Gick upp för att hämta dottern hos en klasskompis. Ringer på, dörren öppnas och där står... jag för si så där tjugo år sen*. Med ens blev allting overkligt; var jag verkligen där för att hämta ett barn? Vems barn var det i sånt fall? Det kunde ju inte vara mitt, eftersom jag är storasyster inte mamma. En sekund varade känslan, sen lyckades jag bete mig som en vanlig mamma. Tror jag. Men jag hade svårt att hitta något att säga till storasystern.
* det var alltså storasyster16 år som öppnade
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
*Gulp* Ibland kan jag också få den känslan, med vissa av mina studenter. Duktiga flickor med ack så uselt självförtroende. Bleka och taniga. Ibland kan situationen ge utrymme för att säga någonting uppmuntrande, ibland skulle det bara bli konstigt. Hur som helst så är det en märklig känsla.
Skicka en kommentar