Säljare

Idag har jag varit och köpt en kamera i studentpresent till lilla s (om du läser det här kan du väl iallafall låtsas att bli överraskad när du får den?! ;) på Siba. Jag visste vilken kamera jag skulle ha, och talade om det för säljaren. Han var en man i yngre medelåldern som inte verkade vara speciellt mån om vare sig utseende eller personliga hygien. Nu menar jag inte att man måste vara skitsnygg för att vara säljare, men att se allmännt äcklig ut, stinka gammal svett och rök samt ha skit under naglarna får inte mig att vilja handla iallafall. Pricken över i:et var att han var ruskigt arrogant och körde med en lätt spydig stil. När jag tackade nej till försäkring klämde han ur sig "men skojar du, ingen försäkring till en kamera som ju åker i golvet typ hela tiden", och på tonen lät det som "är du dum i huvudet som inte köper vår försäkring"... Hade det inte varit så att jag var tvungen att köpa kameran till syrran så hade jag tackat för mig och gått därifrån, nu blängde jag bara surt på honom och lät Prinsen fingra på alla hans grejjor, bara för att få se hans nervösa min, ha ha. Don't get mad get (a little bit) even!

Den svartaste av dagar

(OBS! Inget för känsliga eller gravida läsare, så Alex du kan väl blunda nu?! ;)

Nu har det snart gått tio år, tio år som känns som ett evighetslångt ögonblick, sen han rycktes ifrån henne. Den dagen som började som alla andra med att dom gick upp, åt frukost och åkte till sina respektive jobb, men bara en av dom skulle komma hem igen.

Mitt på dagen ser hon chefen komma gående med två poliser och en präst - och hon VET att något har hänt, något fruktansvärt som kommer ändra allt föralltid. Hon vill springa därifrån, gömma sig och låtsas som att det inte är henne dom är på väg till, men kroppen lyder inte, den har förvandlats till sten. Hon kan bara stå kvar och vänta på att helvetet ska nå fram till henne. Mitt inne i den förlamande rädslan finns en alldeles klar tanke: "Tänk vad konstigt att dom går i slow motion, tänk om dom aldrig kommer fram till mig. Jag kan stå här, förstelnad, och vänta i en evighet på att dom ska komma fram". Men så är dom framme, och hon kraxar fram, med en röst som hon inte känner igen som sin egen:
- Inte min son, det har väl inte hänt något med min son?
Hennes chef tittar på henne, med ögon fulla med tårar och säger:
- Nej, det är inte din son, det är din man...

I det ögonblicket rasade världen och försvann, allt som fanns kvar var ett svart avgrundshål som omslöt henne på alla sidor. Hon hörde röster där nere i hålet, och kände hur någon rörde vid henne, men hon såg inget, inget alls, bara svartaste natt. Tankar virvlade runt i totalt kaos, fragment kommer ibland upp till ytan, men inget hade någon mening. "han sa ju vi ses i kväll...", "barnen, hur blir det med...", "det är inte sant...", "det händer inte mig...", "det här finns inte", "inte min man", "vem ska berätta för barnen"...

Någon skakar henne, inte hårt eller omilt, men bestämt. Någon tvingar henne att öppna ögonen, tvingar henne att andas, tvingar henne att komma tillbaka. Hon blir satt i en bil, och någon kör henne hem. Hon vet att hon måste berätta för barnen, men kan inte, vill inte vara den som krossar deras värld. Hon sträcker ut en hand, och där finns Vännen. Vännen tittar henne i ögonen, säger att hon tar hand om det, säger att det kommer gå, bara hon inte ger upp, bara hon inte slutar andas nu. Tiden står stilla men flyger förbi, rätt var det är står dom två yngsta barnen där. Vännen har hämtat dom och berättat. Dom gråter, hon gråter, de kramar varandra och hon vet att hon måste klara det här. För deras skull kan hon inte lägga sig ner och sluta finnas, för dom måste hon kämpa, måste hon ta sig igenom det här. Dom två äldre barnen kommer också, och nu finns det någon som kan avlasta henne, någon som kan trösta henne, någon som kan dela den ofattbara bördan. Tillsammans sätter dom sig i en bil som ska ta dom till kroppen, skalet av hennes älskade man. Att gå dom få stegen över parkeringen in till akutmottagningen och säga orden:
- Min man är här, han är död...
är det svåraste hon någonsinn behövt göra. Svårare att gå in i rummet och se honom ligga där, svårare än att se barnens sorg, svårare än allt annat som kommer efter, för genom att säga dom där tre orden "han är död" blir det verkligt. Nu finns det ingen annan verklighet, inte ens i hennes huvud, nu är han verkligen borta.

Den närmaste tiden efter finns inte längre kvar i dagar och nätter, utan allt flyter ihop till ett enda gytter. Hon andas och hon finns där för sina barn, så mycket mer är det inte. Otaliga människor passerar genom hennes hem, med blommor och kondoleanser. Vänliga gester, men varje gång det ringer på dörren eller i telefonen tänker hon "när ska det sluta?". Varje gång någon ny kommer börjar sorgen om, allt måste tas om igen. Hade det inte varit för Vännen, som vänligt men bestämt motat bort besökarna när det blev för mycket, hade hon nog gått under igen. Absurda situationer uppstår; folk ringer och frågar efter maken, det kommer post adresserat till honom. Begravningsentrepenören frågar vilken färg ska det vara på kistan? Hon vill skrika att det inte spelar någon jävla roll, för hennes make är död, men eftersom man inte gör så besinnar hon sig och svarar på frågan så gott hon kan.

Dagen för begravningen minns hon, den står där som en milstolpe högt över all olycka. Visst, det var en fruktansvärt jobbig dag - det sista avskedet - men det var också en början. Början på det liv hon inte valt, början på livet utan honom, men ändock ett liv och en början. Hur hon bar sig åt för att ta sig till kyrkan, samma kyrka där dom 23 år tidigare blivit man och hustru, vet hon inte. Hur hon orkade gå fram till kistan och smeka hans kalla kind en sista gång innan locket skruvades på. Hjärtat ville brista i bröstet på henne när hon tänkte på hur lyckliga dom hade varit på bröllopsdagen, och hur enormt olycklig hon var nu. Livets ytterligheter samlade på en och samma plats, ställda på sin spets. Men efteråt, när alla utom hon gått ut ur kyrkan, kände hon att hon verkligen tagit avsked. Avsked av mannen, avsked av kärleken och avsked av sitt gamla liv. Likt en fågel fenix reste hon sig ur askan av sitt gamla liv och gick ut ur kyrkan redo att börja sitt nya liv.

Fortsättning följer någon annan gång, om jag orkar...

Fy fan vad jag är bra, fy fan vad jag är bra...

... för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studeeeenten! Fyfanvadjagärbra!!

Okej, att det var 13 år sen, men jag tycker iaf jag är bra, så det så! Fast nu var det inte det inlägget skulle handla om, utan att jag lyckats hitta lillasysters studentklocka av märket Emporio Armani för mindre än halva priset jämfört med där mamma tänkt köpa den. OK att lilla s får vänta lite längre på sin klocka, men jag misstänker att hon överlever det med! ;)

Så är det någon som funderar på att köpa en Armaniklocka, så vet jag var man kan få tag på dom billigt! ;)

Lillasysters blivande klocka

Reservation kortköp 070530 784,04 kr

Hm, undrar vad det där är, eftersom jag inte ens såg åt mitt VISA-kort igår, var ju knappt utanför dörren förutom cykelturen till dagis. Ska bli intressant att se om den försvinner, eller om det är jag som fått totalt hjärnsläpp??

För mycket just nu...

... återkommer när världen snurrar lite långsammare

Otacksam

Det är vad jag känner mig när jag tänker tillbaka på helgen som gått. För svärmor ÄR verkligen inte jobbig att umgås med egentligen - hon tar verkligen hand om oss. Den här helgen har hon lagat mat och verkligen försökt anpassa den efter mina behov, vilket inte är det lättaste. Pratat och umgåtts med Storasyster, gullat med Prinsen när hon fått (för honom alltså... han är ju en aningens mammig den där gossen... ;) och t o m köpt lördagsgodis till mig också (bara för att jag råkade säga att jag gillade lakrits). Och vad gör jag? Klagar som bara den här på blogen, önskar innerligt att vi inte åkt iväg den här helgen för att jag mår pest... Hon som nu mera sitter ensam om dagarna, som p g a värken i kroppen har svårt att ta sig ut, som p g a en dominerande och ohyfsad make förlorat många av sina vänner... Behöver jag säga att jag skäms?

Resan till mars

Nu är vi hemma igen, efter vårt besök i mars - inte planeten alltså, utan månaden. För det är verkligen som att resa bakåt i tiden när man åker norrut så här års, om inte två månader så åtminstonne en och en halv. Där uppe var det 6 grader, snålblåst och iskallt regn. Björkarna släppte pollen förfullt (aaaatjo!), hade inga blad, men man kunde ana en första skymt av grönt på de bara grenarna. Våra vanliga kläder, dom som vi använder hemma nu, var på tok för kalla, och alla utom Prinsen, som satt inkurad i vagnen med regnskydd på, frös ända in i märgen (jag vet - inte dåligt väder, dåliga kläder...). Nej, Luleå visade sig verkligen inte från sin bästa sida den här helgen, och när vi landade på Arlanda och klev ut till bilen kändes det som om vi kommit utomlands - 19 grader, sol och ljummen vind! Vi satt ute i kortärmat och åt middag, syrenerna blommar för fullt och gräsmattan behöver klippas. Det luktar gott överallt; blommor, folk som tänder sina grillar, nyklippt gräs osv. (Ja, jag erkänner, jag är en sucker för värme och sommar!) Snacka om kontraster, och det är bara att konstatera att Svergie ÄR ett låååångt land!

Bilder från the Tarot Garden

Strength:Death:

En utmaning i original

Jag vet inte om jag blivit utmanad, men jag tar den ändå! ;)

A ) Fyra jobb jag haft:
1. Receptionist på vårdcentral
2. Barnflicka
3. Färgblandare
4. Projektarbetare på viruslab

B ) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. När lammen tystnar
2. Seven
3. Dogma
4. Sagan om ringen

C ) Fyra ställen jag bott på:
- pass

D ) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. House
2. CSI
3. Vänner
4. Gilmore Girls

E ) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Garden Route, Sydafrika
2. Rhodos och Kreta, Grekland
3. Toscana, Italien
4. Singö, Roslagen

F ) Webbsidor jag besöker dagligen (nästan):
1. Julibarn 0706
2. Tradera
3. -sl- bloggen
4. Blocket

G ) Fyra favorit-maträtter:
1. Sushi
2. Tacos
3. Grillad färsk tonfisk
4. Lasange

H ) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. I lilla staden i Italien för att känna lugnet
2. På hajsafari i Sydafrika för att känna spänningen
3. Hemma i min egen säng för att få sova ordentligt
4. På en lyxweekend med bara min man

Usch, vad jag är gnällig

Men jag tycker faktiskt att det är jävligt jobbigt att vara och hälsa på svärmor... Maken är borta hela dagarna, jag får rodda med båda barnen, varav den äldsta är i total sockerkoma hela tiden och den yngsta har rallymage och vägrar sova. On top of that så är det alltså jag som får umgås med svärmor hela dagarna, vilket egentligen inte är något jobbigt, om det inte vore för att maken, när han väl kommer tillbaka knappt säger flasklock till henne. All konversation hänger på mig, och jag som helst vill vara i fred en stund och ha det tyst omkring mig efter en hel dag med ongarna. Dessutom är ju björkjävlarna i full gång här uppe, så den stora pollentröttheten har slagit till igen, tillsammans med snuva och ögonkli.

Så JA, jag ÄR gnällig idag, med all rätt tycker jag!!

O-bra

Jag är just nu:
O-tacksam
O-trevlig
O-utsövd
O-intresserad
O-lycklig (eg. bara oglad, men det är ju inget ord)
O-snygg
O-smidig

O-O-O-O-O-O-O vad jag inte vill vara här just nu, utan hemma i mitt eget hus...

Omarbetad utmaning

Eftersom jag inte alls är på humör, så väljer jag att omarbeta den här utmaningen...

Så här skulle man göra:
Skriv ner tio positiva saker om dig själv, fem inre och fem yttre!

Så här gör jag:
Skriv ner tio negativa saker om dig själv, fem inre och fem yttre

- Envis
- Tjurig
- Långsinnt
- Översittare
- Retlig

- Kort
- Hårig
- Otränad
- Ofräsch
- Fnasig

Kanske inte rätt dag att fylla i den här?

Skynda lagom

Jag tycker det är bra att värmen gav vika för lite kyligare väder; att det inte blev som förra året när det gick från vinter till sommar på en vecka (kändes det som). Nu när det varit torrt och lagom varmt så går våren mycket långsammare, man hinner njuta av vitsippor, gullvivor och blommande hägg. Förra året sa det "POFF" så var allt överblommat och alla löven fullt utslagna. Nu hinner man med att se charmen med årstidväxlingen, hinner se vilka träd som slår ut först respektive sist tex. För ska man behöva stå ut med en lång mörk vinter, så vill man ju kunna följa den fantastiska förvandlingen till sommar, inte bara vakna upp en dag och upptäcka att snön är borta och allt är grönt. Nej, det är det där smygandet, det där löftet, om att för varje dag blir det lite ljusare, lite grönare och lite vackrare, som jag vill åt - VARJE år.

Ny utmaning

Tre saker jag inte förstår:
- Barnaga, pedofili, ja övergrepp på barn alltså
- Dödsstraff
- Lövblåsare

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Nappflaska med vatten
- Fallskärmslina
- Walkietalkies

Tre saker jag gör just nu:
Konstig fråga, just nu sitter jag ju och svarar på de här frågorna ju, men okej:
- Sitter vid datorn
- Kollar Prinsen
- Pratar med Storasyster

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Se mina barn växa upp
- Ge ut en bok
- Resa runt jorden med maken

Tre saker jag kan göra:
- Laga mat
- Baka småkakor
- Modellera bakterier

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- Storasyster, så att jag får vila öronen en stund ;)
- Vågor som slår mot stranden
- Tystnaden

Tre saker jag skulle vilja lära mig
- Hur man håller rent och fint i sitt hem
- Köra bil
- Sy kläder

Tre favoriträtter:
- Sushi
- Grillad tonfiskfilé
- Lasange - det GÅR liksom inte att misslyckas!

Ta upp handsken den som vill!

Herrgårdsliv

Har precis kommit hem efter en prommenad med hunden, som gick genom ett nybyggt villaområde strax bredvid där vi bor, men tillskillnad från vårat område (med hus i 130 kvm-klassen), så var där BARA big ass houses. Jag skulle tro att det minsta huset jag såg var runt 150 kvm, och då kändes det pytte litet i jämförelse med resten av husen - vi snackar alltså i klass liten herrgård... Och inte nog med det, tomterna gick inte av för hackor dom heller, jag skulle gissa mellan 700 och 1000 kvm, vilket är ganska stor så här nära stan. Lugnt var det också, jag såg kanke två barn i hela området, annars andades det söndagsfrid överallt. Jag kom på mig själv med att undra vilka som bor där? Vilka är det som har råd att bygga nya jätte schabrak här? Om våra hus på drygt 120 kvm kostar 2,5 miljoner, hur mycket ska inte dom husen ha kostat att bygga? Sen tillkommer ju dom "kära" driftskostnaderna - har man ett hus på över 200 kvm som ska värmas upp hela vintern så lär det bli ett par kronor. Och så el på det. Fast det är klart, har man råd med ett sånt hus kanske man tillbringar vinterhalvåret utomlands, och slipper tänka på sånt? ;) Jag räknade med att husen där kostar från 3,5 miljoner och uppåt, vilket innebär (i runda slängar) en månadskostnad till banken på säg 20 000 kr. 20 000!! Tjänar folk verkligen så bra?? Eller har alla gjort fantastiska fastighetsklipp och kan putta in en mille eller mer i den nya kåken? Önskar att någon kunde tala om för mig hur man gjorde...

Hur som helst så kan jag villigt erkänna att jag också skulle vilja ha ett, inte nödvändigtvis stort, men iallafall eget hus. Ett hus där allting är som man vill ha det, ett hus special gjort för våra behov. Men så länge jag inte skaffar mig ett ruskigt bra jobb och gör karriär (jo tjena liksom) så lär det ju inte hända. *går och tippar på lotto*

-sl- kom hem!!

Titta vad som händer när du är borta - jag måste blogga om en hel massa ointressanta grejjer ju! ;) I morgon är du iallafall hemma igen, och jag hoppas att vi hörs då.

Familjen Skräplund

Ibland undrar jag om det verkligen var så klipskt av oss att flytta till hus? Ett hus, med två våningar för säkerhets skull, betyder större ytor att inte städa, större ytor att sprida ut vår skit på. *less* För let's face it, vi är inget vidare på att hålla ordning, riktigt dåliga faktiskt. Extra illa blir det också eftersom vi inte har ordnat upp det och sett till att var sak har sin plats att hamna på. Då hamnar ju allt lite huller om buller överallt, och aldrig hittar man något heller. *less* Inte för att skylla ifrån mig, jag är också väldigt duktig på att sprida saker omkring mig, men det blir INTE bättre av att maken, när han väl kommer på att han ska städa, alltid börjar i fel ände. Ett exempel: Han tycker att det är jätte tråkigt att både plocka undan och dammsuga (vilket jag kan hålla med om), så vad gör han? Jo, han dammsuger runt alla grejjorna... Inte bara tar det långt tid och han blir irriterad, det blir ju inte vidare rent heller - efter en halv dag är det lika dammigt igen. Säger jag något, medan han håller på eller någon annan gång, blir han bara irriterad och säger att vi har för mycket grejjor. Men föreslår jag att vi ska rensa så vill han spara allt, för "det kan ju vara bra att ha".

Nu önskar jag att jag hade en hel helg, ensam (möjligtvis med bärhjälp då och då), så att jag kunde röja upp och möbler upp här ordentligt. Jag blir så trött av att gå i den här röran hela dagarna, försöker börja röja, men blir avbruten av liten uppmärksamhetskrävande Prins. Frågan är bara när det blir...