Själavård

Nu ska vi snart iväg till kuratorn, jag, maken och lillTjyven så klart. Får se hur det blir; jag har bara träffat en enda kurator förut i mitt liv (när pappa dog) och hon var helt jävla blåst i huvudet. Nu har jag iofs träffat den här kuratorn redan en gång, men det var mitt i värsta migränanfallet, så jag minns inte så mycket av henne mer än att hon var stor och hade mycket blont hår. Ska också bli spännande att se om maken kommer öppna sig något för henne, eller behålla locket på som vanligt?

Jo då, det gick bra hos kuratorn och jag tycker hon verkar bra. Vi berörde mest helheten den här gången, och ska gå in lite mer i detaljerna nästa gång (vilket blir redan om en vecka). Hon bjöd in maken på ett bra sätt i diskussionen också, inkluderade honom, och han pratade lite grann i allafall. Det viktigaste som kom fram är väl att jag faktiskt måste ta till mig att jag var en hårsmån från att dö, även om jag inte har några minnen av det (eftersom jag var sövd). Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men att prata om det är väl ett steg på vägen. Sen påminde hon om att läkningen måste ske på alla plan och på många olika sätt; att det är viktigt att lukta på blommorna så att säga, även om man mår piss. Jag fick även bekräftat att det jag känner för min mamma och hennes reaktion i allt det här är berättigad, att jag inte bara är gnällig och självisk, det känns skönt, även fast jag nog visste det egentligen.