Ja, så börjar det faktiskt kännas, som att jag är fånge i mitt eget hem. Har inte varit utanför dörren på en hel vecka (eller jo, jag har stuckit ut näsan, men det är alldeles för ljust för min migrän ute), och innan dess var jag ju inspärrad på sjukhuset i elva dagar. Värst är det de korta stunder när maken är borta, då kan jag nästan få lite panik när jag tänker på att jag, vuxna människan, faktiskt inte kan ta mig någonstans. Även om jag mått dåligt under graviditeten kunde jag ändå ta cykeln till affären, eller bussen ner på stan, men inte ens det klarar jag nu.
Jag är alldeles för otålig för att vara sjuk så här länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar