalet fortlöpte insåg jag att han nog var kvar någonstans på 50-talet. Jag väntade mig nästan att han skulle klappa mig på huvudet och säga "så så lilla gumman, det bli nog bra".

Summa sumarum; jag fick mitt sjukintyg (med en del felaktigheter), men ingen undersökning eller goda råd. Jo, är det inte bättre om en vecka ska det visst röntgas, vad nu det ska vara bra för?

Läkarbesök

I morgon ska jag till husläkaren med mina trasiga revben. Inte för jag tror att han kan göra något åt det, utan för att jag måste ha ett sjukintyg om maken ska kunna ta TFP för lille Herr'n. Jo, för så funkar det, man får inte vara sjuk en enda dag utan läkarintyg när man är föräldraledig. Det är förtroende det...

Det var förövrigt lite kul när jag ringde mottagningen igår för att få en tid. Sköterskan jag pratade med lät smått chockad när jag berättade att jag hörde hur det brakade när benen gick av och undrade varför jag inte åkt till akuten. Akuten, fnös jag, vad skulle de kunna göra som inte min vän Citodon redan gjort? ;)

Djurplågeri eller religion

Tittar på ett program om veterinärer som åkt till Thailand för att ta hand om (en bråkdel av) de herrelösa hudar som finns i landet. Problemet är att man inte, under några omständigheter, får avliva oönskade hundar, utan de släpps istället lösa eller lämnas till närmaste tempel (munkarna får inte neka att ta emot dom om jag förstått saken rätt). Dessa hundar får knappt någon mat och har mängder av sjukdomar och skador. De har ingen möjlighet att bli friska, de kommer antingen att svälta ihjäl eller dö av sina skador, eftersom det inte är tillåtet att avliva dom. Varför? Jo, av respekt för deras liv. För mig, som inte är budhist men dock stor djurvän, ter det sig aningens motsägelsefullt att de ska lida sig till döds. Vad för liv att respektera är det?

Men, som den danska veterinären sa i programmet, det går inte att trampa på deras religion, det går bara att försöka lindra lidandet för hundarna.

Å andra sidan kan man kanske tycka att hjälpinsatserna primärt skulle gå till människorna som har det svårt i Thailand, men det är en annan diskussion.

Lyx

Broder med flickvän var just här och hämtade upp de två äldsta ongarna i några timmar. Maken och lille Herr'n sover där uppe. Själv sitter jag här och surfar lite medan TV:n umgås med mig i bakgrunden. Härliga lugn.

Dubbade barnfilmer

Råkade slå över till trean och slutet av Polarexpressen, den svenskdubbade versionen. Av de tre barnrollerna som är med mest i filmen har bara en riktig barnröst. De andra två är förvrängda vuxenröster som bara låter... larvigt och konstigt. Varför gör dom så? Finns det verkligen inte tillräckligt med dramatiskt begåvade barn i det här landet för att fylla ens tre roller? Jag slår vad om att det är en kostnadsfråga, men är det verkligen skäl nog att förstöra bra filmer?

Dålig mamma tar pluspoäng

(Vad gillar ni min klatschiga rubrik?)

Idag tog jag mina revben och släpade mig ner till isbanan så att dottern fick åka lite skridskor*. Säg vad man inte gör för husfridens skull. (Hon hade nämligen gastat och gråtit tre gånger redan för att världen gått emot henne av olika anledningar.)

* Visste att grannarna redan var där så att hon kunde få hjälp på och av med skridskorna, för där är jag helt värdelös just nu.

Det enkla

Nörden i mig blev så lycklig idag när jag såg att någon hade ritat en perfekt DNA-dubbelhelix på soprummets dörr. Ibland behövs det inte så mycket.

Saker som gör ont med trasiga revben:

- Resa sig, sätta/lägga sig, ja ändra läge helt enkelt
- Gäspa
- Hicka
- Hosta
- Rapa
- Nysa (värst hittills, bör undvikas till varje pris)
- Skratta
- Bajsa
- Torka sig
- Öppna kylskåpet
- Prata långa meningar
osv

Tur att man har hög smärttröskel, eller just det, jag är ju full av smärtstillande; jag är nog inte så tuff egentligen.

Boven i dramat

Hummer-jävel!

Ska man våga sig på en tillbakablick?

Jag har en känsla av ett det mest kommer bli gnäll (jag kanske får ta över titeln från dig i år J.?), men here it goes:
Jag tänkte låta bli att läsa i mina bloggarkiv, utan se vad jag minns av året som gått så här på rak arm. I första hand är det tre saker som kommer upp: 1. Kräksgraviditeten, 2. Lille Herr'ns födelse och 3. Migränhelvetet.
Tänker jag lite mer så minns jag hur sjuk Prinsen var vid årsskiftet förra året och hur jag som höggravid blev hotad av den raketskjutande grannen ("Det här du gör nu kallas för trespassing" kläckte han ur sig när jag upplyste honom om att man inte får skjuta raketer mot andras hus). Jag minns att jag var på operan i mars med min mamma, och naturligtvis den trevliga middagen med några av julimammorna. Jag minns hur det kändes när vattnet gick den där aprilnatten, och hur jag tänkte "vad skönt, nu kommer jag snart må bra igen". Jag minns tiden på CIVA, uppvaket och special-BB med en konstig blandning av tacksamhet och olust. Jag minns alla besök på sjukhuset efter att vi kommit hem; ett tag kändes det som vi var där varje dag av en eller annan anledning (alltid beroende på mig, Lille Herr'n var ju friskförklarad direkt från födseln trots att han kom så tidigt). Jag minns lättnaden när jag fick mina nya slipade solglasögon så att jag kunde gå ut igen trots migränen, det gjorde livet lite lättare. Jag minns små framsteg, som när jag kunde åka till affären själv för första gången eller klarade av att ta hand om lille Herr'n helt själv i några timmar. Jag minns vännens kamp mot cancern, och hur han förlorade den...

En del sjukor har vi hunnit med, den största var väl vattkopporna som alla barnen hade i juni; Dottern hade det värst, lille Herr'n lättast och Prinsen rätt lindrigt han med. Till hösten kom Dotterns skolstart, med ens blev hon så stor, inget dagisbarn längre. Prinsen fick utökad tid på dagis så att jag fick en chans att återhämta mig när jag gick ner på 50% sjukskrivning. På sjukgymnastiken började jag med vattenträning, fick massage och gymtränade ett par gånger. I november kom det en hel massa snö, till barnens stora förtjusning, men som vanligt smälte den undan på en vecka. Helt plötsligt var det jul, jag hann inte med och vi hade inte pyntat alls, men det blev julafton ändå! Och en bra sådan, om man ska tro på vad Dottern säger. För att avsluta skitåret, passade jag som bekant på att knäcka ett par revben på frysdisken på Ica Maxi - verkligen kronan på verket!

Det har verkligen varit ett annorlunda år, ett år som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig, och tur är väl det kan jag tro. Nu tänker jag lägga 2008 bakom mig och se framåt mot ett nytt år som ska bli bättre!

Gråtfärdig

Och det vet ni ju vad det betyder numera... Tur att jag ändå går på så mycket smärtstillande att jag inte lär märka av migränen nämnvärt i morgon. Alltid något.

Tomma dagar

Jag gör just ingenting nu, ligger stilla eller vankar omkring. Kan inte göra något med ongarna, speciellt inte lille Herr'n som ju kräver en fysisk närvaro. Idag kom mamma hit en sväng, men hon kunde inte stanna och hjälpa oss med middag och läggning av barn för hon skulle köpa en ny jacka*. Jag orkar inte ens bli ledsen längre.

Nu ligger två av tre barn i sina sängar och jag halvtittar på Konungens återkomst - då har jag åtminstonne att göra ett par timmar framåt.

* men hon hann slänga ur sig ett par kommentarer om hur stökigt det är här, bara för att det hjälper så mycket antar jag?

Cropse Bride

Nä, det är inte riktigt lika tillfredsställande att bara höra Johnnys röst, som att se honom samtidigt. Man missar liksom hälften av det goda, eller mer.

Vart är vården på väg?

Min mormor är dement, hon har Alzheimer's. Därför bor hon på ett äldreboende speciellt för de med demenssjukdomar. Fram till i höstas har allt fungerat mycket bra där, mormor har haft det så bra hon kan ha det i sin sjukdom. I oktober tog det privata företag som vunnit upphandlingen i kommunen över vården och sen dess finns inte min mormor mer. Istället har de skapat ett neddrogat vrak, som knappt orkar hålla ögonen öppna, än mindre prata eller äta ordentligt. Anledningen? Jo, företaget har vunnit upphandlingen till ett pris där de inte har råd att bedriva en tillräcklig vård. På nätterna har en enda personal ansvaret för 26 dementa. För att klara av det ger de tunga sömnmedel, sömnmedel som sitter i länge och gör patienterna dåsiga öven på dagarna. Ovanpå det har det beslutat att ge min mormor tunga morfinpreparat för att hon har så ont i ett knä att hon inte kan gå. Fast att hon blir så neddrogad av det (och sömnmedlet) att hon ändå inte kan gå, det spelar ingen roll. (Varför inte sätta henne i en rullstol, utan morfin istället? Jo, för det finns ingen som kan hjälpa henne i och ur den.) De dödar henne långsamt och de kallar det vård.

Så ser det ut idag, år 2009, i Sverige. Jag skäms, jag är arg, men mest av allt är jag ledsen för att de drogat bort min mormor.

Tack och lov för en välfylld frys

För varken maken eller jag har möjlighet att handla och laga just nu. Rätt smidigt att bara langa fram en bytta med okänt innehåll från frysen och deklarera att det här är vad som serveras till middag idag. Barnen är inte riktigt lika förtjusta över överraskningsmomentet, men det får gilla läget.