Dagens middag

Grillade kycklingfiléer med två såser - feta och cf, het tomat- och paprikasås, färsk potatis (det fanns igen!) och grekisk sallad.

Kom iväg till jobbet

Men fick inte så mycket gjort eftersom strömmen gått i vårt rum idag (och bara hos oss). Ringde efter service männen, men fick svaret att alla var på semester utom två, så det kan dröja innan dom hinner med oss. Spenderade dagen med att sortera papper, men det kan man ju inte hålla på med hela veckan...

När jag gjort mina fyra timmar (ja, jag tänker börja med halvtid) kom familjen och hämtade mig för en tur till stugan och stranden. Det blåste ganska friskt idag, pålandsvind, men det hindrade så klart inte barnen från att bada. Sen hem och grillat till middag. Åt tills magen stod i tre hörn (hej kortisonaptit) och jag var tvungen att lägga mig på soffan i en timme innan jag kunde röra mig igen. Nu känner jag att jag borde gå en promenad för att inte den stora rastlösheten ska komma över mig, men huvudet säger nej, så det får bli en soffkväll helt enkelt.

I morgon jobb

Var det meningen i alla fall, men med kortisonbiverkningar, botoxeffekt på upphällning och pms är det inte särskilt troligt att jag kommer iväg. Blir väl till att börja med en sjukdag, igen.

Det som är allra mest irriterande med det här skovet var att jag hade kommit igång så himla bra, hade resultat som bara väntade runt hörnet (ja, verkade det som, man kan ju aldrig vara säker), krävdes bara en liten ansträngning till (och lite feedback från professorn, som som vanligt dröjde...) för att nå dit. Nu har jag varit borta tillräckligt länge för att vara tvungen att ta några steg tillbaka, göra om en del för att minnas vad det var jag var på väg någonstans. Den gamla vanliga visan alltså, fast till annan melodi.

Man ska lära sig att hålla tyst

I våras någon gång sa jag till Maken hur skönt det var att migränen äntligen var bättre och att vi för första gången på fyra år skulle få en bra sommar. Ha! Vi har fått ställa in i princip allt vi planerat den här sommaren eftersom jag mår så dåligt hela tiden. Precis som "alla" andra år.

Ja ja, är det inte det ena (migrän), så är det det andra (Crohn's). Borde som sagt lära mig att hålla tyst...

Sömnlös natt

Eller det är inte riktigt sant. Mellan 1 och 5 sov jag, sen vaknade jag av att jag hulkade och mådde illa (hej kortisonbiverkning). Efter det var det aningens svårt att somna om - att koncentrera sig till det yttersta för att inte kräkas kan ha den effekten - och vid 8 gav jag upp.

Resultatet av att inte sova? Migrän så klart och att kortisonbiverkningarna inte ger med sig.

Inatt har jag önskat mig att få slippa vakna med ett hulk, tack så väldigt mycket. Nu kanske det är dags för en liten tupplur?

Kul med statistik

Alltså, dom här nya statistik funktionerna som Blogger tillhandahåller är ändå rätt kul. Framför allt för att jag ser att folk googlar och läser gamla inlägg jag skrivit om allt från förstoppade bäbisar till olika migränbehandlingar. Då känns det ju som att jag faktiskt delar med mig av mina erfarenheter, att det jag skriver kanske gör någon nytta för någon annan. Har aldrig sett på bloggen på det viset förut, utan mer som en form av egenterapi och minnesanteckningar, ett sätt att vädra tankar och får feedback.

Ett hundformat hål i hjärtat

Idag när vi var på stranden (för första gången i år - kors i taket!) kom det en hel kull med valpar på besök. Sex stycken elva veckors flatcoated retriver valpar som flamsade omkring och busade. Rätt var det var kom en tikvalp och kröp upp i knät på mig och bara gosade in sig, som att hon bestämde sig för att här ska jag mysa en stund. Och med ens mindes jag exakt hur mycket jag saknar att ha hund, hur alldeles underbart och speciellt det är att bli utvald av en fyrbent bäbis. Kände hur tårarna kom och begravde näsan i valppälsen och försökte låta bli att snyfta. Ville ta den lilla vovven under armen och springa och bara ta henne med mig hem. Men jag var så klart tvungen att lämna tillbaka henne när dom skulle gå, även om det var svårt. Och i hjärtat finns fortfarande hålet kvar.

Färskpotatis

Är det bara jag, eller har säsongen tagit slut ovanligt tidigt i år? Om affärerna har färskpotatis fortfarande, är dom stora som basketbollar (okej, kanske inte riktigt så stora, men ni fattar vad jag menar) och blir alldeles blaskiga när man kokat dom. Typiskt att jag skulle vara sjuk och helt aptitlös när potatisen var som bäst...

Hann i alla fall med att göra en ljummen potatissallad med kyckling och fetaost som var helt gudomligt god. Får väl leva på det minnet till nästa år!

Rätt tidpunkt att ta kortison

Den verkar inte finnas, inte för mig i alla fall. Har nu flyttat bak tiden så långt att jag tar det vid midnatt. Resultatet blir att jag mår bättre på dagarna, men det gör att jag knappt sover något (vilket inte är så bra för migränen, speciellt inte i längden).

Det verkar alltså som att jag får välja: sömn eller biverkningar. Hurra.

Ett år sedan massakern påUtøya

Och det finns inga ord, men jag hoppas att den här dagen kan vara någon sorts vändpunkt för all dom som på något vis berördes av det hemska som hände. Det faktum att dom har överlevt det värsta året i sina liv, trots att det säkert kändes omöjligt många gånger, kanske kan göra att det känns lite lättare att fortsätta framåt. Enkelt lär det aldrig bli igen...

Alltså, det här med semester...

Ibland undrar jag vad det ska vara bra för? I alla fall en längre sammanhängande period när man har små barn. Så här tre veckor in håller dom på att slå ihjäl varandra ungefär var tredje minut och det är gnäll och tjafs om precis ALLT. Kanske vore det bättre att köra något sorts varannan-veckors-system, där man varvar ledigt med förskola/fritids? Hur som helst är 7 veckor ALLDELES för längre, speciellt när jag inte mår helt 100.

Makelöst tråkigt.

Maken har farit och fiskat. Något jag så klart unnar honom och också tycker är bra att han gör. Samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt att vi aldrig kan göra något tillsammans bara han och jag. Anledningen till det stavas barnvakt, eller snarare avsaknad av. Och jag kan förstå det, tre barn är en handfull, särskilt när dom är osams mest hela tiden just nu. Men det hjälps inte, jag saknar Maken, saknar att dela något annat än bara vardagen.

Nej hörrni...

... nu har jag skrivit alldeles för mycket på engelska igen. Dags att ändra på det och skriva mer på svenska!

Is this my life?

Jo, jag kom iväg och det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort! Har varit hemma knappt en vecka nu, hunnit landa i verkligheten och kommit över den värsta jet lagen. Håller fortfarande på att processa allt som hände, så jag ber att få återkomma med någon sorts reseberättelse lite senare.

Ett underligt fenomen var förresten att kortisonbiverkningarna i princip försvann helt när jag var där, för att sen komma tillbaka när jag kom hem igen. Skillnaden har varit att i Kalifornien tog jag kortisonet klockan 23:30, vilket motsvarar 8:30 här, dvs tiden jag alltid tagit det på. Nu försöker jag flytta tillbaka den tiden, så att jag tar det på natten här med, för att på så sätt kunna sova bort de värsta biverkningarna. Hittills går det så där, men nu får jag åtminstone må OK från typ kl 14 i alla fall.