Förlorade år

Funderade igår på all tid som bara "försvunnit" i mitt liv; åren vi väntade på Prinsen. Postprinseran kanske man skulle kunna kalla den? Om jag tittar tillbaka så började eran redan sommaren 2003 för mig, för det var då jag började längta ända in i märgen efter ett till barn. Maken var inte alls säker på att han ens ville ha mer än ett barn, och ett ställningskrig inleddes. Fast egentligen var det inget krig, utan mer ett ställningsförhandlande. Iallafall. Vid nyår 2003-2004 kulminerade kriget (som ju inte var något krig ;) och maken kapitulerade för min enorma längtan (han insåg väl att den inte skulle försvinna eller förminskas, utan bara växa sig starkare och starkare). Bebisverkstan inleddes, och det är ju alltid roligt med lite extra sexuella aktiviteter! ;) Barn nr 1 kom till på ett enda försök, som inte ens var särskilt seriöst eller planerat, så vi (jag) trodde väl att det skulle gå hyfsat fort iallafall, att få till nr 2. Men inte då. Månaderna gick, och när vi närmade oss året utan några som helst resultat fick jag ÄNTLIGEN ett plus på stickan. Lyckan blev kortvarig, för bara någon vecka senare började jag blöda och så var vi tillbaka på ruta noll. Eller ännu längre bak faktiskt, för ett missfall är en sån enorm spark i magen, det vet alla som varit med om det. All glädje, alla förhoppningar och drömmar försvinner och kvar finns bara ett tomt gapande hål. Och när man sen vet att det inte går på en handvändning att bli gravid, ja då blir det inte direkt lättare. Det tog en extra månad innan mensen kom igång igen (dyrbar tid när man legat i verkstan länge) och vips hade vi passerat ett år av försök. Ett år av mellan-ÄL-och-mens-ångest, ett år av hånfullt blod på pappret varenda jävla månad. Försökte söka hjälp, men eftersom vi faktiskt lyckats bli gravida inom ett år (om det blivit MF eller inte bryr sig inte fertilitetskliniken om) så var vi välkomna om ett år igen, tack och hej. Kändes lagom tungt då kan jag säga, funderade t o m på att söka på annan ort och då inte nämna missfallet... Vi fortsatte ändå, och nu började det bli riktigt trist med "måste-pricka-ägglossningen"-sex. All energi (nästan) gick åt till att vänta, vänta på ÄL, vänta på IM (icke-mens), vänta på att mensen skulle ta slut o s v. Dessutom hamnade jag i testträsket - jag testade med ÄL-stickor för att hålla koll på exakt NÄR ÄL skulle komma, jag testade med superkänsliga graviditetstest flera dagar innan IM, allt för att få se ett litet positivt streck. Det fick jag också, två gånger... Den ena gången hade företaget av misstag skickat ÄL-tester istället - det var alltså ett falskt positivt resultat - och andra gången började jag blöda efter bara några dagar. Efter det slutade jag faktiskt med graviditetstesten, det blev för knäckande helt enkelt. Sommaren 2005 kom och gick. Om någon frågar mig vad vi gjorde den sommaren, så har jag ingen aning. Jag vet ju vad JAG gjorde - jag väntade på att bli gravid, men inget hände. Hösten kom, och jag började förbereda mig mentalt för att kontakta fertilitetskliniken igen. I september var vi båda två så less på hela karusellen så det blev bara prassel i sänghalmen en enda gång, och inte på "bästa" ÄL-dagen heller. Men det var ju ändå en gång, så då räknades det som försök och ju närmare IM jag kom desto nervösare blev jag, som vanligt. Väntade på att de blodblandadeflytningarna skulle dyka upp, som det alltid gjorde 2-3 dagar innan mens, men annars var allt som vanligt. Lika pissdåligt humör och kortstubin, lika godissugen. Jo, en sak till var konstig förresten, mitt hår var alldeles flottigt och rakt! Jag som har torrt och krulligt hår i vanliga fall borde ju ha anat något, men nej. Den 17 oktober var jag på BB och hälsade på en alldeles nykläckt bebis, en utav mina bästa kompisar hade fått en liten flicka dagen innan. Eftersom jag ännu inte fått några BBF:er och IM-datumet var dagen efter så stannade jag till på apoteket på vägen hem och köpte ett graviditetstest. På kvällen hemma kunde jag inte hålla mig, jag tog ett ÄL-test (eftersom dom kan påvisa graviditet också). Två streck dök upp, det var alltså positivt trots att jag inte skulle ha ägglossning då. Ett frö av hopp började spira, men jag vågade inte tro ännu, vågade inte ens berätta för maken. På morgonen dagen efter hoppade jag upp och in på toa (testa med morgonurin är ju det allra bästa, det vet alla testomaner). Kissade i en bägare och doppade både det dyra apotekstestet och ett billigare. La dom på handfatet, satte mig på toaletten och visste inte om jag skulle våga titta eller ej. Men jo, jag vågade nog, och där, DÄR dök det upp, det så efterlängtade pluset!! Jag skrev i min dagbok "där var det, PLUSET, det som har varit så omöjligt så länge. ÄNTLIGEN". Satte mig på toaletten och bölade en stund, innan jag försökte få tag på maken, men han hade så klart försvunnit iväg på kurs och kunde inte nås.
Det tog ganska många veckor innnan jag vågade förstå att jag faktiskt var gravid, och när jag just börjat njuta av det slog illamåendet till. Om det var illa första gången, var det värst den här gången. Jag började må illa och kräkas i vecka 7 och så fortsatte det ända fram till han föddes i v 37. Jag var heltidssjukskriven från v 9, låg hemma hela dagarna och försökte låta bli att spy. Det gick så långt att jag önskade att jag aldrig blivit gravid, trots att jag hade längtat så mycket så länge. Jag skrev i min dagbok att det var så jävla orättvist, att först ska det ta en evighet att bli gravid, och sen ska jag må så himla dåligt att jag inte kan njuta av mitt mirakel. Det tärde på psyket att må dåligt, och det tärde på vårt förhållande.
Så kom han då, Prinsen, med buller och bång flera veckor för tidigt. Liten som en sparv, och så olika Storasyster att vi undrade vem han egentligen var släkt med! ;) Dagen efter hans födelsedag kände jag mig så konstig, och det tog en liten stund innan jag kom på att jag faktiskt mådde bra! :D En så ovan känsla; så skönt att faktiskt kunna äta och dricka och vara som en normal människa igen. Vilken lycka!

Men all den där tiden, tiden som åts upp av väntan, längtan och lidande (OK, lite dramatiskt, men det passade bäst i texten ;), den kommer aldrig tillbaka. Självklart är han värd det, min älskade Prins, och hade det inte tagit sån tid hade det ju inte varit HAN som kommit till oss. Konstigt att tänka på...