Ska man våga sig på en tillbakablick?

Jag har en känsla av ett det mest kommer bli gnäll (jag kanske får ta över titeln från dig i år J.?), men here it goes:
Jag tänkte låta bli att läsa i mina bloggarkiv, utan se vad jag minns av året som gått så här på rak arm. I första hand är det tre saker som kommer upp: 1. Kräksgraviditeten, 2. Lille Herr'ns födelse och 3. Migränhelvetet.
Tänker jag lite mer så minns jag hur sjuk Prinsen var vid årsskiftet förra året och hur jag som höggravid blev hotad av den raketskjutande grannen ("Det här du gör nu kallas för trespassing" kläckte han ur sig när jag upplyste honom om att man inte får skjuta raketer mot andras hus). Jag minns att jag var på operan i mars med min mamma, och naturligtvis den trevliga middagen med några av julimammorna. Jag minns hur det kändes när vattnet gick den där aprilnatten, och hur jag tänkte "vad skönt, nu kommer jag snart må bra igen". Jag minns tiden på CIVA, uppvaket och special-BB med en konstig blandning av tacksamhet och olust. Jag minns alla besök på sjukhuset efter att vi kommit hem; ett tag kändes det som vi var där varje dag av en eller annan anledning (alltid beroende på mig, Lille Herr'n var ju friskförklarad direkt från födseln trots att han kom så tidigt). Jag minns lättnaden när jag fick mina nya slipade solglasögon så att jag kunde gå ut igen trots migränen, det gjorde livet lite lättare. Jag minns små framsteg, som när jag kunde åka till affären själv för första gången eller klarade av att ta hand om lille Herr'n helt själv i några timmar. Jag minns vännens kamp mot cancern, och hur han förlorade den...

En del sjukor har vi hunnit med, den största var väl vattkopporna som alla barnen hade i juni; Dottern hade det värst, lille Herr'n lättast och Prinsen rätt lindrigt han med. Till hösten kom Dotterns skolstart, med ens blev hon så stor, inget dagisbarn längre. Prinsen fick utökad tid på dagis så att jag fick en chans att återhämta mig när jag gick ner på 50% sjukskrivning. På sjukgymnastiken började jag med vattenträning, fick massage och gymtränade ett par gånger. I november kom det en hel massa snö, till barnens stora förtjusning, men som vanligt smälte den undan på en vecka. Helt plötsligt var det jul, jag hann inte med och vi hade inte pyntat alls, men det blev julafton ändå! Och en bra sådan, om man ska tro på vad Dottern säger. För att avsluta skitåret, passade jag som bekant på att knäcka ett par revben på frysdisken på Ica Maxi - verkligen kronan på verket!

Det har verkligen varit ett annorlunda år, ett år som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig, och tur är väl det kan jag tro. Nu tänker jag lägga 2008 bakom mig och se framåt mot ett nytt år som ska bli bättre!