Migrän

Idag slog den till igen, antagligen p g a kombinationen värme - dålig sömn - mycket amning. Längtar till onsdag då jag ska till sjukgymnasten igen. Förhoppningsvis ger det ett par dagars respit den här gången också.

Nytt Hb-rekord

Och då snackar vi ett all time high på 140! Inte illa för att vara mig; gissar att Venoferet gjorde susen. En till sak som man slipper oroa sig över, skönt. :)

5 blev 23

Datumet för mitt läkarbesök alltså. Mer än två veckors förskjutning av en tid som redan flyttats två veckor. Antar att jag måste ringa och ändra, speciellt som min sjukskrivning går ut den 15.

Akupunktur och massage

Har varit och träffat sjukgymnasten idag (samma som jag träffade när jag låg inlagd, vilket är bra för jag gillar henne). Fick både nålar i pannan och avslappningsmassage (såååå skönt, varför kan man inte ha en egen massör här hemma?), plus lite övningar att göra för att försöka slappna av ytterligare. Efteråt kände jag mig trött, hyfsat avslappnad och huvudvärken hade liksom ändrat karaktär. Kanske är det här precis vad jag behöver?

Sen att det var lite jobbigt att vara tillbaka på avdelningen och ligga i ett vårdrum där igen är en anna femma. När sjukgymnasten lämnade mig en stund efter massagen hade jag väääldigt svårt att slappna av; låg bara och lyssnade på de välbekanta ljuden runt omkring och väntade mig nästan att någon skulle komma in med mediciner eller för att sticka mig. Kändes skönt att få resa sig upp och bara knalla där ifrån sen. Var också lite konstigt att vissa av de som jobbar där, sådana som jag tyckte jag fått så bra kontakt med och pratat mycket med inte ens kände igen mig känns lite konstigt. För mig var dom ju liksom livräddare när jag mådde dåligt och inte kunde ta hand om lillTjyven, och jag kommer aldrig glömma dom, men för dom var jag ju bara en patient.

Beta-blocka eller ej?

Har så jädra ont i skallen igen, mer än i förra veckan och en mer pulserande värk. Kanske hjälpte Propranololet (vad är det för någon jädra rövarspråksfantast som kommit på det namnet?!) mer än vad jag trodde? Synd att det får mig att må så risigt i kroppen, liksom svag och yrslig, känner mig mycket piggare utan det, men med mer huvudvärk då. Så, Pest eller Kolera, vad ska det bli?

Nu ringde sjukgymnasten och gav mig en tid i morgon. Tänker ge massagen en chans först innan jag sätter in Propranololet igen, vore ju skönt att slippa dom.

Kurators besök nr 2

... blev helt meningslöst, kändes som att vi bara upprepade det som sagts förra gången och kom liksom inte vidare alls. Hon erkände själv att hon inte var säker på hur vi skulle gå vidare, och verkade nästan vänta sig att jag skulle veta det. Får se hur det blir nästa vecka, men fortsätter det så här är det liksom ingen idé.

Jo då, jag har en hjärna

Och den är frisk! (Eller frisk och frisk, det kanske man kan diskutera om man vet vilken humor jag har t ex... ;) Inga blödningar, proppar, aneurysmer, tumörer eller annat skräp - skönt. Kvar finns dock migränen med spänningshuvudvärk mellan anfallen, och den ska nu försöka kureras med akupunktur och massage hos sjukgymnasten. (När nu det blir? Det här är tredje gången det påtalas att jag ska dit, och ännu har inget hänt...)

En lång dag med mycket väntan blev det; kom till Neuromottagningen 8:30 och var hemma igen 16:30, mer död än levande. Fick kontrast under MR-undersökningen, så jag har varit tvungen att pumpat ur två gånger också.

Nu skulle jag vilja gå och sova, men det verkar som att lillTjyven vill ta igen lite amning först. ;)

MRI i morgon

Fick just ett samtal från neurologen; det var en ny läkare som ringde (mäster neurologen var ledig till på tisdag) och hon tyckte absolut att det var dags att gå vidare med huvudvärken. Sagt och gjort, en akuttid på röntgen bokades i morgonbitti (ska vara där redan kl 8) och sen en konsultation efter det. Största problemet nu är att om kontrast ska ges (läkaren var inte säker) så får jag inte amma på x antal timmar, utan istället pumpa ur och slänga. Problemet är att lillTjyven är förstoppad redan nu, och borde inte äta mer Nutramigen, men det får lösa sig (ha ha) på något sätt.( Vi har börjat ge honom Laktulos idag och hoppas på att proppen ska släppa...)

Och så var det tarmens tur

Natten spenderades omväxlande i sängen med magkramper och på toaletten för att göra sig av med det som kramperna skapade. Tur att lillgubben bara ammar en gång per natt, och att jag lyckades klämma in den mellan kramperna och toasejourerna.

Tog medicin vid tre som hjälpte efter ett par timmar som tur var, så jag hann sova en stund innan det var dags för morgonamning. Nu känns det lugnare, men det blir skonkost idag, d v s mest flytande och sockrigt.

Det händer grejjer

Förutom att prata så tog också kuratorn tag i det här med huvudvärken och skickade ett mejl till neurologen och "min" läkare där det stod (något överdrivet) att "familjen går på knäna och önskar kontakt snarast". Det tog skruv och idag ringde mäster Neurologen upp och diskuterade fortsatt behandling med mig. Vi kom väl fram till att jag förmodligen lagt till ett element av spänningshuvudvärk ovanpå migränen - inte ovanligt när man haft ont så länge. Nu skulle han prata med magtarm och sina kollegor angående behandlingsalternativen (i princip dikofenakkur eller olika sorter psykofarmaka, vilket är mer eller mindre bra när man ammar...). Sen hör han av sig i morgon igen, hoppas jag...

Själavård

Nu ska vi snart iväg till kuratorn, jag, maken och lillTjyven så klart. Får se hur det blir; jag har bara träffat en enda kurator förut i mitt liv (när pappa dog) och hon var helt jävla blåst i huvudet. Nu har jag iofs träffat den här kuratorn redan en gång, men det var mitt i värsta migränanfallet, så jag minns inte så mycket av henne mer än att hon var stor och hade mycket blont hår. Ska också bli spännande att se om maken kommer öppna sig något för henne, eller behålla locket på som vanligt?

Jo då, det gick bra hos kuratorn och jag tycker hon verkar bra. Vi berörde mest helheten den här gången, och ska gå in lite mer i detaljerna nästa gång (vilket blir redan om en vecka). Hon bjöd in maken på ett bra sätt i diskussionen också, inkluderade honom, och han pratade lite grann i allafall. Det viktigaste som kom fram är väl att jag faktiskt måste ta till mig att jag var en hårsmån från att dö, även om jag inte har några minnen av det (eftersom jag var sövd). Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men att prata om det är väl ett steg på vägen. Sen påminde hon om att läkningen måste ske på alla plan och på många olika sätt; att det är viktigt att lukta på blommorna så att säga, även om man mår piss. Jag fick även bekräftat att det jag känner för min mamma och hennes reaktion i allt det här är berättigad, att jag inte bara är gnällig och självisk, det känns skönt, även fast jag nog visste det egentligen.

Inte så roligt

Dottern frågade just sin pappa:
- Pappa, kommer det ta ett år innan mamma har haft ont i huvudet klart?
- Nej, det hoppas jag verkligen inte.
- Bra, för det är inte så roligt när hon har ont i huvudet, man får inte ta hem kompisar och inte leka och låta och så.

:(

Så gick det med kontinuiteten

Ringde spec-MVC idag, som överrenskommet med läkaren för att be dom kontakta honom. (Han är egentligen inte i tjänst den här veckan, men hade skrivit in i journalen att det var OK att kontakta honom.). BM jag pratade med (en ny en) lovade att ringa honom på sökaren och sen återkomma. Ett par timmar senare ringer det och det är en läkare på spec-MVC, men inte vilken läkare som helst, utan den jag verkligen inte gillar och som jag dessutom har bett om att få slippa prata med (dessutom står det i min journal, så hon vet om det - hur bra blir samtalet då tror ni?).

Nå ja, hon kontaktade i allafall neurologen och de ska ge mig en tid "så fort som möjligt". Vad det betydde visste hon inte, och verkade tycka att nu hade hon gjort sitt. Hade det varit "min" läkare hade jag haft en tid redan nu, det är jag säker på. Det enda jag kan göra nu är att vänta (hur länge då?) och sen höra av mig igen. Ja, och ha ont i huvudet förstås, men det är ju inget nytt.

Sjabbig

Sitter i soffan iklädd nopprig morgonrock och med tidernas mest ovårdade hår. Ammar bebisen med ena armen, äter en alldeles för stor bit chokladkaka med andra. Spiller på bebisen, svär lite och äter sen upp spillet.

Glamoröst, verkligen.

Migrännatt

Det verkar inte riktigt lovande det här med kortisonet...

Dag 3

Ingen bra dag alls. Huvudvärken har varit om vanligt (ingen spik iaf, alltid något), men i övrigt mår jag piss. Kombinationen steroider-betablockare är ingen höjdare tydligen, jag som hade hoppats på att få må lite "kortison-bra" (vilket jag brukar göra när jag äter högdos kortison i vanliga fall), d v s pigg, matglad och välmående.

Två dagar kvar av hästdosen, sen börjar nedtrappningen...

Majs och nötter

Om man är konstant sugen på det, vad har man för brist då nåntro?

Uppåttjack + nedåttjack = vad då?

Ska bli intressant att se hur jag kommer må nu när jag dragit igång min hästkur med kortison ("uppåttjack") i kombination med betablockaren ("nedåttjack"). Hittills har jag just inte märkt någon skillnad, mer än att min vilopuls möjligen är lite högre än 56, men det är inte någon nackdel precis. Det mest spännande är väl att se om det hjälper mot migränen eller ej.

Uppdatering: Man mår inte så himla bra, tyvärr... Väldigt trött, men ännu mer rastlös än innan, yrslig och ganska olustig i kroppen. Mest synd är att jag efter två doser inte känner någon direkt skillnad i huvudvärken, men det är ju tre doser kvar, så än har jag inte gett upp hoppet om att det ska fungera.

Åsa: Du har säkert rätt, migränen, tröttheten och allt annat gör säkert mycket till min obeslutsamhet. Försöker undvika beslut så långt det går, men helt kan man ju inte lägga ner liksom.

-sl-: Det är precis så där; de enklaste besluten blir jätte jobbiga... Ska ju till kuratorn nästa vecka, får se vad hon säger om saken.

Sanna: Under hela graviditeten och efter förlossningen har jag ätit 20 mg per dag, nu ska jag äta hela 50 mg i fem dagar för att sedan trappa ner.

Omöjligt att bestämma sig

Vad har hänt? Jag är helt oförmögen att ta beslut, t o m värre än vad det var när jag var gravid. Nu kan jag varken bestämma mig eller bry mig om beslutet. Det känns inte riktigt bra...

Bra läkarbesök

Först och främst: Jag är så glad att jag fått en så bra och engagerad läkare, som jag kan prata och diskutera med på ett bra sätt. När han fick höra hur jag mådde kastade han sig på telefonen för att jaga rätt på neurologen, medan jag fick ligga och vila i ett annat rum (det här var ju första gången jag var ur huset på två veckor och det var rätt så jobbigt). Tillsammans med neurologen kom han sen fram till en behandlingsplan (som jag också fick vara delaktig i) som går ut på att fortsätta med betablockarna (propranololen) samtidigt som vi går in med en hästkur kortison i fem dagar. (Vilken tur att jag just lyckats trappa ner kortisonen med fem mg per dag... ;) Skulle inte det ge effekt får jag komma på en halvakut tid hos neurologen i början på nästa vecka för fortsatt utredning.

Innan besöket hade jag som vanligt lite kval av typen "tänk om jag bara är larvig och gnällig och inte alls behöver träffa en läkare", men efteråt kändes det bra att jag fick komma eftersom både gynläkaren och neurologen var överrens om att så här kunde jag inte ha det.

Dessutom har jag lärt mig en massa spännande om cervix idag och att jag just nu har en vilopuls på 56 - inte konstigt att man känner sig lite matt! ;) (Blodtrycket låg dock högt för att vara mig, trots betablockare, 123/83, men det kunde tydligen vara så sa läkaren.)

Dödstrött

Hur kul känns det att inte ens orka åka på ett ynka litet läkarbesök utan att vara helt sänkt efteråt (plus att huvudvärken är värre än vanligt)?

Rapport från besöket kommer lite senare.

Läkartid i morgon!

Klockan 08:00 i morse ringde den snälla BM och väckte mig med beskedet om att jag får träffa "min" läkare när jag vill den här veckan. Jag hade nog helst nöjt mig med en telefontid för att slippa röra på mig med mitt onda huvud, men BM tyckte att det var lika bra att jag kom in. Eftersom jag var helt nyvaken under samtalet gick jag med på det, och nu när jag har tänkt efter en stund är det nog ganska bra ändå så att de kan ta lite prover också. Hur som helst, i morgon ska jag dit kl 11, trots att han egentligen inte har mottagning utan är forskningledig. Tänk om alla läkare kunde vara så engagerade... (Är så klart väldigt glad att jag fått fatt på en så bra läkare, igen, speciellt när allt blev så här jobbigt.)

Popping pills

00 - Alvedon
06 - Alvedon
09 - Prednisolon och Propranolol
10 - Kalcipos
12 - Alvedon
13 - Pentasa
17 - Pentasa
18 - Alvedon
21 - Diflucan, Kalcipos och Pentasa
22 - Behepan, Folacin och Propranolol

Vid behov: Citodon, Diclofenak, Imigran, Losec och Questran Loc

Många piller blir det per dag...

Vad ska jag skriva idag?

Migrän idag med, men jag klarade mig på bara en citodon i allafall. Värmen har verkligen inte gjort något bättre, och det är skönt med regn och svalka nu på kvällen. I morgon hoppas jag få kontakt med någon läkare, för så här kan det inte fortsätta...

Telefonsamtal med mamma

- Hur mår du idag?
- Som vanligt, huvudvärk...
- Har du varit ute något idag då?
- Nej (lite irriterat), jag har migrän, det är för ljust för mig ute har jag ju sagt.
- Ja, men det är viktigt att gå ut i allafall en liten stund varje dag. Kan du inte gå ut på kvällen när det blivit mörkt? Eller orkar du inte det?
- När det har blivit mörkt då sover jag, och innan dess ammar jag... (känner mig som Dagens Eko)
...
- Jag tror inte jag kan komma och hjälpa till med barnen i helgen... E (syster) ska jobba i G-berg på lördag och jag lovade visst att åka med dit och jobba jag med. Jag skulle i och för sig kunna komma idag (fredag) om du vill?
- Nja, idag är det lugnt, barnen är ju på dagis...
- Ja just det... Jag kanske skulle kunna komma en liten stund på söndag, fast jag skulle behöva jobba i trädgården då, eftersom jag är borta hela lördagen.
- Okej (med en suck), då är det nog bäst att du tar hand om trädgården då.
- Ja, det är ju en del att göra där så här års.

Förstår hon inte hur jobbigt det är när hon tjatar om att jag MÅSTE gå ut hela tiden? Hur absolut värdelöst det är att erbjuda sin hjälp utan att egentligen göra det? Och hur det känns för mig när hennes trädgård är viktigare än mig?

Tralala, jag är hög idag

Vaknade med en hejdundrande migränspik i morse, och då har man ju liksom försuttit chansen att imigranen ska fungera fullt ut, eller man har väl liksom inte fått chansen för att man sov, eller nått... Hur som, för att klara av dagen var jag tvungen att ta imigran, citodon och diklofenak, så nu är jag lagom lullig skulle man kunna säga. Synd bara att huvudvärken inte förvinner helt, trots alla medikamenter. Skickar en tanke till min lever igen, och lillTjyven, som får i sig alldeles för mycket skit just nu.

A perfect meal

Underbart väder ute och hela kvarterat doftar av grillat. Utemöblerna är framtagna, och dynorna med. På bordet står grillad kalkon i smarrig marinad, hemgjord BBQ-sås, grillade potatisar på spett med olja och havssalt, en stor blandad sallad och till det ett gott glas röd vin.

I wish.

Här blev det kokt korv med bröd och ett glas vatten till, inne vid köksbordet. Hurra.

Trött

Har egentligen inte så mycket att skriva idag, mer än att jag är trött ända in i själen. Kanske blir det en bättre dag i morgon, fast jag vet inte riktigt hur eller vad som skulle kunna pigga upp just nu?

Varför får jag dåligt samvete?

Varenda gång jag är tvungen att lämna över lillTjyven till maken när han redan har hand om de båda andra så får jag dåligt samvete. Jag vet ju att Prinsen är typ överallt hela tiden, och att man behöver ha minst en arm ledig för att kunna avvärja de värsta katastroferna. Med en Tjyv i famnen är det (nog) inte lätt att hinna med, tänker jag.

Sen blir jag lite irriterad på mig själv; var kommer de här tankarna ifrån? Om min förlossning hade avslutats normalt då hade jag varit ensam hemma med alla tre barnen nu, åtminstonne några timmar om dagen, vilka också hade innefattat dagishämtning. Visst, det hade säkert varit jobbigt, men jag hade klarat det... och det gör ju maken med, det är inte det som är problemet, utan snarare att jag känner att jag inte gör tillräckligt. Tror jag...

Värdelös(t)

Det sammanfattar ganska bra hur situationen känns och hur jag känner mig.

Kan inte ens sätta på en tvättmaskin eller riva en morot utan att må piss - OCH JAG HAR INTE TÅLAMOD TILL DET HÄR LÄNGRE!!!

Nehej, det gick inte...

Försökte mig på att dra ner på dosen smärtstillande natten som var och idag på förmiddagen, men det resulterade i att jag fick en migränspik och var tvungen att ta till de tunga grejjorna. Stackars min lever, den är väl snart helt slut som blivit utsatt för mer eller mindre starka smärtmediciner i snart en månad (för att inte tala om alla andra piller jag stoppar i mig...).

Världen är liten

Min mamma går och klipper sig i den här stan, vilket hon gjort i 35 år, trots att hon inte bott här på över 30 år... (Hon åker alltså 8 mil ToR för att klippa sig en gång i månaden! :D) Klipper man sig hos samma hårfrissa i så många år lär man onekligen känna varandra rätt bra, och pratar om det mesta som händer i livet. Nu ringde mamma dit för att beställa en klipptid och berättade samtidigt att jag hade fått barn igen (jag har naturligtvis också klippt mig där ett flertal gånger i mitt liv) men sa ingenting om vad som hänt efter själva förlossningen med blödningen och det. Frissan berättar då att hon haft en barnmorska där häromdagen, och att hon var lite tagen eftersom hon hade haft tre stora blödningar efter förlossningar på en vecka, varav den sista var riktigt stor och farlig... Det var alltså mig hon pratade om, fast det visste ju inte hårfrissan bara mamma, och barnmorskan var alltså en av "mina" barnmorskor, som kom in efter Tjyven var ute och jag inte slutade blöda. Jag kan inte vara säker på vem utav dom det var, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är att det som hände satte spår i människorna runt omkring mig, människor som jag alltid kommer minnas med värme för att de tog så bra hand om mig. Så fort jag orkar ska jag mejla till förlossningen och boka en tid med dom som var med, bara för att tacka dom för allt* de gjorde den där dagen.

* Något jag aldrig glömmer är hur en BM värmde de kalla blodpåsarna innanför sina egna kläder, på magen, innan de gav dom till mig, bara för att jag frös så mycket.

Hurra!

Idag kom mina nya solglasögon (slipade till min styrka; de gamla försvann i kräksdimman på väg hem från Italien i höstas) så nu kanske kanske jag kan gå ut utan att få jätte huvudvärk. Väntar på lite moln så jag kan gå ut och testa, återkommer med rapport!

Det funkar inte att gå ut med solglasögon och keps, inte mitt på dagen i allafall. På eftermiddagen, när det blivit skugga på vår framsida, då kan jag sitta ute en liten stund utan att huvudet exploderar.

Idag gick det bättre

Jag orkade inte ringa ett samtal till igår, eftersom det första gick så dåligt, det fick vänta till idag istället. Idag fick jag tag i "rätt" BM, eller hur jag ska skriva - en som brydde sig och lyssnade på mig i allafall. Hon jagade rätt på läkarens schema och konstaterade att han hade nattjour den här veckan och är forskningsledig nästa (vilket förklarar varför jag inte fick en tid hos honom). Hon lovade dock att mejla honom idag och be honom ringa mig vid tillfälle. Om han inte svarar under veckan så ringer hon honom på måndag (när han finns i huset dagtid). Hon avslutade med att säga att han brukar vara snabb att svara på mejl och mån om sina patienter, vilket stämmer överrens med min bild av honom.

Frågade även om mina envisa inre suturer som inte vill lossna, och det är bara att komma upp och ta bort dom vid tillfälle. Tror dock jag väntar några dagar till och ser ifall de vill ge sig av sig själv, eftersom det fortfarande känns jobbigt att förflytta sig p g a huvudvärken.

På det hela taget känns allt mycket bättre idag.

Sol ute, sol inne?

Så brukar man ju säga, men här inne är det då ingen sol alls idag, trots att den strålar som fan där ute. Vill inget annat än att gå ut i trädgården och njuta lite av värmen, leka lite med Prinsen, kanske t o m rensa lite i rabatterna, men det är bara att glömma. Min migrän gör att jag inte ens pallar att gå till brevlådan med solglasögon och keps på mig (rör sig om 20 meter ToR), och jag tror att grannarna skulle börja undra ifall jag gick ut med en svart sopsäck över huvudet...

Jahapp...

Ringde till avdelningen där jag låg inlagd idag för jag ville prata med "min" läkare och dessutom få reda på om mina suturer behövs tas bort eller om de försvinner av sig själv. Det var en barnmorska jag inte träffat som svarade och hon var inte det minsta hjälpsam utan var mer mån om att bli av med mig så fort som möjligt kändes det som. Vad jag än sa hänvisade hon bara till Specialistmödrarvården; det hjälpte inte alls att jag sa att jag blivit tillsagd att jag skulle ringa till avdelningen så fort jag hade några frågor eller funderingar. Känner mig så trött och besviken nu, men det är bara att bita ihop och ladda om för att ringa till Specen kl 13, där ingen vet vem jag är och jag måste förklara allt igen.

Fan, jag kanske inte skulle åkt hem för än huvudvärken var borta? Fast då hade jag väl blivit tokig av rastlöshet och hemlängtan.

Jo då, jag njuter lite också

Tänk vilken tur att just vi fick en sån underbar bebis, igen. :)

Lugn dag igår

Storfisen var på kalas och ute och lekte hela dagen, lillfisen var med extra-mormorn och matade änder och lekte i lekpark. Jag var så trött så trött, men kunde vila en hel del tack vare att fisarna var ute ur huset.

Alldeles ensam hemma

Maken och bebisen har åkt till BVC för "obligatorisk" vägning, och kvar är jag, alldeles ensam. I vanliga fall njuter jag av de här stunderna, längtar till dom, men nu känns det inte bra; jag avskyr att vara ifrån min lille Tjyv (har redan fått tillräckligt av den varan under hans korta liv). Tröstar mig med några Singollakakor, men det hjälper föga. Kanske borde vila lite, innan de är tillbaka och det är dax att amma igen?

BVC-tanten lät förresten som att hon tyckte att jag var dum i huvudet som inte skulle följa med och väga... Gissar att hon inte läst journalen och vet vad som hänt, och jag orkar fan inte förklara för en tillfällig tanta (den riktiga var ledig idag, men ändå var vi tvugna att komma och väga idag. Varför kan man undra?).

Bokbekännelser

Hittade den här utmaningen hos J:

1. Vilken bok läste du senast?
> Håller på med En helt annan historia av Håkan Nesser just nu. Innan dess läste jag Coming Home av Rosamunde Pilcher.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
> Ingen aning. Har ingen på lut och tvivlar på att jag orkar köpa någon ny just nu så det blir nog någon gammal favorit ur bokhyllan.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
> Ganska jämt tror jag, liten övervikt på manliga, speciellt om man räknar in fakta- och kursböcker.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
> Nej, jag brukar inte tänkta så mycket på det, förutom om det är en väldigt bra bok. Då kan jag känna lite vemod när jag börjar närma mig slutet, vill inte att den ska ta slut.

5.Hur väljer du vilka böcker du vill läsa?
> Jag är ganska mycket allätare; jag läser det jag kommer över typ. Rekomendationer från andra är ganska vanligt, det som råkar vara på rea eller som kommit ut på pocket (tycker inbundna böcker är så knöligt att läsa).

6. När blir en bok för lång?
> När den är dåligt skriven. Det är alltså inte antalet sidor som spelar roll, utan innehållet.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
> Jag läser uteslutande på originalspråket om jag kan det, tycker ofta att det försvinner så mycket i översättningarna.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
> Jag är inte den som övertalar folk om någonting, men om någon frågar kan man ju alltid tipsa. ;) Vad jag tipsar om beror på vem som frågar, vilken genre de gillar o s v, men Douglas Coupland (Girlfriend in a coma), Terry Pratchett (Discworld-serien), Robin Hobb (Assasins-serien), Anne Rice och John Irwing är några exempel på författare jag gillar.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
> Nej, det kan jag inte. Maken skrattar alltid åt mig när jag sitter och suckar och plågar mig igenom en dålig bok, men jag kan inte sluta - tänk om den blir bra mot slutet?? ;)

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
> Som sagt ganska spridda skurar, men en hel del fantasy finns det (skönt att koppla av med när man suttit och läst tunga kursböcker i veckor) och inte en enda Harlekinpocket! :D

Husarrest

Ja, så börjar det faktiskt kännas, som att jag är fånge i mitt eget hem. Har inte varit utanför dörren på en hel vecka (eller jo, jag har stuckit ut näsan, men det är alldeles för ljust för min migrän ute), och innan dess var jag ju inspärrad på sjukhuset i elva dagar. Värst är det de korta stunder när maken är borta, då kan jag nästan få lite panik när jag tänker på att jag, vuxna människan, faktiskt inte kan ta mig någonstans. Även om jag mått dåligt under graviditeten kunde jag ändå ta cykeln till affären, eller bussen ner på stan, men inte ens det klarar jag nu.

Jag är alldeles för otålig för att vara sjuk så här länge.