Känslomässigt kalhygge

Vet inte vad det är som har hänt, men helt plötsligt känns allt bra blä, piss och jävlafan. Kanske är det för att jag mått så himla bra så länge nu, som det känns extra konstigt att hamna i det här svarta hålet...

Var ute med hunden och hamnade på ett kalhygge. Satte mig på en stubbe och bara stirrade ut i luften. Tänkte på hur väl mitt humör beskrevs av det där kalhygget med den blygrå himlen över; skövlat, nedtrampat och förstört. Visst finns det glädjeämnen - min familj, mina nära kära vänner, att vintern är slut för att nämna några - och likt de kvarlämnade frötallarna sticker de upp ur mitt kalhygge. Men där finns också dom knäckta träden, dom grenlösa stumparna som liksom kämpat för att stå emot skövlingen men misslyckats. Besvikelserna, nederlagen och sorgerna. Dom är värre än själva kalhygget, för på hygget finns det plats för nya förhoppningar att gro, medan stumparna är ärren som sorgen lämnat kvar i själen.

Bäst jag satt där kom solen fram, och de gråa molnen sprack upp. Jag la mig på rygg i mossan och tittade upp i den blå oändligheten. Allt kanske inte är så eländigt ändå?