Dagens (egentligen gårdagens, eftersom det var reprisen jag tittade på) Oprah handlade om mammor som blir utbrända av alla krav som ställs på dom (av sig själva, släkten och samhället i stort). Det började med den stackars mamman som glömde sin 1,5-åring i bilen utanför sitt jobb i åtta timmar mitt i sommaren. Det slutade i katastrof och nu sörjer hon dottern som hennes glömska hade ihjäl. Andra mammor berättade om hur de glömt barn hemma när de åkt iväg, hur de glömt gasen på, kört dotterns kattunge i torktumlaren o s v.
Jag kände igen mig i deras historier. Att ha bomull i huvudet. Att inte kunna tänka på två saker samtidigt, för då glömmer jag den ena. Att inte riktigt klara av tempot.
Skillnaden mellan dom och mig är att jag har en make som förstår att jag inte kan dra lasset ensam (och särskilt inte under rådande omständigheter), som ställer upp och tar vid där jag tar slut. Jag förstår inte hur männen kan stå bredvid och se hur de slits ner mer och mer? Hur de kan undgå att se hur det egentligen står till? Hur de kan utsätta både sina barn och deras mamma för fara genom att inte finnas där?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vilket intressant inlägg! Jag tycker detta är ett viktigt ämne att ta upp. Jag tycker det är otäckt att se alla krav mammor har på sig. Oftast kommer det väl från en själv pga att samhället ser ut som det gör. Jag önskar att alla kunde sakta ner och inse att man inte behöver uppfylla alla krav. Det roliga med världen är ju att vi alla är bra på olika saker. Om jag vill bo i hus där dammråttorna samlas i hörnen är det upp till mig och inte till omgivningen.
Precis som du skriver så är det konstigt att männen inte ser vad som händer. Eller vill de inte se kanske? Intressant....
Vad hemskt! Ja det är verkligen en gåta hur en del män bara tänker på sig själva. Du verkar ha dragit en vinstslott iallafall!
Jag tittade också på det idag, och tyckte så synd om henne!! Hon bröt sina rutiner och de fick fruktansvärda konsekvenser.
Jag fick mig verkligen en tankeställare.
Tänkvärt! Men jag tycker faktiskt att USA är ett mycket gammalmodigt land på många sätt och vis fast människorna där nog tror de är föregångare till allt! Jag tänker då på att männen jobbar alltid och deras fruar tar hand om barnen och hemmet! Själv mår jag ju inget vidare och det är tur att min sambo finns här för mig MEN framförallt för våra barn! Och då inte enbart för att jag är sjuk utan för att barnen behöver sin pappa också!
Just det där med männen kan jag fundera på en hel del. Hur kan man se sin livspartner fullständigt mala ner sig och inte inse hur man genom sitt agerande (eller frånvaro av agerande) medverkar till att det blir så där?
Jag tror att bakom varje utbränd finns en historia, som kanske inte är så enkel som den först ser ut.
Egentligen.... ligger väl ansvaret på den som sen blir sjuk, eller? Det är väl jag som borde satt gränser? Fast när jag inte kunde, vems är då ansvaret?
Förvisso hade jag behövt någon som helt tagit över ansvar från mig, när det började gå åt fel håll, men "omyndigförklara" någon som fullkomligt vägrar att följa andras regler och råd...?
Det är en svår och stor fråga.
Skicka en kommentar