Skilsmässor

Idag har vi fått veta att ett par till utav dom vi umgicks jätte mycket med när Storasyster var liten (ca 4 år sen alltså) ska skilja sig. Det är tredje paret i samma kompisgäng, och två utav dom bodde dessutom grannar. Usch, jag tycker det är så tråkigt, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket dom har påverkat varandra? För ett av paren var det egentligen ingen större överraskning tyvärr, vi har haft lite på känn att kombinationen inte varit den allra bästa redan från början, (men sånt kan man ju inte säga till någon) och det var också dom som splittade först. Dom andra två skilsmässorna var helt otippade, iallafall från vårt håll (men så har man ju aldrig 100% insyn i någon annans realtion), och min tanke är att dom kanske valde att "ge upp" för att det första paret gjorde det? När man umgås så nära som dom gjorde, påverkas man av andras livsbeslut då? När man ser att någon annan har rest sig upp och går, tar man själv också den utvägen? Kanske lite för lätt? Fast vad vet jag egentligen, jag har ju aldrig varit där själv...

Om jag ska vara ärlig blir jag faktiskt lite rädd när jag hör om det här. Rädd för att maken ska lessna, rädd för att mina känslor för honom skulle försvinna, rädd för att våran familj också ska splittras. För vad är det som säger att vi ska hålla ihop för alltid, när det uppenbarligen går så dåligt med den saken för många andra? Fast när jag tänker efter så finns det STORA skillnader mellan mig och maken och de här paren, så det är inte givet att det måste hända oss också. Däremot tror jag det är viktigt att se sånna här händelser som en eye opener; en påminnelse om att man ska vara rädd som sin relation och vårda den.

Snopet

Idag åkte vi till makens bästa kompis på barnkalas (dom ses inte SÅ ofta nu förtiden, men pratar i telefon en gång i veckan ungefär), och gissa om jag blev förvånad när jag kliver ur bilen och ser att hans fru är gravid!! Jätte gravid t o m, de ska ha barn (igen) om ca 5 veckor - hallå liksom, 5 veckor är ju ingenting ju! :D Frugan blev jätte arg på maken som "glömt bort" att berätta det för min make, och sa "tänk om dom inte hade kommit på kalaset, hade dom fått veta att vi ska ha fler barn när vi låg på BB då eller?!". Kan inte låta att skratta åt det, men hade det vart min man hade jag nog också blivit hyfsat upprörd också... Typiskt killar (ja, våra killar iallafall ;) att bara prata tuffa teknikprylar istället för sånt som är viktigt! Undrar vem som mest ville ha fler barn i den familjen...?! ;)

Fixaren

Fixaren avskyr att inte kunna hjälpa, avskyr att bara gå bredvid och se hur andra mår dåligt. Hela hon skriker efter något att göra, något som kan göra livet lite lättare för den som lider. Några trollspön har hon inte, inte heller några magiska ord som gör allting bra. Allt hon kan erbjuda är sin tid, sitt stöd och sina tröstande ord; det gör hon mer än gärna och så ofta det behövs.

Men orden räcker inte till, dom är inte nog, hon vill GÖRA något. Sån är hon - Fixaren.

Fixaren vill alltid göra något konstruktivt av alla situationer, även dom där det inte går att göra något. Fixaren vill ta fram sin vertygslåda, skruva lite här, hälla lite olja där, och vips så fungerar allt igen. Fixaren blir ledsen när vertygen inte fungerar, när skruven är lite för stor för mejseln, när den bara går runt, utan att göra någon nytta. Dom Kloka säger att Fixaren måste sluta att ta på sig andras problem, måste inse att det finns begränsningar, t.o.m. för Fixaren. Men Fixaren vill inte, KAN inte lyssna på Dom Kloka, Fixaren måste Fixa, så är det bara. En dag kanske Fixaren lär sig att bli någon annan, en av Dom Kloka rent utav, men dit är det långt, och Fixaren hittar sig ett till omöjligt projekt under tiden, och ett till, och ett till...

Förlorade år

Funderade igår på all tid som bara "försvunnit" i mitt liv; åren vi väntade på Prinsen. Postprinseran kanske man skulle kunna kalla den? Om jag tittar tillbaka så började eran redan sommaren 2003 för mig, för det var då jag började längta ända in i märgen efter ett till barn. Maken var inte alls säker på att han ens ville ha mer än ett barn, och ett ställningskrig inleddes. Fast egentligen var det inget krig, utan mer ett ställningsförhandlande. Iallafall. Vid nyår 2003-2004 kulminerade kriget (som ju inte var något krig ;) och maken kapitulerade för min enorma längtan (han insåg väl att den inte skulle försvinna eller förminskas, utan bara växa sig starkare och starkare). Bebisverkstan inleddes, och det är ju alltid roligt med lite extra sexuella aktiviteter! ;) Barn nr 1 kom till på ett enda försök, som inte ens var särskilt seriöst eller planerat, så vi (jag) trodde väl att det skulle gå hyfsat fort iallafall, att få till nr 2. Men inte då. Månaderna gick, och när vi närmade oss året utan några som helst resultat fick jag ÄNTLIGEN ett plus på stickan. Lyckan blev kortvarig, för bara någon vecka senare började jag blöda och så var vi tillbaka på ruta noll. Eller ännu längre bak faktiskt, för ett missfall är en sån enorm spark i magen, det vet alla som varit med om det. All glädje, alla förhoppningar och drömmar försvinner och kvar finns bara ett tomt gapande hål. Och när man sen vet att det inte går på en handvändning att bli gravid, ja då blir det inte direkt lättare. Det tog en extra månad innan mensen kom igång igen (dyrbar tid när man legat i verkstan länge) och vips hade vi passerat ett år av försök. Ett år av mellan-ÄL-och-mens-ångest, ett år av hånfullt blod på pappret varenda jävla månad. Försökte söka hjälp, men eftersom vi faktiskt lyckats bli gravida inom ett år (om det blivit MF eller inte bryr sig inte fertilitetskliniken om) så var vi välkomna om ett år igen, tack och hej. Kändes lagom tungt då kan jag säga, funderade t o m på att söka på annan ort och då inte nämna missfallet... Vi fortsatte ändå, och nu började det bli riktigt trist med "måste-pricka-ägglossningen"-sex. All energi (nästan) gick åt till att vänta, vänta på ÄL, vänta på IM (icke-mens), vänta på att mensen skulle ta slut o s v. Dessutom hamnade jag i testträsket - jag testade med ÄL-stickor för att hålla koll på exakt NÄR ÄL skulle komma, jag testade med superkänsliga graviditetstest flera dagar innan IM, allt för att få se ett litet positivt streck. Det fick jag också, två gånger... Den ena gången hade företaget av misstag skickat ÄL-tester istället - det var alltså ett falskt positivt resultat - och andra gången började jag blöda efter bara några dagar. Efter det slutade jag faktiskt med graviditetstesten, det blev för knäckande helt enkelt. Sommaren 2005 kom och gick. Om någon frågar mig vad vi gjorde den sommaren, så har jag ingen aning. Jag vet ju vad JAG gjorde - jag väntade på att bli gravid, men inget hände. Hösten kom, och jag började förbereda mig mentalt för att kontakta fertilitetskliniken igen. I september var vi båda två så less på hela karusellen så det blev bara prassel i sänghalmen en enda gång, och inte på "bästa" ÄL-dagen heller. Men det var ju ändå en gång, så då räknades det som försök och ju närmare IM jag kom desto nervösare blev jag, som vanligt. Väntade på att de blodblandadeflytningarna skulle dyka upp, som det alltid gjorde 2-3 dagar innan mens, men annars var allt som vanligt. Lika pissdåligt humör och kortstubin, lika godissugen. Jo, en sak till var konstig förresten, mitt hår var alldeles flottigt och rakt! Jag som har torrt och krulligt hår i vanliga fall borde ju ha anat något, men nej. Den 17 oktober var jag på BB och hälsade på en alldeles nykläckt bebis, en utav mina bästa kompisar hade fått en liten flicka dagen innan. Eftersom jag ännu inte fått några BBF:er och IM-datumet var dagen efter så stannade jag till på apoteket på vägen hem och köpte ett graviditetstest. På kvällen hemma kunde jag inte hålla mig, jag tog ett ÄL-test (eftersom dom kan påvisa graviditet också). Två streck dök upp, det var alltså positivt trots att jag inte skulle ha ägglossning då. Ett frö av hopp började spira, men jag vågade inte tro ännu, vågade inte ens berätta för maken. På morgonen dagen efter hoppade jag upp och in på toa (testa med morgonurin är ju det allra bästa, det vet alla testomaner). Kissade i en bägare och doppade både det dyra apotekstestet och ett billigare. La dom på handfatet, satte mig på toaletten och visste inte om jag skulle våga titta eller ej. Men jo, jag vågade nog, och där, DÄR dök det upp, det så efterlängtade pluset!! Jag skrev i min dagbok "där var det, PLUSET, det som har varit så omöjligt så länge. ÄNTLIGEN". Satte mig på toaletten och bölade en stund, innan jag försökte få tag på maken, men han hade så klart försvunnit iväg på kurs och kunde inte nås.
Det tog ganska många veckor innnan jag vågade förstå att jag faktiskt var gravid, och när jag just börjat njuta av det slog illamåendet till. Om det var illa första gången, var det värst den här gången. Jag började må illa och kräkas i vecka 7 och så fortsatte det ända fram till han föddes i v 37. Jag var heltidssjukskriven från v 9, låg hemma hela dagarna och försökte låta bli att spy. Det gick så långt att jag önskade att jag aldrig blivit gravid, trots att jag hade längtat så mycket så länge. Jag skrev i min dagbok att det var så jävla orättvist, att först ska det ta en evighet att bli gravid, och sen ska jag må så himla dåligt att jag inte kan njuta av mitt mirakel. Det tärde på psyket att må dåligt, och det tärde på vårt förhållande.
Så kom han då, Prinsen, med buller och bång flera veckor för tidigt. Liten som en sparv, och så olika Storasyster att vi undrade vem han egentligen var släkt med! ;) Dagen efter hans födelsedag kände jag mig så konstig, och det tog en liten stund innan jag kom på att jag faktiskt mådde bra! :D En så ovan känsla; så skönt att faktiskt kunna äta och dricka och vara som en normal människa igen. Vilken lycka!

Men all den där tiden, tiden som åts upp av väntan, längtan och lidande (OK, lite dramatiskt, men det passade bäst i texten ;), den kommer aldrig tillbaka. Självklart är han värd det, min älskade Prins, och hade det inte tagit sån tid hade det ju inte varit HAN som kommit till oss. Konstigt att tänka på...

Kurera sig med rödvin?

Kanske inte är det bästa sättet att bli gladare, men gott är det iallafall! Min bästa och finaste make kom hem med en god (och dyr...) flaska vin från vårt bröllopsland, och den har vi druckit till maten (inte hela då, utan ett glas var). Nu känns allt varmt och lyckligt och bra. Synd bara att maken måste iväg på möte och jag blir ensam med huliganongarna...

In vino felicitas

Förresten...

Va'fan heter det potatisbullar för när dom är helt platta??

Ångest

Bluesen fortsätter, nu med ångest för både stort och smått:
¤ makens jobb kommer snart flytta, vilket betyder > 3 h pendling per dag
¤ mitt jobb vad ska det bli av det?
¤ måste vi flytta igen?
¤ hur kommer det gå för dottern då om vi rycker upp henne igen?
¤ hunden får inte tillräckligt med stimulans
¤ huset förfaller omkring mig
¤ bunten med Traderapaket postar inte sig själva
¤ maten - borde laga bra mat för mig (och de andra), men oooorkar inte
¤ sonen borde allergiprovoceras
¤ resa eller inte, mycket pengar blir det
¤ pengar

osv osv osv

Jag hoppas verkligen att det är mensen som försöker komma igång, att det är hormonerna som gör mig sån här...

Jag är så glad att jag har min älskade make, som lyssnar på mig, kramar mig när jag gråter och tar hand om ongarna så att jag kan sitta ifred och skräpa i ett hörn.

Känslomässigt kalhygge

Vet inte vad det är som har hänt, men helt plötsligt känns allt bra blä, piss och jävlafan. Kanske är det för att jag mått så himla bra så länge nu, som det känns extra konstigt att hamna i det här svarta hålet...

Var ute med hunden och hamnade på ett kalhygge. Satte mig på en stubbe och bara stirrade ut i luften. Tänkte på hur väl mitt humör beskrevs av det där kalhygget med den blygrå himlen över; skövlat, nedtrampat och förstört. Visst finns det glädjeämnen - min familj, mina nära kära vänner, att vintern är slut för att nämna några - och likt de kvarlämnade frötallarna sticker de upp ur mitt kalhygge. Men där finns också dom knäckta träden, dom grenlösa stumparna som liksom kämpat för att stå emot skövlingen men misslyckats. Besvikelserna, nederlagen och sorgerna. Dom är värre än själva kalhygget, för på hygget finns det plats för nya förhoppningar att gro, medan stumparna är ärren som sorgen lämnat kvar i själen.

Bäst jag satt där kom solen fram, och de gråa molnen sprack upp. Jag la mig på rygg i mossan och tittade upp i den blå oändligheten. Allt kanske inte är så eländigt ändå?